Kevin Sharp efter Bristol Half Marathon i september. Till sommaren springer han tvärsöver USA och väljer delvis samma rutt som jag tog.

Jag visste inte att  en engelsman vid namn Kevin Sharp dagligen följde rapporterna från mitt senaste coast to coast. Uppenbarligen gjorde de intryck för nästa sommar springer han i mina fotspår.

Jag har de senaste veckorna fått frågor från den 30-årige engelsmannen om hur man egentligen springer över en kontinent. Kevin är långdistansare och har sprungit en del ultralop och ska i juli springa drygt 500 mil från Westport i Washington till Virgina Beach i Virginia.

Känns städerna igen? Javisst, i Westport startade jag mitt andra coast to coast 2010 och i Virginia Beach avslutade jag mitt första 2007. Kevin kopierar delvis rutterna- smart för då slipper han en massa planeringsjobb. Men han väljer att springa nordligare, bl a i North Dakota och tar också en sväng förbi Chicago.

Kevin gör som jag, springer ensam, utan följebil och kommer att ha packningen i en trehjulig barnvagn. Företaget Baby Jogger sponsrade honom med samma slags vagn som jag i år köpte.

Så här presenterar han sig själv:

 "I am 29 years old (30 years old on the 29th October!). I am married but no children yet (maybe after the big run!). I have my own business - I provide aircraft design and engineering services for Airbus (A400M, A320 and future projects). I live in a town called Nuneaton in the county of Warwickshire in the West Midlands of England. Not a very exciting place! I was born and raised in Bristol in the South West of England. Bristol is a great place but we had to move away because my wife is an officer in the Army".

Det känns hedrande att i någon mån få hjälpa till. Många av Kevins frågor känner jag igen från dem jag själv ställde till min "mentor"- Rune Larsson. De svar Rune gav mig har jag haft oerhört nytta av. Kevins förberedelser inför sitt livs stora utmaning följer du på bloggen:

http://3100smiles.com

Keep on running!

Den 6 november springer jag Martinslauf, en halvmara i Dusseldorf. Målet är att klättra några placeringar på årsbästalistan.

Jag har i år sprungit fem halvmaror men inte riktigt fått till det. Stockholm Halvmarathon är den bästa där jag vann klass M60 på 1.29.28 vilket gav en femteplats på årsbästalistan.

Martinslauf är ett ganska litet lopp och årets upplaga är den 34:e. Banan i Düsseldorf är relativt flack och går i en park en halvmil sydost om centrum. Dessvärre är inte formen på topp och effekten av höghöjdsträningen lär nu vara borta. Men det är alltid trevligt med lopp utomlands och Tyskland är mitt favoritland i Europa.

Keep on running!

Jag kunde åka hem nöjd  från Sävedalen och Vallhamra IP med ännu en seger i bagaget. Men kampen mot klockan var inte över, nu gällde det att hinna till bussen och flyget.

Idag säkrade jag totalsegern i Majornas IK.s Grandprix 2011 genom att i Sävedalsloppet vara klubbens snabbast på 10 km. Det har i år gått oförskämt bra i GP-tävlingarna- jag har vunnit alla jag ställt upp i.

Rubriken ljuger inte men kräver ett förtydligande. En 63-årig gubbe kan ju inte vinna över alla i klubben. Nej, yngre klubbkompisar är ofta före men när tiderna räknas om med ålderhandikapp, vilket vi gör i Grandprixen, ja då blir det full pott. I fem av de nio GP-tävlingarna, från 8 km upp till maraton,  har jag  haft den snabbaste tiden, alltså utan omräkning med åldersfaktor (wava).  Men i ärlighetens namn ska sägas att det numera inte är så många som tävlar i Majornas IK. Synd! För konkurrens sporrar.

Wava är en tröst för oss äldre  som blir långsammare för varje år. I varje femårklass, t ex från 40-44 år till 45-49 år tappar man cirka 5 procent, kvinnorna kanske ännu mera. Det har man rent resultatmässigt kunnat mäta. Det gäller såväl löpning som annan friidrott.

På den knixiga och ganska backiga banan i Sävedalen gjorde jag idag milen på 42.59. Ska en person som är 40 år göra samma "prestation", ja då krävs att han gör runt 35 minuter och 50-åringen cirka 38. Man skulle kunna säga att jag i kraft av min ålder redan från start  har ett försprång på minst 5-8 minuter. Och jämför jag mig med en 25-åring växer försprånget till 10 minuter. Segraren i Sävedalsloppet var en 18-åring (Linus Wirén från IK Ymer) som sprang på 33.13, alltså nära tio minuter snabbare. Vem var "bäst", han eller jag? Linus, vill jag påstå.

Men wava är ändå ett någorlunda rättvist sätt att jämföra prestationerna när yngre och äldre tävlar mot varandra och då det saknas åldersklasser. Det är annars så lätt att glömma bort goda veteranprestationer (du klassas som veteran från 35 år).  Alla förstår säkert att om en 60-åring gör maran på säg 3.10 är det skyhögt bättre än om en 30-åring springer på tre timmar. Men om 30-åringen gör 2.45, vem är då "bäst"?

Bland de tio första i Sävedalsloppet vill jag lyfta fram Svante Lundgren från Högsbo AIK, en klubb som för övrigt delar klubbstuga i Skatås med Majornas IK. Svante är 42 år men blev "bara"   sjua på 35.32. Jag tror att det var få som förstod, kanske inte ens Svante själv, att han egentligen var en av de bästa i hela tävlingen. Än färre förstod att 43:an i loppet, 60-årige Ulf Johansson från Stenungsunds Friidrott också gjorde en enastående pretstaion med sina 41:27. Men bäst av alla: 8:an bland kvinnorna, 54-åriga Jaana Jobe från Solvikingarna med 41.44. Så tycker i alla fall jag. Vi brukar tampas på långloppen och idag var jag glad att jag ändå kunde skymta det oranga löparlinnet.

Hur funkar då wava? Ja, det bygger på tiderna som den bäst i världen gjort på distansen. Är världsrekordet för en 60-åring på milen 33 minuter räknar man ut i procent hur nära du som 60-åring kommer denna tid. 40-åringen gör motsvarande beräkning på sin världsetta. Sedan kan 60- och 40-åringen jämföra sina procentsatser. Den som har högst anses ha gjort den bästa prestationen. Allt måste tas med en nypa salt, brukar kritikerna säga. Av förklarliga skäl avfärdar många yngra wava.

Jag minns när jag för ett antal år sedan satt brevid segraren efter ett lopp. Vi var båda jättenöjda med våra tider men när han började skrodera om vilket enormt lopp han gjort frågade jag:

-Vem tror du gjorde den bästa prestationen, du eller jag, om tiderna räknas om med åldershandikapp? Sen sas inget mer.

Keep on running!

Regnet kommer. Jag springer med min nya Baby Jogger och  får uppleva alla vädertyper.  Bilden från Bredforsens naturreservat, Tierps kommun.

Ruggigt ute och det mesta stängt i serviceväg. Nej, några långlöpningar med övernattning utomhus ska man inte göra på hösten.

Spring från Gävle till Uppsala och testa den nya utrustningen inför  kommande löpning tvärsöver USA. Totalt skulle det bli elva mil med en campingnatt i skogen. Det var planen. Den genomfördes till 82 procent- de elva milen kortades till nio.

Och hur gick det? Ja, inte utan umbäranden. Man bör undvika långskubb vid denna tid på året. I ärlighetens namn blev 20 procent lustlöpning, 30 procent varken det ena eller andra och 50 procent slit och hutter.

För kallt var det, trots medvinden och solsken för det mesta. Jag både svettades och frös under löpningen, märkligt. Och natten i skogen strax söder om Månkarbo efter  69 km löpning bjöd inte på mycket sömn. Jag frös hela tiden och somnade först framåt småtimmarna.

Mitt nattläger. Jag har Haglöfs sovsäcköverdrag  med huva (utmärkt!) som jag fäster i vagnen och ett superlätt och litet liggerunderlag, inte större än en läskburk i hopvikt skick. Mitt nya underlag är av märket Intertia Xframe och var ganska ok. Däremot måste min lilla sovsäck bytas ut mot en varmare dunsäck eller kompletteras med en astronautfilt. Observera reflexerna på vagnen, jättebra!

Jag har tidigare gjort Gävle-Tierp-Uppsala med övernattning i Tierp. Den här gången ändrades rutten något och jag tog vägen över Söderfors och sprang aldrig in i Tierp,  frestelsen skulle bli för stor att där ta in på hotell. Jag försökte få med min bror Jan ner till Söderfors men han avböjde, asfalten var för dålig för rolerblades, trodde han.

Kort efter Gävle satte vägarbetena igång. I höst ska allt vara klart och ny härlig asfalt väntar de kräsna rolerbladeåkarna.

Gamla Gävle. Turligt nog valde Jan att stanna hemma- vägarna hade varit oframkomliga för honom.

När du är ute på den här tiden av året är mycket stängt. De 34 km Gävle-Söderfors är ödemark och här finns inga förlustelseställen för en långlöpare. Men i Söderfors finns och när man på pizzerian  upplysts om att jag sprungit från Gävle utbröt glada hejarop och febril aktivitet i köket. Min lövbiff med pommes frittes höll minst dubbla storleken. Tur, för det skulle visa sig att dagen skulle bli mycket längre än väntat.

De återstående 35 km fick köras på tanken från Söderfors, jag lyckades inte få påfyllning av varken mat eller vatten. Till Shellmacken i Tierps Kyrkby anlände jag tio minuter efter stängning och båset för vatten och luft var också stängt. Samma sak i Månkarbo, grillen och macken hade stängt och vattenbåset låst. Varför sätter man lås på vattnet?

Stängt för säsongen. Inget större problem för bilägaren men för löparen. Jag söker ju inte bara mat utan också värme och lite vila.

Eftersom Dag 1 blev lång och nattsömnen dålig mäktade jag inte med att Dag 2 springa de återstående 42 km till Uppsala. Restaurangen i backen vid infarten till Björklinge var dessbättre öppen och där bestämde jag att det nu fick bli buss till Uppsala och sedan Upptåget till Stockholm.  Någon måtta på dårpippin fick det vara, jag ska dessutom tävla på lördag.

Den nya vagnen då, hur var den? Baby Jogger 25th Anniversary Performance har både för- och nackdelar jämfört med min gamla vagn, också en Performance men som jag modifierat genom att sätta på racerdäck. Den nya vagnen har redan smala däck men är lite högre vilket jag som är 167 cm upplevde som en nackdel. Bra däremot att handtaget är av hårdare plast och inte suger åt sig vatten- i Montana höll jag på att förfrysa fingrarna. Bra är också att 25th har tre förvaringsfack mot ett på den gamla. Att den har fjädring gör varken till eller från ur löpsynpunkt. Förmodligen kommer jag på nästa USA-löp att behålla regnskyddet, jag tror att luftmotståndet kan minska. Men att som nu springa med handbromsen lätt på blir det inte tal om, där måste jag justera.

Summa summarum: en nyttig tur ur testsynpunkt men annars ingen jag vill rekommendera.

Keep on running!

Dårpippi? I morgon onsdag beger jag mig ut på ett tvådagarsäventyr, ett långskubb genom storskogen där bl a övernattning utomhus ingår. Mer säger jag inte. Följ mig på bloggen i morgon. Hoppas bara jag kommer år internet.

Keep on running!

Nöjd med silver men inte med tiden 3.19.37. Tiden platsade ändå bland de tio bästa på årsbässtalistan där jag även efter Umemaran ligger etta med mina 3.12.11.

Sveriges bästa maratonlöpare kommer inte när det anordnas svenskt mästerskap för veteraner. Det gör att resultaten blir därefter- dåliga!

Varför är det så låg status på VeteranSM? Själv förstår jag det inte. När jag tävlar i ett mästerskap vill jag självklart ha hårt motstånd. Nu fick jag det visserligen i Umeå där just M60-klasen blev en av de bästa men överlag var det klena resultat som presterades i de olika ålderklasserna.

Varför deltog inte Kristoffer Österlund från IFK med årsbästa i M35 på 2.26? Jag saknade också Patrik Gustafson, Brittatorp, bäst i M40 på 2.33,  Lorenzo Nesi, FK Studenterna i M45 på 2.38 , Jan Ottosson, Åsarnas IK i M50 på 2.46, Jörgen Thorsell, Borlänge LK i M55 på 2.57, Åke Palmqvist, IK Akele i M65 på 3.21 med flera, med  flera. Alla namnen är plockade från mina årsbästalistor på maraton och halvmaraton som du finner till höger i menyn under statistik. Listorna är nu uppdaterade efter lördagens maraton och halvmaraton i Umeå och Göteborg.

Även om inte årsettan alltid kommer kunde man förvänta sig att åtminstonde flera andra topplöpare skulle lockas av ett veternmästerskap. Men så är det tyvärr inte. Att Umeå ligger långt bort för de flesta kan inte vara hela förklaringen. VSM verkar tyvärr dött och det krävs något radikalt för att höja statusen på tävlingarna. Jag har några idéer.

En vore att låta Stockholm Marathon samt Stockholm Halvmarathon alternativt Göteborgs Varvet permanent vara veteranSM för maraton och halvmaraton. Det är ju till dessa tävlingar de bästa löparna kommer.

Samtidigt vore det tråkigt för  småklubbarna ute i landet om de inte skulle få fortsätta att arrangera VSM. Tråkigt också för oss löpare. Men ska nuvarande ordning fortsätta måste större press sättas på arrangörerna för att få med vetraneliten, menar jag.

Och hur ska det ske? Ja, ett sätt vore att klubbarna kontaktar de främsta i respektive åldersklass och ber dom komma. Det är bara att plocka namnen från mina årsbästalistor. Skulle jag bli uppringd av en klubb hade jag blivit så smickrad att jag direkt anmält mig. Kanske kunde klubbarna bjuda på anmälningsavgiften? Ett alternativ vore också att locka med penningspriser till de tre främst i respektive klass.

Är då klubbarna intresserade av detta? Nej, inte särskilt. På Umemaran, som arrangerades av Jalles TC, glades man mest åt att det i år blev deltagarrekord. Detta framhävdes flera gånger. Att sedan standarden var tämligen låg bland de drygt 100 på hel- respektive halvmaran (halvmaran var inte VSM) verkade inte bekymra arrangören, däremot flera löpare.

Man borde kunnan förvänta sig att det efter Umemaran skulle bli stora ommöbleringar på årsbästalistan. Men totalt var det bara sju män som platsade på  listan. Bland kvinorna var det sex personer. Martti Mustonen (M50), Rånäs 4H, Magnus Bergh (M60), Heleneholms IF, Christina Forslund (K45), IFK Nyland, Birgitta Lanhede (K50), Jalles TC och Britt Hellmark (K60) var de enda som lyckades komma in på de 2-3 främsta platserna på årsbästalistan, ingen knep förstaplatsen (Britt Hellmark ligger etta sedan tidigare).

Hur gick det då för egen del på Umemaran? Ja, så där. Av höghöjdsträningen märkte jag inget. Mina 3.19 var sju minuter långsammare än i Stockholm. När en mil återstod sprang Magnus Bergh förbi och vann med sex minuter, utklassade mig med andra ord. Jag gjorde två misstag; första halvan sprangs för fort (1.31) och antagligen borde jag haft andra skor, de jag nu hade var aningen stumma och inte insprugna varför vaderna tog onödigt mycket stryk.

Prisutdelningen efteråt i Centralskolans aula tog alldeles för lång tid. Hade de tre främsta i varje klass ropats upp samtidigt och inte pris getts till alla i klassen med tidangivelser hade det gått undan. Avsaknaden av högtalare gjorde dessutom att det var svårt att höra vad som sas. Kritik måste också riktas mot publiken som inte hade vett att hålla tyst, skrikiga barn etc.  Lite märkligt blev det när t ex en löpare i M35  med en tid över fem timmar på maran fick pris. Med ett sådant belöningssystem sänks statusen för veteranSM till noll.

I övrigt ett bra arrangemang. Banan i Umeå är lättsprungen, dock småtrist eftersom den går ute på bonnvischan utan publik. Hade den lagts mer i statdsmiljö hade den blivit roligare fast då hade det krävts större funktionärsinsatser.

Resultat Umemaran: http://www.jallestc.se/

Keep on running!

Idag blev jag tvåa i M60 på Umemaran, som var veteran SM. Placeringen är jag nöjd med, däremot inte tiden som blev runt 3.19-3.20. Magnus Bergh från Heleneholms IF vann klassen, ca sex minuter före mig.

Återkommer imorgon med en lite utfförligare rapport.

Keep on running!

Chamonix med Mont Blanc. Flotta butiker, vackra hus,mängder av turister och som det verkade en hel del lyxlirare. Själv nöjde jag mig med Mc Donalds och vatten från springbrunnen på torget.

Sista hela dan på mitt höghöjdsläger tog jag bilen till Chamonix. Jag fick vibbar av Jacksom Hole i Wyoming- vackert men dyrt och en plats för det vackra folket.

Jag ligger lågt med löpningen nu. Men jag kutade upp till en glaciär i närheten av Chamonix (Bossons). Det blev en mödosam vandring/löpning upp genom skogen. Tyvärr blev det lite av en besvikelse eftersom stigen inte ledde ända upp till glaciären, som underifrån inte såg så mäktig ut.

Glaciären på Mont Blanc. Höll den kanske på att smälta bort? Mycket vatten forsade ner för berget.

Jag tycker att jag fått ut mycket av mitt höghöjdsläger. Löpningen har gått bättre än jag räknat med. Jag är ganska tröttkörd men har inga skadekänningar och de återstående dagarna fram till Umemaran på lördag får mest ägnas åt vila. Att vara ute ensam så här tycker jag inte är någon nackdel och en vecka räcker även om det kanske hade varit bättre med två för att få maximal effekt av den höga höjden.

Keep on running!