Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 8521 km. Denna vecka: 17 km. Idag: 17 km

2019-04-09 - Dag 53: Village eller city?

Rebecca Sandman är Village Clerk/Treasure i Utica, Nebraska med 850 invånare. Hon är ensam på det lilla kommunkontoret men har till sin hjälp två personer som sköter alla sysslor utomhus.

Den minsta lilla ort brukar kalla sig för "city". Men vad är egentligen skillnaden mellan village och city?

Min bror Ragnar som översätter mina texter har problem med vad han ska kalla alla små samhällen jag passerar. Är de städer eller byar? Det är rena djungeln och det finns inga enhetliga regler i USA, som så mycket annat varierar det mellan delstaterna.

När jag idag stannade till för lunch i Utica passade jag på att ta reda på vad som gäller för Nebraska. Jag knackade på dörren till det lilla kommunkontoret och träffade Rebecca Sandman, Uticas enda tjäntseman och med titeln Clerk/Treasurer. Det var som att förflyttas tillbaka till 70-talet; arkivskåp, elskrivmaskin, massa papper och tveksamt om det fanns en dator därinne. Recca berättade att hon går i pension om några veckor och att det var mycket som skulle hinna bli klart innan dess.

-Gränsens för att få vara stad går i Nebraska vid 800 invånare och eftersom vi är något fler skulle Utica kunna klassas som stad men vi har sagt att vi vill vara village. Då är det fler bestämmelser att följa och så ville vi ha det, förklarar hon.

Det "stora" projektet i Utica är att förbättra trottoaren på huvudgatan så att vattnet rinner undan från husen. En ritning på väggen visade hur det kommer att se ut. I hörnet på ritningen står namnet Olson. En svenskättling?

Utanför dundrar kol- och containertågen förbi, ett i kvarten och alla tutar fasasansfullt. Hon berättar om diverse kamper Utica haft med det mäktiga tågbolaget, som tjänar kopiöst med pengar. Man ville t ex få en järnvägsövergång förbättrad så att inte bilarna skadades när de korsade spåren. Men det ville inte tågbolaget, man stängde istället övergången!

Jag möter många lastbilar med utskjutande laster, sk oversize trucks. Ofta åtföljs de av en bil med blinkande ljus och varningsflagg, ibland också en bil bakom.

Trafiken kan ibland tyckas skrämmande, särskilt med alla lastbilar och ibland med rena monsterlaster. Jag läste att sex procent av alla lastbilar är "oversize", antingen för breda eller för tunga och därför måste  åtföljas med varningsbilar.  Att så mycket tungt gods går på väg beror bland annat på att järnvägsnätet är väldigt glest. Trots mycket tung trafik på vägarna är jag inte särskilt rädd. Trafikrytmen är lugn och lastbilarna går ut vid möte (lag på det i Nebraska).

Dagens distans: 57 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 03:54:21

Läs / skriv kommentar (16)


2019-04-08 - Dag 52: Jag är fri som fågeln

Dubbla taggtrådsstängsel. Från detta kvinnofängelse lär ingen ha rymt. Fängelsets hemsida berättar att man är "best in the business", en mönsteranläggning för såväl intagna som personal.

Om inte detta är friheten, vad är då frihet? Så tänker jag när jag idag springer förbi kvinnofängelset i York, Nebraska.

Längs dessa i solen blänkande taggtrådsstängsel har jag sprungit flera gånger. Jag har pratat med vakter och sett kvinnor på rastgårdarna. Men idag var inga ute och jag slapp arga tillsägelser om att jag var för nära stängslet. Jag fick ett infall att jag skulle ringa och höra om jag fick komma in och intervjua några av de 275 intagna kvinnorna. Men dessbättre ringde jag inte.

Ja, jag känner mig verkligen fri som fågeln. Jag får göra det jag vill-springa. Jag behöver inte bekymra mig om något, ingen styr mig, jag kan göra precis vad jag vill. Jag behöver inte oroa mig för ekonomin, kan bo och äta bra, slipper sponsorer som ställer en massa krav. Och vad skönt att jag inte springer för något välgörande ändamål. Det gör dom flesta andra och det innebär också  en massa krav. Och jag slipper att ha följebil, det är heller inte alltid så lätt även om det kan ha sina fördelar.

Och bäst av allt: Detta löp är fullständigt prestigelöst. Jag har inget att bevisa och skulle kunna avbryta direkt och åka hem. Men det har jag verkligen inga planer på att göra!

Dagens distans:48km

Veckans distans: 383km

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:20:46

Läs / skriv kommentar (14)


2019-04-07 - Dag 51: Alla dessa "locals"

Varning för locals. I den här livsmedelsaffären i Elm Creek, Nebraska  (950 invånare) verkar personalen inte veta så mycket om sin närmaste omgivning. Att det fanns en restaurang nästan vägg i vägg med butiken visste man t ex inte. Personen på bilden har inget med texten att göra.

Locals brukar jag lite nedsättande kalla ortsbor som har noll koll på sin närmaste omgivning, än mindre på världen utanför. Dom finns i Sverige men här verkar dom vara ovanligt många.

Jag kan t ex fråga en ortsbo på en mindre ort om det finns en restaurang eller ett motell i närheten. Inte sällan blir svaret nej eller annars nämner man en stad flera mil bort. Men i själva verket fanns restaurangen eller motellet runt hörnet. Men det visste alltså inte personen som ändå var mån om att hjälpa mig.

Jag kan ta ett färskt exempel från veckan. Jag hade hört att mataffären i Elm Creek skulle servera lagad mat, en nyhet trots att jag varit i Elm Creek massor av gånger. Jodå, det stämde men tyvärr kom jag försent. Då frågade jag naturligtvis den butiksanställde om han visste varj jag då kude äta. Macken kände vi båda till men den ville jag helst slippa.

-Nä, det finns inget annat ställe, svarade han.

När jag var på väg till macken såg jag att det låg en restaurang, stor och dessutom öppen, nästan vägg i vägg med butiken. Då gick jag tillbaka och frågade varför han inte nämnde den.

-Visste inte det . . .

Locals!

När jag sedan sitter och äter kommer butiksägaren in. Han är arg, inte på mig utan på sin anställde, och vill veta vilka svar jag fått. Uppläxning väntar, förmodar jag.

Stortvätt i Aurora Wash House. Här har jag varit flera gånger. Jag brukar tvätta var 3-4:e dag och då i regel på motellen.

Idag kände jag mig lat och ledig; knappt en mara att springa. Jo, man tappar perspektiven. Lite hänger det nog samman med att jag just nu är i väldigt bra form och att jag också tror mig ha koll på läget. Dessutom har det blivit varmare och då trivs jag. Hade jag velat skulle jag kanske kunna gå upp till 6-7 mil om dagen. Men det vore rena vansinnet, alltför riskabelt.

Dagens glada överraskning väntade i Aurora. Motellet bjöd på rummet. En stamgäst som kommit tillbaka sju gånger ville man premiera.

-See you next year, skojade jag.

 

Korsar Platte River. Stort. Men inte så stort som att korsa Mississippifloden. När den dagen inträffar infinner sig alltid känslan av att löpet är i hamn.

Imogon blir det  det "obligatoriska" besöket på kvinnofängelset i York. Nä, jag släpps inte in men jag kan glutta genom staketet och kanske snacka lite med vakterna.

Dagens distans: 41 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 05:23:21

Läs / skriv kommentar (7)


2019-04-06 - Dag 50: Här fiinns inga löpare eller . : :?

Bradley Vonderohe, 17, jobbar extra på snabbmatskedjan Arby's i Grand Island. Är du löpare? frågade jag och fick ett häpnadsväckande svar.

Han är 17 år och har redan sprungit tre maraton. Bradley Vonderohe är undantaget i Löparamerika.

Jag har precis avslutat dagens löpning och besöker Arby's intill mitt hotell i Grand Island, Nebraska. Klockan är strax efter 21, jag är trött och hungrig efter att ha sprungit sista timman i mörker och på jobbiga grusvägar ute på en öde landsbygd.

- I have ran 42 miles today. Are you also a runner? frågar jag när han kommer med min sallad och en stor glass.

- Yes!

Och så berättar han sin korta men smått fantastiska löparhistoria. Trots att han bara är 17 år har det blivit fler kortare och längre lopp, bl a tre maraton, det första som 15-åring. Ifjol sprang han maran på runt 3.10, han skulle alltså lätt slå mig. Hans träniningsrundor 1-2 gånger i veckan ligger på smått otroliga 32 miles (48 km). Så långa träningsrundor har aldrig jag.

-Jag bor en bit utanför Grand Island och brukar springa några varv runt stan, berättar han. Jag vet inte så mycket om träning, tycker bara det är roligt att springa och ska anmäla mig till maran igen i Grand Island.

Jag vill inte döda denna löparglädje genom att säga att han tränar alldeles fel (för långt och för få träningstillfällen) men föreslår att han borde skaffa sig en tränare. Kanske kan skolan hjälpa?

Bradley är alltså en en väldigt ovanlig person, först för att han över huvud taget springer, det gör "ingen" i USA och också  ovanlig för sina megadistanser. Att ingen springer är naturligtvis en grov överdrift men jag ser inga joggare, varken ute på landsbygden eller i städerna. Jämfört med Sverige är skillnaden som natt och dag. USA var en gång en löparnation, det var här joggingvågen startade på 70-talet. Men sedan har det bara gått utför, visserligen är antalet deltagare i loppen nu fler men löparna är sämre.

Ja, resultatstandarden är klart sämre jämfört med Europa. En svensk elitmotionär skulle lätt nå en pallplats i sin åldersklass i de flesta långlopp i USA, särskilt i de lite mindre loppen. Lite förvånad att inte fler svenskar åker över och tävlar, man väljer bara marorna i New York, Chicago och Boston. Själv har jag sprungit två halvmaror här och då vunnit åldersklassen. Det gör jag t ex inte i Tyskland eller Spanien.

Subway i Gibbon hade stängt. Så det blev lunch på Finneys lite längre bort. När ägarna läste min blogg om mina gratisluncher bjöd de mig på lunchen!

Powernap i Shelton.

Dagens löpning från Kearny till Grand Island blev något äventyrlig. Att springa i mörker på små grusvägar är ganska läskigt. Skulle gps:en lägga av, ja då är man illa ute. Dessutom sjunger däck och slängar på sista versen. Äntligen lite värme och för ovanlighetens skull kortbyxor och kortärmat. Tyvärr hade Subway i Gibbon stängt på grund av tidigare översvämningar. Det var här jag under mitt första löp mötte en ung man som gick i motsatt riktning, från NYC till LA. Sedan dess har jag varje gång stannat till här och skickat ett meddelande till honom men alltså inte denna gång.

Dagens distans: 68 km.

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:42:30

Läs / skriv kommentar (5)


2019-04-05 - Dag 49: Hundra mil i Lidlskorna

Sulan är hårt sliten efter 100 mil men tyget har hållit bra. Klicka för större bild.

Kan ett par reaskor från Lidl för 149 kr vara något? Ja faktiskt, rena klippet!

Normalpriset för dessa löparskor av märket Crivit är 250 kr. Skorna köpte jag mest för att se hur mycket sämre de är än ”riktiga” löparskor. Jag har nu sprungit 100 mil i dem, varenda kilometer är noga bokförd. Samtidigt har jag alternerat med två kända märken (Brooks Adrenaline och Nike Free) men det är i Lidldojorna jag sprungit mest.

Resultatet överraskar. Skorna är riktigt sköna, jag upplevde dem som lika bra, ja kanske aningen bättre än märkesskorna. De är något mjukare än Brooks Adrenaline och man har nästan samma närkontakt med marken som i Nike Free, en sko lite åt barfotahållet. Den enda ändring jag gjort med Lidlskorna är att jag plockat bort iläggssulorna och stoppat i mina formgjutna fotbäddar.

Det finns dock en stor brist med Lidlskorna; slitstyrkan. Sulorna är nästan utslitna efter 100 mil på relativt kalla asfaltvägar. Jag bedömer att de kanske klarar 25 mil till innan de måste kastas. Om det hade varit varmare, ja då hade skorna troligen redan kastats. Brooks Adrenaline, som är den sko jag springer mest i brukar hålla 400 mil, alltså fyra gånger längre. Nike Free är närmast outslitliga.

Ett par Brooks Adrenaline kostar i Sverige ca 1 600 kronor mot 250 för Crivit. Du får alltså sex Lidlskor på ett par Brooks. I den jämförelsen vinner Lidl stort trots kortare hållbarhet. Så köp Crivit nästa gång de dyker upp! Möjligen ska en liten varning utfärdas: är du inte en erfaren löpare som kan springa i princip vilka skor som helst bör du ta det lugnt i början med Lidlskorna.

Dagens distans till Kearny (34 000 invånare) och lunchstopp i Elm Creek: 57 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:58:49

Läs / skriv kommentar (12)


2019-04-04 - Dag 48: Gratisluncher

Jag slapp att betala min lunch på Green Apple Café i Cozad, Nebraska. Det gjorde en för mig okänd person. Köttsås, potatismos, nudlar, majs, köttsoppa, sallad, Coke, äpplepaj och kaffe smakade förträffligt.

Det finns inga gratisluncher, brukar det heta. Men i Amerika finns dom!

Nästan varje vecka är det någon restauranggäst som betalar min lunch eller middag. Trevligt naturligtvis men också lite beynnerligt.

Här är det inget konstigt alls om du betalar bordsgrannens lunch. När detta händer mig kan det vara någon som sett min kärra stå parkerad utanför restaurangen eller hört mig nämna något om vad jag håller på med. Har jag pratat med personen kan jag kanske förstå att jag blir bjuden men svårare när jag inte ens haft kontakt med restauranggästen. Jag blir alltid lika förvånad när servitrisen säger att notan är betald. Av vem? Och så pekar hon på ett tomt bord intill.

Blir jag bjuden för att jag ser ut som en fattiglapp?

-Nej. Man gillar vad du håller på med. Och det är inte nödvändigt att prata med dig. Ta hem den seden till Sverige, svarar någon jag frågar.

Och det är precis vad jag gjort men med klent resultat. För inte så länge sedan försökte jag i Stockholm betala ett mindre matinköp för en pensionär som glömt koden till sitt kreditkort. Han nobbade erbjudandet. Gissar att det är ganska typisk svenskt.  

Gothenburg har 3 500 invånare och grundades 1882 av den svenske utvandraren Oskar Bergström. Idag finns bara ett fåtal personer ur andra generationen som kan prata lite svenska.

Milan Anderson tillhör tredje generationen med svenskt påbrå. Observera tröjan. Gothenburg Swedes är skollaget och lite av stans stolthet.

Dagens distans: 45 km

Keep on Running!

 

Postad av Björn kl 07:06:13

Läs / skriv kommentar (6)


2019-04-03 - Dag 47: 13 syskon och 50 års slit på köttfabriker

Thomas är killen längst fram till vänster på familjeporträttet med 13 syskon. Om du klickar på bilden blir den större.

Han är 71 år, jobbat fram till 69 år på olika köttfabriker i Nebraska och han är barn nummer nio i en syskonskara på 13. Livet har varit tufft för många arbetare i Amerika.

Jag träffar Thoma Bauer på The Silver Spurr i Farnam, ett litet samhälle i Nebraska med 150 invånare. Jag har sprungit 30 km, är hungrig och han bjuder mig att sitta ner vid bordet där han dricker sitt kaffe i en stor plåtmugg. Jag får höra hans levnadshistoria, en fantastisk berättelse om ett hårt, långt och fattigt yrkesliv.

Vi har vissa likheter; vi är jämngamla och hans yngsta dotter är lika gammal som min yngsta. Men sedan är skillnaderna enorma. 50 år på tre olika företag som packar in kött, tre paket cigaretter om dagen och jobbat fram till 69, det borde sätta sina spår. Men han ser ändå inte så sliten ut.

Hur kommer det sig att du jobbade så länge? frågar jag.

-Bara för att min dotter skulle ha råd att gå på college. Det kostar enormt mycket.

Den medelålders servitrisen intill nickar instämmande. Hon har två olika examen men fick ändå inget jobb som matchade utbildningen och hon dras nu med stora studielån.

Thomas börjar berätta om livet på köttfabrikerna. Dessa var enorma industrier med i princip enbart tillfälliga arbetare från Mexico. Han har alltså jobbat tillsammans med folk han inte kunnat göra sig förstådd med. Han har stått hela dagarna på stengolv och packat in kött och knäna är förstörda.

-För två år sedan slutade jag röka. Jag ville inte gå runt och bära på en syrgastub resten av livet som mina jämngamla nu gör. Det var enkelt att sluta, säger han och tar upp ett hårt piller bestående av kanel. Det tar han om rökbegäret sätter in.

Hans föräldrar var lantbrukare på en stor gård utanför Lexington. Den stora syskonskaran förklarar han med att barnen då kunde hjälpa till med sysslorna på gården. Hans jobb var bl a att mjölka en massa kor och samla in delar från majsplantor som kunde användas för att elda med. Gården gick bra ända tills pappan började med att föda upp hästar, då rasade allt och han fick börja med att packa in kött på fabrikerna i trakten.

Elva av syskonen är i livet men han träffar dem sällan. Däremot ringer han varje dag sin dotter. När han får mitt visitkort och förstår att denna lilla berättelse kommer att publiceras och att han kan be dottern logga in på min blogg skiner han upp och tar mig i hand. Han sätter sig i sin bil där han har ett antal hönsburar på flaket (han föder bla upp höns han ställer ut på tävlingar), säger att jag måste komma tillbaka nästa år, vi vinkar och han är borta.

Äntligen Gothenburg och halvvägs!

Idag hade jag nog min hittills bästa löpdag. Vackra vägar, visserligen ganska backigt, men de sista 2-3 milen gick det svagt nerför. Oj vad det gick undan! När jag nådde Gothenburg var jag nästan gråtfärdig av lycka. Här har jag varit under alla mina löp, dessutom ytterligare två gånger, totalt alltså nio besök. Tyvärr var motellfamiljen jag lärt känna i stan sjuk men de hade skickat en liten välkomstkommitté att möta mig. I Gothenburg stannar jag nu två dagar. Och kanske bäst av allt- jag är exakt halvvägs!

Dagens distans: 59 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:53:42

Läs / skriv kommentar (17)


2019-04-02 - Dag 46: Här lever landsortsbiograferna

Emiliy och Tyron Lenz samt Tom Rue jobbar som volontärer på den kommunägda biografen i Curtis, Nebraska. Ikväll visades en barnfilm och Tyron skötte projektorn. Tyvärr missade jag att ta namnet på det glada barnet.

Hur kan Curtis i Nebraska med 900 invånare hålla sig med en stor och modern bio som visar film fyra dagar i veckan? Jag beslöt mig för att finna svaret på den frågan.

När jag rullar in i Curtis vid 8-tiden på kvällen ser jag inte en människa på gatorna. En bit ner på huvudgatan lyser en röd skylt och några bilar står parkerade nedanför. En restaurang? Nej, en biograf. I foajén vinkar en kvinna, jag parkerar kärran utanför och stiger in. Det luktar popcorn, jag kikar in i salongen, ser cirka 15 ungdomar i den oväntat stora och moderna lokalen.

I'm impressed, säger jag till kvinnan som vinkat. Hon heter Emilie och jobbar som lärare i en ännu mindre "stad" en mil utanför Curtis. Men ikväll är hon volontär tillsammans med ett gäng andra frivilliga som åtagit sig att oavlönat hålla igång den kommunägda och icke vinsrdrivande biografen.

Att småstäderna kan hålla sig med bifograf, bibliotek med mera bygger alltså mycket på frivilliga krafter. Jag stötte på det också i Kansas där lilla Selden med 200 invånare höll sig med ett bibliotek. Där var det ett antal lärare som tagit på sig den uppgiften. Hur är det, har vi det här volontärsystemet i våra små samhällen?

Dagen bjöd också på dramatik. När jag springer på hwy 83 ser jag plötsligt ett rådjur snurra runt högt upp i luften. Herregud, det blir ju påkört! Var det långtradaren som klippte djuret? Omedelbart tänker jag;det där kunde lika gärna ha varit jag.

En liten VW- bubbla står parkerad på vägrenen, det var tydligen den som körde på rådjuret. Utanför bilen står en gråtande tjej, som talar i telefon med  mamma. Hon verkar i chocktillstånd och har inte en tanke på att undersöka om djuret lever, det är skadorna på bilen som är bekymret. Jag springer bort till rådjuret som slungats flera meter ut från vägen, tarmarna har trängt ut från kroppen, djuret ligger stilla med vidöppna ögon. Jag känner mig illa berörd och klappar den varma kroppen och springer vidare.

Dagens distans 65 km. Imorgon Gothenburg!

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 06:50:15

Läs / skriv kommentar (12)