Första turen på grusväg för kärran som också fått ny text. Vägen ser fin ut men att springa på grus är alltid mycket tyngre än asfalt.

Här finns det fler grusvägar än asfaltvägar.  Men grusvägarna ska man hålla sig borta ifrån. Det gjorde jag inte idag och den dumheten kunde ha resulterat i att jag fått skaka galler!

Tittar man på en detaljerad USA-karta upptäcker man att kontinenten består av ett rutnät av spikraka grusvägar. Jag vet att vägarna var en lockelse för ultralöparen Rune Larsson, som under ett eventuellt nästa coast to coast tänker bege sig ut på detta okända vägnät. Men det är nog ingen bra idé.

Jag har ibland prövat gruset men erfarenheterna är bara negativa. Det är väldigt tungsprunget, även när grusvägen ser fin ut. Hjulen skär ner, det dammar från bilarna och här ute finns ingen som helst service i form av butiker, restauranger m m.

Idag hade jag dock gott om tid, hade  gps:en inställd på gångfunktion och blev dirigerad in på en liten charmig grusväg till staden York. Bilarna rev upp enorma grusmoln och för att få dem att sakta ner började jag springa mitt i vägen. Resultatet blev mycket gott (men bilförarna ilskna).

Not nice- kvinnoföngelset utanför York.   Very nice- vattentornet i York.

I fjärran dök det upp ett vattentorn omgivet att ett antal byggnader, på håll såg det ut som en vikingaby. När jag kom närmare såg jag staketen och förstod att det måste vara ett fängelse. Innanför staketet gick fyra vakter och jag ropade till mig dem för en "intervju". En mycket märklig situation men som coast to coast-löpre är jag inte rädd för någon.

-Hi, I am a Swedish long distance runner and I am jogging coast to coast (den öppningsfrasen brukar riva alla murar. . . ).

En av männen svarade lite motvilligt på mina frågor. Jag fick veta att det satt 300 kvinnor inspärrade här, de kom från hela USA, några hade kortare strafftid men det fanns dom som satt här hela livet. Den senaste rymningen skedde för 15 år sedan. Ville jag veta mera skulle jag gå till vaktkuren.

Och det var på väg dit det hände. Antagligen gick jag för långsamt på stora vägen utanför staketet och att fotografera var kanske heller inte så lyckat. Innanför staketet promenerade en del kvinnor på gräsmattorna och på de små asfalterade gångvägarna, det såg riktigt idylliskt ute. Kanske skulle jag lyckas få en pratstund med någon av kvinnorna? Då upptäckte en av vakterna mig, han gick med raska steg i riktning mot mig och viftade hotfullt med arnarna.

Tydligen skullle jag inte vara på vägen. Men hade han verkligen laglig rätt att köra bort mig? Ett tag tänkte jg stanna kvar där ute på vägen, låta vaktstyrkan gripa mig och kanske bura in mig. Det skulle bli en bra historia till bloggen! Men så grep förnuftet tag i mig, jag joggade iväg mot säkrare marker- Super8 med grannen McDonald´s där detta skrivs.

Dagens löpning blev kort, 42 km. Men maran blev oförglömlig.

Keep on running!

Aurora, Nebraska. Det var på Pizza Hut år 2007 denna stad med 4 500 invånare blev staden i mitt hjärta. Jag bor på motellet längst bort till höger i bild, biligast hittills, 37 dollar och 23 cent men ändå bra klass.

Idag sprang jag in iAurora. Det var här på Pizza Hut den kanske mest underbara händelse inträffade  under mitt första coast to coast. Och återbesöket blev också lyckat.

"God has given you a great talent. I hope you have a good and safe run to Virginia! I hope everything goes well. God bless! Karrah"

Så stod det på den lilla papperlapp den unga servetrisen på Pizza Hut gav mig när jag betalade notan 2007. Jag fick inte läsa lappen förrän jag lämnat restaurangen. Jag har kvar pappret  i Stockholm.

Självklart gick jag in på Pizza Hut igen. Och jag berättade om Kaarrah,  hon var inte kvar men chefen mindes henne. När jag betalade notan den här gången var det inga gudsord jag fick men servetrisen hade skrivit "Good Luck!" och även det värmde. Och för första gången fick jag seniorrabatt på en restaurang. Ser jag så gammal ut, jag som "bara"är 64.

Dagens löpning från Wood River till Aurora blev 52 km och det gick lätt i medvinden. Jag hade gott om tid och passade på att ta en nap- det är luffarlivet jag älskar. Skulle aldrig komma på idén att ta en sovpaus i Stockholm.

Skräppatrull längs hwy 30 utanför Woodriver, Nebraska. Gymnasieflickorna är 17 år och heter Mady Thele, Sydney Tiarks, Connor Fischer, Kelly Bashart och Hannan Bathman.

I Sverige är det för det mesta kommunerna och staten som håller rent längs vägarna. Här bygger mycket på frivillighet och ofta är det skolor och föreningar som plockar upp skräpet. "Adopt a highway" heter deras system och belöningen är att föreningen eller skolan kan få sitt namn på en vägskylt. Ett sympatiskt system kan man tycka men frågan är om det fungerar så bra- generellt är det skräpigare längs de amerikanska landsvägarna.

Att det är så skräpigt, dock ingen katastrof, kan bero på att man inte har något fungerande pantsystem för burkar och petflaskor. Här återvanns ifjol 29 procent mot drygt 80 procent i Sverige. Så nog är det lite väl mycket slit och släng här. En aväten frukostmeny på motellet brukar resultera i ett enormt sopberg.

Keep on running!

Farligt. De flesta järnvägsövergångar i USA saknar bommar och tågen tutar hela tiden.

Jag springer längs en av de mest trafikerade järnvägslinjerna i USA. South Pacifics koltåg från Idaho och Wyoming tutar hela tiden. Nu förstår jag varför.

I början tyckte jag det var lite charmigt med det ständiga tutandet. Godstågen (passagerartrafik förekommer inte) för ett hisekligt oväsen. Folk har vant sig och så här har det alltid varit. Det är lag på att tågen måste tuta vid varje vägövergång, oavsett om det är bommar eller inte.

Varför kan man undra? Det verkar ju minst sagt ålderdomligt, ungefär som i bilismens barndom då man tutade för allt. Den bittra sanningen är att det är penningen som styr- USA har inte råd att bygga planskilda korsningar, något som Europa satsat på.

Jag intervjuar en ingenjör från South Pacific längs banvallen. Han medger att säkerhetstänkandet idag är det samma som för 100 år sedan.

-Vi skulle nog vilja ha fler planskilda korsningar men det har vi inte råd med, säger han. I vissa tätorter behöver tågen inte tuta, där har vi satt upp signaler på bommarna.

Tutandet verkar inte ha någon större effekt. I Amerika jämfört med Sverige omkommer dubbelt så många vid kollisioner mellan tåg och bil räknat till folkmängden. Godstågbolagen är mycket lönsamma, de äger banorna men de har ingen press på sig att bygga bort de farliga passagerna.

Ingenjören berättar också att lokföraren sköter tutandet manuellt genom att dra i ett rep. Det finns 14 olika signaler, väldigt raffinerat. Kanske finns det ändå 15, en "Suneson-signal", för ibland tutar lokförarna enbart på mig i uppmuntrande syfte. Det skulle vara intressant att veta hur många lokförare som blivit döva av sitt tutande.

Diselloken ser ålderdomliga ut, är väldigt smutsiga och skulle behöva målas.

-Ommålning kostar bara pengar, men loken är i bra skick, ingen motor är äldre än nio år, försäkrar mannen.

Och så säger jag något kritiskt om att kol inte är bra för miljön.

-Ja,men det är clean coal vi transporterar, mycket renare än kolen från Kentuckey.

Dagens löpning från Kearney till ett enkelt motell nere vid motorvägen söder om Wood River blev 47 km. På Subway i Gibbon blev jag igenkänd. Det var där jag för fem år sedan mötte en coast to coast-gångare på väg i motsatt riktning. Märkligt att möta någon mitt i Amerika som gör samma sak.

Detta vackra hus i Shelton, Nebraska får inte rivas eller ändras exteriört.

På Visitor Center i Shelton stannade jag också till. Det drygt 100 år gamla huset har inrymt en bank och är nu kulturminnesskyddat, berättade en kvinna från stans historiska sällskap.

Vem tog initiativet? frågar jag.

-Det var vi.

Bra att det ändå finns lite bevarandeintressen kvar. Men nog hade det varit bättre om det varit myndigheterna som krävt att detta och andra intressanta hus ska skyddas. Så är det i Sverige men inte här.

Keep on running!

Någon mil utanför Kearney, Nebraska sträckte jag upp händerna i vädret- jag är halvvägs!

Med halva sträckan avverkad känns det som om jag fått grepp om det här löpet. Det går så bra att jag nästan börjat undra; när kommer motgångarna?

Halvvägs på 48 löpdagar och ett dagssnitt på 54  kilometer. Nu får jag slå av lite på takten så att min son Erik och sambon Marianne hinner fram i tid. De var så säkra på att jag skulle klara mitt tredje coast to coast så de köpte flygbiljett långt i förväg. Själv är jag en försiktigare general och väntar in i det sista med returbiljetten.

Min bror Jan har dragit upp den andra halvan av rutten och det blir nu något kortare dagsetapper. Men jag kan inte pusta ut, Appalacherna med sina enorma backar kommer som en kalldusch för många coast to coast-löpare. Under det första löpet fick jag träningsvärk i vänster pekfinger av allt bromsande i nerförsbackarna! Jan har också meddelat att jag inte behöver så många "Stevar" framöver,  kanske bara två till.

Igår tryckande varmt, idag kallt och kraftig nordlig vind vilket innebar mest sidvind men ibland motvind. Mina 51 km till universitetsstaden Kearney blev inte helt lätta. Här har jag varit tidigare och det var riktigt trevligt att känna igen sig. Under vägen besökte jag restauranger, bensinstationer och barer (jag dricker inget starkare än cola) som jag tidigare varit inne på. En nog så viktig iakttagelse: på toaletten på Sinclairmacken i Overton fortsätter man att använda svenskt handdukspapper (Tork) från SCA. Huvudkontoret i Stockholm bör nog ändå kontakta macken så att man inte missar denna stamkund,  pappret var nämligen slut idag.

Jag har varit mycket kritisk till att man i de västra delstaterna rivit nästan alla intressanta byggnader från pionärtiden, skövlat kulturarvet. Jag konstaterar nu att byggnaderna med mera ofta "ersatts" med historiska minnestavlor. Men informationstavlorna är torftiga, du får veta väldigt lite och bilder, modeller och annat som skulle kunna visa hur det faktiskt en gång sett ut finns inte. Tjänstemännen på svenska riksantikvarieämbetet skulle få gråa hår om informationen skötts lika illa här hemma. Men i USA verkar snabb och ytlig informtion, drive in och minimalt satsade staliga pengar på kultur vara ledstjärrnan. Sorgligt!

"Historical marker". De här statliga informationstavlorna är vanliga längs vägarna men du får veta väldigt lite. Här låg vid sekelskiftet Nebraskas största industri, Kearney Cotton Mill. Allt är borta men hur såg fabriken ut?

Keep on running!

Shane Bappe i cykelaffären i Cozad, Nebraska fyllde slime i mina innerslangar. Kanske ska jag nu slippa de irriterande punkteringarna.

Det gäller att se upp med punkteringarna. Allt för många gör att mina reservslangar kommer att ta slut. Jag kopplade idag  in ett proffs på hur man skyddar sig mot taggarna från "sandbur".

Nebraska är en av de värsta staterna  med dessa irriterande taggväxter. Här har jag tidigare fått massor av punkteringar så idag lät jag en cykelaffär fylla slime i slangarna. Rune Larsson, också coast to coast-löpare, har gjort samma sak med gott resultat.

Cyklisternas värsta fiende, sandbur. En tagg i däcket och du får en punktering direkt.

Samtidigt som jag besökte cykelaffären i Cozard pågick på gatan en välgörenhetstillställning. Jag kom i samspråk med en kvinna och när hon fick syn på stans journalist, en man i 30-årsåldern med begynnnade kulmage, viftade hon till sig honom och sa:

-This is Bjoern, his running coast to coast. Perhaps an interesting person to write about?

Reaktionen blev inte den väntade.

-Hm . . .  , long distance running. I prefer intervalls. I was quite good . . .

Och så gick kulmagen igång och berättade om sin egen löpning. Han ställde inte en enda fråga till mig och jag förstod att det (dessbättre) inte skulle bli någon tidningsartikel. Komma här och göra sig märkvärdig. . . 

Nu börjar det bli riktigt varmt, runt 30 grader idag. Dagens löpning från Gothenburg till utkanten av Lexington blev 49 km. En joggare från Gothenburg vid namn "Jeff" gjorde mig sällskap några kilometrar. Första gången jag haft en medlöpare.

Imorgon händer något speciellt under detta löp. Vad kan det vara?

Keep on running!

Luciella Koenig och Dianne Christoophersen arbetar på biblioteket i Brady, en "stad" med cirka 300 invånare. Biblioteket är relativt nyöppnat och är en success story, berättar de.

De riktigt små biblioteken lever och frodas i USA. Vartenda litet samhälle med ett par hundra invånare håller sig med ett bibkliotek. Det kan man tacka beskattningsrätten för.

Idag var en kortdag (43 km) och jag var på prathumör. Nyfikenheten var på topp- vad underbart det är att inte längre vara en anställd journalist utan få ställa sina frågor för att man verkligen vill veta och är intresserad. Det märker "intervjuoffrena" direkt och öppnar sig.

När jag kom till lilla Maxwell med cirka 300 invånare bromsade jag in kärran och klev in på Village office. Solen gassade men där inne i den före detta banklokalen (Gothenburg State Bank) med sitt imponerande kassavalv var det svalt. Village clerk, Monica Breing, höll på att dammsuga och röja upp i största allmänhet.

Monica Breing sköter det mesta i "stadshuset" i Maxwell, som att ta emot skatter och sköta ett litet bibliotek. Observera kassavalvet i bakrunden.

Jag undrar hur ett så här litet samhälle kan hålla sig med ett bibliotek. Förklaringen jag får är att Maxwell liksom många andra mindre städer, bl a intilliggande Brady, har rätt att ta ut en fastighetsskatt och då satsar man ofta just på bibliotek och skola. Man behöver inte slåss mot centralorten om pengarna, i det här fallet North Platte respektive Gothenburg. Biblioteksdöden verkar därför inte alls ha härjat lika hårt här som i Sverige.

Skolan i Maxwell har lika många elever som hela stan, cirka 300. Till höger livsmedelsbutiken i Maxwell där jag svalkade mig med en glass.

Efter att ha väntat på att koltågen passerat fortsätter jag färden mot Brady. Finns det internet där? Nej, matstället har det  inte och inte heller biblioteket eftersom man inte betalat räkningen. Jag skickas då till skolan.

-Hallo,I´m a Swedish long distance runner . . . , säger jag när jag knackar på dörren till skolexpeditionen. Där tas jag glatt emot av studierektorn och övrig personal. Visst, det är bara att koppla upp sig. Snart strömmar det in lärare och elever och jag bombarderas med frågor. De skrattar när de ser en hemsk varningstext på min datorskärm, jag hade varit ute på  Facebook, en förbjuden webplats för eleverna.

Dagen var väldigt speciell, idag var dagen då jag på riktigt skulle springa in i Gothenburg. Jag är ju född och uppvuxen i Göteborg och det blev därför ett hopp vid stadsgränsen. Det är faktiskt fjärde gången jag besöker Gothenburg och stan börjar kännas som mitt andra hem.

Ett glädjehopp vid Gotenburgskylten.

Diana och Terry körde ut vatten till mig.

Keep on running!

Är det inte ett vattentorn i fjärran? Eller är det en silo? Syner som denna sätter igång en massa tankar: här måste finnas någon restaurang, café eller bensinstation där jag kan äta och få lite vila.

Vad tänker man ute på vägarna under en hel löpdag? Egentligen inte på något. Jo en sak, att löpet ska vara slut så att jag får mat och vila.

Nej, det är sällan några djupare tankar som tänks under ett långlöp som detta. Det är ungefär som ett maratonlopp- man vill bara komma i mål så fort som möjligt och få mat och vila.

Det låter kanske lite trist men så är det inte. Belöningen att nå etappmålet motiverar allt slit. Denna belöning får jag 100 gånger under ett coast to coast. Och jag känner mig alltid lycklig när jag ser motellskylten och kan t o m skrika i ren glädje. Och skulle det ligga en McDonalds eller Pizza Hut i närheten, ja då är lyckan total.

Visst händer det att själva löpningen är en ren njutning, sällan en hel dag men bitvis. Att varje dag vara ute runt åtta timmar skiljer sig totalt från en vanlig joggingrunda. Och likheterna med ett "långpass" på 20-30 kilometer är heller inte särskilt stora. Nej, det är väldigt speciellt att varje dag springa 5-6 mil.

Nästan hela tiden är blicken fäst på vägmätaren. Det är först då jag riktigt förstår att jag faktiskt rör mig framåt. Och så håller jag på att räkna en massa, hur långt det är kvar till nästa matstopp, hur många kilometrar jag ska springa innan jag tar en liten gångpaus, dricka etc. De gånger vägmätaren krånglar, ja då går löpningen tungt.

Hus i Sutherland, Nebraska.                Dagens andra punktering, North Platte.

"Steve" Nr 1, svenskättlnigen och 74-årige Ronald Kauffman samt "Steve" nummer 2, ägaren av Comfort Suites i Gothenburg, Terry Jessen.

Tung blev också dagens relativt korta löpning på 49 km från Sutherland över North Platte i riktning mot Gothenburg. Två punkteringar, felspringningar, en krånglande vägmätare och ganska pressande värme gjorde att jag kände mig lättad när dagens andra "Steve" kom ut och hämtade mig strax väster om Maxwell. Imorgon blir jag utkörd till platsen där jag igår slutade och springer senare in i "mitt" Gothenburg. Tidningen GP är på hugget och ska få en hoppbild vid Gothenburgskylten. Där har jag hoppat två gånger tidigare.

Keep on running!

En kulisstad i Ogallala. Nästan alla gamla byggnader från Vilda Västern-tiden är borta, kvar är bara kulisser eller förfall.

Nästan allt är borta från tiden då Västern koloniserades. Emigranternas historia i form av byggnader har utplånats. Bevarandeintresset är skrämmande lågt i USA och förfallet fortsätter.

Jag vill gärna tala gott om USA. Men när det gäller att bevara vad tidgare generationer skapat är amerikanen inget föredöme. Jag har ibland skrivit lite raljant att Vilda Västern lever. Men så är det inte. Man har rivit Vilda Västern och i "bästa" fall byggt upp kulisser.

När Jan och jag för fyra år sedan red in på rolerblades respektive trehjulig kärra i Dodge City i Kansas, Västernstaden där Wyatt Earp var sheriff, trode vi att vi skulle få se det verkliga Vilda Västern med salooner, fängelser m m och inte det vi sett på film. Men alla gamla byggnader var rivna och ersatta med kulisser.

Hur har detta kunnat få ske? Jag har pratat med flera amerikaner och jag får ungefär samma svar. Ingen verkar direkt upprörd, man skakar lite uppgivet på axlarna och vad jag förstår finns inte samma bevarandetradition här som i Sverige och i större delen av övriga Europa. Nytt är ofta liktydigt med "bra".  I USA styr också penningen mera och det är inte "business" att bevara det gamla. Många byggnader var dessutom från början enkelt uppförda och därför svåra att bevara.

Syndare är alla; staten, städerna och privata fastighetsägare. I Utah såg jag rester av ett soldatfort som skulle skydda nybyggarna från indianerna. Det var en mycket bastant byggnad med tjock stenmurar men kvar fanns bara några meter av muren. Egentligen skandalöst att kulturhistoriska byggnader fått rivas.

Dessvärre fortsätter förfallet. Citykärnorna i de  små landsortsstäderna i de västra delstaterna är ofta mer eller mindre döda och de en gång så vackra gamla byggnaderna förfaller. Och sådant som borde rivas, gamla uttjänta fabriker, träkåkar som rasat samman med mera rivs inte. Komunnerna sätter inte samma tryck på fastighetrsägarna som i Sverige. Och ägarintresset är närmast heligt-  det är jag som bestämmer över min egendom, ingen annan.

Infarterna till städerna ger ofta ett bedrövlig intryck; fallfärdiga hus, skrotupplag och nerlagda industrier hör till vanligheterna. Ett sämre intryck kan knappast en stad få. Men amerikanen i gemen verkar blunda.

Allt det här gör att den amerikanska landsbygden ger ett fattigt och förfallet intryck. Folk verkar acceptera detta men i själva verket är det nog inte så fattigt som det ser ut på ytan.

Nog gnällt om detta. Dagens löpning, 55 km från Ogallala till Sutherland var underbar- sol, lite vind, inga backar samt en god dagsform.  Ett matstopp efter drygt 30 km  i Paxton, en "stad med 600 invånare,  och tre restauranger, gjorde inte saken sämre. Enda smolket i bägaren var en punktering och att jag tappade min mp3-spelare. Jag fick springa tillbaka till Paxton, en extratur på 2 km, och hade turen att hitta spelaren på gatan.

En luffare i sin hotellsvit, Comfort Suites i Gothenburg, Nebraska. Det här var ett av de finaste motellen jag bott på och här ska jag stanna fyra nätter.

Under mina coast to coast löp har jag lärt känna en motellfamilj i Gothenburg, Terry Jessen och Diana Rahe Unterseher. De har bland annat lyxiga Comfort Suites där jag nu bor. Paret kom idag och hämtade mig i Sutherland, dubbel lycka eftersom det enda motellet i Sutherland var fullbokat. De kommer nu att ordna ett antal "Stevar" varför  jag kommer att känna mig som en kung de närmaste dagarna.

Keep on running!