Vägen avspärrad. Staketen verkade omöjliga att forcera. Vad göra för att undvika en omväg på flera mil?

Tekniska problem (nästan obefintlig internetuppkoppling) gör att dagens blogginlägg utgår. För att lugna eventuellt oroliga; jag kom  fram.

Keep on running!

En glad kund hos t-mobil. Äntligen fungerade telefonen igen.

En telefon som plötsligt inte fungerar- det finns värre saker som kan drabba ensamlöparen i främmande land. Men gårdagens telefonproblem var en av de värsta upplevelser jag haft under mina coast to coast.

Så här var det: igår skaffade jag ett amerikanskt telefonabonnemang på fyra månader, att surfa med svensk telefon är ohyggligt dyrt. Trots att jag knappt använde telefonen i början var jag snart uppe i drygt 500 kronor och min operatör stängde då av mig. Tack för det!

Abonnemanget jag köpte hos t-mobil kostade totalt ca 2 000 kronor men då ingick mycket datakraft. I butiken testade man att allt var okej. Jodå, det gick att ringa och att surfa gick också strålande. Men glädjen varade bara en dag, plötsligt hade jag inget internet, bara wifi fungerade. Hade det hela något att göra med avstängningen av det svenska abonnemanget?

Natten blev sömnlös. Ett tag trodde jag att det var helt kört och att jag måste avbryta. Nisse, min äldste son och webmaster kontaktades men han lugnade mig. Det har inget med avstängningen att göra, trodde han. Och han borde veta; en gång räddade han mig när jag satt med en svart och kapad skärm på ett hotell i en liten håla i Wyoming. Från Sverige kunde han fjärrstyra och få igång datorn.

Så idag blev det en omväg till en annan t-mobil butik. Den unga kvinnan med piercad näsa och tunga fann snart felet. Det var en inställning man glömt att göra i den andra butiken. Det var med lätta steg jaglämnade affären och de dryga 60 kilometerna idag gick också lätt, trots alla backar.

Vackert men backigt. Måste snart fixa handbromsen.

Oregon City med mängder av fiskare på floden. Observera vattenfallet i bakgrunden.

Efteråt funderade jag: tänk vad mycket lättare det var under mina första USA-löp, papperskartor och en väldigt enkel telefon fast den la också av, tålde inte fukten i sydstaterna.

Dagens andra glädjeämne var en äldre kvinna som stoppade mig. Det blev selfies, utdelat visitkort och en avslutning med en kort bön. Sånt händer inte i Sverige.

Tredje glädjeämnet skulle väl vara KFC. Telefonreparationen firades där med en brakmiddag. Och att DQ var granne med det fina Choisehotellet här i Troutdale blev en bonus efter den långa löpningen.

Keep on running!

Knappt någon använder visitkort idag. Men jag gör det och idag delade jag ut mina första.

Jag hade stannat till vid en Diary Queen, kedjan som är känd för sina glassar. Som vanligt parkerades kärran utanför entrén och ingen kunde missa skylten "COAST TO COAST". Det dröjde bara några minuter innnan första matgästen kom fram till mitt bord.

-Jag såg skylten . . .

Och så var samtalet igång. Mina gamla visitkort med webadressen till bloggen kom nu till användning. Jag har rätt många läsare i Amerika och kanske blir dom något fler nu. Jämfört med svensken är amerikanen ofta intresserad av vad jag håller på med. Under mitt löp från Smygehuk till Treriksröset talade jag knappt med en enda person, trots att jag även då hade en stor skylt på kärran. Kanske inte så konstigt att jag återkommer år efter år till Amerika.

Dagens distans 58 km.

Keep on running!

Ensam, förväntansfull och lycklig på en öde och storslagen Stillhavsstrand utanför den lilla kuststaden Lincoln City i Oregon. Jag har precis smakat på det salta vattnet, försiktigt doppat skon och sett den ena mäktiga surfvågen efter den andra rulla in mot stranden. Sälv ska jag försöka för nioende gången rulla över en kontinent. Foto: Jeremy Ito

Jag kom att tänka på "Den gamle och Havet" av Ernest Hemingway, en ljudbok jag just nu lyssnar på, när jag med lite stapplande steg knuffade kärran ut på stranden. Ska jag orka det här ännu en gång? Ja, det ska jag!

Nej, några tankar på de 500 milen fanns inte. Skulle man tänka så, ja då skulle man bli tokig. Och så tänker ju heller ingen maratonlöpare på startlinjen, även 42 km är långt. Min första dag blev 47 varav 3-4 mil var ren uppförslöpning. Tungt med andra ord. Krypkörde I backarna och i huvudet surrade mantrat: keep on running. Och så mumlade jag då och då; jag får lita på rutinen.

Annars får nog den första dagen beskrivas som perfekt. Sol hela dagen, kall morgon, 8 grader vid starten och 13 på eftermiddagen. Och på köpet dök en amerikansk löparbekant upp, John Wallace III, som 2004 ensam sprang över Amerika. Han liksom svensken Rune Larsson har varit mina inspiratörer.

John Wallace III förärade mig sin gamla nummerplåt. John har en imponerande runstreak på 35 år.

Linda Feldman är till stor hjälp. Idag fixade hon ett amerikanskt mobilabonnemang (t-mobile) till mig. Kommer nu att lyssna mycket på SR.

Vid stranden fanns också Linda Feldman, min "cousin" från San Fransisco. Hon har varit med vid i stort sett alla starter och vi de få gånger hon inte varit det, har hon bevittnat målgången. Under det här löpet är hon följebilschaufför under de första dagarna, sedan springer jag helt ensam.

När detta skrivs sent på kvällen börjar mina trötta ben kännas lite piggare. Jag äter några pizzabitar värmda i hotellets micro. Jag tror det är första gången jag burit hem en så kallad doggy bag från en restaurang när jag inte orkat äta upp all mat.

I morgon slipper jag de värsta backarna, å andra sidan blir distansen lite längre. Diary Queen och kanske en Burger King får bli räddningen. Och så har jag plenty med Gatorade, idag körde jag torrt lite för tidigt. En Snickers och en iskall Coke på badkarskanten ser jag också fram emot när dagen är över.

Keep on running!

Med Judarskogen parkrun avklarad har jag nu sprungit alla tolv parkrun i Sverige. Judarn tillhör de bättre-platt, lättlöpt och naturskön bana, dessutom enkelt att ta sig till med tunnelbana.

Vilka är Sveriges "bästa" parkrun-banor? Själv placerar jag Malmö, Uppsala, Umeå och Örebro i topp.

Sakta, sakta håller parkrun på att bli en folkrörelse i Sverige. Dessa gratislopp på 5 km som ordnas varje lördag 09.30 på tolv platser i Sverige har hittills lockat  25 000 deltagare som sammanlagt gjort 120 000 starter. Det kan tyckas mycket men är egentligen lite med tanke på att parkrun kom till Sverige 2016. Som jämförelse har Stockholm Marathon lika många deltgare varje år, ett lopp som näppeligen är gratis.

Parkrun är min absoluta favorit; här springer elitlöpare, vanliga motionärer, familjer med barnvagn samt folk som promenerar. Stämningen är alltid härlig, alla kan känna sig som vinnare, efteråt kan vi fika ihop och snart får vi en resultatlista på nätet där man också åldersomräknat reultaten.

Själv har jag dåliga tävlingsnerver så parkrun passar perfekt. Loppen är dessutom utmärkta som snabbdistanspass och för att kolla dagsformen. Dagens lopp i Judarn bekräftade att jag inte är snabb (27.22). Kom in strax under mitten men 5:a åldersomräknat.

Vilka är då de snabbaste respektiva långsammaste banorna i Sverige? Här min uppfattning:

Snabbast: Malmö, Växjö, Uppsala, Umeå och Örebro

Mellan: Judarn, Hagaparken och Linköping

Långsammast: Huddinge, Skatås, Kungsängen och Billdal

Veckans distans: 88 km

Keep on running!

Solsken och medvind till Södertälje, det gillar jag. Också lite lättad att jag problemfritt klarade distansen, 41 km.

Löpmängden har sakta trappats upp den senaste månaden. Nu ligger den på cirka 12 mil i veckan. Ska det räcka när 35-milaveckor snart väntar i USA?

Det går inte fort men det går framåt och uthålligheten tycks bestå.

-Vad håller du för tempo? frågade en jämngammal löparkompis igår på Marathonsällskapets årsmöte.

Naturligtvis beklagade jag mig: alla springer om mig numera. Det går inte fortare än 8 km/tim, påstod jag, väl medveten om att jag nog skarvade lite.

Idag på ett långpass till Södertälje fick jag svart på vitt, det går inte fort. Klockan visade en snitthastighet på 7,4 km/tim vilket motsvarar ett tempo 8:09 min/km. Jag skarvade alltså lite men inte värre än att jag behöver be om ursäkt. På så långa sträckor är det oundvikligt att det blir några korta stopp och också lite gång. När jag passerade kommungränsen till Salem började dessutom frestelserna dyka upp: tomburkar i vägdikena. Jag har svårt att springa förbi dessa små förmögenheter- sista milen drog jag säkert in 30 kr i pant.

Det var under burkplockningen jag märkte hur stabbig jag är, hade svårt att ta mig upp från vägdikena. Benen kändes kraftlösa men så fort jag var uppe på vägen igen pinnade benen på. Lite oroande är dock att jag ofta har en lätt träningsvärk i låren. Der är något nytt som kommit smygande i år. Kanske ska jag ta min ständiga följeslagare, löparklockan, på lite större allvar när den meddelar att jag ska ha 24, 48 ja ibland 72 timmars vila? Fast den borde väl ha lärt sig något under alla åren?

Nåväl, att det går långsamt spelar ingen större roll under ett coast to coast. Huvudsaken är att det går framåt.

Veckans distans: 137 km

Keep on running!

Vid flygresan ska joggingvagnen packas in i en genomskinlig plastsäck. En sådan köpte jag på Arlanda och fick samtidigt ett långpass på 43 km.

Köpa nya däck, reservslangar och balansera hjulen på joggingvagnen, vaccinera mig, teckna en olycksfallsförsäkring, förlänga reseskyddet i hemföräskringen, kolla upp några hotellbokningar, kontakta vänner längs vägen . . .

Ja, det är en del pyssel inför avresan till USA den 29 april. Jag tror att jag är rätt bra förberedd. Ett orosmoment är dock världsläget och alla negativa nyheter från USA. MIn strategi blir att ligga lågt, inte ge mig in i några politiska diskussioner men lyssna och se. Är gästfriheten bland vanliga amerikaner lika stor som tidigare? Jag tror det.

Sakta har träningsmängden ökat och jag ligger i snitt på 10 mil i veckan räknat sedan årsskiftet. Det är aningen mer än vid samma tid 2023 då jag sprang mitt åttonde coast to coast. Planen nu är att under de kommande två veckorna öka till 11-12 mil/veckan för att sedan minska ganska rejält de två sista veckorna.

Löpningen går långsammare och det måste jag lägga in i kalkylen. För att klara distanserna på ca 5 mil/dag måste jag därför försöka starta en timma tidigare på morgonen. Uthålligheten däremot verkar vara fortsatt god.

Idag blev det en långpass på 43 km upp till Arlanda för att köpa plastsäcken jag ska lägga vagnen i. Inga tävlingar väntar mer än ett parkrun i Växjö lördag 26 mars, dan innan har jag blivit inbjuden som föredragshållare i samband med SM i ultralöpning. Ett backyard ultra i april har jag ställt in, vill inte riskera något.

Veckan avslutades med en träningsvolym på 144 km, veckorekord i år.

Skylten fram på kärran med texten "COAST to COAST" tillverkas. Den här gången har jag avsiktligt inga svenska och amerikanska flaggor på skylten.

Keep on running!

Otto Gullesen, nybliven pensionär, ska om två veckor bege sig ut på sitt första coast to coast. Många frågor hade han till åldermannn då vi sprang Töyen parkrun i Oslo.

Kjempegöy å kjöre parkrun i Norge for förste gang. Og ved siden av meg löp idag en spirande kyst til kyst-löper.

Vi har bägge inspirert varandra och när vi nu möttes för första gången kändes norskan nästan som mitt modersmål. Då jag för tre år sedan sprang från norr till söder i Sverige sprang Otto samtidigt från söder till norr i Norge. Och som han gjorde det: dagsetapper på ofta 6-7 mil, camping vareviga dag, tvättade sig i iskalla fjällbäckar, kämpade i det mest ohyggeliga backar och sprang i alla tunnlar.

Nu är det dags för hans nästa äventyr, "Amerika på tvers". Som du förstår är denne förre oljearbetare inget blåbär.

-På plattformarna ute i Nordsjön sprang jag på löpband och på land ultralopp . . .

Foto: Waldemar Hansson

Vi träffades på anrika Theatercaféen, en restaurang ett stenkast från Karl Johan, där Norges alla kulturpersonligheter förr brukade dinera. Vilken miljö, kände mig lite som en katt bland heremlinerna. Otto hade massvis med frågor och kanske lyckades jag besvara de flesta och stilla en vis oro inför det stundande äventyret.

Dan därpå träffadees vi igen och sprang då Töyen parkrun i centrala Oslo, en tuff fyrvarvsbana med många backar. Det var upplupen stämning, kanske lite mera otvunget än i Sverige. Och det gick riktigt bra för de två pensionärerna; vi placerade oss i mitten bland de ca 175 löparna, som äldst i hela loppet blev jag sexa åldersomräknat. Otto lät gästen vinna med 1 sekund men skulle nog kunna springa flera minuter snabbare än mina 27.02 om det inte vore för alla frågor och backar.

Veckan efter Oslo sprang jag parkrun i Uppsala. Där gick det betydligt snabbare, 25.44, men banan längs Fyrisån är helt platt. Jag har som mål att gå under 25 minuter på 5 km men tyvärr verkar det ouppnåeligt.

Keep on running!