Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 1322 km. Denna vecka: 83 km. Idag: 42 km

2011-12-31 - 2011 ett bra löparår

Flaggvakt. Under Nyårsloppet i Vallentuna var jag flaggvakt, min första funktionärsinsats någonsin. Riktigt roligt!

Räkneverket stannade i år på 611 mil. Löparåret 2011 blev ett bra år, inte minst resultatmässigt.

Sällan har jag tävlat så flitigt som under 2011. Men det är egentligen bara två tävlingar som sticker ut: Stockholm Marathon och Stockholm Halvmarathon. På maran (3.12) blev jag tvåa och bäste svensk i M60 och halvmaran (1.29) vann jag M60.

Tiden från Stockholm Marathon visar sig nu när året är slut konkurrensskraftig. Ingen svensk 60 år eller äldre sprang under 2011 en mara fortare i Sverige eller utomlands. Halvamaratiden däremot är sämre, den placerar mig som nummer sex i M60. Men vi talar om små marginaler; tvåan på maraton kom bara fem sekunder efter och vi var sex gubbar i M60 som ifjol gjorde 1.29 på halvmaraton.

2012 ska förhoppningsvis bli ett ännu bättre år där den stora grejen blir ett tredje coast to coast i USA med start den 19 mars. Den 4 januari fyller jag 64 år och som äldst i M60 ligger jag därför pyrt till . Målet  är ändå att finnas med på tiobästalistan 2012 för såväl maraton som halvmaraton.

Keep on running!

Postad av Björn kl 21:08:12

Läs / skriv kommentar (3)


2011-12-27 - I stormen Dagmars spår

Energipåfyllning. Ultralöpning kräver mycket bränsle och efter 30 km tog vi godisstopp.

Vi hoppade över nerblåsta träd, hukade i vindbyarna och åt glupskt vårt godis. Tio små negerpojkar, eller rättare sagt en massa ultralöpare, var idag på språng i Stockholm och en efter en försvann vi.

Agatha Christies deckare Ten Little Niggers (numera med den svenska titeln "Och så var det bara en") kommer väl till pass för att beskriva dagens ultraevent "Mellandagsrean". Vi var ett 30-tal långlöpare som via Funbeat träffades för att tillsammans springa en slinga på 45 km på norra Djurgården-City-Kungsholmen-Årstaviken och med målgång vid Slussen.

Klart för start. Daniel Becker (grön jacka i mitten) ledde gruppen på ett förtjänstfullt sätt.

Som alltid vid den här typen av gemensamhetslöp faller den ena löparen bort efter den andra ju längre distansen blir. Vid starten utanför Östra Station kunde jag räkna till 30 löpare. Medan vi forcerade en lätt stormskadad Lill Jansskogen började ropen bak i klungan om att det gick för fort . Vi sprang i 6.30-tempo, en fart långsammare än vad de flesta joggare normalt springer i, å andra sidan var ju distansen en annan.

Efter Blockhusudden var vi bara 19 kvar. Några hade hoppat av på grund av skadekänningar, andra var nöjda med sina längdrekord och en del kanske bara hade tröttnat. Stämningen var dock god i gruppen. Solen sken, det var 8-10 grader och om det inte var det där med vinden så var det perfekta förhållanden.

Ny krafter hämtades på Blå Porten där vi fikade/åt lunch. Nu hade vi gjort halva distansen. Restaurangen var förvarnad. Vi satt vid egna bord och gästerna verkade inte höja på ögonbrynen åt det något udda sällskapet.

Joggare brukar beskrivas som rätt äckliga typer (av icke joggare). Vi snorar, fräser, pruttar, pinkar och bär oss åt. Männen är naturligtvis värst. Men stämmer det där? Nja, jag har tyckt mig se en förändring åt det bättre hållet. Vi är ännu inte lika pryda som amerikanarna, och bra är väl det. Men i grupplöp av den här typen där det det dessutom är med många kvinnor uppför vi oss helt normalt. Jag såg män som betalade för att komma in på en toalett, tjejer som undrade om någon hade en näsduk att låna ut för det droppade under näsan och när någon fräste ut snor, ja då skedde det diskret.

Jag är något tveksam till 6.30-tempo. Visst, du orkar långt men steget blir konstigt. Det kändes ofta som jag låg och bromsade och fick hela tiden se upp så jag inte trampade någon på hälen. Efter 30 km och ett godisstopp vid Janne Lundqvisthallen på Kungsholmen började jag springa aningen fortare än gruppen och snabbt uppstod en lucka.

Nu var det 15 km kvar till mål. När ingen ville hänga på- det var ju  ingen tävling utan en social grej- ökade jag ytterligare och sprang  i mitt naturliga tempo. Längst Årstaviken mötte jag en gammal arbetskamrat och stannade till några minuter. Och väl uppe på nya Årstabron kunde jag se gruppen i fjärran.

Årets Sista Långpass (66 km) för två veckor sedan kändes lättare än Mellandagsrean, som för min del blev totalt 48 km. Fartökningen de sista 15 km blev ändå även här ganska betydande. Jag anlände 17 minuter före de övriga till Slussen och räknar jag in pratstunden med arbetskamraten, ja då ökades tempot från 6.30 till 5 minuter per km. Kanske hoppfullt inför coast to coast i mars?

Keep on running!

Postad av Björn kl 21:57:21

Läs / skriv kommentar (5)


2011-12-25 - 600 mil och mera statistik

Toppen. På julaftonen passerade jag 600 mil. Bilden från krönet av Västerbron.

Nu har jag passerat 600 mil räknat sedan årsskiftet. Ska det bli över 1 000 mil nästa år?

När man passerat 60 "borde" man kanske springa mindre. Men för mig har det blivit tvärtom. Kanske beror det på att jag inte slet ut mig i ungdomen.

Mina 30 löparår kan delas in i tre perioder: första halvan då jag låg på 200-300 mil per år, sedan en period med 400-500 mil föjt av 600-900 mil de senaste åtta åren. Så här ser det ut i detalj:

Siffror och statistik är intressant, tycker jag. På Svenska Marathonsällskapets hemsida hittar du mera av denna vara. Där finns nu förutom min ålderindelades resultatstatistik på maraton och halvmaraton också Jan Ternhags gedigna sammanställning över maraton och ultra 2011 sorterade på antalet fullföljande samt Christer Svenssons Smålandsstatistik. Vilken tid måste man göra för att tillhöra de tio snabbaste i M40 på maran, vilket lopp efter Stockholm tror du hade flest fullföljande på maratondistansen och vilken smålänning sprang ifjol flest maror inkl ultra?  Svaren finner du på: http://www3.marathonsallskapet.se/index.php?option=com_content&view=article&id=1490&catid=5&Itemid=9

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 14:02:33

Läs / skriv kommentar (3)


2011-12-21 - Hur länge orkar du gå?

På G. Malin Zetterström och Emma Stelin-Nilson ute på småvägarna mellan Vallentuna och Uppsala. I början gick allt lätt.

Klarar en otränad person att gå tolv timmar i ett sträck? Den frågan ville tre gymnasietjejer få svar på och ställde upp som försökskaniner.

Själv är jag en dålig gångare. Jag går långsamt och har inte en chans att hänga med i min frus tempo. Snabbgång måste handla om teknik.

Att springa i tolv timmar, visserligen med pauser, klarar jag av. Det vet jag för det har jag gjort under mina coast to coast. Men att gå under så lång tid? Jo, det skulle nog också fungera men särskilt långt skulle jag inte komma.

Men klararar otränade personer tolv timmar och hur mår de i så fall efteråt? Hanna Samuelson, Malin Zetterström och Emma Stelin-Nilsson går på Tibblegymnasiet i Täby och bestämde sig i höstas för att testa och göra ett "vetenskapligt" skolarbete av äventyret.

-De första sex timmarna gick det suveränt, vi knatade på och hade det väldigt trevligt, berättar Hanna, som är den enda i gruppen som tränar (dans varje dag).

Långpromenaden startade i september i Bällsta, Vallentuna där Hanna bor och skulle avslutas tolv timmar senare i Uppsala. Flickorna hade satt upp hårda krav; de skulle gå oavbrutet men tillät sig tre kortare stopp för toalettbesök. De gick på landsvägar, ofta i vägrenen för att slippa asfalten. Halvvägs började problemen. Hanna fick mot slutet väldigt ont i bäckenet och kompisarna värk i lårmusklerna. De stretade dock vidare i regnet och mörkret och nådde Uppsala efter knappa tolv timmar, totalt cirka åtta mil.

Flickorna höll sams trots smärta och trötthet och stöttade varandra för att orka vidare. På bilden Emma, Malin och Hanna.

Hur bra är då gång som ren träning för en långdistanslöpare? Naturligtvis bättre än stillasittande. De få gånger jag varit skadad har jag gått, trevlig sysselsättning men träningseffekten tveksam. Under USA-löpen gick jag i alla backar och tog också kortare gångpauser, det gällde ju att hushålla maximalt med krafterna.

Runt sekelskiftet ansåg träningsexpertisen att gång var en utmärkt träningsmetod för maratonlöpare. Då handlade det om snabba promenader på uppåt sex mil! På marathon.se har Anders Szalkai skrivit en intressant artikel om dåtidens träningsmetoder, som hade likheter med dagens, bland annat propagerades för barfotalöpning. Här artikeln http://beta.marathon.se/aktuellt/maratontr%C3%A4ning-f%C3%B6r-100-%C3%A5r-sedan

Keep on running!

Postad av Björn kl 12:28:49

Läs / skriv kommentar (3)


2011-12-18 - Wienerbröd blev rena raketbränslet

Raketbränsle 1. I bakluckan fanns kaffe, buljong, saltgurka, chips, pepparkakor, wienerbröd och skumtomtar- onyttigheter men läckerheter för en långlöpare.

17 mil även denna vecka varav idag 65 km i snöslask. Jag är i kanonform. Tacka raketbränslet för det!

Idag sprangs "Årets Sista Långpass", ett löpararrangemang på 60,6 km som för fjärde gången ordnats av paret Peter och Ulla Lembke. För mig var det inte årets sista långpass. Men det blev längre än beräknat på grund av två felspringningar.

Vi var många idag. I den "snabba" fartgruppen var vi ett 30-tal, som skulle hålla ett tempo på 6.20 min/km. Jag är kluven till ett sådant relativt långsamt tempo- steget blir konstigt men samtidigt kan man hålla på väldigt länge så för utpräglade ultralöpare är det bra.

Efter 20 km och första depåstoppet med  Ullas läckerheter gjorde jag ett misslyckat "utbrytningsförsök". Tanken var att springa ensam de 13 km upp till Barkarby och sedan invänta gruppen på Max. Men efter Edsberg virrade jag bort mig, där rök 1 km. I närheten av Sollentuna station var plötsligt gruppen framför mig varför jag fföljde med upp till Barkarby. Det är ändå ett socialt arrangemang, ingen tävling.

Första depåstoppet i Sjöberg, Danderyd.

 

Snöslask. Delar av 6.20-gruppen forsar fram över Järvafältet.

I Barkarby gjorde jag ett nytt utbrytningsförsök sedan jag sett tre löpare som redan varit inne och ätit på Max och nu var på väg till depåstopp nummer 2 i Hässelby. Naturligtvis hann jag inte i kapp dem och sprang dessutom fel, där brände jag 3-4 km i onödan. Suck! Hade jag inte haft med mig min GPS hade jag brutit där.

Raketbränsle 2. I en exotisk livsmedelsaffär i Järfälla köpte jag tre gamla wienerbröd och cola. Det ökade varvtalet på motorn.

De köpta wienerbröden måste ha varit minst ett vecka gamla till skillnad från Ullas nästan dagsfärska. Men alla onyttigheter var dessbättre kvar i bröden. Jag kunde öka tempot lite och sprang nu med GPS:en påslagen i handen. På tal om handen- i vantarna hade jag lagt i så kallade handwarmers inköpta på Clas Ohlson, jag slapp att frysa. Mycket lyckat! Mindre lyckat var plastpåsarna jag hade i skorna för att undvika väta; påsarna gick sönder efter några mil och hamnade till sist framme i skon. Mer lyckat var att jag hade ullstrumpor dagen till ära, då känns knappt vätan. 

Det var därför på friska ben jag bromsade in vid depåstopp nummer 2. Där blev det en längre pratstund med Ulla och nya skumtomtar med mera.

-Två löpare passerade här för femton minuter sedan, berättade hon.

Förgäves tog jag upp jakten igen. Nu ökade jag markant tempot och låg på lite drygt 5-minuterstempo de återstående dryga två milen in till Slussen där vi startat på morgonen klockan 08.30. Men icke, jag såg inte röken av löparna. Men ändå var jag glad  att jag kunde göra den här fartökningen.

Visst var jag trött men inte slut. Jag knäppte av klockan på 7 timmar och 50 minuter, totaltiden inräknat alla stopp. Jag är i form!

Sist: Tack Ulla och Peter för ett toppenarrangemang, dessutom gratis.

Keep on running!

 

 

 

 

Postad av Björn kl 22:38:37

Läs / skriv kommentar (2)


2011-12-15 - När en löpare griper in . . .

Den omärkta runstenen utanför Märsta ska troligen få sin skylt. Mitt "larm" i veckan har fått myndigheterna att agera.

Sigtuna Museum ska kontakta Riksantikvarieämbetet och informera om att det saknas en informationsskylt vid runstenen i Brista utanför Märsta. Det skriver museichef Lars Wikström i ett mejl till mig nu på morgonen.

Läser kommunen min blogg? Nej, det tror jag inte utan det snabba agerandet beror på att jag kontaktade kommunen och undrade varför runstenen saknade skylt. Jag varnade också för att en omärkt sten lättare kan vandaliseras.

Jag får 100-procentigt stöd. "Jag håller helt och hållet med om att runstenen ska ha en informationsskylt. Dom flesta runstenar och en hel del fornlämningar både i kommunen men också i övriga Sverige har skyltar. Varför denna runsten inte har en skylt kan jag inte svara på", skriver museichefen.

Keep on running!

Postad av Björn kl 10:42:52

Läs / skriv kommentar (2)


2011-12-14 - Ingen julskinka i år heller

Klart för start. Bruno Rimbe (t v) instruerar de reflexförsedda löparna om banan i Skinkloppet.

Familjen får även i år handla julskinkan på Konsum. I kvällens Skinklopp kammade jag noll.

En julskinka var första pris i Skinkloppet anordnat av Vallentuna FK. Alla hade lika stor chans att vinna den åtråvärda skinkan. Det gällde "bara" att pricka sin måltid. Jag gissade att jag skulle springa den ca 10,5 km långa banan på 46.30, vilket skulle innebära ett rätt behagligt tempo. Jag missbedömde farten totalt och var drygt 3 minuter långsammare än beräknat. Usch, jag hade nästan den största tidsdifferensen av alla.

Att springa i planerad fart (utan klocka) är ingen lätt match. Ikväll sprang nästan alla mycket långsammare än de tänkt sig. Kan det vara mörkret som spelade ett spratt? Själv upplever jag mörkerlöpning som att det går väldigt fort men i verkligheten gör det ju inte det.

Eftersom två löpare hade samma tidsdifferens delades det i år ut två skinkor.  Men varken jag eller de andra cirka 25 medtävlarna blev helt utan skinka. Efteråt serverades kaffe och smörgås där pålägget var just skinka. Roligt också att löpningen kändes så lätt, trots mina 41 km dagen innan. Jag hade mera att ge, hoppas nu bara att formen består till deltävling Nr 2 i Bore Cup den 7 januari.

Keep on running!

Postad av Björn kl 22:54:28

Läs / skriv kommentar (0)


2011-12-13 - "Det är mycket nu"

Omärkt runsten. Strax norr om växthusen vid Brista gård längs cykelbanan och infarten till Märsta stod den här runstenen som märkligt nog saknade skylt. Men på Sigtuna kommuns hemsida fanns stenen med och texten lyder: "Torfast och Kätteilvi läto resa stenen efter Torsten sin fader. Gud hjälpe hans ande."

Jag får snart lungna ner mig. Dagens träningsrunda till simhallen i Märsta blev 41 km. Och jag som ska tävla imorgon . . .

Nu plockar jag badhus efter badhus. Valsta Sim- och Sporthall blev nummer 28 i ordningen. Det blåste kraftig sydvind på luciamorgonen och jag kunde inte motstå frestelsen att ta ännu ett långlöp norröver. Vagnen packades med badhustattrialjerna och ett lunchsstopp planerades in på McDonalds efter Löwenströmska sjukhuset.

Löpet förflöt förvånsvärt bra trots väldigt mycket mängdträning den senaste tiden. Det är mycket just nu, på söndag väntar Årets Sista Långpass (6 mil) med Peter Lembkes Team Fakta . Och imorgon är det Skinkloppet i Vallentuna (10 km). Där kan man vinna en julskinka om man prickar sin måltid. Klocka är naturligtvis inte tillåtet.

-Ansträng dig inte, julskinkan kostar 49:90 på Ica, upplyser hustrun.

Äntligen framme. Ytterligare en simhall återstår i Sigtuna kommun.

Keep on running!

Postad av Björn kl 21:16:18

Läs / skriv kommentar (2)