Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 2403 km. Denna vecka: 94 km. Idag: 12 km

2011-02-12 - Dagen då Östermalm befriades

Truppen samlad klockan 09.00 under svampen på Stureplan. De tappraste sprang 5,2 mil på Östermalm.

Östermalm är befriat! Idag intogs stadsdelen av 15 soldater i löparuniform och inte ett enda skott behövde avlossas. Själv mötte jag dock mitt Waterloo på Kommendörsgatan.

Ordern var: Inta samtliga gator på Östermalm genom att springa på dem. Skona civilbefolkningen och visa största möjliga hänsyn mot gående, även mot promerande grevar och baroner med hund.

Invasionen gick bra trots kylan och det hala väglaget. Vi höll ett 6.30-tempo när vi betade av gata efter gata. Det var lite av en kniptångsmanöver- vi började med att slå en ring runt Östermalm genom att inta Birger Jarlsgatan-Valhallavägen och Strandvägen. Sedan tog vi gatorn i väst-östlig riktning och därefter nord-sydlig. Även små återvändsgator var vi inne och vände på.

Det här kunde bli hur långt som helst. Några erfarna krigare talade om 5-6 mil, andra om ännu längre. Fast några elva skulle det inte behöva bli, så krävande var tydligen Södermalm som intogs ifjol. Och det borde bli längre än Kungsholmens fem mil.

Hur långt det blev idag vet jag inte. Jag stötte nämligen på motstånd på Öfre Östermalm efter cirka två timmars löpning. Soldaterna intill mig hade börjat fingra på sina patronbälten, förlåt vätskebälten. Själv kände jag också att jag behövde något att dricka och stannade till kort på Kommendörsgatan för att ta upp varm blåbärssoppa ur ryggsäcken. Med flaska och lösa soldatvantar i handen anslöt jag sedan  till truppen men upptäcte då att jag måste ha tappat ena vanten.

Vad göra- springa tillbaka och leta efter den eller fortsätta att hänga på truppen och riskera förfrysning? Jag valde det första men vågade inte som vanlig menig kommendera halt. Vanten hittade jag efter ett tag, däremot var truppen utom synhåll. Jag sprang som en galning för att leta efter kamraterna som var ovetande om dramat bakom dem. Jag frågade några adelsmän om de sett truppen passera men alla skakade på sina pälsmössor.

Jag tvingades göra patron ur. Skadeskjuten irrade jag runt på Östermalm i ett förgäves sökande och hamnade till sist på en mäss på Nybrogatan. Utanför fanns en skylt med ett stort gult M och därinne severades fet och god mat.

Lite snöpligt fortsatte jag löpningen drygt en timma med en lov runt Brunnsviken. Från att tidigare inte ha varit det minsta trött var jag plötsligt helt slut. Tänk vad mycket lättare det kan vara att springa i en grupp jämfört med att springa ensam och "övergiven". Nåväl, hem kom jag och cirka 33 km kan expeditionen summeras till. Tack överste Daniel von Becker och Bernt af Hedlund för ett toppenarrangemang!

Hur det gick för de andra kan du läsa här: http://www.funbeat.se/discussion/show.aspx?ThreadID=928204

Keep on running!

Postad av Björn kl 17:53:26

Läs / skriv kommentar (3)


2011-02-09 - Rånad i badhuset

Springer i medvind. Kosan styrs mot badhuset i Gustavsberg, det blåser kraftig nordvästlig vind och jag ska få mest medvind idag. I bakgrunden stadshuset , riddarholmskyrkan och byggkranarna för Citytunneln.

På långpassen springer jag numera nästan alltid med vagn. Och vintertid är slutmålet ofta en bastu i någon kommunal simmhall ett antal mil från bostaden. Gustavsbergsbadet bjöd mig idag på en överraskning.

Med stigande ålder blir man allt mer bekväm. Ska det springas långt får det därför ske i medvind. Varför slita ut sig i onödan?

På SMHI eller någon annan vädersajt brukar jag innan kolla upp vindriktningen. Jag har också span på var jag kan tänkas äta och vilka allmänna kommunikationer som finns för att ta sig hem. Vagn och löpning i en riktning är vad som gäller. Och  lite nya löpvägar försöker jag också luska ut. Vi som bor i en storstad har enorma fördelar; Stockholm blir aldrig "utsprunget".

Dagens tripp till Gustavsbergsbadet blev totalt 36 km. Det känns som jag i dubbel bemärkelse just nu har medvind- löpningen går lätt och jag är riktigt löpsugen. Och med vagnen är det ungefär som att sätta sig i en bil; jag vrider om startnyckeln och kan i princip köra på hur länge som helst (nåja). Tankar gör jag under vägen, idag medhavd varm blåbärssoppa och efter drygt 25 km lunch på restaurang Herrgårn på Björknäs Torg. Mjölk, strömming och potatismos är jag inte bortskämd med.

I Nackareservatet efter 15 km häller jag upp  blåbärssoppa och äter min banan, bränslet gav mig kraft att springa ytterligare en mil till nästa depåstopp, lunch i Björknäs.

Springer du med vagn är det omöjligt att ramla. Under mina över tusen mil i USA har jag inte ramlat en enda gång. Och här hemma är det ju perfekt att ha vagnen att hålla sig i när det är isigt. Idag sprang jag i backarna längs södra delen av Årstaviken och där var det rena isgatan men jag var lika säker som löparna med dubbat under.

GPS:en leder mig in på nya trevliga vägar. Terrängen runt Nackamasterna är för mig tämligen okänd mark. Samma med de fina villaområdena i Saltsjö Duvnäs. Först när jag kommer upp på Skurubron känner jag igen mig, till Gustavsberg har jag sprungit många gånger men då har det alltid varit genaste vägen.

Efter att ha varit ute i drygt fyra timmar når jag Gustavsbergsbadet, ett stenkast från Gustavsbergs centrum. I vanlig ordning skryter jag med hur långt jag sprungit och att det nu ska bli skönt med en dusch och bastu.

-100 kronor, säger kvinnan i kassan utan att blinka och verkar inte alls imponerad över distansen. Vagnen får jag på nåder ställa i ett låst personalrum. Men hon hinner säga fyra gånger att hon gör ett undantag bara för mig.

Det undantaget var jag glad för. Men 100 kronor känns som rena rånet. Hade jag kommit 38 minuter tidigare, d v s före klockan 14, hade inträdet varit 50 kronor. Jag får springa fortare nästa gång eller välja ett annat badhus. Att ett gym ingick i entreavgiften gör inte priset mer lockande.

Keep on running!

Postad av Björn kl 22:47:19

Läs / skriv kommentar (3)


2011-02-05 - 15-milaveckor räckte inte

Järngänget i M60.  Här är gubbarna jag slåss mot i Bore Cup: Alex Bonn från Vallentuna FK vann som vanligt men idag var jag före krutgubben Kjell Björk från hemmaklubben Hemlingby LK. Foto: Jan Suneson

Hemlingby i Gävle är ett paradis för friluftsfolket. Området har allt; vacker natur, slalombacke, skidspår, promenadvägar, djur för de yngsta och mysiga Hemlingbystugan med matservering, brasa samt bastu och ett litet gym i källaren.

Det var hit tredje och näst sista deltävlingen i Bore Cup förlagts. Jag blir alltid lika glad när jag besöker Hemlingby. På dagens program stod löpning ett eller två varv på en 5-kilometersslinga genom skogen och ett villaområde, för mig två varv, totalt 10 220 meter.

Dagens stora fråga var: springa med eller utan dubb? Underlaget var hårt packad snö, bitvis sandat med stengrus men också förrädisk ishalka under lössnön i kanterna. Testlöpningen innan gav beskedet att det kanske ändå var bäst med dubb även om risken för att falla var liten. Men när jag står i startfållan med mina "galoscher" på tävlingsskorna och det är några sekunder kvar till start ser jag att knappt någon tänker springa dubbat.  Av med dubbarna i all hast- ingen bra start!

Det var dock länge sedan jag var så här vältränad inför ett lopp. Med totalt 30 mil i benen under två hårda träningsveckor med bland annat intervalllöpning och en sista vecka med nära nog totalvila hade jag ingen anledning att vara orolig. Men det var jag ändå, jag är ingen tävlingsmänniska.

Loppet blev för min del ett taktiklopp från början till slut. Här gällde det placeringen, inte tiden. Min svåraste konkurrent i M60 heter Kjell Björk från Hemlingby och han har slagit mig under senare år men jag vet att han är inte omöjlig, däremot är det värre med Alex Bonn, en gammal topplöpare och nu yngst i 60-klassen. Taktiken blev därför att lägga sig i lä bakom "fjällbjörken".

Jag märkte ganska snart att det idag gick tungt för Kjell. Men jag vågade inte springa förbi honom. Under första varvet låg jag bakom hela tiden, ibland kändes det som joggtempo och någon gång råkade jag trampa honom lätt på bakhasorna- förlåt Kjell och även Miles Fleetwood som fick känna av mina fötter. Inte heller under andra varvet vågade jag ta några initiativ. Vad var det med mig?

Det kändes nästan som om jag borde ha bett om ursäkt när jag ca 3 km före mål "var tvungen" att glida förbi Kjell. Och när jag sedan inte hörde honom längre gick det plötsligt lättare att springa och jag kunde dra på lite granna. Tiden, 44.19, är dock inget att yvas över även om andra varvet gick fortare. Det kändes som att det fanns gott om krafter kvar. Nu spelar det egentligen ingen roll men varför kan jag aldrig ta ut mig fullständigt?

Tyvärr är Bore Cup redan avgjord. Hur bra jag än springer sista tävlingen (7,5 km i Vallentuna 12 mars) så blir det brons för mig. Det är klart, skulle jag vinna, ja då blir det silver totalt. Men det verkar osannolikt. Marginalen till Bonn var idag 3.20 och till Björk 49 sekunder.

Keep on running!

Postad av Björn kl 21:15:58

Läs / skriv kommentar (0)


2011-02-02 - Långlöpare- ett hundliv?

Jag  och andra märkliga djur i senaste numret av Rocky Magasin.

Vad som rör sig i huvudet på en långdistanslöpare kan vara intressant. Men sådant brukar man ju läsa i löpartidningar och på diverse bloggar, inte i ett seriemagasin.

Jag blev därför förvånad när tidningen Rocky Magasin ringde och ville intervjua mig. Rocky, är inte det den där tecknade serien i DN om den smått odräglige hunden? Jo, så är det men  reportern Jeanette Thuresson tyckte att jag absolut kunde vara intressant för deras läsekrets. Hm . . .

Men när väl tidningen nu kommit ut blev jag lugn. Reportern, som intervjuade mig flera timmar, har gjort ett gediget psykologiskt, filosofiskt och journalistiskt arbete. Läs och bedöm själva! Här artikeln: userfiles/file/BSuneson.doc

Keep on running!

Postad av Björn kl 09:32:29

Läs / skriv kommentar (2)


2011-01-30 - Tränar i Spanien

¨

Morgonlöp på bilfria och hårt packade sandvägar i ett naturskyddsområde utanför Girona.Träningsförutsättningarna är perfekta med en temperatur på 8-12 grader.

Jag är i Spanien och löptränar. Äta, springa sova- rena drömtillvaron och det är kanske så jag måste lägga upp det för att ha någon chans i Bore Cup.

Nu kan det avslöjas: mitt trumfkort jag hummade om i förra veckan var just detta privata lilla träningsläger i spanska Girona. Jag tog ett billigt Ryan Air flyg men kostade på mig ett lyxhotell med överdådig frukost- jag misstänker att jag är en förlustkund för hotellet med tanke på hur mycket jag vräker i mig. Det märks verkligen att den svenska kronan är stark, hotellet billigt, ja allt verkar billigt. 1 liter rödvin, 2 burkar sportdryck och två bananer kostade cirka 15 kr på Lidl.

Jag anlände fredag kväll och åker hem idag söndag kväll, kort men jag får ädå ut fem träningspass och totalt 7 mil i Spanien varför veckan kommer att sluta på 16 mil. På lördag är det Bore Cup, 10 km i Gävle, och nu ska jag vila mig i form men kör nog några intervallpass hemma för att få upp farten.

Korta utlandsresor för löpning är det bästa jag vet. Det spelar egentligen ingen roll vart man reser eftersom det går att springa överallt. Så mitt råd är att ta första bästa lågprisflyg för att fly kylan. Och ta med en GPS- då kan du springa obehindrat och hittar garanterat tillbaka till hotellet.

Någon vidare värme var det inte i Spanien men 8-12 grader är ändå inte fy skam.Och jag slapp snön, jo det snöade idag på flera håll i Spanien. Och idag fick jag lite färg i ansiktet. Jag har mött många joggare och flera verkar vara rena kanonerna.

Lite turistande hanns också med i Girona, en stad på 90 000 invånare norr om Barcelona och från 700-talet där delar av stan påminner om Gamla Stan i Stockholm. Det blev dock ingen tur på hyrcyklarna.

Keep on running!

Postad av Björn kl 15:20:11

Läs / skriv kommentar (8)


2011-01-24 - Jakten på den försvunna löparmössan

Smågalen löpare, numera med mössa.

Det man inte har i huvudet får man ha i benen.

Igår berättade jag att jag efter söndagens träning råkade glömma löparmössan på en restaurang i Vallentuna. Idag fick jag en utmärkt anledning att springa tillbaka och hämta mössan.

Totalt blev det 27 km löpning med vagn på för mig delvis okända vägar upp till Vallentuna. Mössan låg kvar på restaurangen och jag tog Roslagsbanan hem. Innan hann jag äta en pizza, duscha och morsa på klubbkompisarna som var på väg ut på ett träningspass.

Keep on running!

Postad av Björn kl 23:31:40

Läs / skriv kommentar (2)


2011-01-23 - En mängdvecka

Långpasset (19 km på 1.40) i Vallentuna är över. Innan jag tog Roslagsbanan hem blev det en pizza på Lilla Valentina. Observera att här har jag mössan på mig . . .

Äntligen en bra mängdvecka! Nu  fick jag ihop totalt 145 km och känner mig inte det minsta sliten.

Målet är att tävlingsfria veckor springa minst tio mil. Men de senaste månaderna har det varit flera veckor då jag inte klarat denna "skamgräns".  Därför var det härligt att kunna summera veckan till 145 km. Senast jag sprang längre var i början av oktober.

Varför så långt? Ja, naturligtvis för att det är roligt. Dessutom tror jag att det ger resultat på tävlingarna. Och särskilt jobbigt behöver det inte vara om man kör dubbelpass några dagar i veckan och ligger lågt med kvalitetsträningen.

Veckan avslutades med ett distanspass på 19 km tillsammans med fem andra långlöpare från Vallentuna FK. Den här gången gick det lite fortare, 5.15 min/km mot 5.40 förra söndagen. Vi sprang ner till Täby Kyrkby på underbart vackra småvägar, passerade flera runstenar, solen sken, det var vindstilla och temperaturen låg på behagliga minus 6-7 grader, dock betydligt kallare än inne i stan. Innan hade jag "värmt upp" genom att springa från bostaden till Östra Station och därefter från Vallentuna station till idrottsplatsen varför mitt långpass blev 27 km. Extra glad den här dagen var Uffe som noterade all time high- en vecka med över åtta mil.

Det sägs ju att man ska äta kort efter avslutat långpass.  Jag slank därför in på pizzerian invid stationen men där råkade jag glömma löparmössan. Det gör ingenting- nu fick jag plötsligt anledning att i morgon springa upp till Vallentuna och hämta den, en tripp på ca 3 mil. Mera tveksamt är om jag orkar med den efterföljande klubbträningen.

Nästa vecka blir väldigt spännande- och träningsintensiv. Återkommer om det.

Så här såg min mängdvecka ut:

Måndag: 16 km distanslöpning till Hallonbergen med ryggsäck för att handla på PrisXtra, ett snabbt varv runt Råstasjön.

Tisdag: 13 km distanslöpning på Södermalm efter att yngsta dottern lämnats för en prova på dag på Södra Latins gymnasium, hämtade på labb stor fotoaffisch och sprang med den under armen.

Onsdag: 19 km distanslöpning, kringelkrok i Sundbyberg

                6 km jogg inklusive 5 st korta men snabba backintervaller

Torsdag: 29 km distanslöpning med vagn till badhuset i Handen. Hade orkat en mil till!

Fredag: 7 km jogg i innerstan, till låssmed för att göra nyckelkopia, ryggsäckhandlade på Lidl

               8 km jogg inklusive 5 st kortta men snabba backintervaller

Lördag: 20 km distanslöpning Ursvik-Rinkeby-Sollentuna, trött men pigg mot slutet

Söndag: 27 km distanslöpning varav 19 km med Vallentuna FK

Keep on running!

Postad av Björn kl 15:33:01

Läs / skriv kommentar (0)


2011-01-21 - Så slipper du monotonin på långpassen

Vad roligt, nu är jag i Gubbängen! Här har jag knappt varit. Utan min GPS hade jag aldrig sprungit förbi här.

Variation förnöjer. Vi löpare som hållit på många år riskerar att springa i våra ekorrhjul. Här får du några knep för att motverka monotonin på långpassen.

Storstaden Stockholm är paradiset för en löpare. Här finns miljoner kombinationer på hur du kan lägga upp dina löprundor. Ändå är det lätt hänt att man springer samma sträckor år ut och år in och hur kul är det egentligen?

Snart har jag kanske satt min fot på varenda gata och väg i Storstockolm. Kanske inte så konstigt efter 29 löparår och 13 000 mil. Men inköpet av en "riktig" GPS, inte en sådan där du har på armen utan en större modell för bilbruk (min är vattentät och avsedd för motorcykel) har gett löpningen ett lyft, särskilt  långpassen.

Igår sprang jag ner till Haninge (totalt blev det 29 km). För att inte springa samma väg som jag brukar ställdes GPS:en på gångfunktion och jag la in en adress i Enskede jag aldrig varit på. Vips räknade apparaten om sträckan och jag fick springa på för mig helt nya gator. Underbart!

Herrhagsvägen i Enskede. Det var en av adresserna jag la in i min GPS för att få en ny sträcka till slutmålet Handen. Konstigt att jag aldrig varit här, jag som sprungit så mycket med Enskedegruppen och Ulf Johansson.

Nästan alltid handlar det för oss löpare om "rundor" där bostaden eller jobbet är start och målpunkt. För att öka variationen på långpassen skippar jag ofta rundan och springer istället en enkelsträcka och tar allmänna kommunikationer hem. Fördelen är att det känns som om jag sprungit längre. Att hemifrån Karlbergs station kuta till Kallhäll, Märsta, Bro, Handen, Vallentuna etc låter riktigt långt och ger en extra kick. Spärrvakterna brukar dessutom höja på ögonbrynen och säga något uppskattande. En gång när jag sprang till Vaxholm bjöd busschauffören mig på resan in till stan.

Springa ut och åka hem, inte tvärtom, känns bäst. Blir du trött kan du enkelt korta turen. Och att springa med vagn på långpassen tycker jag också är en stor fördel. Förutom att du kan ha med dig allt - nu på vintern har jag termos med varm blåbärssoppa och ombyteskläder- hålls tempot automatiskt nere en aning. Långpassen ska ju gå långsamt . Men den stora fördelen med vagnen har blivit att jag känner mig säker, ungefär som en drucken som håller någon i handen.  Med vagn vet jag att jag alltid kommer fram på ett eller annat sätt, det har USA-löpen lärt mig.

Säker ja, mycket handlar om det. När jag är ute med vagnen kan det ibland kännas som om jag rattar en bil. Tryggheten förstärks av de två GPS jag har med mig, den andra är en cykeldator på vagnens handtag för att mäta avstånden. Just att ha stenkoll på hur långt du har sprungit och hur långt det är kvar till målet gör att du aldrig behöver tvivla. Ibland knappar jag in några restauranger, det känns också tryggt.

Målet, Torvalla simhall i Haninge, är nått efter 27 km löpning. Med två GPS känner jag mig lite som en bilförare. Den stora är en Garmin Zumo 660 och den lilla Garmin Edge 205. Just att springa till olika badhus långt hemifrån är det senaste pensionärsnöjet.

Keep on running!

Postad av Björn kl 18:07:05

Läs / skriv kommentar (1)