Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 5533 km. Denna vecka: 53 km. Idag: 19 km

2011-09-28 - Tränar på hög höjd i Alperna

Jag springer med bar överkropp på 1 430 meter över havet. Bergen stupar lodrätt och i bakgrunden, dold i skuggan, ligger en liten sjö. Detta är så nära paradiset man kan komma.

Höghöjdsträning för motionärer, kan det vara något? Ja, jag tror det. Just nu befinner jag mig på ett eget privat höghöjdsläger i franska Alperna.

Jag gör som Isabellah Andersson och övriga långdistanseliten- tränar på hög höjd. Formen ska toppas inför stundande mara, som är veteranSM i Umeå den 8 oktober. Fast det är lite av lightversionen jag kör, höjderna är bara 1 600 till en bit över 2 000 meter och träningsperioden är kort, en vecka.

Jag befinner på en av Frankrikes större skidorter, Flaine, någon timmas bilresa från Geneve. Jag var här i vintras och åkte skidor och sprang också  en del och fick då en försmak av vad höghöjdsträning. Då reagerade jag väldigt positivt och var efteråt starkare än normalt på två tävlingar. Jag hoppas naturligtvis att effekten ska bli densamma, nu gäller det dock att inte förivra sig och träna för hårt när jag "slipper" skidåkningen.

Jag har precis anlänt till Flaine. Nere i grytan på 1 600 meters höjd ligger "min" studio, en lyxlägenhet jag får disponera tack vare min bror Jans franska bekanta. Jan åker skidor här tre månader varje år, inte undra på att han åker som en gud.

Lite absurd är nog vistelsen. Allt är stängt här, jag är ensam i Vega, ett nio våningar högt hus ett stenkast från liftarna. Här råder lugnet, jag hör från min balkong klockan från den lilla kyrkan klämta två gånger i timman, utanför entren strosar en hund och jag ser en och annan vandrare, kanske också någon löpare samt en del byggjobbare som gör fint inför vinterns invasion.  Friden störs ibland av en helikopter.

När jag i morse var nere vid den lilla sjön och sprang möttes jag av betande fjällkor på de fruktansvärt branta stigarna. Här finns också får men några människor ser jag knappt i det gudomligt vackra fjällandsskapet.På ängen nere vid sjön stiger vattenångan när solstrålarna träffar den kalla marken. Jag prövar att springa en kort stund barfota och när jag kommer in i skuggan är gräset kallt som is. Jag hör ett litet vattenfall och ljudet studsar mellan bergväggarna och skapar märkliga effekter. Är jag i paradiset, undrar jag stilla?

Här finns gott om kor- och komockor och man får se upp var man sätter fötterna.

Efter någon timmas löpning nere vid sjön ta jag mig de två kilometrarna och 200 höjdmetrarna tillbaka till min studio, duschar, äter lunch och vilar ut inför dagens eftermiddagspass i bergen. Visst är det gudomligt här men egentligen inte optimala löparförusättningar, det är helt enkelt för mycket backar. Jag söker planmark och ska väl finna den till sist. Kanske finns den högst upp på fjälltopparna där liftarna slutar? Jag får undersöka detta senare, men att klättra från 1 600 meter till en bit över 2 000 meter blir kämpigt. Lite förvånande är att topparna är helt snöfria, trots dessa med svenska mått ändå ganska imponerande höjder.

Jag är novis på hur man ska träna på hög höjd. Jag tror inte på några långpass på 1,5-3 timmar, snarare lite korta ruscher. Visst känns den tunna luften så jag tar det väldigt lugnt. Kanske har du som läser det här erfarenhet av höghöjdsträning? Berätta i så fall hur jag ska göra!

Keep on running!

Postad av Björn kl 16:26:55

Läs / skriv kommentar (1)


2011-09-24 - Bättre än Lidingöloppet

Gudagott. Efter ca 30 km skridskoåkning och löpning smorde Jan och jag kråset med en jättelik biff på Turisthotellet i Älvkarleby.

När andra idag sprang Lidingloppet 30 km körde Jan och jag motsvarande sträcka i lightversion; Gävle-Älvkarleby. Vad vi fick men Lidingölöparna missade var loppisen utanför Willys i Skutskär och den oförglömliga biffen på Turisthotellet i Älvkarleby.

Sol i ansiktet, medvind, 14-15 grader och cirka 30 härliga kilometer framför oss. Kan det bli bättre? Brorsan Jan och jag var idag ute på ett nytt långpass. Jag kom med Upptåget från Stockholm, himlen var klarblå och flaggorna utanför stationshuset i Gävle visade oss kursen (hade det blåst östligt istället för västligt, ja då hade vi starat i Älvkarleby för medvind ska det vara).

  

Loppis på parkeringen utanför Willys i Skutskär.

Vi har gjort den här sträckan flera gånger, ibland ända ner till Tierp. Idag valde vi en lite annan rutt, första halvan gick en omväg över Bomhus, längs havet och Korsnäsverken, egentligen ett snilledrag av Jan eftersom turen blev väldigt vacker och variationsrik.

Första depåstoppet var i kiosken och den lilla matserveringen alldeles i skuggan av massabruket. Här sken ägaren upp, vi var igenkända, ja nästan stamgäster. Varmkorv och cola beställdes in för 58 kronor. Gott men det skulle bli en finare och nära tio gånger dyrare anrättning vid slutmålet.

Gustavsberg i solnedgång. Efter middag i glada vänners lag blev det sedan bussen hem. Vi vagnlöpare är priviligerade och behöver inte betala, varken med eller utan barn i kärran.

Jäklar vad jag var stark idag! Jag borde inte vara det eftersom detta var mitt andra långpass på två dagar. I fredags kutade jag ut till Gustavsberg, 27 km, och åt middag hos en gammal arbetskamrat som bjudit in ett antal löparvänner från Sverige och Spanien. Alla utom jag skulle springa Lidingöloppet dagen därpå. Därute blev det löparsnack för hela slanten och bildbevisning från mina coast to coast. Nästan som en repris av tisdagens Go´kväll. Om du missade det programmet kan du se det här: http://svtplay.se/v/2540155/gokvall/20_9

Postad av Björn kl 21:39:02

Läs / skriv kommentar (3)


2011-09-19 - Berättar i tv om mina långöpningar

Slå på tv:n klockan 18.15  imorgon, tisdagen den 20 september. Då är jag i direktsändning i programmet Go´kväll från Umeå.

Det är Pekka Heino som ska intervjua mig om mina coast to coast-löpningar i Amerika. Det är första gången jag är i tv och jag vet inte hur Pekka lägger upp det hela. Så lite pirrigt känns det. Missar du det här programmet, som går i TV1, kan du säkert  se det i repris i SvT Play.

Keep on running!

Postad av Björn kl 17:17:08

Läs / skriv kommentar (9)


2011-09-17 - Halvmaran en höjdare trots skandaltunneln

I mål. Totalplaceringen blev lite bättre än numret på nummerlappen. Ännu är jag ovetande om hur jag placerade mig i min åldersgrupp.

Gör om banan nästa år! Att tvingas springa under jord 800 meter i en kvav och trång Klaratunnel var en skandal. Ändå gick det vägen för mig i dagens Stockholm Halvmarathon.

Det är lätt att jubla över Stockholm Halvmarathon. Banan är otroligt vacker med allt vatten, grönska och den sköna stenstaden. Loppet är också bra arrangerat och resultatservicen är i världsklass.

Men det finns plumpar i protokollet. Dit räknar jag banan, trots skönheten. Den är knixig, har en massa småbackar och tillhör tyvärr inte gruppen snabba banor.  Hur många gånger har dessutom inte bansträckningen ändrats? Samma med namnet på loppet.

Egentligen är det inte bra att ständigt ändra sträckning men inför nästa års lopp måste arrangörerna ändra banan radikalt, tycker jag.  Den viktigaste förändringen borde vara att stryka Klaratunneln. Varför man valde denna misslyckade lösning vet jag inte. Kanske berodde det på pågående vägarbeten? Klaratunneln kom redan på första kilometern och i tunneln var det varmt, kvavt och trångt. Också riktigt farligt. En kvinna snett framför mig säckade ihop (hon skrek i högan sky, antingen hade hon ramlat eller blivit skadad), plötsligt blev det stockning i tunneln eftersom det inte gick att gå åt sidan.

Sedan undrar jag om det inte går att göra justeringar och få bort en massa backar. En sådan är Hornsberg strax innan Ekelundsbron. När bostadsområdet i Hornsberg snart står klart borde det gå att springa hela Hornsbergsstrand, förbi Ekelundsbron, under Essingeleden och komma ut i början på Lindhagensgatan och inte som nu få en massa knixar och backar. Och backen uppför Drottningholmsvägen är heller ingen lyckad lösning- undrar om inte den gamla sträckningen förbi Kristinebergs IP var bättre, trots även en backe där. Låter jag allt för negativ? En förbättring var i alla fall att vi sprang på Fleminggatan och slapp 90-gradarna vid tingsrätten och Tekniska nämndhuset.

Vädermässigt var förhållandena idag perfekta, cirka 15 grader, soligt och lite blåst. Det var alltså upplagt för bra tider. Synd bara att banan är som den är, varken Stockholm Halvmarathon eller Göteborgs Varvet är de personliga rekordens banor.

Jag startade strax efter eliten, i startgrupp A. Jag var väl förberedd men kände mig ändå lite oinspirerad och frånvarande, denna känsla försvann dock omedelbart efter starten. Jag sprang helt i mitt eget tempo, tittade aldrig på klockan men förstod att det gick skapligt eftersom jag plockade löpare hela tiden och efter ett tag började känna igen elitveteranerna jag tampas med i långloppen; bl a Kajsa Friström från Fredrikshof, Jaana Jobe, Solvikingarna, Agneta Jonsson, Team Skavsåret, Kjell Björk, Hemlingby och Slimo Safouane, Oskarshamns SK. Men var höll duktige Lars Wykman, IK Hakarpspojkarna och Robert Oldén, Solvikingarna till? Det visade sig senare att Wykman, som i år gjort halvmaran på 1.24, aldrig kom till start- turligt för mig men samtidigt lite tråkigt.

Jag tror jag höll en konstant tempo ungefär fram till Tanto efter 17 km. När vi passerat Slussen hade jag precis Slimo framför mig, han verkade upprymd, vinkade åt publiken och fotograferna. Nere i mörkret i slusskarusellen försökte jag så omärkligt som möjligt smyga förbi honom. Slimo tävlar som jag i M60 och jag ville inte väcka hans tävlingsinstinkt, jag vet nämligen att han är bätttre än jag.

Jag märker att skostandarden i loppen blir bättre och bättre för varje år. I min startfålla tyckte jag att det var ovanligt många som hade tävlingsskor eller lätta träningsskor. Däremot är det väldigt få som springer i klubbdräkt. Trist och varför kan man undra när det är all time high på löparfronten. Mitt Majornalinne fick folk att skrika "HejaGöteborg, Heja Majorna", gratishjälp med andra ord.

När det är några hundra meter kvar till mål spurtar Kajsa Friström om mig (hon spurtslog mig också på Runrundan i Vallentuna). Sällan har jag blivit så glad över att bli omsprungen, Kajsa blir 3:a i K45. Jag hör speakern säga att 1.30-löparna gått i mål. Kört för mig att alltså gå under 1.30?

Jag har ändå en liten förhoppning om att kanske klara gränsen. Nog var jag lite sen över startlinjen? Och det är ju chiptiden som räknas. Först nu tittar jag på klockan och ser att jag har chans. Vid mål trycker jag tiden 1.29.30 som officiellt blir 1.29.28.

Jämfört med ifjol var det 4 minuter bättre. Ändå är jag först lite besviken; ska det räcka till medalj och ska jag klättra något på årsbästalistan i M60? Först när jag joggat hem och knäppt på datorn kan jag jubla. Jag vann M60 och klättrade två placeringar på årsbästalistan. Toppar nu maraton och ligger femma på halvmaran i Sverige. 2011 verkar bli ett av mina bästa år. Håll förresten utkik på min resultatstatistik, den dateras upp på söndag.

Keep on running!

Postad av Björn kl 23:05:03

Läs / skriv kommentar (2)


2011-09-16 - Ã?r barfotalöpning bra?

Nike free ger lite av barfotakänsla. Utan att tänka på det springer du mera på framfoten men att springa mer än 5-10 km på asfalt med dessa skor är inte att rekommendera, skaderisken är för stor.

Härligt härligt men farligt farligt. Barfotalöpning är skönt men har sina risker.

"Mattias", som precis läst boken Born to run, frågar mig vad jag har för erfarenheter av barfotalöpning. Ganska begränsade men mest positiva, får jag nog ändå säga.

Ren barfotalöpning har jag bara ägnat mig åt på gräsmattor och sandstränder, inte på vägar eller stigar. Visst är det befriande att springa utan skor; det känns lätt, det går fort, du får ett högt löpsteg och du springer mera på framfoten. Inför tävlingar brukar jag ibland köra något sådant pass. Men i måttliga doser.

Det är just det det handlar om, tror jag. Du måste gå långsamt fram med allt som är nytt, annars skadar du dig bara. Det har varit min räddning under 30 års löpning. Jag har i stort sett varit skadefri alla åren tack vare att jag börjat försiktigt, försiktigt med alla nya typer av övningar, nya skor etc. Kroppen måste få tid att vänja sig.

Variation är jättebra. Ensidigt nötande eller plötsliga förändringar av träningen ger lätt överbelastningsskador. Jag har 5-6 par joggingskor igång plus 2-3 tävlings- eller lätta träningsskor. Jag springer aldrig i samma par skor två pass i följd. Just att det blir lite annan belastning med andra skor tror jag är en förklaring till att jag fått vara hel. Under mina coast hade jag två par skor, som växlades varje dag. Även den som springer betydligt mindre än jag borde ha 2-3 par skor igång, tycker jag.

Den stora fördelen med barfotalöpning är nog ändå att vi fått något nytt inom den ganska så ensidiga långdistanslöpningen. Allt som bryter monotonin är en fördel. Men varför vara så extrem? Själv har jag börjat springa mycket oftare i lätta träningsskor, Nike free t ex. Favoriten på halvmaran är Nike Lunarracer, dom ska jag ha imorgon på Stockholm halvmarathon. Säger jag som nästan bara sprungit i Brooks.

Keep on running! 

Postad av Björn kl 19:35:40

Läs / skriv kommentar (2)


2011-09-14 - Birkastans Pony Express

Ingen snabb ryttare på ponny med sadelväska, däremot en lusig löpare på apostlahästar och med ryggsäck. På Ikea i Barkarby köpte jag en hallampa som transporterades hem i ryggan.

-Borde vi inte ha en ny lampa i hallen? frågade hustrun idag. Lysande idé, tyckte jag, snörde på skorna och sprang iväg till Ikea.

Häromdagen berättade jag att jag gjort tusentals ärenden på springande fot, bil behöver jag inte. Nästan varje dag dyker det upp tillfällen då man kan göra "nyttolöpningar". Ibland känner man sig som Birkastans Pony Express, du vet den där brevbärarlinjen  USA på 1860-talet med lätta ryttare på ponnier, som i rasande fart transporterade brev över USA.

Telegrafen konkurrerade ut Pony Express, som 1861 tvingades lägga ner eftre drygt ett år och jätteförluster.

De tunga och lite långsammare transporterna sköter jag med min baby jogger. Den fick rycka ut i morse, äpplena hade tagit slut och det var dags för påfyllning ute på grannens koloni i Stora Mossen. Där fick jag ihop två stora bärkassar och lite plommon. Nytta med nöje och totalt 13 km.

Och på eftermiddagen blev det blixtutryckning med ryggsäck till Ikea i Barkarby. Pendel och buss dit och löpning hem, totalt 18 km. Vilken underbar löptur det blev i solnedgång över Järvafältet. I Kista öppnades himlens alla portar men jag var redan dyblöt av svett så det bekom mig inte. Men lite snurrig måste jag ha blivit, i mörkret i Ursviksterrängen förirrade jag mig och plötsligt var jag tillbaka till Kista igen.

Dyblöt och lite frusen ringer jag hem och ber hustrun tappa upp ett varmt bad. Efteråt te och en massa mackor. En lyckad dag. Dessutom 31 km till protokollet.

Keep on running!

Postad av Björn kl 23:10:29

Läs / skriv kommentar (2)


2011-09-13 - Klubbmästare i terräng

Pustar ut med medaljen runt halsen efter 7,8 km terränglöpning i Vallentuna. Vi var dock bara fyra i M60-klassen. Foto: Arne Lekström

Alltid nervös inför tävling. Så även idag trots att det "bara" var en liten klubbtävling.

Sista deltävlingen av sammanlagt sex i Vallentunas öppna klubbmästerskap i terräng avgjordes idag tisdag. Ute rådde nästan full storm men inne i skogen där vi sprang  bakom ishallen och idrottsplatsen i Vallentuna kändes knappt vinden.  Enda vindpusten var när klubbens kanoner Tomas Jennerstål (M35) och Lars Södergård (född 1983) dundrade förbi.

Förberedelser inför starten. Idag sprang vi tre varv på den en 2,6 km långa terrängslinga.

Konstigt det där med nervositeten. Jag kan gruva mig dagar innan ett lopp. Men när väl starten gått är all oro bortblåst. Och jag brukar alltid vara nöjd efteråt, oavsett utgången. Idag behövde jag verkligen inte oroa mig- med fyra segrar innan var det redan klart att jag skulle vinna i sammandraget.

Närmast väntar nu på lördag Stockholm Halvmarathon. Där har jag en tredjeplats i M60 att försvara. Det kan bli svårt med tanke på att Lars Wykman, Hakarpspojkarna, är med. Han toppar årsbästalistan i min klass med 1.24, nära sex minuter snabbare än vad jag presterat i år. MIna 35.15 på dagens 7,8 km terräng gav inget formbesked. Men att springa en kortare tävling inför en halvmara eller mara brukar vara en bra uppladdning.

Keep on running!

Postad av Björn kl 22:01:52

Läs / skriv kommentar (1)


2011-09-11 - Hur bra löpare är du?

Hur fort behöver jag springa en mara eller halvmara för att tillhöra Sveriges tio bästa på distansen i min åldersgrupp? Min statistik ger dig svaret!

Vetranstatistiken, som du hittar till höger i menyn, är rykande färsk. Här kan du se, åldergrupp för åldersgrupp, vad som krävs för att tillhöra svenska veteraneliten på långdistans. För att t ex komma in bland de tio främsta i M40 och K40 måste du för närvarande springa maran på under 2.50 respektive 3.13.

Kristoffer Österlund, IFK Umeå (M35) och Lilian Magnusson, Spårvägen (K40) är hittills i år Sveriges bästa veteraner på maraton med 2.26 respektive 2.44. Bäst på halvmaran är  Göran Sander (1.11 i M40) och Bibbi Lind (1.39 i K65), båda Solvikingarna. De har gjort de bästa prestationerna när tiderna omräknas med åldershandikapp (wava).

Saknar du resultat i tabellerna eller hittar felaktigheter vill jag att du mejlar mig på:

bjorn.suneson@bredband.net

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 21:00:10

Läs / skriv kommentar (3)