Kommentarer på Wienerbröd blev rena raketbränslet


Raketbränsle 1. I bakluckan fanns kaffe, buljong, saltgurka, chips, pepparkakor, wienerbröd och skumtomtar- onyttigheter men läckerheter för en långlöpare.

17 mil även denna vecka varav idag 65 km i snöslask. Jag är i kanonform. Tacka raketbränslet för det!

Idag sprangs "Årets Sista Långpass", ett löpararrangemang på 60,6 km som för fjärde gången ordnats av paret Peter och Ulla Lembke. För mig var det inte årets sista långpass. Men det blev längre än beräknat på grund av två felspringningar.

Vi var många idag. I den "snabba" fartgruppen var vi ett 30-tal, som skulle hålla ett tempo på 6.20 min/km. Jag är kluven till ett sådant relativt långsamt tempo- steget blir konstigt men samtidigt kan man hålla på väldigt länge så för utpräglade ultralöpare är det bra.

Efter 20 km och första depåstoppet med  Ullas läckerheter gjorde jag ett misslyckat "utbrytningsförsök". Tanken var att springa ensam de 13 km upp till Barkarby och sedan invänta gruppen på Max. Men efter Edsberg virrade jag bort mig, där rök 1 km. I närheten av Sollentuna station var plötsligt gruppen framför mig varför jag fföljde med upp till Barkarby. Det är ändå ett socialt arrangemang, ingen tävling.

Första depåstoppet i Sjöberg, Danderyd.

 

Snöslask. Delar av 6.20-gruppen forsar fram över Järvafältet.

I Barkarby gjorde jag ett nytt utbrytningsförsök sedan jag sett tre löpare som redan varit inne och ätit på Max och nu var på väg till depåstopp nummer 2 i Hässelby. Naturligtvis hann jag inte i kapp dem och sprang dessutom fel, där brände jag 3-4 km i onödan. Suck! Hade jag inte haft med mig min GPS hade jag brutit där.

Raketbränsle 2. I en exotisk livsmedelsaffär i Järfälla köpte jag tre gamla wienerbröd och cola. Det ökade varvtalet på motorn.

De köpta wienerbröden måste ha varit minst ett vecka gamla till skillnad från Ullas nästan dagsfärska. Men alla onyttigheter var dessbättre kvar i bröden. Jag kunde öka tempot lite och sprang nu med GPS:en påslagen i handen. På tal om handen- i vantarna hade jag lagt i så kallade handwarmers inköpta på Clas Ohlson, jag slapp att frysa. Mycket lyckat! Mindre lyckat var plastpåsarna jag hade i skorna för att undvika väta; påsarna gick sönder efter några mil och hamnade till sist framme i skon. Mer lyckat var att jag hade ullstrumpor dagen till ära, då känns knappt vätan. 

Det var därför på friska ben jag bromsade in vid depåstopp nummer 2. Där blev det en längre pratstund med Ulla och nya skumtomtar med mera.

-Två löpare passerade här för femton minuter sedan, berättade hon.

Förgäves tog jag upp jakten igen. Nu ökade jag markant tempot och låg på lite drygt 5-minuterstempo de återstående dryga två milen in till Slussen där vi startat på morgonen klockan 08.30. Men icke, jag såg inte röken av löparna. Men ändå var jag glad  att jag kunde göra den här fartökningen.

Visst var jag trött men inte slut. Jag knäppte av klockan på 7 timmar och 50 minuter, totaltiden inräknat alla stopp. Jag är i form!

Sist: Tack Ulla och Peter för ett toppenarrangemang, dessutom gratis.

Keep on running!

 

 

 

 




Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här

#1 Staffan - 2011-12-19 10:08:32

Ja 6.20 låter väldigt långsamt. 5.20 hade nog varit bättre.

#2 Klas - 2011-12-20 22:01:42

Du är verkligen en stålman, Björn. Inspirerande att snacka med dig innan du sprang ifrån oss.