Hönö kyrka. Kyrkan ingår i Öckerö församling, som består av tio öar där det firas gudstjänst på sju. Just nu söker församlingen kyrkoherde. Öckerö kommun  är vid sidan av Gotland landets enda kommun som saknar fast broförbindelse.

Hönökaka är jag bekant med. Men inte med Hönö och inte heller med Fotö, Öckerö eller Hälsö. Idag fick jag dock under en löptur ett smakprov på dessa fyra tämligen tättbefolkade och sammankopplade öar i Göteborgs norra skärgård.

Öbesöket gjordes I veckan i samband med mitt årliga tandläkarbesök i Göteborg. Tandläkaren har jag säkert haft i över 30 år och nu tyckte han det var hög tid att han bjöd sin trognaste patient på en gratis behandling. Jag tappade hakan!

Göteborgs skärgård är närmast obekant för mig. Så när jag nu av en nära bekant fick chansen att ligga över i ett av de nyare husen på Fotö var det svårt att tacka nej.

Utsikt från sovrummet. Efter löpturen tänkte jag ta ett dopp i havet men issörjan vid badstegen fick mig på andra tankar.

Sommarparadis ska besökas på sommaren, inte på vintern. Det blev en minst sagt kylslagen löptur som startade på Fotö, över bron till Hönö för att fortsätta till Öckerö och fram till vändpunkten i norr, färjeläget på Hälsö, Totalt 20 km.

Jag frös som en hund när jag efter en mils löpning i hård motvind och ett par minusgrader äntligen anlände till färjeläget på Hälsö. Milen hem kändes lite behagligare men . . .

. . .på bron över till Fotö var jag nära att blåsa bort.

Tyvärr hann jag aldrig med att köpa Hönkaka på Hönö. Undrar om det finns något lokalt bageri som bakar detta bröd? Då ska jag tillbaka men inte vintertid.

Nöjd efter Solvikingarnas Vårtävlingar 16 km med tiden 1.13.55. Blev dock inte bättre än 34:a av 70 manliga löpare men åldersomräknat var det den tredje bästa tiden och bara fem kvinnor var före i mål.

Keep on running!

Gösta "Gösse" Holmér gav ut Lärobok i hopp, kast och löpning år 1929, en av Sveriges första instruktionsböcker i friidrott. Träningsråden för långdistanslöpning håller än idag även om mycket ändrats. Boken till vänster är från 1943 och där introducerar han begreppet fartlek.

Hur tränade maratonlöparna förr i tiden? Jag dök ner i Gymnastik och idrottshögskolans arkiv  för att ta reda på saken.

GIH-biblioteket bakom Stadion är en guldgruva för den idrottsintresserade. Detta relativt okända bibliotek är öppet för allmänheten. Här finns "allt" nytt på träningsfronten men de riktigt gamla böckerna får du beställa fram.

Jag visste att att förre länspolismästaren Hans Holmérs pappa, Gösse Holmer, var en förgrundsfigur  inom friidrotten, själv friidrottare (bl a tiokamp), mångårig redaktör för Idrottsbladet och chefsinstruktör på Svenska Friidrottsförbundet. Vilka råd gav han egentligen maratonlöparna på 20-, 30-, och 40-talet?

1929, samma år som Gösse första handbok gavs ut, vann Gustav Kinn SM i maraton på 2.46.35. Innan visste man inte så mycket om hur idrottsträning borde bedrivas, i Sverige handlade det mycket om gymnastiska övningar. Men med Holmérs bok fick friidrottarna handfasta råd.

I förodet till boken skriver förbundsordföranden Bo Ekelund:

"Kanske skola våra barn en gång le åt denna bok på samma sätt som vi nu le åt Balcks bok. Men då har den gjort sin nytta, ett trappsteg i utvecklingen".

Men inte ler jag när jag läser Gösses träningsråd för långdistanslöparna. Snarare slås jag av hur giltliga de är än idag. Redan i första boken är han inne på "fartlek" även om detta bevingade ord först dyker upp 35 år senare i boken "Vägen till rekorden utgiven 1943.

Långa skogspromenader på ibland 4-6 mil utgjorde förr en stor och viktig del i träningen under vintermånaderna men även gymnastik. Denna träning övergår senare i en period med snabbhetsträning. För löparna på 5 000 och 10 000 meter är råden ganska detaljerade och han ger veckoprogram men för maratonlöparna är de mera allmänt hållna.

Så här skriver han 1929 om maratonträningen:

"Om det första maratonloppet ska göras i juli månad, måste löparen börja sin träning redan i början av januari. Det blir i form av promenader och dessa fortsätta i tre månader då löparen utan större svårighet ska kunna promenera 6 svenska mil i god takt. Löparen ska då ha bakom sig 100-200 mil, vilket gör ungefär 8-10 mil i medeltal i veckan. Naturligtvis får inte detta medeltal gälla för varje vecka, utan man börjar med 4 mil första veckan, uppdelat på t ex tre dagar, och sedan stegrar man för varje vecka. När löpningen börjar skall denna ske i 1/2 fart, och löparen vara fullt påklädd som under promenaderna. Sträckan ska inte övergå en mil. Två månader efter första löpdagen skall man försöka sig på den fulla maratondistansen och fortsätter med en period på 14 dagar och tränar snabbhet. Man löper på gräsmatta varje dag i cirk 10-20 minuters tid och på söndagar promenerar man maratonsträckan. Härefter övergår man till löpning  1,2 och 3 mil. Snabbheten odlas på gräsmatta omväxlande 800, 1 500 och 3 000 meter".

Ordet intervaller nämner han inte. Men det är ändå det han är inne på, i alla fall för de lite kortare distanserna. Och han är väldigt bestämd:

"Marathonlöpning skall en idrottsman inte ägna sig åt förrän han passerat graden, det vill säga varit aktiv flera år på sträckorna 5 000 och 10 000 meter".

I boken Vägen till rekorden från 1943 blir råden mer detaljerade, nu talas det om fartlek och träning med ryck på skogsstigar men fortfarande propageras mycket för promenader. Jämfört med idag låg dock träningsvolymerna för maratonlöparna inte ens på halva mängden jämfört med hur eliten tränar idag. 1944 vanns SM i maraton på 2.27.38 (Henrik Palmé, Fredrikshof FIF).

Alla är vi medaljörer i Bore Cup. Min insats i cupen, som avslutades i lördags i Uppsala, blev dock medioker; ett silver i sammandraget i  M70. Här flankeras jag av Bengt Isgård, IF Linnéa (2:a M60), Alex Bonn, Vallentuna FK (1:a M60), Lars Söderberg, Vallentuna FK (3:a M70) och Kjell Björk, Hemlingby LK (1:a M70).

Keep on running!

Bibbi Lind från Solvikingarna i Göteborg sprang som 73-åring i höstas Göteborgs Marathon på 3.49.27. Åldersomräknat är den den bästa veterantiden i Sverige, såväl bland män som kvinnor.

Varken den svenska eliten på maraton eller motionärerna har blivit snabbare under de tio senaste åren. Däremot har den svenska veteraneliten blivit bättre och då i synnerhet de manliga pensionärerna men vassast är en kvinna.

Det har vänt. Maratontiderna år 2017 i veteranklasserna (35 år eller äldre) är bättre än mediantiderna för den senaste tioårsperioden (2007-2016). För veteraner som placerar sig på årsbästalistorna handlar det generellt om en putsning med 4-8 minuter. Det gäller i stort sett alla åldersklasser, såväl män som kvinnor.

Sedan 2004 har jag fört årsstatistik över svenskarnas prestationer hemma och utomlands på maraton och halvmaraton. Jag har gjort tiobästalistor över män och kvinnor uppdelade i 5-årsklasser. I Marathonlöparen Nr 1 2013 kunde jag konstatera att den nedåtgående trenden med allt sämre maratontider äntligen brutits. Men det var en något förhastad slutsats eftersom vändningen inte gäller maratonlöparen i gemen.

Istället för att titta några år bakåt har jag denna gång valt att jämföra 2017 års maratonresultat med resultaten under den senaste tioårsperioden. Och för att inte enskilda prestationer ska få för stort genomslag har jag valt att jämföra mediantider, inte de bästa tiderna i varje åldersklass.

Det visar sig då att det verkligen är befogat att tala om en vändning för veteraneliten. Men för våra elitlöpare och våra vanliga maratonlöpare är bilden inte lika ljus. Här är förbättringen ytterst marginell om man ens kan tala om en förbättring.

Resultaten i korthet:

• David Nilsson med sina 2.15.40 på Hamburg Marathon var fjolårets bästa svenska maratontid. Endast Mikael Ekvall och Mustafa Mohammed har under de senaste tio åren sprungit snabbare (Ekvall två gånger på 2.12 och 2.13 och Mohamed på 2.12)
• Snabbaste kvinna var Lisa Ring med 2.37.26 i Barcelona. Isabellah Andersson finns inte med på årets lista men har under senare år sprungit snabbare.
• Mediantiden för topp tio män elit blev 2.24, en minut bättre än under de senaste tio åren.
• För dameliten var motsvarande tider cirka 2.44 respektive 2.45, en försämring med knappa minuten (underlaget mindre och därför osäkrare)
• I samtliga åldersklasser förbättrade sig veteranerna (undantaget K35 och K70). Mediantiderna för män 35-75 år var ifjol i snitt åtta minuter bättre än motsvarande tider de senaste tio åren. För män 35-60 år handlar det om fyra minuter.  Det är de manliga pensionärerna som ryckt fram som de verkliga ”krutgubbarna”. Idag springer många i M75 en mara under fem timmar, en förbättring med nära 30 minuter.
• Motsvarande förbättringar för kvinnor 35-65 år är 6 minuter. Något överraskande är att tiderna blivit betydligt sämre i K70.
• Väljer man ut enskilda åldersklasser har de största förbättringarna skett i M40, M70, M75, K40, K45 och K55. I t ex M40 var mediantiden i topp tio fina 2.30 mot 2.40 för tioårsperioden.

De flesta maratonlöpare står dock och stampar på samma fläck. Den breda massan har inte blivit snabbare under de senaste tio åren. Kanske lite förvånande? För tioårsperioden ligger mediantiden

för de manliga löparna i Stockholm Marathon på 4 timmar och för kvinnorna 4.27. Ifjol var var motsvarande tider 4 timmar respektive 4.25, alltså egentligen ingen förbättring.

Ska man välja ut några bra enskilda prestationer under 2017 blir det förutom David Nilsson ett antal äldre damer. Sticker ut som vanligt gör IF Kvilles Karin Schön i K55. På Göteborgs Marathon i höstas slog hon Evy Palms svenska rekord med tiden 3.03. Världsåldersrekord för 73-åringar blev det för Solvikingarnas fantastiska Bibbi Lind (3.49) och bra var också Jaana Jobe i K60 från samma klubb med 3.27 . Frtijof Fagerlund i M45 från IK Roslagen, Fredrik Tedborn i M50 från Täby IS och ”superveteranen” i M70, Anders Hansson i Vilsta IK, var som vanligt bra. Anders sprang som 73-åring Stockholm Marathon på 3.19, en bedrift som bara en löpare i M65 klarade.

Den kompletta statistiken finner du här på bloggen under rubriken "Maratonstatistik". Där finns också tiobästalistor på halvmaraton. Många veckors arbete ligger bakom statistiken, ändå är det omöjligt att få listorna kompletta. Saknade eller felaktiga resultat rapporterar du på min hemsida där ständiga uppdateringar sker.

Keep on running!

Fotnot: Denna artikel finns publicerad i senaste numret av Marathonsällskapets tidning Marathonlöparen.

Maratondistanser flera dagar i sträck och Sibirienkyla sista veckan. Det enda som tillfälligt stoppade mig var en broöppning i Södertälje.

Utmaningen "Spring tills du stupar" eller "Run untill you drop" är över. Det gick mycket bra, var aldrig nära att stupa. Men dessa galenskaper ska nog inte upprepas.

Idag sprang jag i mål i februariutmaningen Spring tills du stupar. Det är egentligen ingen tävling men jag såg det som en sådan och sprang längst av alla och blev eventuellt trea i den internationella upplagan. Roligt? Nej. Göra om det nästa år? Nej.

Reglerna var enkla: spring eller gå minst det kilometerantal som dagens datum anger. Klarar du det inte, ja då har du stupat. Idag den 28 februari skulle jag alltså springa minst 28 km, det blev 48 . . .  Det blev även 48 km den 27 februari och överlånga distanser flera andra dagar i månaden. Varför? Jo, jag fick en galen idé att mäta i miles istället för km, 60 procent längre alltså.

Sett i efterhand var det där med miles ett misstag. Det blev onödigt mycket, totalt 798 km i februari motsvarande 28 km per dag. Visst, jag klarar att springa flera mil om dagen, På ett coast to coast kan det bli 40-milaveckor. Men det är något helt annat än att springa hemma där inte hela dagen kan ägnas åt löpning. Nu kändes det som att jag inte hade tid med något annat och försummade det mesta, familjen t ex. Tur att min hustru visade förståelse.

Jag har varit med två gånger tidigare och även då sprungit längst. Men nu är det nog slut. Jag tycker egentligen inte den här typen av utmaningar är särskilt roliga, det var ju inte ens en riktig tävling. Det är helt annorlunda på ett coast to coast-löp även om inte heller det är en tävling. I USA känns dagarna roliga och meningsfulla, nu var det mest en plikt.

Hoppas att jag får någon nytta av alla milen. Om knappt två veckor är det final i Bore Cup. Kanske jag jag hoppas på superkompensation?

Keep on running!   

Med ett amerikanskt visum kan jag stanna längre än 90 dagar i USA. Och det kommer att behövas, mitt nästa coast to coast beräknas ta 100 dagar. Visumet är giltligt i tio år så om kraften och lusten finns hinner jag med några löp till . . .

-Det är lika jobbigt att ansöka om amerikanskt  visum som att springa över kontinenten.

Jag hör mig själv muttra denna mening när jag sitter och svettas vid datorn..

Men nu är det klart. Idag sprang jag och hämtade mitt nya pass med det inklistrade visumet. Utlämningsstället för mig som bor i innerstan var ganska märkligt: Post Nords terminal på Årstafältet. Men eftersom jag just nu är med i "tävlingen" Spring tills du stupar var det egentligen bara bra, alla extrakilometrar behövs.

Senast var det tio år sedan jag ansökte om visum. Redan då var det rätt besvärligt men nu var det sju resor värre. Tur att man ändå är en vanlig Svensson. Hur är det inte för den med utlandsfödda föräldrar i ett arabland och med en prick brottsregistret?

Det är bara att hålla god min när man besvarar alla frågorna. Det finns säkert skäl att ställa dem men ändå svårt att förstå varför de ställs. Här några exempel:

* Have you ever or do you intend to provide financial assistance or other support to terrorists or terrorist organizations?

* Are you a member or representative of a terrorist organization?

* Have you ever ordered, incited, committed, assisted, or otherwise participated in genocide (folkmord)?

* Have you ever committed, ordered, incited, assisted, or otherwise participated in torture?

Muntrare var det vid intervjun på den amerikanska ambassaden i Stockholm. På frågan varför jag söker visum berättade jag om stundande USA-löp. Tjänstemannen bakom luckan sken upp. Han kallade till sig tre kollegor, pekade på mig och sa:

-This gentleman is a world record holder. He has ran five times across the US and plans to do it again.

Vågen med andra ord. Vill minnas att det blev det förra gången också. Med lätta steg lämnade jag ambassaden i Lärkstan.

Keep on running!  

Deri Thomas är mannen bakom parkrun i Sverige. I bakgrunden några av volontärerna i senaste Haga parkrun.

Bara för att något är gratis behöver det inte vara dåligt. Men svenskarna är väldigt avvaktande till att springa parkrun-lopp.

Det engelska konceptet parkrun kom till Sverige sommaren 2016. Det är gratislopp där du varje lördag klockan 09.30 springer en 5 km lång slinga, du har ingen nummerlapp men du får en tid registrerad och en detaljerad resultatlista på mejl kort efteråt. Parkrun är jättestort i England och finns i flera länder världen över.

Sveriges första parkrun startade den 27 augusti 2016 i Hagaparken i Stockholm där det  hittills ordnats 71 lopp. Sedan dess kan man springa parkrun i Huddinge, Kungsängen, Örebro och Göteborg. I Malmö startar ett parkrun i april  och där blir det en supersnabb bana. Kanske hinner jag springa den innan det bär av till USA.

Det har nu gått 1,5 år sedan premiären i Hagaparken. Jag blir inte klok på varför löparna i Stockholm ratar dessa lopp. Är det kanske för att de är gratis? Eller är det marknadsföringen som brister?

Allt tar naturligtvis sin tid men statistiken för parkrun i Sverige är dyster. Att en miljonstad som Stockholm inte kan locka mer än 55 löpare per gång (medianen) till vackra Hagaparken  är svårt att förstå. Som mest har det varit 123 löpare i Haga parkrun och som minst 16. Huddinge lockade i lördags bara 8 löpare. Bäst har man lyckats i Örebro.

Själv har jag sprungit ett 30-tal parkrun och gillar verkligen den här tävlingsformen. Du tävlar främst mot dig själv men visst kan du också se det som en riktig tävling. Alla kan springa/gå 5 km, starttiden 09.30 är utmärkt och du får en bra start på dagen. Dessutom är det här jättebra snabbhetsträning för dem som t ex springer millopp, halvmaror och maraton.

I helgen var jag för första gången funktionär eller volontär som arrangören föredrar att säga. Hela konceptet bygger på frivilliga insatser. Hittills har man i Sverige dessbättre inte haft några problem med att få volontärer. Flera av dessa är engelsmän bosatt i Stockholm och flera av löparna är utländska turister, ofta från Storbrittannien.

Många svenska löparklubbar skulle ha mycket att lära från dessa parkrun. Smart teknik gör att det knappt behövs några funktionärer. För många småklubbar är det annars ett jätteproblem att få ihop tillräckligt med frivilliga. I Huddinge t ex har man lyckats ordna ett lopp med bara två funktionärer! Normal besättning i Hagaparken är knappt tio men det skulle gå med betydligt färre volontärer också där.

Alla som anmäler sig som volontär blir antagna. Anmäl dig. Men framför allt, spring desa lopp. Rena gratisnöjet! HÄR all information om hur du första gången registrerar dig.

Keep on running!

Gata upp och gata ner. Det blev en runda på totalt 25 km genom att springa på varenda gata i Birkastan, Atlasområdet, Norrtull och fram till Odenplan.

Jag möter unga mammor och pappor på väg till förskolan med sina barn i barnvagn. Jag, en 70-årig pensionär, är också ute med min vagn men på ett långpass.

Mina långpass utgår i regel från bostaden i Birkastan. Jag springer norrut, söderut, västerut eller österut, vindriktningen får styra. Det är medvind som gäller. Sedan tar jag kommunala färdmedel hem. Men ibland kan dessa långpass mentalt kännas väldigt långa. Då får man vara lite kreativ och hitta på något annat.

Alla som ägnar sig åt ultralöpning vet att det är inga som helst problem att tillryggalägga stora distanser på en begänsad yta. Men de flesta joggare förstår inte hur någon kan springa flera mil på en idrottsplats eller en rundbana som mäter några kilometrar. Måste vara monotont. Andra kallar det idioti.

Så tyckte jag också tidigare innan jag började glida över lite mot ultrahållet. Fast att springa på en 400-metersbana under flera timmar är inte min grej. Men att hålla sig inom ett begränsat område känns lätt när man springer långt. Det är inte monotont och det känns som att man har koll på läget. Skulle jag krokna, ja då är det enkelt att ta sig hem eller till målet.

En variant är att springa i sina hemkvarter och den modellen tillämpade jag idag. Just att springa i stadsmiljö tycker jag känns lätt, man tar kvarter efter kvarter och det finns alltid mycket att titta på. Jag har t ex sprungit en sträcka motsvarande en halvmara på min egen gata, Tomtebogatan. Och ibland har jag varit med i grupper som "intagit" Östermalm, Norrmalm etc, det vill säga sprungit på varenda gata inom en stadsdel. Bernt Hedlund, som ska springa med mig de två första dagarna på stundande coast to coast, är kanske den ende som under en dag sprungit på varenda gata på Södermalm. Snacka om långpass!

Just i februari blir det lite mer löpning än vanligt. Jag är ju med i "tävlingen" Spring tills du stupar". Jag har en hemlig plan där men den avslöjar jag först sista dagen . . .

Hur jag ligger till i den svenska upplagan kan du se här. Att kilometerangivelserna inte riktigt stämmer överens med vad jag dagligen uppger på bloggen beror på att i Spring tills du stupar får man också räkna in gång. Idag blev det 25 km löpning och 5 km gång. Gången, som fick avsluta dagen, kändes som rena medicinen.

Keep on running!

Löparna som sprang 5 km har precis kommit i mål. MIn tid på 23.05 räckte till en seger i M70.

Lusigare och lusigare. På pappret vann jag visserligen min åldersklass men den riktige segraren var egentligen en annan löpare.

Jag har aldrig varit med om att någon sprungit fel i Bore Cup. Men idag hände det i Sala när min svåraste konkurrent, Kjell Björk från Hemlingby LK missade en avfart några hundra meter före mål och gick ut på ett andra varv. Kjell ledde från start och skulle om han sprungit rätt ha slagit mig med cirka en minut, nu blev han istället sist i M70.

-Förargligt, jag hade blicken på löparna framför mig som skulle springa 10 km och två varv och såg inte skylten vid 5 km.

Egentligen en arragörsmiss, man borde haft en person utposterad vid avfarten. Nu gjorde det kanske inte så mycket i just uppgörelsen mellan Kjell och mig- det blir ändå sista tävlingen om en månad i Uppsala som avgör totalsegern.

Det kändes bra idag men 23.05 på en platt bana, visserligen på snöunderlag och med någon minusgrad, är lite för dåligt. Jag har ifjol sprungit någon minut fortare motsvarande sträcka på parkrun men formkurvan är dalande. Idag gjorde jag dock inte misstaget med otillräcklig uppvärmning och för snabb start. Nästa gång är banan 7,5 km, lite bättre i alla fall än 5 km. Och förhoppningsvis ska jag vara lite bättre utvilad eftersom "tävlingen" Spring tills du stupar då är över.

Övre raden: Ettan och tvåan i män seniorer; Henrik Löfås, ABB IF och Jonatan Alvaeus, Uppsala IF samt ettan i M40 Tomas Jennerstål (orange dråkt), IK Roslagen.

Nedre raden: Tvåan i D70 Anna-Lena Hällgren, Bälinge IF och tvåan i M60 Alex Bonn, Vallentuna FK.

Keep on running!