Premiär idag för Kungsängen parkrun. Nu kan du springa dessa 5 km gratislopp på tre platser i länet. Klubbkompisen Stefan NIlsson och jag var med på premiären och vi ger högsta betyg.  Stefan blev fyra och jag elva.

Folk är beredda att betala skjortan för att delta i löpartävlingar. Men när något är gratis tvekar man. Egentligen är det obebgripligt att parkrun, de nya gratisloppen i Sverige, inte drar större skaror.

Idag var det premiär för Kungsängen parkrun. 63 personer sprang en 5 km lång slinga på cykel- och skogsstigar i trakterna av Kungsängens IP. Med Hagaparken och Huddinge har nu Stockholm tre olika parkrun. Dessa gratislopp, som alltid är exakt 5 km och som anordnas varje lördag klockan 09.30, borde vara en dundersuccé. Men tyvärr, mottagandet av denna engelska fluga har blivit förvånasvärt svalt.

Jag förstår ingenting. Själv tycker jag parkrun är bland det bästa som hänt i Löparsverige under senare år. Du kan kalla loppen träningstävlingar, ja egentligen inte ens tävlingar- it´s a run, not a race, säger arrangörerna. Inga nummerlappar, ingen föranmälan, ingen trängsel, ingen tävlingsstress, däremot sann löpglädje och en härlig blandning av löpare/gångare från barn och pensionärer upp till duktiga motionärer och ibland rena eliten. Cirka en timma efter loppet får du via mejl en detaljerad resultatlista, dessutom åldersomräknad och diverse rankinglistor. Och som sagt; allt är gratis. Fika efteråt om du vill och direkt efter målgång kanske en kaka och ett glas saft. Kan det bli bättre?

Haga parkrun startade ifjol, var först ute i Sverige, har arrangerats 53 gånger och i snitt har 54 personer deltagit. Ännu sämre är det i Göteborg (Skatås) med 27 personer i snitt de senaste fem veckorna. Betydligt mindre Örebro lockar lika många/få deltagare som Haga parkrun. Den extremt låga siffran i Göteborg är besynnerlig med tanke på att en av Sveriges största och mest aktiva löparklubbar, Solvikingarna, har sin bas just i Skatås. Bäst hade varit om Göteborg fått ha sitt parkrun i det mer centralt belägna Slottsskogen.

Uppenbarligen vill folk betala, gratis är suspekt. Enda gången Haga parkrun i år fått ställas in var den 16 september då Topploppet arrangerades i Hagaparken. Att springa 5-10 km på närmast exakt samma bana som parkrun kostade 350-400 kronor beroende på när du anmälde dig. 565 kvinnor och 154 män sprang 5 km (fler på den längre distansen). Ju större jippo desto större betalningsvilja . . .

Stockholm Marathon, Göteborgs Varvet, Lidingöloppet och några andra storlopp har hutlösa startavgifter. Anmäler du dig idag till Stockholm Marathon kostar det 920 kronor och 755 kronor till Lidingöloppet 30 km, priserna stiger ju närmare tävlingssdatum du kommer. Trots upptrissade priser har deltagarantalet bara sjunkit marginellt. Vad skulle hända om Stockholm Marathon höjde priset till Vasaloppsklass, det vill säga nära en fördubbling? Misstänker att det kunde vara en smart affärsié.

Så vad ska parkrun göra för att attrahera svensken? Ärligt talat, jag vet inte. Sorgligt om man skulle behöva ta betalt. Nu tar det säkert lite tid att nå ut med budskapet. Men 54 deltagare i snitt i en miljonstad förskräcker . . . 

Keep on running!

PS

Inte heller jag är alltid så priskänslig- betalade gladeligen 250 dollar i startavgift i Boston Marathon.

Göteborgs Marathon med start på Slottskogsvallen är i år veteran SM. Här ska jag vara med och slåss om en medalj. Foto: Solvikingarna

Inte mindre än sex tävlingar återstår innan löparåret 2017 är över, Hösten blir ovanligt tävlingsintensiv och jag lägger krutet på att förbättra min årsbästatid på halvmaraton.

Så här ser tävlingsprogrammet ut:

* 14 oktober veteran SM Göteborgs Marathon- mål att ta en SM-medalj i M65

* 28 oktober Terräng SM Huddinge- mål att Vallentuna FK tar medalj i lagtävlingen

* 4 november Bromölla halvmaraton- mål att putsa årsbästa med 2-3 minuter och springa på 1.34-1.35

* 11 november Borås 6H- mål att förbättra fjolårets sextimmarslopp (61,3 km) med 1-4 km.

* 2 december Bore Cup 5-7,5 km- mål att vinna 70-årsklassen som nykomling

* 10 december Strängnäs halvmaraton- inga tidsmål, bara att ha trevligt i en kul och lite udda tävling.

Det är halvmaran som är min akilleshäl. Jag är på väg att åka ut från årsbästalistan i M65. Du följer väl min veteranstatistik här på bloggen (finns under "maratonstatistik" högst upp på sidan)? Många uppdateringar har gjorts den senaste tiden. Jag har i år sprungit tre halvmaror men inte fått till det. Inbillar mig att jag kan bli snabbare och har därför lagt in lite fler snabbdistanspass och intervaller i träningen. Dessutom tror jag att mina park runs på 5 km är bra snabbhetsträning.

Det är ett bra lingonår i år. På vägen mellan Tierp och Mehedeby i Uppland fick jag idag ihop 6,5 kilo lingon, som ska bli lingondricka och lingonsylt.

På tal om snabbdistanspass. Ett ofrivilligt sådant men synnerligen stärkande fick jag idag under min lingonutflykt till trakterna av Mehedeby. Här finns fina bärmarker längs landsvägen och jag var så försjunken i lingonriset att jag glömde tid och rum. Plötsligt insåg jag att jag var nära att missa mitt tåg hem till Stockholm. Jag hade åtta kilometer till Mehedeby station och jag fick springa allt vad tygen förmådde. Jag hann med några minuters marginal!

Keep on running!

Napoleon Solemon, Turebergs IF, har en klar ledning när Karins backe och 2 km återstår i Lidingöloppet 30 km. Det såg ut som om han var ute och joggade men vann på 1.38.47. På bilden ligger MIkael Ekvall fyra, Strömstads LK, men slutade trea, 1.26 efter segraren.

Nej, LIdingöloppet är inget för mig. Senast jag sprang var 2003 som 55-åring, då på höga 2.18 och grymt besviken att missa silvermedaljen (2.15). Under senare år har det mest blivit lingonplockning i Lidingöloppsterrängen . . .

Det är onekligen stor skillnad att springa Lidingöloppet 30 km och ett maratonlopp, 42 km. En asfaltslöpare som knappt lyfter fötterna är rätt chanslös. Jag märkte det 2002 och 2003, de enda gånger jag sprungit loppet. Flera av löparna framför mig, som tog den eftertraktade silvermedaljen, hade jag slagit i ett maratonlopp. Sedan dess bestämde jag att aldrig mer springa Lidingöloppet.

Men nästa år, då jäklar . . . Då står jag på startlinjen, dock icke för 30 km utan 10 km. Jag är då yngst i 70-klassen och läget är plötsligt mycket ljusare. Kanske kan jag ge den "ständige" segraren de senaste tio åren  i gubbklasserna en match, Anders Hansson, Vilsta IK? Anders är en av Sveriges bästa veteranlöpare och har blivit bättre med åren. Han är fyra åräldre men någon gång skall väl åldern även där ta ut sin rätt.

Lidingöloppet har för mig blivit Lingonloppet. Idag sprang jag som vanligt ut och tittade på Lidingölöparna. I joggingvagnen hade jag med bärplockaren, det brukar finnas rätt gott om lingon längs spåren. Invid golfbanan och en bit från Karins backe fick jag snabbt ihop några liter i väntan på att eliten skulle dyka upp.

Nog är det väldigt mycket fästingar i år? Bara idag drog jag på mig fem fästingar, väldigt små dessutom. Samma under de senaste 3-4 bärrundorna och det har inte hjälpt att ha långbyxor. Skönt att vara vaccinerad mot TBE men borrelia går man inte säkert ifrån så det gäller att hålla noga koll.

När du springer i mål får du en liten plastbricka med streckkod som du visar tillsammans med din personliga streckkod.

Även om jag inte sprang Lidingöloppet blev det mycket löpande idag, totalt 31 km. Morgonen inleddes med Haga parkrun 5 km, mitt 15:e parkrun. Jag "vann" åldersomräknat på 22.17, ca 40 sekunder från PB.

Imorgon blir det Berlin Marathon- på tv.

Keep on running!

Ska jag få göra en riktig segergest i Boston den 16 april 2018? Bilden från mitt femte coast to coast 2016 då jag avslutade med att springa Boston Marathonbanan utom tävlan.

Idag fick jag det efterlängtade beskededet:

-Dear Björn Suneson: Congratulations! This is to notify you that your entry into the 122nd Boston Marathon on Monday, April 16, 2018 has been accepted.

Det var väntat men det kändes ändå som en lättnad när beskedet idag kom på mejl om att jag får ställa upp i nästa års Boston Marathon. Resultatet, 3.26.06 på EM-maran i Polen, har kollats upp och godkänts. Visst, jag var rätt övertygad om en startplats men inget är säkert förrän det finns på pränt.

Boston Marathon är världens äldsta maratonlopp och för mig det allra finaste. Det är lite speciellt eftersom vem som helst inte kan delta, man måste kvala in på tid. För amerikanska joggare (som generellt är långsammare än europeiska) är en startplats högsta lycka. Många lopp i USA lockar med att de är Bostonkvalificerande. I Sverige är det formellt bara Stockholm Marathon som har den statusen. Jag sprang dock inte i Stockholm men var i princip klar efter Düsseldorf i våras på 3.26.35.

I Boston Marathon finns kvaltider för varje åldersgrupp. Möjligen är vi äldre löpare lite gynnade framför yngre- kvaltiden för en 70-74 årig man är 4,25 (4.55 för en kvinna) och för en 40-44-åring 3.15 (3.45). Baserat på resultaten i årets Stockholm Marathon skulle ungefär var tionde löpare klara kvaltiderna oavsett åldersklass, något högre andel för kvinnorna.

Hur står sig mina tider jämfört med vad 70-74-åringarna gjort de senaste åren i Boston Marathon? Överraskande bra, faktiskt även om banan i Boston kanske är något jobbigare. Här är segrartiderna i M70 de senaste fem åren:

* 2017: 3.29.38

* 2016: 3.32.33

* 2015: 3.30.33

* 2014: 3.28.11

* 2013: 3.19.09

Boston är liksom New York ingen billig stad för en maratonlöpare. Centrala hotell är 3-4 gånger dyrare än motsvarande i Stockholm och startavgiften är 250 dollar. Mina fyra dagar i Boston skulle alltså kosta skjortan eftersom jag ville bo centralt för att kunna promenera till bussarna som i ottan kör ut löparna till starten i den lilla staden Hopkinton fyra mil väster om Boston. Min bror Jan, som gjort flera av mina rutter i USA och som är en fena på logistik kom då med det briljanta förslaget:

- Du ska bo så nära starten som möjligt och boka bums!

Sagt och gjort. Nu har jag bokat tre nätter på ett hotell bara cirka en mil utanför Hopkinton- jag slipper den bökiga busstransporten och har fått ett lika bra hotell som inne i Boston men till tredjedelen av priset. Första natten bor jag flott intill flygplatsen, kan dan därpå doppa fötterna i Atlanten,  promenera till nummerlappsutdelningen och ta regionaltåget till mitt hotell i Westbourugh. På tävlingsdagen tar jag taxi till starten i Hopkinton, troligen tillsammans med andra löpare på mitt hotell.

Westborugh, MA, har 18 000 invånare och här startar jag mitt nästa coast to coast den 17 april 2018. Dagen innan har jag sprungit Boston Marathon.

Sedan springer jag Boston Marathon och efter att ha firat (?) med några andra svenska maratonlöpare sätter jag mig på regionaltåget tillbaka. Dagen därpå, den 17 april,startar jag mitt coast to coast från Westborugh (sträckan Boston-Hopkinton/Westborugh har jag redan klarat av).

Nu väntar minst en månads roligt planerande. Klart är att jag som vanligt kommer att besöka vänner i Gothenburg, Nebraska. Eventuellt kommer resan dit att gå över Niagara och Kanada, annars omedelbart söder om de Stora Sjöarna. Slutdestinationen blir troligen San Diego, CA. Planen är att springa 5-6 mil om dagen och att försöka undvika Colorado, en delstat med en liberal syn på droger och med en synnertligen nitisk och otrevlig poliskår.

- - -

Premiär för mig i dagens Huddinge parkrun 5 km, en lite tuffare bana än i Hagaparken. Blev totalt åtta av 53 löpare på tiden 24.03, "tvåa" åldersomräknat. I oktober startar Kungsängen park run och Stockholmarna har därmed tre olika parkrun att välja mellan varje lördag. Dessa gratislopp är bland det bästa som hänt i svensk löpning . Foto: Colm o Callaghan

Keep on running!

En gigantisk buckla och riktigt snygg men ett potentiellt mordredskap. Kommer den att gå igenom bagagekontrollen på flyget i morgon?

Mitt första internationella mästerskap blev lyckosamt; brons på veteran EM i Wroclaw, Polen. Men virriga tidskalkyler i slutskedet av loppet höll på att ställa till det.

Huvudräkning under maratonlopp är inte min starka sida. När det var sex sju kilometer kvar hade jag räknat ut att om jag höll femminutersfart skulle jag putsa tiden från Dússeldorf med 2-3 minuter. Men eftersom jag gick lite snabbare än så trodde jag att det skulle bli ännu mera. Nu slutade jag på 3.26.06, 19 sekunder bättre än i Düsseldorf. Nära att medaljen gått förlorad. I efterhand visade det sig att jag från 35 kilometer hela tiden låg lite över 5 minyuetr per kilometer. Jag tappar alltid för mycket mot slutet, i det här loppet gick andra halvan fem minuter långsammare än första.

För första gången var jag dock inte det minsta nervös. Jag hade redan med tiden från Tyskland klarat kvalgränsen till nästa års Boston Marathon så jag hade inget att förlora. En medalj på ett EM är inget man kastar i soppåsen (vilket jag gör med alla "medaljer" man får bara för att man fullföljt ett lopp) men ändå "borde" jag sprungit lite snabbare. Marginalen till segraren var 17 minuter, en tysk naturligtvis. Uppladdningen hade annars gått bra och nu var jag riktigt utvilad.

Förhållandena var nästan perfekta: 17-18 grader, knappt någon vind, mulet och en platt bana, visserligen ganska tråkig med långa raksträckor och bitvis gatsten och spårvagnsspår. En som däremot är heltänd på Polen och Wroclaw är Jan Parianiak, som sedan 16 augusti sprungit fyra maraton.

-Femte gången jag springer här och detta blev min 57:e mara i Polen och årsbästa, berättade han efter loppet.

Wroclaw, Polens fjärde största stad med 600 000 invånare, blev en positiv överraskning. Otroligt mycket gamla välhållna kulturbyggnader i denna stad, som ifjol var Europas kulturhuvudstad. Wroclaw ligger vid Oder och kallas de tusen broarna stad. Maratonloppet gick över något tiotal men eftersom broarna var så låga märktes de knappt.

Imorgon, den 11 september, öppnar anmälan till nästa års Boston Marathon. Gissa vem som då hänger på låset?

Keep on running! 

PS  Jo bucklan gick igenom bagagekontrollen utan protester

Budskapen om hur farligt det är att snusa är motstridiga. Nu har det kommit en ny svensk rapport som hävdar att kondition och prestation hos uthållighetsidrottare inte förbättras om vanesnusare upphör med sitt snusande.

"Att sluta snusa har ingen effekt på konditionen". Till den kontroversiella slutsatsen kommer ett antal forskare i en studie från Gymnastik- och idrottshögskolan (GIH) i Stockholm.

Swedish Match lär applådera rapporten. Och Sveriges en miljon snusare, varav många är idrottsmän, invaggas i tron att snus ändå inte är så farligt (i alla fall inte konditions- och presstationsmässigt). Men hur mycket ska man tro på den här studien? Ja, själv är jag kritisk till såväl metod som slutsatser även om studien absolut inte är någon lovsång till tobaksindustrin. 

Så här skriver GIH i pressmeddelandet:

"Syftet med studien var att undersöka effekten av kondition och hälsa efter det att deltagare slutat att snusa. Totalt deltog 42 personer i åldern 30-40 år som skulle ha snusat i minst två år och som tränade cirka tre gånger i veckan.

Resultaten på den grupp som slutade snusa visade ingen skillnad på prestationen och konditionen. Däremot ökade deltagarna i vikt och fick lägre blodtryck.

– Det finns alltså ingen anledning att sluta snusa för att få bättre kondition, men kroppen kan ändå påverkas genom andra effekter på hälsan, säger Frida Björkman, doktorand vid GIH".

Efter att ha läst rapporten gör jag några invändningar:

* Studien bygger på endast 42 personer, bortfallet har dessutom varit procentuellt högt och en av de två undersökta grupperna var mycket större än de andra.

* Effekterna mättes kort tid efter att personerna slutat snusa (sex veckor).

* Personerna som slutade snusa började tröstäta och gick upp cirka 1,5 kg i vikt. Denna tillfälliga viktuppgång kan ha påverkat resultatet negativt. När personerna återgått till normalvikt är det sannolikt att tesrvärdena förbättrats men detta har inte mätts.

* Snusets eventuella psykologiska/mentala effkter på utövandet har inte mätts. Den som stoppar in en prilla före start i en idrottstävling skulle av grupptrycket förmodligen hamna i ett underläge och prestera sämre.

Nja, jag tycker nog studien är ganska lättviktig. Det är bara att hoppas att den nu inte ger den inbitne snusaren vatten på sin kvarn. För snus och sport hör inte ihop, anser jag. Dessutom har snuset rent skadliga effekter, fråga tandläkarna!

Under 70-talet både rökte och snusade jag. 1980 la jag av med dessa laster. Jag minns att det var betydligt svårare att sluta att snusa. Några månader senare började jag springa, sedan dess inte ett bloss eller prilla, ett av mina bästa beslut i livet.

Här kan du läsa hela rapporten.

Laddar upp inför veteran EM i marathon med ett träningspass på 42 km under ett lingonplock i Roslagen. Här tar jag en fikapaus hos en löparkompis som vid tillfället inte var hemma men som ställt ut förplägnad på verandan.

Keep on running

Alla sprang vi i M65 men bara en tog medalj. I mitten Hans Eriksson, Eksjö Södra IK (silver) och längst till höger Bengt Isgård, IF Linnéa (femma)

Det gäller att ha koll på hur långt det är kvar i loppet. Det hade inte jag inte idag på Veteran SM i halvmaraton i Mariestad. Jag fick därför nöja mig med en förarglig fjärdeplats.

Först när det var cirka 500 meter kvar förstod jag att det var målgång för mig. Jag trodde att jag sprungit 14 km och att det återstod ett varv (7km). Det var därför på alldeles för lätta ben jag sprang i mål. Jag hade mycket kvar att ge och skulle säkert ha kunnat putsa sluttiden. Jag hade haft stenkoll på sträcktiderna men inte på totaltiden. Förargligt. Men det är lite av detta som är charmen med tävlandet.

Det var dock lite speciella förhållanden i Mariestad. Det var en varvbana där vi skulle vända efter 3,5 km, sex delsträckor, alltså tre gånger fram och tillbaka.  Dessutom var det en långbacke på mitten, som skulle passeras sex gånger, inte helt lättsprunget. Annars kunde man ju tro att en bana längs Vänern skulle vara helt platt. Någon banprofil fanns inte på hemsidan.

Jag får glädja mig åt att det i alla fall blev ett årsbästa på 1.36.43. Segrare i M65 blev Bo Andersson, Genarps IF på 1.33.31. Mitt avstånd till trean, Rolf Säfström från Tibro AIK, var 23 sekunder. Tävlingen resulterade i stora förändringar i veteranstatistiken. Själv är jag nu på väg att åka ut från listan.

Totalt deltog bara 111 löpare i veteran SM, som i år arrangerades av Mariestads AIF. I de flesta klasser uteblev de bästa veteranerna och de gällde särskilt i de yngre klasserna. Så brukar det vara varje år. Inte såg vi t ex Mustafa Mohammed springa för guldet i M35.

Friidrottsförbunderts veterankommitté måste tänka om för att försöka höja statusen på veteran SM inom långdistans. Risk finns annars att inte ens de halvbra veteranerna dyker upp på dessa lite udda landsortslopp. Löparkändisen Lennart Hansson, alias Rosapantern, föreslår på sin blogg att VSM borde ingå i Sveriges största halvmara, Göteborgsvarvet. Då skulle tiderna bli bättre och fler löpare komma. Jag instämmer, möjligen kunde VSM rotera mellan några andra stora lopp.

Hade jag varit arrangör av VSM i t ex Mariestad skulle jag ha ringt upp de 1-2 bästa veteranlöparna i varje åldersklass, bjudit på startavgiften om de kommit. Att få ett sådant samtal skulle nog de flesta uppleva som väldigt smickrande. Det är bara att ta fram min statistik och ringa! 

Keep on running!

Bilden från 2016, öster om Evanston, Wyoming, på I80 med sina enormt långa backar (jag sprang upp för alla).

Tre små ord brukar betyda: jag älskar dig. Dagens tre små ord från min fru Sophia hade exakt samma innebörd:

-Du kan resa.

Det är alltså klart att jag nästa år kommer att genomföra ett nytt löp över den amerikanska kontinenten. Jag har länge velat göra detta och idag föll sista pusselbiten på plats; jag fick min frus 100-procentiga stöd för ett sjätte coast to coast. Utan ett helhjärtat stöd från de närmaste är den här typen av löp omöjliga att genomföra.

Den 16 april 2018 springer jag som 70-åring Boston Marathon. Dagen efter börjar jag springa väster ut och målet är Stilla Havet, drygt 500 mil bort. Jag kommer att som vanligt passera "min födelsestad" Gothenburg i Nesbraska och där hälsa på vänner men var målgången ska ske står helt öppet. Ja, det mesta är öppet; nu väntar flera månaders rolig planering.

Keep on running!