Målgång på Götaplatsen i Göteborg. Jag har sprungit nio dagar och totalt 474 km vilket gör ett dagssnitt på 53 km.

Mitt Smålands- och Hallandslöp avslutades idag. Jag är lite förvånad att allt gick så enkelt.

Jag hade inga svackor under löpet, inte ens några känningar- kroppen var urstark. Ofta var jag starkast under mil 3 och 4. Det här bådar gott inför höstens tävlingssong.

Var det roligt? Både ja och nej. Jag hade inte velat fortsätta så många dagar till. Sverige är Sverige, inte lika spännade som att springa i exempelvis USA. Det är lite orättvist att säga så för visst är Sverige fantastiskt, allt är så välordnat. Men springer man i utlandet är det mera en kamp varje dag och jag tror att det är det som är lockelsen. Man ska fram till varje pris, här kunde jag avbryta när som helst om jag känt för det.

Strax söder om Kungsbacka intill Varbergsvägen gick Kattegattleden över denna vackra stenbro.

Vädret var sådär, jag frös inte, hade några soldagar men badbyxorna blev liggande kvar i väskan. Hotellen tycker jag höll bra klass, wifi fungerade överallt och hotellfrukostarna var överlag rikliga och välsmakande. Priserna var modesta- 600-900 kronor för enkelrum med frukost. Fantastsikt att småorter som Knäred och Frillesås kan hålla sig med hotell. Heller inte dåligt att hotellen i Simlångsdalen och  i Frillesås hade egen restaurang. Elite Park i Växjö var ett av de finaste hotell jag bott på. Och svenska Bed and Breakfast verkar hålla hög klass- i USA är B&B svindyra och vänder sig typ förälskade par.

Väl framme i Göteborg slank jag in på Friskis & Svettis på Västra Hamngatan. Jag måste ju träna benen också . . .

Dagens distans: 56 km

Keep on running!

Potatisen tas upp i Morup, Halland. Nedan: snart dags också att skörda rågen och vetet.

Det är skördetid i det halländska lanbruket. Även för mig som löpare är det snart dags att skörda,

Nog har den här sommaren gått ovanligt snabbt? Eller är det bara en villfarelse eftersom jag nu befinner mig på "sydliga breddgrader". Här i Halland tas potatisen upp och sädesfälten har börjat gulna betänkligt. Gulnat har också gräset på alla golfbanor jag springer förbi- det råder vattningsförbud i kommunerna.

Utanför Olofsbo stannar en bil till och rutan vevas ner.

-Är det du som sprang över USA? frågar bilföraren. Du inspirerade mig och fick mig att börja springa för tre år sedan.

Roligt! Mannen tar sedan en bild på oss. En liknande händelse inträffade nyligen i Stockholm, också en man som började springa efter att ha följt min blogg från Australien. Och även igår blev jag stoppad men då var det en löparbekant som kände igen mig.

Appropå skördetid. Alla mil jag sprungit ska väl ge någon form av utdelning. Om några veckor väntar en halvmara i Jönköping och den tänkte jag satsa på. Snart måste milantalet drastiskt dras ner. Förra veckan blev det 36 mil och det håller inte om man ska komma i tävlingsform.

Men ångan kommer att hållas uppe ytterligare några dagar. Jag deltar nämligen i en tävling/Facebookarrangemang som heter Spring tills du stupar. Det hela går ut på att under juli springa minst det kilometerantal som dagens datum anger. Idag den 25 juli skulle jag alltså springa minst 25 km (det blev 56). Juliversionen av denna tävling är jämfört med februariversionen dock en västanfläkt, nu får vi tillgodoräkna oss överskottskilometrar innan vi är ute ur tävlingen. I februari hade jag flest kilometrar av alla. Och i juli ser det också lovande ut. Däremot ger jag upp tanken på att räkna distanserna i miles. Någon måtta på vansinnet får det vara, dessutom väntar ju en tävling.

Passerar Viskan.

Imorgon är det målgång i Göteborg. Måtte inte den något härskna biffsteken som jag åt här i Frillesås stoppa mig . . .

Keep on running!

När det började regna dök sniglarna upp på vägbanan, Vad kan den här arten heta?

Sniglar är blötdjur, de rör sig långsamt och kommer fram när det regnar. Idag kände jag mig som en snigel . . .

Nej, någon solskenslöpning var det inte idag. Söndagen blev min tuffaste dag, 61 km och regn de två sista timmarna. Det var då jag började tänka på sniglar. Med regnet kom sniglarna, plötsligt fanns de överallt på vägrenen och de djärvaste vågade sig ut på vägbanan. Jag fick kryssa med kärran för att inte köra över dem.

Själv blev jag allt tröttare, kanske inget snigeltempo men farten sjönk och vägmätaren tycktes stå stilla. Sista halvmilen  i regnet in till Olfsbo norr om Varberg kändes som om jag var inne i  slutskedet i ett misslyckat maratonlopp; tunnelseende och en önskan om att allt snart vore över. Till råga på allt lyckades jag också springa lite fel, kunde inte lägga in exakt adress i min gps eftersom mitt B&B inte hade någon gatuadress utan bara ett postnummer.

Nåja, jag kom fram även om klockan precis hann passera 20. Jag startade 09.30 från Halmstad och var alltså ute 10,5 timmar inklusive en powernap och en rejäl lunchpaus. Lunchen var däremot inte rejäl, plötsligt blev jag snål eftersom priserna var skyhöga i Steninge. En räkmacka kostade 130 kronor och varmrätterna låg runt 200 kronor. Det blev en barnportion för 67 kronor och vatten . . .  Kunde dessbättre efteråt komplettera med mat från kärran.

Vägren saknas och här lever cyklisterna farligt.

Kattegattleden höll någorlunda måttet men är ännu inte den fantastiska cykelled kommunerna hävdar. Efter Steninge upphörde cykelbanan, det fanns inte ens vägren och jag kände mig otrygg minst en mil. Leden är dock inte färdigutbyggd.

Strax innan Steninge, högt uppe på en ås och med milsvid utsikt över Kattegatt låg den här fornlämningen från bronsåldern (2 000 fkr-500 fkr). Gravröset beskrivs som "en av Hallands mest imponerande".

I morgon bär det av till Frillesås och sedan är det bara en löpdag kvar till Göteborg och tåget hem till Stockholm.

Keep on running!

Kattegattleden en mil söder om Halmstad.

Banvallsleden blev en besvikelse. Men Kattegattleden lovar gott.

Jag har nu lämnat sömniga Knäred och kommit till pigga Halmstad på min nio dagar långa 50-milatripp i Småland och Halland. Det innebär att jag fått smaka lite på Sveriges första nationella cykelled, Kattegattleden mellan Helsingborg och Göteborg, en led på totalt 37 mil.

Det lilla jag hittills sett lovar gott. Bra skyltning, mest cykelbanor eller vägar med ringa trafik, strandnära och en asfalt som skulle göra Inlinesjan begeistrad. Brorsan kräver ju minsta rullmotstånd och är därför petnoga med underlaget. Men här sprang jag bitvis på 5:ans asfalt, alltså top of the line på hans 5-gradiga tyska skala.

Potatisåkrarna blommar utanför Halmstad.

Upprepar kritiken om hur dåligt röjt det är längs vägarna. Idag sprang jag väldigt nära Lagan men såg knappt floden. Är det inte dags att återuppta dom gamla beredskapsarbetena? Ledig arbetskraft saknas inte i Sverige.

Lagan går bara några meter från vägen men syns inte på grund av alla träd och buskar.

Dagens löpning från Knäred till Halmstad var den hittills kortaste, bara 37 km. Nu blev det dock ytterligare 4 km eftersom en blöt joggingtröja på torkning blåste av vagnen. Först framme vid hotellet upptäckte jag fadäsen. Vad göra? Jag sprang naturligtvis tillbaka- fann tröjan på Kattegattleden!

Imorgon blir det en 57-kilometare till ett B&B i Olofsbo, 7 km norr om Falkenberg. Här i Halmstad bor jag i ett studentboende, som nu på sommaren blivit hotell. Faktiskt riktigt fint.

Keep on running!

På bordet en lättöl och en hjortburgare med klyftpotatis. Utanför fönstret mina köttleverantörer; dov- och kronhjortar.

Det verkar inte finnas något stopp. Jag kan äta hur mycket som helst men blir aldrig riktigt mätt.

Igår kväll avnjöts på hotellet i Simlångsdalen en fiskrätt (normalstor portion), ett glas vin och 50 cl öl. Jag hade inte mer än rest mig från bordet och gått in på rummet förrän jag smällde i mig en stor ostsmörgås, två bananer och 1 liter Coke. Samma idag här i Knäred. En stor portion lasagne och en lättöl på pizzerian var inte nog, på hotellet fyllde jag på med tre wienerbröd, en stor Japp och en massa Coke. Ändå inte riktigt mätt. . . Undrar vad min kaloriförbrukning ligger på . . .

Idag utspelades vid lunchtid rena absurditeterna. Mellan Simlångsdalen och Knäred, in the middle of nowhere, fanns en hjorthägn med fin restaurang, gårdsslakteri och inte mindre än 200 dov- och kronhjortar. Djuren utfodrades utanför fönsterrutorna och matgästerna satt på första parkett.  Allt på menyn kom från vännerna utanför. Visst, min hjortburgare smakade bättre än hamburgerkedjornas men i dom lägena funderar man på om man inte ska bli vegetarian.

Dagens löpning till Knäred blev kort, bara 39 km. Det duggregnade men vacker natur med mycket bokskog lyste ändå upp tillvaron något.

Naturreservatet Danska fall var värt en avstickare in i skogen. Fallhöjden är 35 meter men nu var vattenflödet mindre än normalt. Sägnen säger att den danska hären år 1676 lurades ut på en bristfälligt bygd bro i närheten, många föll igenom och drunknade.

Mästocka ljunghed, ett annat naturrervat som jag passerade. För lite mer än 100 år sedan täcktes nära en tredjedel av Hallands yta av ljunghedar på grund av skogsskövling och överutnyttjande av marken.

Jag har tagit in på hotellet i Knäred med det passande namnet Freden. Freden i Knäred slöts 1613 och avslutade det tre år långa Kalmarkriget mellan Danmark och Sverige. Själva undertecknandet skedde i Sjöared, 11 km från Knäred, där en minnessten rests. Tyvärr ligger den för långt bort för mig som fotsoldat. Det var i denna fred Sverige tvingades betala ett krigsskadestånd under sex år på 1 miljon riksdaler (Älvsborgs andra lösen). Summan var stor och motsvarar i dagens penningvärde drygt 300 miljoner kronor vilket utslaget på befolkningen då blir cirka 4 000 kronor per svensk (om jag nu räknat rätt . . .).

Ovan hotell Freden i Knäred och nedan några bostadshus.

I Knäred bor cirka 1 200 personer. Intrycket som förstagångsbesökare är att jag kommit till en riktig bonnhåla. Här finns inte mycket till service men fantastiskt att det ändå finns ett hotell. Trist och ödsligt, bebyggelsen är utspridd, gatorna överdimensionerade och inte ens kyrkan ligger mitt i byn.

Imorgon "flyr" jag till Halmstad.

Keep on running!

Det är oerhört vackert i trakterna runt Simlångsdalen, dessutom lite trafik. Jag passerade många sjöar idag, här Gyltigesjön.

Jag har kommit till paradiset. Lugn, lugn, jag är inte död. Jag har bara fått uppleva vacker natur.

Igår trötta ben, idag pigga. Dessutom en lätt dag, bara 44 km. Lägg dessutom till sol, härlig värme och mest nerförslöpning så förstår ni att jag trivdes.

Dagens enda problem var lunchen, var skulle jag kunna äta? Världshuset i Lidhult hade lagt ner och kall mat från Ica lockade inte, Men som alltid finns det en lösning. Lösningen hette denna gång Staffan Malmberg, en löparkompis i Hyltebruk, några mil bort. Staffan är en trogen läsare av bloggen och han hade förstått att jag skulle få problem så han körde ut mat till mig.

Två stolar i solen, en lunchkorg och trevligt snack med Staffan Malmberg, duktig löpare från Solvikingarna. Lunchen bestående av ris och kyckling och två burkar cola (jo, Staffan kände till min favoritdryck) avnjöts i Öxnaltbacken utanför Lidhult.

Banvallsleden, en cykelled mellan Halmstad och Karlshamn är en besvikelse, Leden är dåligt underhållen och dåligt skyltad och inte särskilt lämpad för en löpare. Tungsprunget och landsvägen är bättre. Detta gäller i Småland, i Halland och Blekinge ska det vara bättre eftersom där har kommunerna ansvaret, inte privata markägare.

Banvallsleden längs sjön Simlången.

Det gamla stationshuset i Simlångsdalen är bevarat, annars är det mesta borta. Och inga informationstavlor har jag sett längs denna totalt 25 mil långa linje (egentligen tre olika banor byggda mellan1874-1889). En kulturskövling?

I morgon beger jag mig till Knäred. Var det där freden med Danmark slöts?

Keep on running!

Danskan Tina Lindegaard driver Tinas B&B i halländska Unnaryd. Verksamheten bedrivs i det gamla kommunalhuset, som också tjänat som skola, bibliotek och telefonstation.

Familjen var på jakt efter en röd liten stuga i Småland. Men när de såg att det gamla kommunalhuset i halländska Unnaryd var till salu föll de pladask.

Det är många holländare och danskar som driver pensionat och vandrarhem i Sverige. Danskan Tina Lindegaard med make och två barn är ett exempel. Båda hade bra jobb i Köpenhamn. Tina tvekade dock inte, sa upp sig och maken pendlade de första åren. Ingen verkar ha ångrat flyttbeslutet.

-Unnaryd och dette hus är dejlig, skrattar hon. 

Sedan elva år tillbaka har hon hon ägt Tinas Bed and Brekfast i Unnaryd, en ort med cirka 900 invånare och som lever upp på sommaren. Huset ligger intill kyrkan och 200 meter från sjön Unnen med rika fiskemöjligheter. Ett annat pensionat vid Unnen drivs också av en dansk familj.

Jag kommer till Unnaryd på kvällen och Konsum har precis hunnit stänga. Men pizzerian är öppen och intill pågår en vildavästernträff, jag hör musik, ser amerikanska flaggan och folk  i bredbrättade hattar. Dock lugna gatan, ingen fylla, inga knogjärn, en familjeträff.

Jag frågar Tina om hur det är här på vintern.

-Tyst och lugnt, bara några gäster. Då jobbar jag på Konsum.

Jag tog färjan Bolmia, Sveriges längsta linfärja, över Bolmen. Överfarten tog tio minuter. Jag lämnade Kronoberg för att plötsligt komma in i Jönköpings län för att kort efter springa in i Halland.

Gårdagens 66 km kändes idag, benen var trötta. Och piggare blev dom inte när det visade sig att matstället vid färjeläget var stängt. Dålig research av mig, stället hade bommat igen för två år sedan, fick jag höra. Tur att jag hade lite reservproviant i kärran och att utedasset hade rinnande vatten så jag kunde fylla på flaskan.

Flugorna och bromsarna var besvärliga idag. Har aldrig sett så mycket flugor, en stor svärm kretsade runt huvudet och många var fripassagerare på vagnen. Gick inte att springa ifrån dem och stanna vågade jag knappt för då hade "bromsarna slagit till" och jag hade aldrig kommit fram!

Imorgon bär det av till Simlångsdalen. Dagens distans 54 km

Keep on running!

Vackert men tungsprunget på banvallsleden. Leden är dessutom dåligt skyltad.

Oändliga raksträckor, tungsprungna vägar på en gammal banvall och stark motvind hela tiden. Dagens etapp från Växjö till Ljungby blev tuffare än väntat.

Fram kom jag dock men klockan hann blev strax efter åtta innan jag nådde mitt hotell i Ljungby. Jag var ute cirka tio timmar och distansen blev 66 km.

Idag hade jag bespetsat mig på att springa ett par mil på banvallsleden mellan Vislanda och Ljungby. Det är en över 20 mil lång cykelled som går på gamla banvallar, från Karlshamn över Ljungby till Halmstad.  Men det var alldeles för tungsprunget så efter någon halvmil begav jag mig ut på landsvägen igen, lättare men tråkigare. Jag förvånades över att leden är så dåligt skyltad och underhållet var heller inte det bästa. Jag kommer dock att ge leden en ny chans om några dagar.

Idag fick jag ett mejl från en läsare som undrade hur det rent praktiskt går till när man springer 6-7 mil en dag. Springer du hela tiden, tar du gångpauser, hur lång tid tar det, fyller du på med mat regelbundet eller tar du bara ett matstopp?  undrade han bland annat. Tanken var att själv göra något liknande.

Samma frågor ställde jag till Rune Larsson före mitt första USA-löp. Runes svar inspirerade och det visade sig att jag hade en ganska dunkel uppfattning om hur ett flerdagarslöp rent praktiskt kan läggas upp.

Här några korta punkter:

• Använd en babyjogger, inte ryggsäck. Hotell framför camping!
• När du lägger upp en rutt, försök att få till dagsdistanserna ungefär lika långa. Själv ser jag inga fördelar med vilodagar, bättre då att korta distanserna. Googlemaps är ett bra planeringsverktyg.
• Planera in ett matstopp efter ungefär halva sträckan. Alltid bäst att kunna sitta inomhus på en restaurang och äta varm mat. Just att få till ett bra lunchstopp är kanske det viktigaste i hela planeringen. Att äta medhavd kall mat längs vägen ger ingen bra återhämtning. Själv kan jag ta 1-1,5 timmes lunchpaus kombinerad med en kortare slummer. Det gör mig till en ny människa.
• Du kan gå i backar men försök springa mest hela tiden. Att ”schemalägga” gångpauser, tror jag inte fungerar. Spring något långsammare än under en normal joggingrunda. Det blir alltid en massa små korta stopp så räkna med att det kanske tar 1,5 timme att springa en mil. Avsluta gärna med att gå sista halvtimman.
• Drick regelbundet. Cola och sportdryck brukar vara mitt energiintag under själva löpningen, kanske också lite godis men jag har aldrig känt för att proppa i mig mat när jag springer. Däremot äter jag mycket och kort efter att löpdagen är över.
• Använd två par skor och byt varje dag skor mitt under löpet.

----

Imorgon tar jag mig an Bolmen. Eftersom det blir en färjetur skall jag väl i alla fall få se lite av den sjön . . .

Keep on running!