En av få glimtar jag fick av Helgasjön. Jag hade tänkt att bada men vädret inbjöd inte till bad. 

Idén med att springa runt Sveriges största sjöar är bra på pappret. Men kanske inte så bra i praktiken, man ser knappt sjöarna på grund av all skog. Så var det idag när jag sprang runt Helgasjön.

Mitt Smålands- och Hallandsäventyr har startat- 50 mil på nio dagar och rundning av två stora sjöar; Helgasjön utanför Växjö och Bolmen utanför Ljungby. Idag var det dags att ta sig an Helgasjön, Sveriges 66:e största insjö.

Nog märks det att jag är i Småland. Först alla röda stugor, sjöar och skogar. Men framför allt dialekten här i Kronoberg. Jag hör den direkt när jag stiger av tåget i Alvesta, jag hör den på caféet i Ör, på Ica Supermarket i Rottne och när jag på kvällen köper en varmkorv på Pressbyrån vid Växjö station. Man sväljer r:en. Väldigt speciellt men härligt på något sätt. Blir nostalgisk och tänker på tidigt 70-tal när jag som lokalredaktör i Emmaboda på helgerna åkte in till metropolen Växjö för att dansa på Oléo. Synd man inte har en bild på min dansstass: lila kavaj, lila byxor, lila skjorta med brännmärke från cigarett samt beige slips med kräkfärgade ormar.

Lanthandeln i Ör hade gjorts om till café och turistbutik.

Åter till sjöarna. Jag har sprungit runt Mälaren, Vättern, Siljan/Orsasjön och även längs några floder, bl a Klarälven. Samma över allt; antingen går vägarna nära vattnet eller annars skyms sikten av sly och skog. Och särskilt platt brukar det inte vara. Ganska backigt faktiskt runt Helgasjön. Hoppas Bolmen på onsdag blir bättre.

Fast nog fick jag en fin tur ändå. Åt blåbär längs vägkanterna, såg gulliga hästar och kor, åt en svindyr räkmacka hos lanthandlarn i Ör och en billig men godare pizza i Rottne. Från ett Stockholm i sopstrejk fick jag rapport om att det stinker från överfulla containrar staden ställt ut på gatorna när soprummen nu börjar svämma över. Skönt att då befinna sig i denna idyll!

Första dagen blev lång, totalt 59 km varav 2 km var löpning till stationen i Stockholm tidigt på morgonen. Forfarande är apostlahästarna bästa transportmedel i Stockholm, ingen Citybana i världen kan slå mig på sträckan Tomtebogatan-Centralstationen. Morgondagen till Ljungby blir också lång men förhoppningsvis också givande med löpning på en gammal banvall. Och jag ska in på pizzerian i Vislanda- det är grejer!

Dagens höjdpunkt var att träffa och springa en kortare sträcka med Hans Eriksson, bosatt i Alvesta och en av Sveriges bästa veteraner i M65 på långdistans. Hans och jag är jämngamla, 69 år. Han tränar bara halva min mängd men är mycket snabbare. Vad sägs om 1.31 på halvmaran i år mot mina 1.37?

Keep on running!

Soligt och kvalmigt före start i Hagaparken. Jag har haft en tung träningsvecka och hade därför inga förhoppningar om ett personbästa. Men jag fick fel, tiden 21.54 innebar en putsning med 18 sekunder och ett nytt PB. Mina elva lopp i parken har varit väldigt jämna med en tidsskillnad på endast en minut mellan långsammaste och snabbaste lopp. LIte pressande att hela tiden försöka förbätrtra sig. Tyvärr är banan backig så sub 21 minuter är en omöjlighet.

Keep on running!

Renhållningsarbetarna i Stockholm har gått ut i en vild strejk. Soprummen svämmar över av stinkande hushållssopor. Även ”mitt” hus är drabbat så idag lastade jag en stor sopsäck på joggingvagnen och sprang och tömde i en container staden ställt ut. Jag äger ingen bil men för mig är joggingvagnen minst lika använbar som en bil. Dessutom billigare och mer miljövänlig.

Keep on running!

Den svarta linjen visar min rutt genom södra Småland och längs cykelleden Kattegattleden, från Halmstad upp till Göteborg..Klicka på kartan för större bild.

Vislanda, Unnaryd, Simlångsdalen, Knäred, Frillesås . . .  Vem åker till dessa orter som turist? Jo, jag! Snart dags för ett 50-milalöp i Småland och Halland.

På måndag tar jag kärran på tåget till Alvesta för att ensam springa runt Helgasjön. Några dagar senare är det dags för en annan stor sjö; Bolmen. Planen är att vara ute i nio dagar och springa på små sommarfagra vägar när Sverige är som vackrast. Drygt fem mil om dagen och åtta hotellnätter, det blir behagligt.

Jodå, en och annan metropol kommer också att passeras, t ex Växjö och Halmstad. Men mest blir det svensk landsbygd, löpning på grusvägar och nedlagda banvallar och så naturligtvis alla dessa hålor. Badbyxorna får hänga med och jag ser fram emot härliga bad i små sjöar längs vägen och kanske också ett dopp i Helgasjön och Bolmen, definitivt i fashionabla Tylösand. Du minns kanske att jag ett år sprang från Stockholm till Mölle bara för att bada?

Den 25 juli når jag slutmålet Göteborg och tar första klass tillbaka till Stockholm, SJ kör ju lägligt nog lågpriskampanj i sommar. Det sägs att det numera är så dyrt att bo på hotell i Sverige men jag vet inte, jag kom rätt billigt undan trots bra hotellstandard men i Halmstad var priserna galna.

Häng med på min resa, det blir dagliga rapporter här på bloggen!

Keep on running!

Tävlingen är över och det återstår bara att springa till busstationen i Norrtälje. Rätt nöjd med tiden men sedan kom tvivlen.

Tävla eller inte tävla i lopp kortare än en halvmara? Det är frågan jag ställer mig efter torsdagens magplask i NT-löpet, ett kvällslopp på 5 km i Norrtälje.

Egentligen gick det inte så dåligt ändå. Jag höjde till och med högerhanden i luften vid målgången. Det gör jag nästan aldrig. Äntligen gick jag under 22 minuter på 5 km och tiden, 21.11, var 2 (!) sekunder bättre än då jag senast sprang här för fem år sedan.  I år har jag i tio parkrun-tävlingar på 5 km i Hagaparken misslyckats med att gå under 22 minuter (banan är dock något backigare),

Men är kortloppen min grej? Jag är alltid mer nervös inför dessa än då jag tävlar på maraton eller halvmaraton. På långdistans kan jag vara någorlunda säker på att jag kommer att placera mig skapligt i åldersklassen och även totalt i loppet. Jag tror aldrig jag hamnat under mitten i ett långlopp. Men det gjorde i Norrtälje; plats 34 av totalt 53 män. En klar besvikelse.

Mjölksyra i första backen redan efter drygt en kilometer.  Löpare jag annars brukar klå var tidigt långt före mig. Var det t o m inte ett barn som skymtade i fjärran? Dessutom flera kvinnor. Jo, så var det för mig i Norrtälje. Först när loppet började närma sig slutet kunde jag passera några löpare. Synd att det inte var några varv till . . .

Det jag ogillar med kortloppen är att man snabbt blir så fruktansvärt trött. Jag kan inte plåga mig, avskyr mjölksyra men en spurt brukar det bli oavsett hur trött jag än är. Visst blir man också trött i ett maratonlopp men resan fram till 2-3 mil brukar i regel vara behaglig. Och har man nått så långt är det bara att bita ihop. Mjölksyran slipper man i alla fall.

Åter till magplasket i Norrtälje. Jag blir lite konfunderad när jag knappar in tiden i en åldersomräknare. Det visar sig att mina 21.11 på 5 km var en något bättre prestation än 3.26 i år på maran i Düsseldorf. Kan det verkligen stämma? Nog är jag mycket mer nöjd med maratontiden.

Kanske ska jag ändå inte helt sluta med att springa lopp kortare än en halvmara. Bore Cup måste jag naturligtvis delta i, särskilt när jag snart blir yngst i 70-klassen. Och under 22 minuter måste jag gå på ett parkrun i Hagaparken. Nästa lopp i tävlingskalendern är Jönköping halvmaraton den 19 augusti.

Keep on running!

Samling vid Hornstull före avmarsch till Järna.Till höger i keps och blå tröja, Mats Dänsel, en av initiativtagarna till detta populära sociala löp på nära sex mil..

Springer du tillsammans med andra löpare orkar du oftast mera och springer också lite fortare än normalt. Men det finns en hake med sociala löp . . .

Idag sprang jag tillsammans med ett stort gäng ultralöpare sträckan Hornstull-Järna. Det var 10-årsjubileum för detta Facebookevenemang, för mig premiär. Vi var kanske totalt cirka 75 löpare uppdelade på lite olika fartgrupper. Jag valde den ”snabba gruppen” vilket skulle innebära ett tempo på 6.15 min/km.

Normalt är det ett rätt behagligt tempo. Men skulle det hålla hela vägen? I gruppen fanns inte bara långtradare och terränggående ekipage utan också en och annan racer, som lätt skulle fastna i en radarkontroll. Jag anade att det här kunde bli en tuff resa för en 69-åring och därför vidtogs vissa försiktighetsmått. Ett sådant var att undvika allt vad terränglöpning heter (jag lyfter knappt på fötterna, stupar lätt på stenar och rötter och är halvblind). Det fick därför bli asfaltslöpning där det var möjligt.

Känner du dig starkare än gruppen är det en stor fördel att springa i just i en grupp; du kan ligga och slölöpa och de andra får göra jobbet. Men får du ta i lite extra för att hänga med, ja då nöts du sakta men säkert ner. Sträckan till Hornstull inklusive felspringningar skulle senare visa sig bli 60 km och tempot inte 6.15 utan ofta uppemot 1 minut fortare per km.

Det blev snarare farten än distansen som dödade. Döda är kanske en överdrift, jag hängde ändå med och höll god min men sladdade då och då. Sista milen, som jag sprang ensam på landsväg medan storfräsarna fröjdade sig på Sörmlandsleden, gick för mig i 7-8 min/km. Tur att ingen såg farfar där! Lite förvånande att vi alla i gruppen nådde Järna station samtidigt.

Keep on running!

Hela Tomteboda spårområde står vidöppet för allmänheten. Grindarna hålls inte låsta trots att det är livsfarligt att vara här inne. Här tog jag en försiktig löptur bland lok, vagnar, spår, växlar, skrot och gifter. Allt är dokumenterat och rapporterat till berörd myndighet och två statliga företag med verksamhet härinne.

Hagalunds spårområde i Solna, strax norr om Karlbergs station, är eller rättar sagt var en stor rangerbangård. Under en löptur i helgen upptäckte jag stora säkerhetsbrister. Hela detta jättelika område står vidöppet för allmänheten. Inte en förbudsskylt så långt ögat når.

Jag är ute på en löptur i Huvudsta och runt Solna Centrum. När jag sprungit förbi Säpos nya högkvarter högt upp på berget ovanför Tomteboda spårområde och över en nyanlagd gångbro viker jag höger ner på Hedviksdalsvägen. Vägen leder ner till spåren där bl a det statliga bolaget InfraNord håller till. Bolaget har totalt 1 900 anställda i Sverige och sysslar med järnvägsunderhåll och spårdragning.

Grinden står öppen. Märkligt eftersom den södra grinden närmast nedlagda Tomtepoda postterminal alltid är låst, även grinden för fotgängare.

Denna grind har säkerligen stått öppen det senaste året. Observera björkbusken!

Jag joggar in på området, ser inte en människa eller örbudsskylt. Uppenbarligen är det helt ok att jag är här inne. Men så kan det väl inte vara?

Det första jag möter är InfraNords verkstadsbyggnad och vagnhall. Helt klart pågår verksamhet här. Några parkerade personbilar, en husvgan står undamskymda bakom byggnaden och framför ligger en masa reservdelar och annat utspritt på marken.

InfraNord. Finns det kanske stöldbegärlig koppar här?

Lite kusligt att vara här. När ska någon storma ut från byggnaderna och köra bort mig? Men ingen kommer, jag kan ostörd gå/jogga, kika i alla skrymslen och vrår och fotografera.

Hela området andas förfall. Trafikverket gjorde en utredning för 5-6 år sedan där Tomteboda förutspåddes en lysande framtid som en viktig omlastningsplats för gods, posttågen skulle också öka i antal. Det sker fortfarande godshantering men i liten skala- nu står några vagnar från Älvsbyhus och väntar på vidare transport. Spårområdet verkar mest användas som en uppställningsplats för lok och vagnar. Jag ser gamla RC-lok tillhörande SJ och också lok från statliga godsbolaget Green Cargo samt nerklottrade pendeeltåg.  

Till vänster: nerklottrade och utrangerade (?) pendeltåg, godståg i bruk av Green Cargo och ålderdomlig lövsop (?), InfraNord.

Till höger: Green Cargos Tomtebodakontor var obemannat under helgen, nedanför på parkeringen stod några bilar och på huset satt en skylt om utlagt råttgift.

Den som tar sig in på området utsätter sig för stor fara; inte bara risk för att bli påkörd, här förvaras också farliga ämnen. Det mesta är inlåst men jag såg också kärl med farliga oljor med mera och hela området luktade kreosot från nya och kasserade slipers.

Det lyser i taket inne i rangertornet, ett fönster står öppet men ingen människa i arbete. Används det här tornet fortfarande eller är det bara en spökbyggnad?

Kort efter att jag sprungit ut från området stöter jag på en av vakterna som patrullerar runt Säpos byggnad. Jag frågar om han sett till några vakter nere på spårområdet.

-Nä, men det finns säkert en hel del att stjäla där nere, inte minst koppar, säger han och fortsätter rundan runt den stora byggnaden och rycker i en och annan dörr.

Gratis motion på arbestid, tänker jag och joggar hemåt. Nu väntar jag på svar från Tomteboda.

Keep on running!

Europavägarna E18 och E45 (grönmarkerade på kartan) bildar barriärer och stänger ute mig från Vänern. För att undvika dessa livsfarliga vajervägar tvingas jag springa långt in i landet och kommer inte att se så mycket av Vänern. Klicka på kartan för större bild!

Nästan inget kan stoppa en löpare. Tornados, floder som svämmar över och nerfallna träd- det mesta går att forcera. Men svenska vajervägar är bland det värsta en löpare kan råka ut för.

Ja, jag ryser när jag tänker på dessa så kallade 2+1-vägar. Även om det är tillåtet för gångare och cyklister att färdas på sådana vägar ska vi absolut inte vara där. Dessa vajervägar är helt enkelt livsfarliga. Vägrenarna är mycket smala och där körbanorna går ihop till ett körfält är det inte roligt att befinna sig om man springer med en baby jogger eller cyklar.

Jag har som mål att försöka springa runt Sveriges tio största sjöar. Mälaren, Vättern och Siljan/Orsasjön är avklarade även om den sistnämnda kanske inte platsar i gruppen. Nu i sommar var det tänkt att jag skulle springa runt Vänern, Sveriges klart största sjö, en runda på 45-50 mil. Men det projektet har jag hastigt fått skrinlägga.

Varför? Jo, det är vajervägarna som stoppar mig. Under mer än halva rutten, från Kristinehamn-Karlstad-Vänersborg, skulle jag få problem. Det finns inte så många alternativ till E18 och E45 och de mindre vägarna skulle föra mig långt bort från sjön, dessutom skulle jag få problem med att hitta matställen och hotell/vandrarhem.  Jag försökte och försökte men logistiken blev för svår. Eftersom jag vill se Vänern och inte ta hiskeliga omvägar eller göra Stevar blir det inget Vänern runt för mig (i alla fall inte i sommar).

När jag planerar mina rutter använder jag googlemaps och använder då gång- eler cykelfunktion. Normalt fungerar det bra men just vajervägarna kan ställa till det. Eftersom du får gå och cykla på en 2+1-väg får du ofta det förslaget. Det är alltså inte bara ute på vägarna du måste se upp, det gäller även hemma vid datorn.

I veckan passerade jag 300 mil räknat från årsskiftet. Det blir inget rekordår som ifjol men minst 500 mil skall det säkert bli innan året är slut. MInst 500 mil har jag nu sprungit 15 år i obruten följd.

Äntligen ett nytt PB! På midsommardagen sprang jag mitt tionde Haga parkrun och putsade tiden med tio sekunder till 22.12. Tacka duggregnet för det, jag kände mig inte i toppform. Åldersomräknat blev jag trea och ligger nu totalt tia efter totalt 40 arrangerade  Haga parkruns sedan starten för cirka ett år sedan.

Keep on running!