-Sommarlov, skrek ungdomarna och kastade sig ner i Ösbysjöns svalkande vatten. Som pensionär är jag alltid ledig och eftersom dagen var varm och löpturen skulle bli lång (26 km) passade jag på att ta ett dopp. Jag är en usel simmare men simmade cirka 50 meter vilket är ovanligt långt för mig. Dagen avslutades på F&S i Näsby Park där man har en trappmaskin. Jag gick "30 våningar och fick upp pulsen till 134.

Keep on running!

Torsten Olsson (till höger) sprang med oss sista milen in till Wien. På kvällen avnjöt vi wienerschnitzel tillsammans med Torstens fru Alexandra.

Löparäventyret är över. Efter nio dagar och 33 mil nådde vi slutmålet Wien.

Vi har haft en behaglig färd från Passau i Tyskland till Wien i Österrike; sol mest hela tiden, en härlig medvind samt en osynlig nedförsbacke eftersom vi följt Donau. Att kalla detta för ett äventyr är nog att ta i, snarare har det varit en lyxig semesterjogg,

Vi har ätit gott, bott bra och bara sprungit/rullat 33 km i snitt per dag. Allt har gått enligt plan. De enda incidenterna har varit Jans vurpa, en borttappad hjälm och att vi började med att sätta oss på fel tåg från Wien till Passau, egentligen bagateller.

Funderar du också på att göra ett flerdagarslöp på kontinenten kan ett råd vara att springa medströms en större flod. Lätt nerför och att det ofta finns gott om hotell är fördelarna. Handlar det om högst en vecka kan du säkert klara dig med en löparryggsäck, vid längre löp är det bäst att springa med en löparvagn. Nackdelen med ryggsäck, förutom att du inte kan bära med dig så mycket, är att du garanterat förr eller senare får skavsår. Det är i alla fall min erfarenhet.

Sista dagen ägnades åt sightseeing. Wien upplevde jag som en större stad än Stockholm, också välmående och med ovanligt många pampiga byggnader.

Vi satte oss på en sightseeingbuss, pluggade in lurarna och insöp på engelska kuriosa blandat med fakta om Österrikes huvudstad. Efter en kvart lät det "Kalle Anka" i våra lurar, det måste ha uppstått något tekniskt fel. Ingen reagerade varför jag frågade chauffören om han kunde åtgärda felet. Det visade sig att han inte förstod min dåliga tyska. Det är förståeligt. Men att han inte kunde ett ord engelska är obegripligt. Det var ju ändå en turistbuss!

Imorgon söndag flyger vi hem. Snart dags att planera nästa långlöp. I pipeline ligger en tur i sommar runt Vänern. Och tänk om man någon gång kunde springa längs hela Donau eller Rhen. Jag drömmer också om ett sjätte coast to coast.

Dagens distans: 16 km (plus en mils promenerande i Wien)

Keep on running!

Löpartröjan sköljs upp. Notera vad som står i vänstra hörnet på handfatet!

Varje gång jag besöker badrummen på hotellen här i Österrike blir jag glad. Handfaten och toalettstolarna är märkta med texten "Laufen". Varför?

Hur skulle man klara sig utan Google? Laufen visar sig vara namnet på ett stort före detta schweiziskt företag, som sedan 1892 tillverkat sanitetsproblem och som numera ingår i spanska Rocha-koncernen.  Laufen har sitt namn från staden med samma namn i Schweiz nära Basel. Fabrikerna finns i flera europeiska länder, bl a några fabriker i Österrike.

Avklädning av en inlineåkare pågår. Med var är hjälmen?

Häromdagen skrev jag att inlines är en materialsport. Utövar man en sådan gäller det också att hålla reda på alla prylar. Jan hade problem med en handledsrem och idag blev han av med hjälmen.

-Måste ha glömt den när jag stod och väntade på dig. Orkar inte åka tillbaka och leta, dessutom var den ful.

Imorgon gör vi "sista resan" in till Wien, Jan utan hjälm, och på söndag flyger vi hem. Imorgon får vi också sällskap av Torsten Olsson, en löparkompis från Solvikingarna i Göteborg. Vilken härlig avslutning!

Dagens distans till Klosterneuburg blev 25 km.

Keep on running!

Portarna till det nerlagda kärnkraftverket stod vidöppna så jag parkerade kärran utanför och promenerade in på den ödsliga anläggningen.

Det är inte var dag man kan smyga in på ett nerlagt kärnkraftverk. Men idag hände det och det dröjde en kvart innan jag var utkastad.

Hört talas om kärnkraftverket i Zwentendorf? Detta skulle bli Österrikes första reaktor av planerade tre. Det började byggas 1972 och 1978 skulle man trycka på startknappen men en folkomröstning samma år om kärnkraften kom emellan. Med röstsiffrorna 49,5 procent ja och 50,5 nej sa österrikarna nej till en lag om fredlig användning av atomkraft. Zwentendorf hann aldrig startas och står nu kvar som ett skräckmonument över allt som har med kärnkraft att göra.

Jan och jag passerade idag den gråa, fula och mäktiga byggnaden, som har en 110 meter hög skorsten och omgärdas av dubbla taggtrådsstängsel. Komplexet ligger alldeles intill Donau och några mil från Wien.

-Kärnkraftverk? undrade Jan och rullade vidare.

-Nä, det ser ut som ett kraftvärmeverk, tyckte jag men blev nyfiken och smög närmare med kärran.

Det var då jag upptäckte att grindarna stod vidöppna och att dörren till den stora kontorsbyggnaden också var öppen. Inte en människa i sikte, bara en ensam målare utanför. Så jag smög in på det totalt öde kontoret, såg ingen skylt om att jag var på förbjudet område. Lite kusligt därinne, stora vidöppna ytor, välstädat, en stor konferenslokal, någon modell över reaktorn och storslagna fotografier över anläggningen. Smög upp kameran och plåtade i bästa James Bond-stil.

Öde, välstädat och en modell över tryckvattenreaktorn som aldrig startades. Fick vibbar om att befinna mig i en öststat.

Visslande gick jag ut igen och nu in genom grindarna. Tänk om jag ändå kunde få se hela härligheten, reaktorn alltså. Då kom en man cyklande och undrade vad jag gjorde där.

-Do you speak english?

Nä, det gjorde han naturligtvis inte. Och själv låtsades jag inte förstå hans tyska. Men även den som inte kan ett ord tyska hade fattat att jag inte hade något därinne att göra.  Så jag lommade ut, gick bort till kärran utanför staketet och började springa. Dessbättre hörde jag inga polissirener. . .  Först vid utpasseringen såg jag förbudsskylten på grinden.

Vaktkuren stod öde- troligen länge sedan någon kollade besökarna.

Nåja, det var nog inget större brott jag begick. Zwentendorf är varken hemligt eller farligt. Detta mångmilardfiasko, som höll på att kosta förbundskansler Bruno Kreiskys politiska karriär, är mest bara ett sorgligt kapitel i Österrikes industrihistoria. Under några år användes komplexet som övningsobjekt för tyska kärnkrafttekniker, sedan började man plocka bort delar och sälja dem som reservdelar till tyska kärnkraftverk (Tyskland har som bekant beslutat att avveckla sin kärnkraft).

Vad ska hända med Zwentendorf? Ett tag talades det om museum. Sedan var det solkraft som gällde och man har satt upp en del solpaneler på och runt byggnaden. Den energi som idag produceras är dock bara en droppe i havet jämfört med vad detta storstilade projekt skulle ha gett. Zwentendorf  hade samma effekt som en reaktor i svenska Ringhals och något mindre än en reaktor i nerlagda Barsebäck.

--

Nu återstår bara två korta löpdagar innan vi når slutmålet på vår resa, Wien. Allt har hittills gått bra, frånsett Jans vurpa. Idag stöp han också, troligen var det en liten sten som smugit in bland alla hjulen. Dessbättre inga nya skador och den gamla läker bra.

Dagens distans till den vackra och gamla staden Tulln (15 000 invånare) vid Donau blev 52 km.

Keep on running!

Att cykla är tillåtet men inte att åka  inlines på en Treppelweg. Varför?

En stor del av de fantastiskt fina cykelbanorna längs Donau i Österrike är märkta Treppelweg. Man vad är en Treppelweg och vad får man och vad får man inte göra på dessa vägar?

Vi blir inte kloka på dessa Treppelwegs. Redan första dagen i Österrike såg vi skyltarna men fattade inget. Det som förbryllade mest var förbudsskylten mot inlines. Vi frågade folk men fick inga bra svar. Och efterson vår tyska inte är den bästa blev vi inte så mycket klokare efter en snabb googling. Så därför frågar jag dig som läser denna blogg: vad är en Treppelweg idag? Och är Jan en lagbrytare? Vi har inte sett någon som tagit  av sig skridskorna på en Treppelweg.

Vi har förstått att förr i tiden var det vägar där oxar och hästar drog pråmar och båtar uppför Donau. Idag är det möjligen frågan om vägavsnitt för räddningsfordon och för att serva skyddsvallar med mera. En Treppelweg ser ut som vilken cykelbana som helst och det märks ingen skillnad när en Treppelweg övergår i en vanlig cykelbana (Radweg).

Dagens distans 34 km till Rossatz.

Keep on running!

Glad igen efter bandageringen. Men sedan hände nya incidenter.

För sin ålder är Jan en av Sveriges bästa utförsåkare.  Men sätter du ett par inlines under hans fötter blir han i minsta backe Bambi på is.

Idag hände det som inte får hända; han stöp i en ganska brant nerförsbacke, gjorde en volt i ett litet gupp i gatan, landade på rumpan och skrapade upp underarmen så att det började blöda

-Skönare att landa på snö, konstaterade han när han snabbt reste sig och rullade vidare. Då ska du veta att min bror varje år ligger månader i franska Alperna och att han i princip aldrig ramlar.

Nu hade vi tur- olyckan inträffade i ett litet sömning samhälle med ett apotek vid torget. Och precis utanför fanns en vattenpost där han kunde rengöra såret. In på apoteket och apotekaren vädrade morgonluft- här skulle det säljas sjukvårssartiklar en masse till utlänning i nöd. Upp på disken åkte den ena kompressen efter den andra, gasbindor, plåster med mera. Hörde vi inte också decivon nämnas?  

Jan mörknade allt mer under den redan kraftiga solbrännan. Han var inte bara skadeskjuten, snart också ruinerad. Han muttrade något till mig om att han hade ett stort plåster i väskan utanför. Det borde räcka, menade han. Mina sjukvårdskunskaper jämfört med apotekarens var blygsamma men allt han föreslagit kunde väl inte vara fel? Det slutade med att vi köpte två stora ”plåster” med någon slags kompress på, allt för 1,5 euro.

På torget väcktes intresset bland några pensionärer som sökt skugga under träden. Det är inte var dag det utspelas sådan dramatik. Jag plåstrade om Jan efter bästa förmåga. Han insisterade på att såret måste vara helt torrt innan plåstret kunde sättas på. In på apoteket igen men nu var dörren låst, man hade tagit lunchstängt och skulle öppna först 2,5 timmar senare. Vad göra? Någon form av servett behövdes för att torka såret och på ett serveringsbord utanför låg en använd runt resterna av en glasstrut. Nöden har ingen lag så det fick bli den kanske infekterade servetten.

Allt frid och fröjd när plåstret väl var på?  Nej, nu började den riktiga cirkusen. Som du kanske vet är inlines en materialsport. Stavar, handskar, hjälm, kullager, knäledsskydd, armbågsskydd, ryggskydd- you name it! Plötsligt upptäckte Jan under den omständliga påklädningsproceduren att det fattades en liten detalj; en speciell handledsrem till ena staven. Ett febrilt sökande startades och pensionärerna under träden hade nu blivit ännu fler.

-Jag måste ha tappat den inne på apoteket!

Ett febrilt bankande på den låsta dörren sattes nu igång. Vi ryckte i dörrar intill men vad hjälpte det, apoteket var och skulle förbli stängt timtals. Det var bara att ge upp och rulla vidare till ett närbeläget Gasthof för att för att få i sig lite mat. En ny omständlig process inleddes, nu avklädning av en inlineåkare.

-Jag har hittat remmen! skriker Jan plötsligt.

Ny uppståndelse, nu bland matgästerna vid grannbordet. Vad sysslar die dummen Schweden med? Jan drar av sig den tunna innerhandsken och vad finns där- handledsremmen!

Nu måste väl ändå Cirkus Jan vara över? Nej då. Väl framme på hotellet är plötsligt hans plånbok borta. Hotellvärdinnan engageras också i sökandet. Vi rotar alla igenom hela utrustningen igen men plånboken är borta. Jag försöker lugna honom med att han ändå hade den när han betalade rummet. Från övervåningen hör jag hur stolar dras ut och det är ett enda rumstrerande. Jag kikar in på hans rum och vad liggerpå bordet- plånboken naturligtvis!

Nu kanske du tror att Jan är en virrkuse och att jag har stenkoll på allt. Det vore en förhastad slutsats. Nej, sanningen är nog att jag är minst lika virrig. Men i sällskap med min bror lyckas jag skärpa mig något. Frågar du min fru så får du höra sanningen. Och frågor du mina träningskamrater i Vallentuna får du höra att jag är världsmästare på att glömma kvar grejer efter träningen.

Minsta hinder kan bli ett stort problem för den som är "rund under fötterna", d v s åker inlines.

Nåväl, dagens löpning förlöpte för övrigt utan andra missöden. Fast ska sanningen fram så kom vi ifrån varandra och det har inte hänt tidigare. Jan, som inte studerat kartan så noga, insisterade på att följa den skyltade cykelvägen längs Donaus alla krumbukter, säkrare och bättre underlag. På min gps såg jag dock att den vägen skulle bli flera kilometrar längre varför vi skildes åt. Tillsist korsades dessbättre våra vägar.

Utsikt från mitt hotellrum. Hade ingen större lust att promenera runt på byn.

Vi har kommit till närmast en spökstad (Pöchlarn), delad i två delar av Donau. Enda matställe var en slafsig kebab-”restaurang”. Det blev ingen middag idag. Tur jag hade en stor Coke och en macka jag knyckt från frukostbordet på morgonen. Jan gick till en öde mack och tröstköpte en chokladkaka.

Dagen löpning 39 km.

Keep on running!

När Donau svämmade över 2002 gick vattnet nästan ända upp till andra våningen på detta hus. Mätaren på husväggen påminner cafégästerna om de olika flodkatastroferna under årens lopp.

Donau må verka fridfull. Men denna Europas nästa längsta flod är nyckfull, ja rent av lisfarlig.

Med allt tätare mellanrum svämmar de stora floderna i Europa över. Den största katastrofen inträffade i augusti 2002 med över hundra dödsoffer och ofattbara materiella skador. Värst utsatt var då Tyskland men även Österrike drabbades hårt då Donau svämmade över efter skyfall i Alperna. En nästan lika stor katastrof inträffade 2013.

Under vår färd längs Donau ser vi inga skador men påminns ständigt om naturkrafterna. Det byggs skyddsvallar och andra barriärer, inte bara närmast floden utan långt in i landet. Tiden med sandsäckar är förbi. Här i staden Grein där vi nu befinner oss har man förberett sig genom att bygga en cementmur på vilken man snabbt kan monterra upp meterhöga stålbalkar.

Grein (3 000 invånare) har bebyggelse från 1500-talet. Det vita huset i bakgrunden är det gamla rådhuset och inrymmer österrikes äldsta teater som fortfarande är igång. Det gula huset är hotell Goldenes Kreuz där vi bor.

Kort, solig och behaglig löpning idag trots motvind (mest Jan som besväras av vinden). Även morgondagen blir kort och förhoppningsvis slipper vi regnet. Ungefär halva sträckan är nu avklarad.

Dagens distans 29 km.

Keep on running!

Kvalmigt idag varför vattnet från pumpen smakade extra gott. I Österrike satsar man på cyklisterna.

Att som nykomling färdas i Österrike är lite som att flyttas tillbaka till svenskt 50-60- och 70-tal; ett folkhem, lite präktigt men ingen lyx. Här är landet där många inte talar engelska och där maten smakar som den mamma lagade.

Det är första gången Jan och jag besöker Österrike så några experter är vi inte. Det som slår en som turist är att hotellpriserna är klart lägre än i Sverige (ett hyggligt rum inkl frukost kan kosta runt 400 kr i de mindre städerna), restaurangmaten kostar ungefär lika mycket även om vi nu vant oss vid att en halv liter Coke på något av alla Gasthausen längs cykellederna kan kosta 30-35 kronor. Många restauranger tar inte kreditkort på grund av bankernas höga avgifter. Att alltid ha kontanter på fickan har i sin tur gett oss problem.

Jag blir nostalgisk när jag äter på restaurangerna. Det smakar ju som maten i barndomen. När fick man t ex senast pepparrotskött i Sverige? Och ölen ska vi bara inte tala om- underbart god! Snabbmat verkar inte ligga för österrikaren.

Vi slås också av de dåliga engelskkunskaperna bland gemene man (vår tyska är dock inget att yvas över- min grammatiskt svåra älsklingsfras ”es ist mir gelungen den fehler zu entdecken” har tyvärr ännu inte kommit till användning). Skämt åsido, jag förvånas över att inte ens personal på restauranger eller hotell på turistorterna kan engelska. Att tala engelska med någon över 50 år verkar meningslöst.

Det Österrike vi hittills sett ger inte intryck av ett särskilt rikt land, dock heller inte fattigt. Men skenet bedrar, Österrike ligger bara snäppet under t ex Sverige och Tyskland mätt som BNP per capita. Som gammal ekonomireporter borde jag känna till ett antal österrikiska företag. Men jag går bet, kommer bara på Böhler-Uddeholm. Skidentusiasten Jan nämner Fischer.

Vi bor på ett väldigt fint hotell i Au An der Donau (cirka 800 kr/natten) men i Sverige hade priset kanske varit det dubbla.

Dagens löpning blev behaglig trots tryckande värme. Vi slapp regnet och Jan behövde inte ta tåget. Ska man säga något väldigt positivt om Österrike så är det att man är expert på allt vad cykel heter. Här kryllar det av fina cykelbanor, fullt i klass med dom vi tidigare mött i Tyskland och Holland. På det här området är Sverige ett uland.

Dagens distans: 41 km

Keep on running!