Att det är soligt, vackert och helt platt längs Donau underlättar. Men går du på tom tank har du problem-lördagen blev en tung dag.

Det räcker inte bara med vätska, spinger du långt behöver du också mat. Först efter 41 km löpning lyckades jag få i mig mat. En wienerschnitzel och en tupplur fick fart på påkarna igen.

Vi sköt på matstoppet och sprang värdshus förbi. Plötligt fanns inga restauranger och motorn hackade. Idag hade jag problem- innan jag nådde restaurangen kändes det som i slutfasen av Düsseldorf Marathon. Jag nästan vacklade in på en utservering i ett litet  samhälle och beställde in wienerschnitzel, masor av vatten och en liten öl.

Idag var vi slarviga. Matstoppen ska man inte slarva med. Vår färd blev dessutom en mil längre än planerat eftersom vi valde att slaviskt följa Donau. Floden gör här väldiga kringelkokar och eftersom cykelvägen följer Donau känns det som att man knappt förflyttar sig.

Jan verkade inte beväras av matbristen lika mycket som jag. Han fick ofta stå och vänta på mig. Det var inte utan att man ibland avundades han rolerblades. Fast när man bevittnat den tidsödande påklädningsproceduren med alla skydd, ser vilka problem han kan han med minsta lilla backe och hur beroende han är av underlaget, ja då är jag glad att jag är löpare även om det är jobbigare att springa än att rulla.

Vi tog färja över Donau och fick betala 1,5 euro var. Färjkarlen gav oss en banan när han hörde hur långt vi springer.

Söndagen kan bli problematisk för Jan eftersom det utlovats lite regn. Kanske blir det tåget för honom- kullagren i hans rolerblades tål nämligen inte väta. . .

Dagens distans: 55 km

Keep on running!

Grönt, grönt, grönt. Allt är grönt. Till och med Donau har grönfärgat vatten. Vilket fantastiskt landskap vi gröngölingar färdas i här på gränsen mellan Tyskland och Österrike.

Min bror Jan är entusiastisk:

-Perfekt asfalt! Jag ger betyget 4,5 på min femgradiga skalan, utbrister han och rullar iväg på sina skridskor. Cykelbanan är slät som ett dansgolv, sluttar svagt utför och följer tätt Donau. Jag har inte en chans att hänga med i hans tempo, svettas i värmen och får se upp för alla cyklister.

Ja, förutsättningarna är perfekta. Jan behöver bara vifta lite lätt med sina stavar och skridskor. Och jag behöver heller inte slita så mycket med vagnen. Vår första dag på väg från tyska Passuau till Wien i Österrike fick en perfekt start.

En vecka sköna, lata dagar väntar oss. Vi kommer inte att ta ut oss- etapperna ligger på 3-4 mil och vi stoppar ofta för en cola eller öl (öl dock ingen bra löpardryck så där är vi måttliga även om ölen här smakar bättre än hemma). Tempot i löpningen har jag dock inte slagit ner på och det ligger på 10-11 km/timman.

Jan väckte viss uppmärksamhet i gränderna i Passau. Smattrandet från stavarna kan ingen missa. I de gamla delarna av stan var gatorna så branta att han tvingades ta av sig skridskorna och promenera i strumplästen . . .

I USA är jag som löpare en udda fågel. Lite är det även så här, jag har i alla fall ännu inte sett några löpare på cykelbanorna/vägarna längs Donau, däremot många på rolerblades.

Dagens distans: 34 km

Keep on running!

Från vänster: "Ulrika W" 1:a D45, "Mona J" 3:a i D50 och "Anna J" 3:a D55

Från vänster: "Eva A" 4:a D55, "Marie-Louise" 3:a D60 och "Holger" 1:a H80 (ljusblå keps)

Många fantastiska resultat gjordes på årets Göteborgsvarvet. Särskilt kvinnorna i veteranklasserna visade framfötterna. Synd bara att de inte var kvinnor utan män!

Det går inte att lita på resultatlistan från Göteborgsvarvet. Årets lista är en enda soppa, ännu mer osmaklig än tidigare år. Det vimlar av män som sprungit med en nummerlapp som rätteligen tillhör en kvinna.

Jag upptäcker det här när jag granskar bilderna som togs under loppet. Så här brukar det vara varje år men i år var det alltså värre än vanligt. Flera av de främsta resultaten i damernas åldersklasser har gjorts av män, ofta av yngre årgång. Det förekommer även att unga kvinnor övertagit nummerlappen från mamma (?) och gjort storstilade resultat. I män 80 år var "segraren" en medelålders kvinna.

Riktigt bedrövligt var det när den tredje snabbaste svenskan på Varvet visade sig vara en man, Eftersom Varvet var SM var det extra pinsamt. Men fadäsen upptäcktes omedelbart och det bronset gick till rätt person, en kvinna.

Fusk? Nej, i de flesta fall är det ren aningslöshet, man har inte förstått att det ställer till problem, inte minst i resultatstistiken. Ofta handlar dessa nummerlappsbyten om att någon blivit sjuk eller skadad och då överlåtit startplatsen. Detta ska dock registreras, annars är det förbjudet.

Men visst, det förekommer också fusk. Jag har under åren kommit på en del, ibland har folk erkänt att man gett bort nummerlappen för att kunna stoltsera med ett bra resultat. Eftersom jag gör åldersindelad löparstatistik på maraton och halvmaraton vill jag ha listorna så korrekta som möjligt. Bildgranskning är då en bra metoid. Ibland har jag också kontaktat personerna. Tyvärr tar det här väldigt mycket tid och det går ändå inte att få allt rätt varför konstiga resultat hänger kvar.

Har ingen lösning på hur tävlingsarrangörerna ska lösa ddetta. Dribblandet med nummerlappar lär fortsätta men skulle säkert minska om det vore enklare ochhelst gratis att omregistrera sig. Den stora vinsten gör man nämligen på löpare som inte kommer till start.

Det lite märkliga är att nummerlappsfusket på andra stora tävlingar som Stockholm Marathon och Stockholm Halvmarathon inte alls är lika utbrett. Mera seriösa löpare och mindre jippo över det hela i Stockholm?

Är då detta ett stort problem? Både ja och nej. För den breda massan löpare spelar det ingen roll men för oss i veteraneliten är det viktigt att vi kan lita på resultaten. Hur kul är det att bli slagen av en betydligt yngre löpare och missa en medalj? Det har hänt mig. Själv kommer jag snart att skicka in en lista till Varvet och be att man rensar bort felaktiga toppresultat i åldersgrupperna (officiellt tävlar man inte i åldersgrupper i Göteborgsvarvet men en uppdelning på ålder går enkelt att göra).

Keep on running!

Jan och jag hade då och då kontakt med Dalälven under vårt löp/rull från Gävle till Älvkarleby (26 km). Det var en kall men vacker vårdag och vi kände doften av nyutslagen liljekonvalj. Dalälven är Sveriges näst längsta flod (54 mil), Klarälven är aningen längre om man räknar in Göta Älv. Fredagen den 2 juni börjar vi springa längs Donau, Europas näst längsta flod. Dagens genrep avlöpte perfekt och avslutades med buffé på restaurang Kungsådran på Laxön mitt i Dalälven.

Keep on running! 

Samling före start i Hagaparken.Något fler löpare än vanligt denna lördag, totalt 75. Med mina 22.39 blev jag 25:a och 2:a åldersomräknat. Mitt PR i Haga park run är 22.22. Lite besviken eftersom förhållandena var perfekta under detta mitt tioende park run varav nio i Hagaparken.

Keep on running!.

I tyska Passau flyter tre floder samman; Donau, Inn och Ilz. Här börjar vår 30-milaresa till Wien.I förgrunden Donau och i bakgrunden Inn.

Floder är löparens bästa vän; ofta natursköna omgivningar och lättlöpt medströms. Donau kommer snart att bli min och min bror Jans kompis under vårt nästa äventyr.

Den 1 juni börjar vi springa/rulla längs Donau, som är Europas näst längsta flod, 285 mil (Volga är längst, 353 mil). Så långt har vi dock inte tänkt att springa utan vi nöjer oss med beskedliga 30 mil på nio löpdagar. Annars lockar det att springa hela Donau, från källorna i Schwarzwald i södra Tyskland till utloppet i Svarta Havet. Men den resan skulle nog vara farlig och kanske omöjlig med hänsyn till flyktingsituationen.

Vi startar i Tyskland, i staden Passau på gränsen till Österrike och avslutar i Wien. Vi kommer att följa cykelvägar längs Donau, äta gott, bo på bra hotell längs floden och i största allmänhet ta det lugnt. Nerför naturligtvis hela vägen men inte så brant att det syns. Jag springer med vagn där vi har hela vår packning. Att det bär svagt utför är en stor fördel och det är nog Jan på sina rolerblades som gynnas mest. Jag har inte en chans att hålla honom så han kommer att få vänta in mig då och då.

Här är vår rutt:

.https://goo.gl/maps/mRHoCajYiCJ2

Jan och jag har tidigare följt ett antal floder i Europa, bl a Rhen, Weser, Aller, Klarälven och Ljusnan. I bergiga områden i USA har floder ofta varit min räddning eftersom det är endast där vägar kan dras fram.

I veckan som kommer ska vi testa utrustningen. Vi kommer då att springa från Gävle till Älvkarleby, ett långpass på 26 km vi sprungit flera gånger tidigare.

Min dotters två kelpies ger mig draghjälp uppför Hammarbybacken under ett av veckans träningspass.

Keep on running!

Tanter på tur, kallar dom sig. Kajsa Albrechtsson och Gunilla Sundberg vandrade under fem månader 430 mil på en bergig led i västra USA.

Långfärdsvandring och äventyrslöpning borde ha stora likheter. Men det kan vara två vitt skilda dicipliner.

Igår var jag och lyssnade på Kajsa Albrechtsson och Gunilla Sanddberg, som i en friluftsbutik i Uppsala berättade om en 430 mil lång vandring ifjol på Pasific Crest National Scenic Trail, PCT. Denna bergsled börjar vid gränsen till Mexiko och slutar vid Kanadagränsen, går genom delstaterna Kalifornien, Oregon och Washington och är som högst uppe på cirka 4 000 meters höjd.

-Med lite träning kan alla göra det här men vi är nog de enda svenskar som vandrat hela PCT. Man klarar mer än man tror, berättade Kajsa.

Jag häpnas lite över att olikheterna är så stora mellan deras och mina äventyr. Gemensamt är dock att de skett i USA,  att vi utfört en fysisiskt krävande arbete till fots under lång tid och att vi sökte friheten.

"Tanterna" skulle inte ha klarat det jag gjordet och jag skulle inte ha klarat det dom gjorde. Jag imponeras över hur dom kunde stå ut med att under hela fem månader äta en massa pulvermos, energibars, rena sitt vatten, kånka på var sin ryggsäck på 16-18 kg, sova i tält och sköta hygienen med några tvättlappar. Visst, dom fick en massa service längs leden där det kryllade av människor (varje dag startar 50 personer och ifjol gick tusentals hela eller delar av leden), dom var sponsrade, skjutsades hit och dit och träffade anhöriga mm.

I jämförelse har mina coast to coast varit rena lyxlöpen; riktig mat, ofta bra hotell och förflyttning på asfalt, inte på knöliga stigar eller över snö. Jag hade hoppats att få lite tips om utrustning med mera men kände mig rätt tom när jag lämnade butiken. Vandring är en sak, löpning en annan.

Keep on running!

Vi har precis gått i mål utanför simhallen i Leksand. Personalen blev så imponerad att vi slapp att betala inträde.

I mål! Efter 181 km löpning under fyra dagar avslutade jag och Bernt vår löpning runt Orsasjön och Siljan.

Trots dåligt väder kan vi summera en lyckad tur. Allt har gått som på räls, inga missöden och vi har haft roligt.

Det här blev min tredje större sjö att springa runt. Tidigare har jag gjort Mälaren och Vättern. Kanske ska jag satsa på att klara av Sveriges tio största sjöar? Däribland finns Hornavan men den kan nog bli marig. Finns det vägar där? Kartstudier väntar.

Dagens distans: 33 km

Keep on running!