I mål efter mitt åttonde Haga parkrun, 5 km. Tiden blev 22.35, lite besviken att det inte blev PB en vecka före Düsseldorf Marathon. På fötterna mina tre år gamla maratonskor; Saucony Kinvara.

Hur kan det vara möjligt att förbruka tio par löparskor om året? Omöjligt för de flesta men inte för den svenska eliten.

I aprilnumret av svenska Runners World finns en genomgång av vårens skonyheter. I samma nummer intervjuas tre svenska elitlöpare om vilka skor de föredrar att springa i, hur många löpskor de har igång samtidigt och hur många skor de förbrukar på ett år.

Den som springer mycket växlar mellan flera olika sorters skor beroende på humör, underlag, typ av träningsspass etc. Själv brukar jag ha igång 5-7 par och byter ut successivt när de är utslitna. Därför blir jag inte förvånad när jag läser att elitlöparna gör samma sak.

Det som däremot förvånar är deras skoförbrukning. På frågan hur många löparskor de gör av med på ett år blir svaren:

- 10-12 par (Louise Wiker, 38, Hässelby SK)

- 5-10 par (Frida Lundén, 32, FK Studenterna)

- 6-7 par (Kalle Berglund, 20, Spårvägens FK).

Sanslöst mycket! Men dom ligger i lä i jämförelse med Elena Ceausesco och Imalda Marcos, som på sin tid skröt om att de ägde 3 000 respektive 1 060 par skor (dock tveksamt om det fanns några löparskor i deras samlingar).

Men hur kan sansade, helt vanliga svenskar, förbruka tio par löparskor om året? Att skorna skulle vara utslitna är uteslutet. Knappast heller troligt att de skulle ha blivit nämnvärt sämre. Nej, jag tror att det finns helt andra förklaringar till detta svenskfenomen. Jag gissar på följande:

* Ett förtäckt skryt. Se hur många skor jag använder, se hur duktig jag är, se att jag har råd!

*  Sponsorer. Elitlöpare kan vara sponsrade och får du ett antal skor om året så finns det ju ingen anledning att behålla de gamla även om de är helt ok.

* Psykologi. Nya skor kan säkert ge en kick i löpningen. Fler skor, fler kickar. Och skulle du dessutom få skorna till skänks, ja då känner man sig utvald. Sammtaget kan detta leda till bättre resultat.

Primärt är det ändå hur och hur mycket du tränar som är avgörande för resultaten, inte antalet skor. Variation är bra men ett hysteriskt skobytande lär knappast minska skaderisken.

Ifjol sprang jag drygt tusen mil, mer än någon svensk det året. Skulle jag ha haft samma skoförbrukning  som de intervjuade elitlöparna, ja då hade jag behövt köpa kanske uppåt 15 par skor. Ponera att jag betalat 1 500 kronor per par hade kostnaden blivit 22 500 kronor!

Normalt springer jag 500-600 mil per år och brukar köpa 1-2 par skor om året men har alltså många skor igång samtidigt. År med USA-löp stiger milantalet till 800-1 000 mil och också skoförbrukningen. Sådana år kan årsförbrukningen ligga på 4-5 par, lite mer än nödvändigt men skor är relativt billiga i USA.

Sammanfattningsvis: den svenska långdistanseliten får gärna fortsätta med sitt skofrosseri. Men offra krutet på träningen, inte på utrustningen.

Foto: Colm O Callaghan, Haga parkrun.

Keep on running!

Ultralöparen Peter Nilsson ger löparna de sista instruktionerna innan det är dags för avfärd från Sigtuna till Stockholm (65 alternativt 55 km). Det alla undrar över är hur tuppen lyckades ta sig upp på papperskorgen. HÄR en videosnutt från samlingen.

Spring från Sigtuna till Stockholm! Det var ett erbjudande jag inte kunde motstå. Fick några härliga mil i benen, såg blåsippor och kunde plocka lingon längs vägen.

Lingon längs vägen? Nu har väl löpningen stigit dig åt huvudet? Ja, kanske men det är faktiskt sant- efter 24 km i skogarna mellan Båtbyggartorp och Upplands Väsby börjar gubben hänga med huvudet. Och vad ser jag- några mörkröda lingon! De smakar gott, riktigt saftiga och söta. Hit måste jag återvända när det blir säsong.

Det skymtar några lingon i bildens nederkant.

Vi var ett 40-tal löpare som på annandagens morgon satte av från busstationen i Sigtuna mot Stockholm. Det hade utlovats någon plusgrad och moln, kylan fick vi men solen sken mest hela tiden frånsett då det snöade lätt. Jag råkade hamna i den snabba gruppen men tyckte ändå att tempot var behagligt. Börjar jag kanske att komma i form?

Några 65 eller 55 km blev det dock inte. Vid Båtbyggartorp sa jag morsning korsning till mina medlöpare och tog vägen genom skogen mot Upplands Väsby. Det fick räcka med cirka tre mil, jag har ju en mara som väntar om två veckor.

Ett kanske bättre formbesked fick jag dagen innan då jag på gymmet sprang intervaller- 10x1 km i 14-15 km/tim med 400 meters joggvila. Det var nästan som i fornstora dagar, gubben fick hybris och avslutade med en rökare på 400 meter i 16 km/tim. Fuskade dock lite och höll lätt i bygeln då och då.

Det är bara en sak som gnager. Under löpet hände det som nästan alltid brukar hända; jag tappade bort en persedel, denna gång min mössa. Antingen ligger den på stigen framför Roserbergs slott eller i lingonriset. Imorgon får jag springa tillbaka och leta! Vem sa något om löparidioter?

Keep on running!
 

Bara 40-löpare ställde upp i det 30:e Haga parkrun på påskaftonen. Var det kanske det kalla vädret som avskräckte? Åldersomräknat blev jag den här gången tvåa.

Nej, det går inte att förbättra sitt personbästa varje gång. Jag får vara nöjd med att jag är så jämn.

Lördagens Haga parkrun 5 km var mitt åtotonde parkrun. Resultatsviten från de sju loppen i Hagaparken är väldigt jämn:

Alla resultat

Datum för löpning	Eventnummer	Placering	Tid	Åldersbetyg	PB?
15/04/2017	30	17	22:24	77.83%
08/04/2017	29	26	22:22	77.94%	PB
01/04/2017	28	10	22:25	77.77%
18/03/2017	26	26	22:23	77.89%	PB
11/03/2017	25	17	22:45	76.63%	PB
18/02/2017	23	13	22:57	75.96%
04/02/2017	21	17	22:52	76.24%

Även om inte snabbheten finns där känns det ändå ganska stabilt inför stundande Düsseldorf Marathon. Just den här typen av korta lopp tror jag är en bra förberedelse. Jag fortsätter att köra ganska hårt på gymmet med såväl korta som långa intervaller. Jag springer hellre intervallerna på band än på bana eftersom jag då har totalkoll på hastigheten (går det för fort brukar jag hålla mig i bygeln).

Milnötandet får nu stå tillbaka. Men på annadagen blir det ett längre pass, Ultrapåsken, ett socialt löp från Sigtuna till Stockholm på 65 alternativt 55 km. Att springa så långt tror jag vore dumt så det får räcka med 26 km, från Sigtuna till pendeln i Upplands Väsby. Häng med själ, vet jag!

Keep on running!

Torsdagar betyder kvalitetspass. Här är det Inga-Sarah Lindholm som instruerar om hur kvällens intervallstege ska springas. Ulf Bernhardsson (orange mösa) är också en av tränarna och på den här videosnutten kan du se när han lekte små grodorna med oss . . .

- Helvete, underbart!

De tuffa intervallstegarna är precis avslutade, en av löparna skriker av trötthet och glädje. Äntligen är passet över och vi kan nöjda och trötta jogga tillbaka till Vallentuna IP.

Jag är något av en ensamvarg, nästan all träning sker på egen hand. Träning och träning, jag är mest ute och springer och tänker inte så noga på vad och hur jag tränar. Därför blir det mest lugn distanslöpning vareviga dag. Lättast och roligast så men kanske inte hypereffektivt.

Men när det stundar lopp brukar jag växla över till lite mer kvalitetsträning- mindre mängd men hårdkörning. Och just nu har det kanske blivit mera av den senare varan än vanligt eftersom jag laddar upp inför Düsseldorf Marathon den 30 april. Då är det bra att ha en klubb att träna med. Om du inte redan är med i en idrottsförening tycker jag du ska kolla vad det finns för föreningar på din ort.

Min klubb är Vallentuna FK, en medelstor klubb med såväl juniorer som seniorer, få på elitnivå. Motionslöparna eller "Gubbskubbarna" (inte bara män, faktiskt flera kvinnor) har  träningar två dagar i veckan, tisdagar och torsdagar. Vi träffas 18.15 på Vallentuna IP och på torsdagarna är det kvalitetsträning som gäller. Då brukar vi vara 7-10 löpare som springer intervaller, backar etc medan det är betydligt fler på de lättare tisdagsträningarna då vi brukar jogga drygt en mil. Kom med och pröva, det är ett härligt gäng!

Tidigare var det mest tisdagsträningar för mig, nu är det mest de hårda torsdagarna. Ja, det är till och med så att man kan gå och gruva sig inför ett stundande hårt pass. Ofta får vi veta dan innan vad som väntar, det är trots allt bra. Här kan du kolla vår öppna Facebookgrupp.

-Det är ju bara träning, lugnar hustrun när gubben för tjugonde gången tjatat om hur synd det är om honom.

På väg till träningen. Resan från Karlbergs station till Valentuna tar cirka en timma, det är nackdelen med att träna med en klubb som ligger långt bort. Jag är delvis omklädd, har ombyte i ryggan, men brukar ändå frysa så in i märgen under hemresan.

Det blev personbästa för mig på Haga parkrun 5 km den 8 april (22.22). Det verkade som terrordådet dagen innan fick fler än vanligt att ställa upp.  

Keep on running!

Glesa skaror i Hagaparken- bara 39 löpare deltog i lördagens  Haga parkrun. Till skillnad från de cirka 4 000 löpare som en timma senare deltog i Premiärmilen i Stora Skuggan sprang vi gratis. I Premiärmilen var efteranmälningsavgiften 425 kronor!

Träna mindre och bli bättre. Ja, det där stämmer i alla fall på mig. Mindre mängd och mera kvalitet har gjort att jag blivit snabbare.

Träningsupplägget inför Düsseldor Marathon om en månad verkar funka. Från att ha legat på 15-milaveckor är mängden nu nere på 8-10 mil i veckan. Jag fortsätter dock att springa varje dag och är på gymmet också i stort sett varje dag. Nytt är tre fyra kvalitetspass i veckan varav ett av dessa är ett 5 km parkrun varje lördag, ett utmäkrt sätt att hålla koll på formen och få en bra genomkörare under tävlingsmässiga former.

-It´s a run, not a race, säger funktionärerna varje gång vi släpps iväg i Hagaparken.

Men det där struntar jag i, för mig är det en tävling. Fast ändå skönt att slippa springa med nummerlapp och inte ha samma press som på en "riktig" tävling. Nu när en massa långpass förvunnint känns det knappt som jag tränar alls. Jag är mest ute och "luftar kläderna".

Idag var jag några sekunder från ett PB i Haga parkrun och kunde igen glädja mig åt en "seger" när tiderna åldersomräknas. HÄR resultatlistan.

Veckans nyckelpass är kvalitetsträningen på torsdagar med Vallentuna FK. Vi brukar vara ett tiotal som "plågas" under ledning av  Ulf Bernhardsson och Inga-Sarah Lindholm. Jag märker att intervallträningen gör att jag nu kan hålla ett något högre tempo under längre tid. Även 800-1 000-metersintervallerna på gymmets löpband verkar bita bra. Men fortfarande får jag alltför lätt mjölksyrakänning i höger lår. Det borde dock finnas ett potential att bli snabbare, mina tusen mil ifjol känns som en stabil grund att stå på.

Keep on running!

Snart dags för start i South Manchester parkrun  i Platt Fields Park. Det gick undan, här var det verkligen platt till skillnad från i Hagaparken. VIDEO från målgången.

Parkruns är stort i England. Idag var vi 389 löpare, två hundar och en baby som tog oss i mål i en av Manchesters två parkrun-tävlingar, Dessa gratislopp på 5 km anordnas varje lördag, året runt på nära 500 platser i England.

Jag var den mest långväga gästen och fick applåder före start. Det har aldrig hänt tidigare, knappt heller efteråt. Vi vetraner är inte vana vid sådant. Och först över mållinjen är vi heller aldrig. Jag har visserligen varit först två gånger men i dom tävlingarna deltog bara pensionärer. . . 

Och först idag var jag naturligtvis heller inte. Det blir man inte på 21.31 även om det var en putsning med nära minuten jämfört med i Hagaparken. Segraren i Manchester, en man i 20-årsåldern, sprang på 16.38. Jämfört med denne fartfantom presterade jag trots allt bättre. HÄR resultaten.

Nu får jag väl på skallen igen i kommentarsfältet. Det brukar jag få så fort jag talar om åldersomräknade resultat. Det finns ju bara en vinnare i en löpartävling brukar förståsigpåarna hävda och struntar i vilka resultat gamlingarna än gör. "40-talisterna har, och har genom tiderna, en sjuklig drift att alltid, i alla sammanhang, sätta sig själva främst. Till och med när de springer långsammast hittar de på en formel som säger att de visst är snabbast. Tala om faktaresistens...", hävdadde en av dessa kritiker nyligen.

Nä, 21.31 för en 69-åring går inte till historien. Jag vet några jämngamla i Bore Cup som skulle slå mig. Ändå är jag nöjd, jag uppnådde en av mina högsta procentsatser, 81%. Särskilt glädjande är att min satsning på kvalitet framför kvantitet verkar bära frukt.

Alex Novakovic sprang med hunden Lottie, som var den snabbare av dom två. Förresten, vad är det för hundras?

Tim McFarlane är racedirector och har startat flera parkruns i Manchesterregionen. Han tror att tävlingsformen kommer att bli stor även i Sverige. Det brukar ta några år innan löparna inser fördelarna.

I förra rapporten från Manchester skrev jag att staden gav intryck av visst förfall. Det där tog jag bort, det stämmer inte riktigt. Idag har jag sprungit väldigt mycket inne i stadskärnan och det var en vacker stad jag såg; många pampiga byggnader, massor av torg, ett oregelbundet gatunät som ger staden charm, lite biltrafik i City, mycket nybyggnation och ett enormt shoppingutbud. Ja, Stockholm verkar mindre än Manchester. Men visst finns det också förfall, det ser man inte i Stockholm.

Imorgon söndag är det dags för återfärd. Men lite springande längs någon annan kanal ska det nog bli och kanske också ett besök på stadsmuseum.

Keep on running!

Jag springer längs Rochdale Canal och passerar mängder av små slussar och nerlagda textilindustrier. Kanalen är över 200 år och Manchester hade en gång världens största textilindustri. Här en VIDEO från min löpning.

Göteborg blomstrade med varven,  Manchester med sin textilindustri. Sedan kom industrikriserna och städerna gick ner för räkning. Men de två jämnstora metropolerna reste sig.

En stad upplever man bäst på springande fot. Jag for till Manchester i nordvästra England för att under några  dagar insupa nya intryck. Här vimlar det av kanaler och för enkelhetens skull valde jag att under första dagen springa längs en av dessa, Rochdale Canal. Det blev en resa genom Englands stolta industrihistoria. Vemodigt men intressant.

Kanalen öppnade 1798, är 51 km, har 91 slussar, utgår från Manchester och står i förbindelse med andra kanaler vilket gör att  man kan färdas med båt tvärsöver hela England- Jag hade räknat med en behaglig resa men den visade sig besvärligare än väntat. Först motvinden, sedan det närmast osynliga motlutet- det var ändå ett 20-tal slussar jag passerade när jag sprang mina 9 km motströms. Hemvägen blev raka motsatsen; nerför och medvind.

Våren har kommit, det är vackert, solen skiner och buskarna har precis slagit ut. De enda jag möter är någon cyklist och hundägare. Och så alla Kanadagäss, helt orädda, viker inte en tum utan fräser bara åt en svensk viking.

Burkar, flaskor och all sköns skräp längs kanalen och även i vattnet. Kommunen har inte råd att städa och allmänheten får knappt något för panten.

Det skulle kunna vara paradiset jag kommit till. Men det är något sjangserat över det hela. Först allt skräpet längs cykel- och promenadvägen, som löper längs hela kanalen. Jag har aldrig sett så många slängda ölburkar och plastflaskor. Varför ratar burkplockarna denna guldgruva, har man inget pantsystem i England? Jag tar upp några burkar och läser, jodå, de kan återvinnas trots att de inte är gjorda av aluminium.

- Men du måste plocka cirka 160 burkar för att få ett pund, Inte ens dom alra fattigaste tycker det är värt besväret, förklarar en ung cyklist för mig.

Det andra som drar ner helhetsintrycket är alla övergivna industribyggnader. Manchester var Englands, ja världens största textilindustristad. Kolet, kanalerna, järnvägen, bomull i massor från de nya kolonierna och billig arbetskraft, inte minst barn, fick textilindustrin att blomstra under nära två decennier. Nu är allt borta.

Victoria Mill byggdes 1869-1873 och var ett gigantiskt bomullsspinneri. Tillverrkningen pågick fram till 1960 och idag är den ståtliga byggnaden bostäder och kontor.

På hemvägen pratar jag med en del flanörer längs kanalen. Jag inbillade mig att jag var hyggligt bra på engelska men inser snabbt att jag inte förstår så mycket. Dialekten här är nästan obegriplig men min svengelska verkar man förstå. Det var också ett tag sedan med vänstertrafik och att hålla vänster som löpare är en ny erfarenhet.

Imorgon väntar nya upptäcksfärder. Gps:en är programmerad- utan den snuttefilten vågar virrig pensionär inte springa ut i folkvimlet. Vem vet, kanske blir det också en löpartävling trots tunga ben.

Keep on running!

Sista lilla backen in mot mål i Haga Parkrun 5 km. Bilden från ett tidigare tillfälle, idag var det snö- och isfritt i Hagaparken. Foto: Colm O Callaghan.

Vi löpare brukar klaga på höga startavgifter. Men när det anordnas fina lopp utan avgifter sviker löparna. Varför?

Ja, nog är det märkligt att Haga Parkrun inte lockar större skaror. Trots det fina vårvädret var vi idag bara ett 50-tal löpare som ställde upp i detta mycket välarrangerade och roliga lopp i Hagaparken. Du springer utan nummerlapp två varv i parken på en medeltuff bana som mäter 5 km. Du behöver inte anmäla dig i förväg, du betalar inte ett öre och efter loppet får du via nätet din tid och en utförlig resultatlista.

Det här var det 26:e loppet i Hagaparken sedan starten i somras och för mig fjärde gången. I snitt har tävlingarna haft ett 40-tal deltagare. Utomlands, särskilt i England, är konceptet jättestort. Det borde det också kunna vara i Sverige.

Förhoppningsvis blir Parkrun mera känt när liknande lopp snart dras igång av eldsjälar i Örebro, Huddinge och Göteborg. Tävlingsformen borde passa de flesta; det är inte blodigt allvar- du tävlar minst lika mycket mot dig själv som mot andra, alla kan springa eller gå 5 km och som sagt, det är gratis.

Själv är jag heltänd på konceptet. Jag får utmärkta snabbdistanspass där jag kan kolla vecka för vecka hur formen utvecklas. Även om det inte är blodigt allvar försöker ja ge järnet på mina parkruns, det är annars svårt när man tränar ensam. Och glädjande nog kan jag se att formen är på uppåtgående: idag ett nytt personbästa på 22.23 och åldersomräknat 2:a i loppet på 77,89%. HÄR resultatlistan.

Ett parkrun bygger på sponsorer och frivilliga krafter. I Hagaparken fanns idag knappt en handfull funktionärer- enkel handhållen datateknik, en bra bana och bra skyltning har gjort detta möjligt.

-I nödfall skulle vi faktiskt kunna klara oss med tre personer, berättar en av arrangörerna.

Det här öppnar upp enorma möjligheter för föreningar och även privatpersoner att anordna en massa mindre löpartävlingar. Ofta stupar mycket på att det krävs så många funktionärer. I Bore Cup t ex är det ibland nästan lika många funktionärer som löpare. Inte undra på att föreningar drar sig ur när det är så svårt att få frivilliga att ställa upp.

Mitt råd till mindre idrottsföreningar: ta kontakt med arrangörerna av parkrun och lär hur slipstenen ska dras!

Keep on running!

PS Nästa lördag springer jag ett parkrun i Manchester, England