Att springa med löparvagn har betytt mycket för min löpning. Ingen vagn, inga coast to coast eller andra löparäventyr. Bilden från mitt första coast to coast 2007.

Funktionströja, dubbade löparskor och vätskebälte är de största innovationerna för oss långlöpare under de senaste 45 åren. Det anser löparlegendaren Rune Larsson. Mina val ser annorlunda ut.

Du läser väl Rune Larssons välskrivna och roliga blogginlägg? Från att tidigare bara skriva på Facebook har han nu  väckt liv i sin gamla blogg. I senaste krönikan rankar han de fem utrustningsdetaljer som betytt mest för honom sedan maratondebuten 1972 som 16-åring. Förutom de tre nämnda prylarna finns också löparskor och skalplagg med på hans 5-bästalista.

Vi gör olika prioriteringar och det var inte helt uppenbart vilka fem prylar/fenomen som betytt mest för mig under mina 35 år som löpare. Efter lite funderande kom jag ändå fram till följande:

1. Internet Tänk vad mycket enklare och roligare allt blivit när internet kom. Plötsligt poppade en massa löparbloggar upp, vi kunde träffas och genomföra sociala löp, diskutera våra hjärtefrågor, anmäla oss till tävlingar, få snabb resultatrapportering, planera rutter etc etc.

2. Löparvagn  Det var Runes idé med vagn. Han sprang 2004 över USA med en vagn av märket Baby Jogger. Året efter gjorde jag mitt första långa USA-löp (Chicago-New Orleans) och sprang då med ryggsäck. Det var mycket jobbigt, fick skavsår och Rune rådde därför att nästa gång skaffa vagn. Så blev det också- mycket lättare och jag kunde bära med mig allt jag behövde. Ryggsäck är nog bra men inte på löp längre än en vecka. Idag använder jag vagnen nästan dagligen, ungefär som folk använder sin bil.

3. GPS-klocka  Klockan ger mig  liksom vagnen stor frihet. Tidigare mätte jag distanserna med sytråd på en karta, nu får jag exakta besked och slipper bekymra mig om var jag egentligen varit. USA-löpen hade varit nästan omöjliga utan en gps för navigering.

4. Tajts Okej, håller med Rune om att funktionströjor inneburit en klar förbättring jämfört med bomullströjor. Men tajts ser jag som en ännu större innovation..

5. Löpband Många tycker det är tråkigt att springa på band. Men ska du springa intervaller, snabbdistans m m för att toppa formen är bandträning utmärkt. Löpband har visserligen funnits länge men jag upptäckte dem sent. Tekniskt sett kan banden förbättras mycket.

Löparskor har blivit bättre med åren men någon revolution har inte inträffart. Även på 80- och 90-talet var skorna hyggligt bra; ofta lätta och och Brooks kom redan i slutet på 70-talet med sina skor för att motverka pronation. En massa tekniska prylar, förutom gps, har också kommit, även om walkman och vanliga små radioapparater dög gott.

Forfarande gäller dock att löpning är bland de enklaste du kan göra. Egentligen behövs inga prylar alls.

Keep on running!

Lördagens Haga Parkrun 5 km blev ett bra snabbdistanspass i min maratonuppladdning. Åldersomräknat blev jag etta i tävlingen, som egentligen inte är någon tävling utan mera en kamp mot dig själv. Haga Parkrun anordnas varje lördag och är helt gratis. Testa, utmärkt snabbdistansträning. Mera om tävlingen HÄR:

Mindre mängd och mera kvalitet. Det är receptet på min maratonsatsning.

Den 30 april springer jag maran i Düsseldorf. Tyskland tillhör favoritländerna vad gäller löpartävlingar och i Düsseldorf har jag sprungit en halvmara men aldrig maran (tvingades ställa in på grund av skada för flera år sedan). Nu är det dags för come back och jag sätter ribban högt: 3.20 är måltiden men jag är nöjd med allt under 3.30.

Düsseldorf, stort som Göteborg, bjuder på bra förhållanden. Banan är flack, går i kringelkrokar mest inne i centrum, vi löper två gånger över en låg bro över Rehn där start och mål också ligger. Loppet är relativt litet, ifjol cirka 3 000 löpare på maratondistansen. Bästa gubbe i M65 sprang då på 3.43 men tiderna har ofta legat runt 3.15-3.20.

För första gången på länge följer jag ett träningsprogram. Jag har satt samman det själv och det går i korthet ut på tre kvalitetspass i veckan och en kraftig minskning av träningsmängden räknat i mil (från 15-milaveckor ner till 8-10 mil).

Det håller inte att ligga på så stora volymer (ifjol över tusen mil) om ambitionen är att springa snabbt. Med den mängdträning jag har "borde" jag dock kunna bli lite snabbare. Ifjol blev jag nummer fyra totalt i Sverige  i M65 på 3.26. Eftersom jag bara springer något maratonlopp och 1-2 halvmaror om året är jag väldigt osäker på hur jag idag står konkurrensmässigt. Förhoppningsvis ska nästa år bli relativt mycket bättre eftersom jag då blir yngst i 70-klassen, en fördel jag ska utnyttja på 2018 års Boston Marathon.

Att jag springer i Düsseldorf handlar bland annat om att få en kvaltid till just Boston Marathon (4.20 i M70). Jag hade också kunnat skaffa mig den i Stockholm men Stockholm Marathon har inte samma dragningskraft längre. Däremot springer jag nog i Stockholm  2018 på den nya envarsbanan.

Så här ser i grova drag träningsprogrammet ut kommande sju veckor fram till Düsseldorf:

Måndag: Långpass 20-30 km

Tisdag: Kvalitet, intervaller på band 10x1 km i 12-14 km/tim med 2 min joggvila.

Onsdag: Lugn distans 10-15 km, 1-2 löppass

Torsdag: Kvalitet, springer med Vallentuna FK intervaller, backe med mera

Fredag: Lugn distans 10-15 km, 1-2 löppass

Lördag: Snabbdistans 5 km Haga Parkrun

Söndag: Lugn distans 10-15 km

Till detta ska läggas 5-6 dagar i veckan på gym där jag styrketränar benen för att hålla knäartrosen i schack. Jag kör sittande bensträck, lårcurl och benpress med så tung belastning som möjligt. Kanske springer jag också som ett testlopp Örebro halvmaraton elva dagar före Düsseldorf. Hade gärna velat springa gemensamhetslöpet Ultrapåsken 2017 (65 km) men avstår nog med tanke på halv- och helmaran.

Jag har blivit heltänd på så kallade Parkruns, den nya Europaflugan. För tredje gången sprang jag idag Haga Parkrun och ska försöka vara med de flesta veckorna fram till Düsseldorf. Om två veckor springer jag ett parkrun i Manchester och tar en minisemester i en stad jag aldrig besökt.

Keep on running!

Vi sprang alla i M60.Vid sidan av mig Lennart Ilke, Uppsala LK, Alex Bonn (segrare totalt i M60), Vallentuna FK och Bengt Isgård, IF Linnea (tvåa totalt).

Vem presterade bäst av löparna i Bore Cup? Resultatlistorna säger mycket men inte hela sanningen. Därför har jag gjort en egen sammanställning för att kunna kora Kung Bore och Drottning Bore 2016/2017.

Det är inte alltid så att den snabbaste löparen är den "bästa" löparen. Tar man hänsyn till åldern kan äldre löpare göra nog så goda prestationer som yngre. Men oftast faller ljuset på de yngre och folk förstår inte att Sverige faktiskt har många väldigt bra veteranidrottare.

I Bore Cup, som består av fyra deltävlingar och där de tre bästa resultaten räknas, tävlar man i väldigt breda åldersklasser med tioårsintervall, normalt är femårsklasser. Det kan därför hända att den äldsta löparen i åldersklassen presterar bättre än den yngsta i samma klass trots att tiden är sämre. Det här är egentligen inget problem och att ha 5-årsklasser i Bore med så få deltagare skulle inte vara meningsfullt.

För att ändå ta hänsyn till åldersfaktorn skulle man efter sista tävlingen kunna åldersomräkna alla resultaten och som en kul grej också ge ett pris till cupens bäste man och kvinna, alltså utse en Kung Bore och en Drottning Bore. Förslaget kan tävlingsledningen suga på fram till Bore Cup drar igång i december 2017.

Jag har åldersomräknat samtliga resultat i senate Bore Cup, som avslutades i lördags. Det var ett roligt men ganska tidsödande jobb. Jag har då använt mig av beprövade räknesnurror på nätet baserade på WMA. Eftersom tävlingsdistansen 7,5 km inte existerar i dessa snurror har jag fått göra manuella justeringar. Den datakunnige skulle säkert kunna skapa ett program som snabbt räknar fram resultaten.

Och vad blev då resultatet? Ja, inte särskilt överraskande.

* Årets Kung Bore blev 70-årige Kjell Björk, Hemlingby LK. Hann vann i sin åldersklass  samtliga fyra deltävlingar.

* Årets Drottning Bore blev 56-åriga Lotta Frenander, Uppsala LK. Hon vann tre deltävlingar.

Flera var dock nära. Bland prinsarna kan nämnas Alex Bonn, 65, Vallentuna FK och Börje Holst, 50, Borlänge LK. Och bland prinsessorna finns Gunilla Jutback, 70, Hemlingby LK och Anna-Lena Hällgren, 72, Bälinge IF.

I nästa Bore Cup går jag upp i 70-klassen. Ambitionen då är att bli Kung Bore men som alla vet är virket segt i en viss björk . . .

Finalen i lördags i Björklinge lär jag inte glömma. Annars är jag mästare på att just glömma. Resultatet går däremot inte till historien, blev trea på mediokra 35.03 (7,5 km). Nej, jag tänker på att jag glömde kvar min jacka efter tävlingen i omklädningsrummet. Det är inte första gången detta händer. På bussen till Björklinge "råkade" jag dessutom glömma mina löparvantar. Själv ser jag det komiska i det hela, det gör inte hustrun . . .

Dan Larsson med min kvarglömda jacka. Tack också Björklinge SOK för ett utmärkt arrangemang (klubben hade uppbådat ett 40-tal funktionärer för oss totalt 79 tävlande).

Nåja, slutet gott, allting gott. Jag tog idag söndag en straffrunda på 23 km, sprang från Centralstationen i Uppsala till Björklinge och hämtade jackan. Den hade tagits om hand av Dan Larsson i tävlingsledningen. Gissa om pizzan på macken i Björklinge smakade gott! Och vilken tur att Bore Cup inte gick idag- på en dag hade det hunnit bli rena isgatan i Björklinge.

Keep on running!

28 februari och minst 28 km ska springas. Det har varit några galna veckor i februari men 15- och 20-milaveckor har rent fysiskt varit helt problemfria. Bilden från Huvudsta och i bakgrunden Tranebergsbron.

Löpartävlingen Spring tills du stupar är över. Jag stupade inte. Och det gjorde inte heller 15 andra löparentusiaster. Utmaningen var mycket lättare än jag trodde.

Nä, det var faktiskt inga som helst problem, i alla fall inte fysiskt. Möjligtvis det enda jobbiga var att tävlingen inkräktade rätt mycket på det övriga livet. Jag var  "tvungen" att varje dag springa ett visst antal kilometrar även om jag egentligen inte alltid hade lust till det.

Vi var ett 60-tal som ställde upp. Efter cirka två veckor började den ena efter den andra falla bort. Men förvånasvärt många höll ut och totaltvar vi 16 vinnare till slut. Alla som klarat dagens distans (minst det antal kilometrar som dagens datum visade) och dessutom  inte missat en enda dag blev en vinnare.

Totalt kom jag upp i 615 km vilket gör ett snitt på 22 km per dag. Första veckan höll jag igen eftersom jag inte ville trötta ut mig inför en annan tävling samma vecka. Men sedan öste jag på och dag 27 sprang jag 43 km, en shoppingtur till Lidl i Märsta.

Numera behöver inte 20-milaveckor vara så problematiska- under USA-löpen låg jag konstant på 35-40 mil. Annat var det förr- under en semestervecka för cirka 20 år sedan prövade jag att springa 20 mil och tog helt slut, hade ont i varenda muskel. Ändå hade jag en lång träningsbakgrund och på den tiden sprang jag 8-12 mil i veckan. Tänk vad kroppen kan anpassa sig!

Som pensionär och med nästan obegränsad tid för löpning hade jag en stor fördel jämfört med mina yngre medtävlare i Spring tills du stupar. Trots att jag sprang längst av alla och knappt promenerade en enda km är min insats föga märkvärdig. Däremot gjorde de övriga vinnarna en stor prestation. Med jobb, familj och barn är det svårt att förstå hur de grejade det. Det blev ändå i snitt minst 15 mil i veckan för de flesta. Några räddade sig genom att inte alltid springa utan varvade med gång. Men hur roligt kunde det vara att gå mitt i natten bara för att få ihop "stipulerad distans"? Grattis säger jag!

Här kan du se hur det gick för mina medtävlare. Klicka på bilden för större storlek!

 På lördag väntar sista deltävlingen i Bore Cup, en "sprintdistans" på 7,5 km. MIna mängdveckor riskerar att ligga mig i fatet. Hoppas vila ska ge någon form av superkompensation.

Keep on running!

Trots att det finns en kylfläkt bakom löpbanden är temperaturen uppe på banden 22 grader, högst bland alla F&S i Stockholm.Här svettas man kopiöst redan efter tio minuter. Bilden från F&S Lindhagen.

Friskis & Svettis klarar inte att hålla nere temperaturen i sina lokaler. Att springa på deras löpband är som ett bastubad, enda skillnaden är att män och kvinnor svettas ihop.

Att hålla rumstemperatur i lokaler där folk tränar intensivt på konditionsredskap är inte lyckat. Men det är precis vad F&S och förmodligen många andra gym också utsätter sina medlemmar för. Till detta kan läggas ingen svalkande vind i kombination med normal luftfuktighe- inte undra på att den som tränar på t ex ett löpband eller en crosstrainer snabbt blir dyblöt.

Du har naturligtvis gjort samma upptäckt som jag men kanske inte reflekterat över saken. Så här har det ju alltid varit på gymmen. Jag hör egentligen ingen klaga. F&S gör lama försök att förbättra situationen men det borde gå att med ganska enkla medel få ner temperaturen.

Hur dåligt är det då? Dåligt men inte farligt! Jag har gjort en uppföljning på min granskning ifjol  av F&S-gymmen och kan inte se någon förbättring. Idag la jag upp en tvåmilsrunda och sprang till samtliga F&S-anläggningar inom tullarna, totalt tio stycken (dock inte till F&S S:t Eriksgatan). På varje anläggning sprang jag 1 km på löpbanden och mätte samtidigt temperatur och luftfuktighet. Jag hade en liten kombinerad termometer och hygrometer liggande i brösthöjdd.

Här en tabell med mina mätvärden från de nio gymmen.

Luftfuktigheten är inget att anmärka på. 30-60 procent brukar sägas vara ett riktvärde vintertid för bostäder. Fuktiga utrymmen ökar risken för dålig lukt, bakterier, mögel, rostangrepp och imma. Inga teccken på detta finns på F&S.anläggningar. Bra!

Däremot borde man kunna sänka temperaturen, kanske ner till 15 grader, och då placera konditionsredskapen i avskilda rum. Nu står alla redskap m m i öppna lokaler. När jag på F&S debattforum propagerade för sänkt temperatur fick jag visst medhåll men också mothugg. Någon menade att det skulle bli för kallt vilket möjligtvis kan stämma för dem som bara promenerar på löpbanden eller springer 5-10 minuter.

På F&S Lindhagen står denna kylfläkt på golvet bakom löpbanden. Den är inställd på 15 grader men i rummet är det enligt displayen 23 och jag mätte 22 grader vid banden.

På två anläggningar (Hagastan och Lindhagen) har man satt ut en resp två extrafläktar på golven bakom löpbanden. I praktiken har de knappast någon effekt alls. På "mitt" gym, Hagastan, svettas jag kopiöst redan efter 15 minuters löpning.

Löpbanden på F&S är relativt enkla och är av märket Life Fitness. På Sveavägen, Gärdet, Ringen och Hornstull finns också Techno Gym (1 band på vardera anlägning). Fördelen med Techno Gyms löpband är att de har en liten fläkt på panelen men även på dessa band blir man snabbt genomblöt. 

F&S borde också ändra placeringen av löpbanden och övriga konditionsredskap. Nu står de ofta undanträngda i mörka utrymmen medan de som tränar med vikter fått utrymmet längs fönster, i de fall fönster över huvud taget finns. Generellt har F&S Stockholm ganska knepiga lokaler, fönsterlösa, under jord och vindlande gångar. Klart sämst av alla i det avseendet är Hornstull och bland de bästa Hagastan och Lindhagen, två nya gym.

Jag tror F&S är medveten om värmeproblemen och förhoppningsvis är en förändring på gång. Inför kommande årsmöte tänker jag lämna in en motion.

Jag har ingen erfarenhet av hur det är på andra gymkedjor. Så skriv gärna och berätta, svettas du också kopiöst på löpbanden?

Keep on running!

Att tävla samtidigt som Spring tills du stupar pågår är kanske inte så smart. Men det gick förvånsvärt bra i dag i Hagaparken Park run 5 km.

Med tanke på en relativt tung träningsvecka är jag nöjd med 22.57, 9:a bland männen och etta totalt när tiden åldersomräknas. Tiden var bara några sekunder sämre än för två veckor sedan.

Jag rekomenderar starkt Park run, en tävnlig som äger rum varje lördag klockan 09.30 i Hagaparken. Det är gratis, ingen föranmälan krävs. HÄR kan du se dagens resultat och läsa mer om Park run.

Keep on running!

En spik i däcket var nära att stoppa dagens löptur ut till Lidingö. Jag tvingades luta vagnen i sidled och springa på två hjul- väckte viss uppmärksamhet . . . 

I den pågående löpartävlingen Spring tills du stupar börjar nu löparna sakta falla bort. Lite pyspunka över det hela men fortfarande är de flesta med.

Totalt ställde 65 personer upp i den här udda tävlingen, som går ut på att under februari springa eller gå minst det antal kilometrar som dagens datum anger. Missar man någon dag, ja då har man stupat. Lite oklart hur många som fortfarande är kvar eftersom alla inte fyllt i protokollet men minst hälften hänger kanske med.

Idag den 17 februari var det alltså minst 17 kilometrar som gällde. Ännu så länge inga problem men snart blir det nödvändigt med två träningspass per dag, att bara springa enkelpass sliter onödigt myckett. Som pensionär har  jag tid ned detta, svårare för dom som jobbar.

Taktiken har varit att ta det lugnt i början eftersom jag då hade en annan tävling att tänka på. Men den här veckan har jag gasat på och kommer att landa på över 15 mil. Hittills i februari har jag sprungit cirka 30 mil, nära dubbla minimidistansen. Överskottskilometrar kan dock inte tillgodoräknas. Vid midnatt den 28 februari är det klart vem som vunnit. Det kommer bli flera vinnare eftersom alla som klarat minimidistanserna är vinnare. Ifjol var det en handfull personer.

Keep on running!

Utsikten är hänförande från den 110 meter långa löparbanan uppe på taket till ett av kontorshusen vid Torsplan. De två tornen till vänster i bild är Mattéus respektive Gustav Vasa kyrka och i mitten syns Hötorgsskraporna.

Ett gym med egen löparbana utomhus. Det lockar Sats med i nya Hagastaden, stadsdelen där Stockholm och Solna nu växer ihop.

"Kom in och provträna gratis", lockade skylten utanför Sats anläggning vid Torsplan. Ett erbjudande jag inte kunde motstå.

Visst är detta nyöppnade gym väldigt fint. Inget illa sagt om F&S anläggningar i Stockholm men det här bräcker det mesta. Vad sägs t ex om 16 (!) löpband, egen löparbana på taket, stora ljusa lokaler där redskapen inte står packade som sillar. Jag föll pladask efter att ha blivit guidad runt och provtränat, bl a sprang jag en mil på löpband.

Gymmet ligger på gångavstånd från min bostad. Det finns dock en hake med detta träningsparadis- priset. Smakar det så kostar det.

Sats tar betalt för vilka tjänster man väljer. Skalar jag ner till ett minimum kommer jag som pensionär ner till 299 kronor i månaden mot de 150 kronor jag betalar på närliggande F&S i Hagastan. Men jag får egentligen mera för mina pengar på F&S- jag får tillgång till kedjans alla anläggningar i Stockholm, 17 stycken, dessutom kan jag också träna på helgerna och får tillgång till gruppträningar, föredrag med mera. En begränsning på såväl Sats som F&S är att det lägre dagspriset kräver att man inte kommer efter klockan 15, dock ingen nackdel för mig som pensionär.

Även om Sats är spatsiöst och håller hög standard på maskinparken förvånades jag över att löpbanden inte hade bildskärm (det har heller inte F&S i Stockholm, däremot i bl a Täby Kyrkby och Stinsen,Sollentuna). En finess på Sats var att banden gick att ställa in för nerförslöpning. Dessutom hade man en ny typ av gå/löpmaskiner utan motor. Jag provade lite, riktigt jobbigt men roligt. Dåligt på såväl F&S som på Sats är att det är alldeles för varmt i lokalerna där löpbanden står- du blir genomsvettig efter bara några kilometrar.

Så ska jag byta gym när mitt årtskort på F&S löper ut? Det tål att fundera på. Egentligen duger F&S alldels utmärkt.

Keep on running!