Klart för start i Bore Cup, 10 resp 5 km i Uppsala. I förgrunden Kjell Björk (blå mössa) i samtal med klubbkompisen Mounir Touzani, Hemlingby LK. Här en videosnutt från starten.

Uppladdningen hade gått bra och jag trodde att jag var i form. Men det var jag ine. Ändå blev det silver idag . . .

Deltävling 3 i Bore Cup skulle bli helt avgörande för min del. För att bli bäst trea i sammandraget i åldersklassen krävdes att jag slog två löpare som normalt är bättre än jag. Och det räckte inte ens med det- jag skulle behöva slå dem även i sista deltävlingen. Tufft med andra ord.

Förberedelserna hade dock gått bra. Sista löppasset på gymmet visade att jag kanske var i form; 5 km på bandet i 14 km/tim hade också gått lätt. Dessutom hade jag hållit nere träningsmängden, cirka en mil om dagen, varför jag kände mig utvilad.

Men mina 45.17 på en lättsprungen tvåvarvsbana, visserligen med delvis snöunderlag och förrädisk halka, är inget att yvas över. Ändå "råkade" jag bli tvåa i åldersklassen. HÄR resultatlistan.

Hur kunde det vara möjligt? Ja, den bittra sanningen är att tre av mina fyra farligaste konkurrenter inte ställde upp idag på grund av skada, sjukdom eller av andra orsaker. 

Utgångsläget inför sista deltävlingen om en månad i Björklinge är nu plötsligt bättre än väntat. Tredjeplatsen i sammandraget är redan säkrad. Lite trist ändå att den enes död blev den andres bröd. Det enda glädjande skulle möjligen vara att jag nog inte behöver kasta in handduken i den pågående tävlingen "Spring tills du stupar". Nu när jag inte längre behöver tänka på placeringarna i Bore blir de höga dagsdistanserna i februariutmaningen troligen inga problem.

Keep on running!

"Run untill you drop" är en tävling som pågår under februari i flera länder. Den går ut på att springa/gå minst det kilometerantal dagens datum anger- lättare i Sverige där man mäter i kilometer jämfört med  USA med sina miles (1 miles=1,6 km). Bilden är från den svenska tävlingens logga på Facebook.

Tävlingar som kan sluta med utmattning eller skador, typ extremt långa ultralopp, har aldrig lockat mig. Ändå har jag anmält mig till "Spring tills du stupar".

Spring eller gå minst 1 km 1 februari, 2 km 2 februari, 3 km 3 februari . . .  Så där håller det på fram till 28 februari. Den som hållit ut längst och inte missat någon dag vinner. Ifjol var det 6 av 50 som klarade utmaningen, sex vinnare alltså. I mina ögon gick dock bragdguldet till Angelica Samuelsson, som sprang längst och fick ihop totalt 463 km.

Jag har räknat lite på vad tävlingen skulle innebära för mig. De sista sju dagarna skulle jag behöva springa minst 175 km, mycket men långtifrån omöjligt. Dessutom får jag en "vilovecka" innan med bara 126 km. Och räknar man på vad Angelica gjorde för snitt under sina 29 dagar ifjol (16 km/dag), ja då finns det hopp.

Det är bara ett aber; Bore Cup. Jag har två deltävlingar kvar i cupen, måste vara utvilad och kan inte ha en tung träningssvecka innan.. Nästa tävling är nu på lördag den 11:e men då är det inag problem, jag kommer att vara utvilad. Värre blir det inför sista och avgörande tävlingen den 4 mars. Att några dagar inann ha en 17-milavecka låter inte som optimalt.

Det är därför möjligt att jag tvingas kasta in handduken- Bore Cup är viktigare än Spring tills du stupar. Men lägger jag upp det smart kan 17-milaveckan reduceras till kanske en 10-milavecka. Gång är ju också tillåtet!

Ett 60-tal personer är med i årets Spring tills du stupar. Hittills är så gott som alla kvar i tävlingen. Jag har sprungit lite denna vecka men tänkte öka mängden under nästa.

Keep on running!

Till tävlingen har löparen med sig en streckkod som skrivits ut hemma. Vid målgång får man ett chip som också läses av och efter någon timma mejlas hem en utförlig resultatlista.

I Hagaparken i Stockholm har det varje lördagsmorgon sedan augusti ifjol anordnats sk Parkruns. I år startar liknande  gratistävlingar, alla på 5 km,  i Huddinge, Örebro, Göteborg och Malmö.

Jag begick min debut idag och vi var totalt 49 löpare som sprang två varv i Hagaparken på en lite kuperad men trevlig bana med start och mål utanför grindarna vid tennisbanorna. Intrycket blev mycket gott: perfekt träningsrunda där du egentligen tävlar bara mot dig själv.

Konceptet Parkrun är stort utomlands, särskilt i England. I Sverige har starten varit lite trevande, hittills knappt tusen startande i ett 20-tal tävlingar, alla i Hagaparken lördagar kllockan 09.30. Men jag tror det här har förutsättningar att bli stort även hos oss. Det som talar för tävlingsformen är:

* gratis

* bara 5 km i din egen takt, alla kan vara med

* regelbundenheten- varje vecka året runt och på samma klockslag, ingen föranmälan.

* Utförlig och snabb resultatservice där tiderna åldersomräknas så att äldre löpare kan "tävla" mot yngre och män mot kvinnor.

Ja, det här gillade jag. Imponerad också över att tävlingsformen behöver så få funktionärer. I Hagaparken var det en handfull och kanske är jag en av dessa om några veckor, för frivilliga insatser behövs.

Det gick ganska tungt för mig idag men när jag väl fått hem resultatlistan  på mejl kändes det lite lättare: jag "vann" på mina 22.52 (nåja, åldersomräknat, annars nr 17 av totalt 49 löpare/gångare).

Keep on running!

Pete ensam på en väg i Utah. Men så ensam var han inte, var tredje kilometer fick han suport från sitt serviceteam och slapp därmed att kånka på en massa grejer. Löpet las upp oerhört smart och därför blev det också världsrekord.

Han gjorde allt rätt. Han var rena löpmaskinen; gick upp i ottan och sprang elva mil om dagen, 42 dagar i sträck. Möt 29-årige Pete Kostelnick, som i höstas slog ett 38 år gammalt rekord i hastighetslöpning över den amerikanska kontinenten.
I ärlighetens namn ska sägas att jag i början inte riktigt trodde på Petes möjligheter att krossa amerikanen Frank Gianninos rekord på 46 dagar satt 1978. Det är inget officiellt världsrekord utan ett "Offically Guinness World Record", dock en stor idrottsprestation.

Jag känner Pete, har sprungit tillsammans med honom i Nebraska, och visste att han är en av USA:s bästa ultralöpare. Han hade visserligen under flera år sprungit mycket och 2016 blev det totalt 1 531 mil (9 568 miles). Men skulle han klara det mentala? Åldern och brist på erfarenhet talade emot honom. Pete var dock av segare virke än de flesta kunde ana.
Var det roligt? Du sprang, åt, sov och hade inte tid för något annat . . .
-Det var roligt några dagar men inte så roligt andra. Jag var trött och hade ont sista veckan i Pennsylvania så det var en lättnad att nå målet i New York, svarar han.
Pete sprang mellan stadshusen i San Francisco och New York, totalt 491 mil. Enligt Guiness regelbok hade han dock kunnat välja den möjligen något enklare rutten Los Angeles-New York.
-Men jag ville springa samma sträcka som Frank, annars hade det enligt min uppfattning inte varit att slå hans rekord. SF till New York innebar också att jag kunde springa i bekanta områden i mellanvästern.
Före löpet hade han läst reportageboken, ”46 days”, om Frank Giannios rekordlöp. Jag har också läst den där boken och att Frank efter andra försöket lyckades slå det gamla rekordet på 48 dagar satt av Stan Cotrell får betraktas som ett under. Frank var ingen ultralöpare, hade usel utrustning, ont om pengar och dålig bemanning i följebilen med bland annat en lynnig och icke uppmuntrande pappa.
Pete, jag förstår att du hade bra folk i följebilen. Inga konflikter?
-Nä, egentligen inte men lever man tillsammans med andra under mer än 40 dagar kan man ha lite olika uppfattningar om saker och ting. Vi var fyra i husbilen; Chuck, Dean, Cinder och Trasie. Två campade utanför bilen och själv sov jag alla nätter i bilen. Att avvika från rutten och ta in på motell hade tagit onödig tid.

Pete i mål  tillsammans med sina medhjälpare på trappan till stadshuset i New York. Från vänster Dean Hart, Cinder Wolff, Chuck Dale, Trasie Phanoch fotograf Zandy Mangold som var med delar av turen.

Beskriv en vanlig löpdag.
-De flesta dagar vaknade jag klockan 03.30, åt frukost och var ute på vägen klockan fyra och hade tre timmars mörkerlöpning framför mig. Jag försökte få till drygt sex mil (40 miles) innan lunch klockan elva. Chuck och Dean servade mig med dryck och annat var tredje kilometer. Lunchen tog en halvtimma och jag åt i husbilen. Sedan fortsatte jag att springa 5-6 mil och bröt för dagen runt sex på kvällen, i regel alltid innan det blivit mörkt, säkrast så.
-Jag tog en dusch, fick daglig massage av Cinder, åt middag och gick till sängs klockan sju. Dagen delades alltså upp i två i två delar och jag behövde bara besöka husbilen två gånger per dag.

Sprang du hela tiden eller gick du också?

-Jag gick på utvalda ställen, som t ex i branta backar (CA, NV, UT, CO och PA). Brukade också avsluta dagarna med att gå. Då kunde jag njuta av naturen, mentalt återhämta mig och börja tänka på nästa dag. ag uppskattar att jag gick i snitt 8-16 km per dag och att jag sprang 96-112 km.

Skadad? Mentalt nere ibland?

-Ja. Jag tvingades ta uppehåll en dag.på grund av benhinneinflammation. Skadan uppstod i Yosemite National Park i Sierra Nevada, Kalifornien. Men vi lyckades lindra och bota under de följande två veckorna. Tack och lov för att Klippiga bergen inte var så besvärliga som jag befarat. Det var särskilt nerförslöpning som var besvärligt.

-Jag var mesta tiden vid gott mod men mot slutet i Pennsylvania var jag extremt mentalt trött ("extreme mental fatigue")

Berätta lite om din tekniska utrustning och fungerade den alltid?

-Ja, den fungerade bra. Jag bar hela tiden  två gps-klockor som laddadade två separata Garmin/Strava-konton, varav ett mera publikt. Jag sprang också med ett "DeLorme In-Reach (satellitekommunikation som gör att vem som helsti i nära realtid på en karta kan se vara löparen befinner sig). Det fungerade bra överallt med undantag i bergiga områden i Pennsylvania och i New York.

Hur planerade du din rutt?

-Jag började med Google Maps och arbetade med min syster Ann och besättningen för att gjöra justeringar. Jag ville t ex besöka Lincoln, NE där jag bott flera år och Boone, Iowa, där jag växte upp. Under resans gång fick vi justera för att undvika några privata vägar och vägarbeten.

Hade du några problem med polisen?

-Chuck och Dean i följebilen blev dagtid stoppade några gånger men polisen var vänlig. Vi hade också några poliskollar där vi stod parkerade över natten men vi behövde aldrig flytta husbilen.

En löpare med en baby jogger kommer aldrig att kunna slå världsrekordet, tror Pete. Bilden från Montana och mitt andra löp över USA 2010.

Skulle det vara möjligt att slå rekordet utan följebil men med en baby jogger?

-Allt är möjligt men jag tror aldrig vi får bevittna detta. Jag behövde ju aldrig tänka på något annat än att springa, äta och sova.

Var fick du idén att springa coast to coast och dessutom försöka sätta världsrekord?

-Tanken har funnits länge men mognade när jag träffade ultralöparen Marshall Ulrich 2011 och läste hans bok Running on Empty som handlade om hans och Charlie Engels världsrekordsförsök 2008. Jag hade också nöjet att möta dig (Björn Suneson, Sweden) när du korsade Amerika 2014. De var inspirerande att träffa dig och springa tillsammans i Nebraska.

Är det något du kunnat ha gjort annorlunda?

-Jag underskattade svårigheterna med att korsa Yosemite National Park. Jag skulle heller inte i början ha sprungit så många mil i Kalifornien. Men misstagen blev en lärdom.

Blir det ytterligare ett löp över USA?

-Nej, verkligen inte! (skratt)

--

Guinness regler för den som vill försöka slå världsrekordet i kontinentlöpning är omfattande. Man måste dokumentera hela löpet, bl a att man verkligen varit på de uppgivna platserna. Polis, allmänhet och gps-loggar fick intyga detta. Däremot kan löparen fritt välja vägar, enda kravet är att man följer trafikreglerna.

Pete kunde alltså ha sprungit på interstate (motorvägar) i Nevada, Utah och Colorado och möjligen också bitvis i Kalifornien. Interstate är ofta genare, säkrare och backarna är inte fullt lika branta som på hyways. Medvetet undvek han dock interstate och detta tror jag missgynnade honom lite. Han valde heller inte alltid den genaste vägen (i Nebraska och Iowa gjorde han små avstickare, bl a ett besök i sin gamla hemstad Lincoln). Annars var löpet perfekt upplagt. Här några av Petes smarta val:

* Gav knappt några intervjuer under löpet utan överlät alla massmediakontakter, reklam med mera till en PR-general i besättningen. Vann mycket tid på detta, dessutom skönt att slippa svara på frågor när det gick tungt eller när han var skadad. 

* Ägnade sig bara åt att springa, äta och sova. Allt annat sköttes av besättningen.

* Kunnig och uppmuntrande besättning. Visste mycket om kost, massage och skador.

* Hade en grovplanring om att dagligen springa cirka 11 mil men var ändå flexibel. Avslutade varje dag med att gå minst en mil- gav bra återhämtning!

Jag har mycket att lära av denne mästare. För vem vet, kanske gör jag ett sjätta löp över USA. Inget är bestämt men drömmen finns.

Namn	Pete Kostelnick
Ålder	29
Bor	Hannibal, Missouri
Yrke	Finansanalytiker
Familj	Gift med Nikki Kostelnick
Film om Pete	https://vimeo.com/196977891

Keep on running!

Pete Kostelnick sprang i år över USA på 42 dagar, 6 timmar och 30 minuter, nytt världsrekord. Mitt snabbaste coast to coast (år 2007) tog 95 dagar men jag har rekordet i antal löp- totalt fem.

Att mäta sig med en världsmästare i coast to coast-löpning är förmätet. Men jag sticker ut hakan och gör en jämförelse mellan  Pete Kostelnicks världsrekordlöp och mitt senaste coast to coast.

Om några dagar får du här på bloggen läsa en lång intervju med Pete. Jag har bombarderat honom med frågor, han svarar öppenhjärtligt och utförligt och några av svaren kommer säkert att förvåna dig. Som en liten "aptitretare" plockar jag en del faktauppgifter från intervjun och ställer dom i tabellform mot mitt senaste coast to coast 2016.

	Pete	Björn
Ålder	29	69
Antal löp över USA	1	5
Antal dagar	42	96
Genomsnittlig dagsdistans, km	117	55
Följebil	ja	nej, babyjogger
Sponsorer	ja	nej
Boende	husbil	motell
Löpsträcka km	4 907 (SF-NY)	5 250 (SF-Boston)
Löphastighet, km/tim	10-11	9-10
Klockslag start morgon resp slut kväll	start 04, slut 18	start 08-09 slut 18-21
Antal sömntimmar	6-8	5-6
Power naps	nej	ja
Vilodagar	nej men 1 dag skadestopp	nej
Problem med polisen	nej (hjälpsam)	ja (otrevlig)
Sprang på interstate	nej	ja, mycket
Favoritmat	biffar och glass	biffar och glass
Daglig kaloriförbrukning	10 000-15 000	vet ej
Vem inspirerade dig?	Marshall Ulrich och B Suneson	Rune Larsson
Vill du göra ett nytt coast to coast?	nej	ja

Keep on running!

Blött, grått och motvind på Järvafältet. Här gällde det att bita ihop för att klara hela sträckan på 62 km.

Nej, långpas är inte alltid roliga. Idag var en sådan dag då jag sprang 62 km. Ren "pliktlöpning".

Under mina USA-löp har jag nästan aldrig haft en tråkig dag. Men i Sverige, särskilt under vinterhalvåret, kan man hålla sig för skratt. Värst är det när det bara är grått och trist, vackra vinterdagar med snö kan dock vara höjdare.

Efter att i år ha misslyckats två gånger med att springa hela Peter Lembkes 6-milsrunda "Årets första långpass") gjordes idag ett tredje försök. Nu klarade jag sträckan ganska lätt men ska jag vara ärlig var det inte särskilt roligt. En viss tillfredsställese dock efteråt att jag kunde hålla strax under 6-minuterstempo sista milen (medvind). Bruttotid exakt åtta timmar.

Det mest givande var kanske McDonaldsbesöket i Barkarby där det "traditionsenligt" gjordes några aktieaffärer på den medhavda datorn i joggingvagnen. Nog saknade jag Ulla Lembkes depåstopp på Blomsterkungsvägen i Hässelby där det från bakluckan på bilen bjöds på kaffe, buljong, pepparkakor och de numera världsberömda skumtomtarna. Kände mig lite missmodig där jag ensam satt med min kaffetermos på kommunens blåa sandlåda..

Keep on running!

 

Växlande väderlek. Blåst och snöande längs Roslagsvägen men strålande väder på Järvafältet. Löprundan skulle bli 62 km men jag fick bara ihop 49.

Det skulle bli revansch efter mitt misslyckade "Årets Första Långpass" den 7 januari. Då tvingades jag bryta efter 30 km på grund av djupsnön. Idag gick det lite bättre.

Nej, inte heller nu lyckades jag fullfölja Peter Lembkes klassiska 62 km långa runda, som jag sprungit så många gånger  tillsammans med andra löpare. Nu var jag ensam, ingen nackdel i sig, men på grund av tidsbrist tvingades jag avsluta i Vällingby och ta tunnelbanan hem. Nu kändes det dock betydligt bättre, krafterna fanns.

 Även denna gång var det rätt tufft trots att jag slapp snöpulsandet. Som vanligt sprang jag vilse efter Barkarby. Ändå hade jag lagt in rutten i min gps. Kartunderlaget är dock för dåligt, gång- och cykelbanor finns inte med på min Garminkarta.

Termoskaffe och macka ute i skogen- det är livet på en pinne!

Nu sprang jag med vagn, en klar fördel jämfört med att springa med ryggsäck. Jag kunde därför ha med mig en del ombyte, termos med kaffe, sportdryck, mackor och dator. Trevligt att efter 20 km sitta i skogen och fika och drygt en mil senare sitta inne på McDonalds i Barkarby och läsa nyheter och sköta lite administrativa uppgifter.

Keep on ruinning!

I mål och nöjd trea i M60 på 32.51 på den 7,5 km långa och något kuperade banan, som passerade Sala silvergruva.

Sällan är jag utvilad när jag står på startlinjen i en löpartävling. Men idag var jag det och det gav resultat.

Idag gick den andra av totalt fyra deltävlingar i Bore Cup. På programmet stod 7,5 km i Sala. Förväntningarna var lågt ställda: som bäst en femte eller sjätte plats med tanke på att jag senast blev fyra och att nu skulle dessutom Sveriges bäste långskubbare i M60, Jörgen Thorsell från Falu IK, vara med.

Vad göra? En ny fjärdeplacering hade inneburit att jag varit borta från en eventuell pallplacering i sammandraget. Nu blev jag dock trea och är fortsatt med. Jättenöjd!

"Knepet" den här gången var att vara utvilad. Ofta har jag haft tunga träningsveckor före tävlingarna med över tio mil men nu hade jag bara ett par mil i benen, var alltså ganska pigg. Dessutom hade jag haft några intervallpass på löpband (400-500 meter i 15,1 km/tim med 1 minuts vila och 10-15 upprepningar).

Uppenbarligen hade upplägget viss effekt. Jag kunde till och med spurtslå en normalt bättre löpare. Nästa Bore handlar om 10 km, lite bättre för mig, och förhoppningsvis ska jag då ha kört lite mer kvalitetsträning.

Keep on running!