Tomtebogatan klockan 08.05. Under natten hade det fallit cirka 1 dm snö och snön gjorde det mycket svårsprunghet.

Tanken var att  idag springa 63 km i glada vänners lag. Men det blev bara halva distansen- snön knäckte mig.

"Årets förtsta långpass" blev det tuffaste jag varit med på. Det här var sjätte gången för mig och första gången ultraarrangemanget inte gick i paret Ulla och Peter Lembkes regi. Uppemot 150 tappra löpare hade samlats vid Slussen för att springa en runda upp till norra änden av Edsviken, förbi Sollentuna, Akalla, Barkarby, Hässelby och tillbaka till Slussen. Nog saknade jag Ullas depåstopp med varm buljong, kaffe, pepparkakor och de världsberömda skumtomtarna.

Skumtomtar var jag dock inte utan, hade massor i fickan. Men krafterna tröt och jag bröt några kilometrar efter Sollentuna och tog lite modstulen pendeln hem från Helenelund. Håller inte gubben måttet längre? Nej, det verkar inte så. Till stora delar ren snöpulsning på cykelbanorna längs Roslagsvägen och Danderydsvägen, valde en för snabb fartgrupp och en tävling nästa lördag bidrog till att jag kastade in handduken. Snöpligt, men jag ska snart springa den fulla sträckan när underlaget är bättre.

Keep on running!

Glömska och virrighet. Det har bidragit till alla milen.

Det tycks vila en förbannelse över mina besök i Vallentuna. Det är i Vallentuna jag tappar bort mina saker. Där har jag glömt löparskor, löparhandskar, kamera, reflexväst, blommor med mera efter träningar och annat med Vallentuna FK. Vid alla dessa tillfällen har jag dagen därpå sprungit tillbaka och hämtat pinalerna, en sväng på uppåt tre mil.

På nyårsafton var det dags igen- nu glömde jag kvar träningsväskan på bussen hem. Svettiga löparkläder kan man kanske vara utan men inte plånbok med kreditkort, dyrbar gps, nycklar, kamera och en älskad ipod med tusentals låtar. Kris och katastrof, löparåret 2016 såg ut att sluta i moll.

Annars har ju året varit smått fantastiskt. Kanske mitt bästa löparår någonsin (dock inte tävlingsmässigt). 2016 var året då jag:

* Sprang för femte gången över USA

* Första året då jag sprang varenda dag.

* Första året då jag tävlade på ultradistans

* Rekordmängd- totalt blev det 1 019 mil.

Allt det där kändes meningslöst idag. Jag hade på morgonen sprungit från Stockholm till Vallentuna för att vara funktionär på Nyårsloppet. Bilder från David Thompson och resultat HÄR. Denna arla mörkerlöpning med joggingvagn har blivit en kul nyårstradion. Men sen började problemen:

* Praktiskt taget varenda bild jag tog idag på löparna blev suddig- virrade till inställningarna på kamerna,

* Missade bussen hem och sprang några hållplatser i väntan på nästa buss. Klev sedan på fel buss och hamnade i Ormsta. Väskan glömde jag kvar och såg bussen försvinna i riktning mot Vallentuna. Springa ikapp? Nej, bättre att låta föraren på ett av tågen, som stod inne på stationen, larma busschauffören. Men några sådana möjligheter fanns tyvärr inte.

Nu stod jag bedrövad på stationen i Vallentuna. Av en busschaufför fick jag höra att min buss nu troligen stod i ett SL-garage i grannkommunen Täby. Hemma väntade nyårsfirande och middag. Men chauffören var hygglig och skickade ut ett allmänt meddelande till bussarna i grannskapet: Pensionär har glömt väska på buss 610.

Jag fattade posto vid 610:ans hållplats. Då kommer en buss, dock icke 610, dörrarna öppnas, samma chaufför jag tidigare åkt med håller upp väskan- min väska!

Löparåret 2016 slutar i dur och för första gången i mitt liv kramar jag en busschaufför. På hemresan nynnar jag tyst: En busschaufför, en busschaufför, det är en man med glatt humör . . ."

Nog stämmer det gamla ordspråket: Det man inte har i huvudet får man ha i benen.

GOTT NYTT ÅR och Keep on running!

Tusenmil och ett nytt PR i antal sprungna kilometrar ett enskilt kalenderår sattes den 21 december. Tipsa mig om svenskar som sprungit längre! Foto: Nils Suneson

Där satt den! Idag passerade jag 1 000 mil sedan årsskiftet. Oj, vad lätt det gick.

Det känns stort, ja nästan i klass med mitt första coast to coast för nio år sedan. Snart fyller jag 69 år och för en äldre löpare är det svårt att slå några rekord. Nu är det nästan så man ser fram emot 70-årsklassen för att också vinna riktiga tävlingar. Att vara yngst i åldersklassen är alltid en stor fördel.

Tusenmilapasseringen inträffade klockan 10,25 idag precis utanför min bostad på Tomtebogatan i Stockholm. Innan hade jag legat och cirklat lite på Kungsholmen för att pricka in exakt rätt distans. Att det verkligen är tusen mil kan jag inte vara helt säker på men sträckorna är mätta med gps och borde stämma rätt bra.

Hur gör man då för att komma upp i den här distansen? Det handlar om 28 km per dag eller 19,7 mil per vecka. Det är mycket för en pensionär, även för en ung elitlöpare, och vad jag känner till är det ingen svensk som i år sprungit så långt. Den svenska eliten kan ha ha några 20-milaveckor på raken men defintivt inte året runt. Årsdistanserna för toppen brukar därför hamna på max 700-800 mil.

Ja, knepen för att klara tusen mil eller längre på ett år är följande:

* Du måste ha en lång träningsbakgrund- det räcker inte med några år hur bra löpare du än är. Skaderisken är betydande.

* Du måste ha tiden. Utmärkt för pensionären eller den som jobbar deltid.

* Du måste älska löpning- varje dag och i vilket väder som helst. Så fort det blir ett tvång lever du farligt- det finns personer som bränt ut sig mentalt.

* Du måste ha minst två träningspass per dag flera dagar i veckan. En tremilare varje dag skulle knäcka många. Själv grundade jag med ett coast to coast och fick 525 mil "gratis"- sedan handlade det bara om 14-milaveckor året ut.

Egentligen vill jag inte råda någon att göra något liknande. Mängdmål är rätt idiotiska, risken att det ska bli ett tvång och att du ska knäckas är för stor. Men om du ändå vill pröva måste målet vara realistiskt. Själv har jag aldrig känt att jag legat på gränsen utan det har i princip varit roligt att springa varenda dag. Men något nytt tusenmilamål sätter jag inte upp även om det vore frestande att attackera Bertil Järåkers inofficiella världsrekord i mängdlöpning från 1985 på 1 457,2 mil. För det hade krävts ett "riktigt" forrest gump, det vill säga fram och tillbaks över USA för att få ihop tusen mil och sedan ha ett halvår på sig att klämma resten. Men det finns gränser, även för min tålmodiga hustru . . .

Keep on running!

Fullmåne. Det behövdes ingen pannlampa, det räckte med månljuset för att springa i kolsvarta Nackareservatet.

"Saknar dina dagliga komentarer om träning", skriver Sten-Åke Persson. Det får mig att tänka: tränar jag löpning över huvud taget?

Visst, jag springer väldigt mycket. Men alla dessa mil ser jag inte som reglrätt träning, mera som ett sätt att leva eller bara en naturlig förflyttning, ungefär som när folk använder bilen. Sällan sticker jag ut på en vanlig träningsrunda för att försöka bli en bättre löpare. Nej, praktiskt taget al förflyttning sker mestadels på springande fot. Varje dag försöker jag hitta en anledning till att komma ut och springa.

Idag fick jag höra av hustrun att vi behövde en ny gardinstång till vardagsrummet. Vi hade lite delar från Ikea men behövde alltså en stång. Omedelbart dök idén upp: jag springer naturligtvis med joggingvagnen till Ikea och får på köpet några löpmil, dessutom en rolig löpupplevelse. Är detta träning? Ja, men kanske inte supereffektiv.

Höstens längre träningsturer har ofta bestått av bärplockning, små äventyr i sig. Men nog ägnar jag mig också åt "riktig" träning. En gång i veckan brukar det bli med löparklubben i Vallentuna. På tisdagar är det "Gubbskubbarna", som springer runt en mil i ganska lugnt tempo men med vissa fartinslag och på torsdagar är det hårdkörning med intervaller, backlöpning med mera.

Ofta blir det två löppass per dag. Det är nästan nödvändigt om du ska springa uppåt 14-15 mil i veckan vilket varit fallet de senaste månaderna. Att springa en tvåmilare varje dag orkar jag inte. Men det är inga problem med en runda på  morgonen följt av ytterligare en på eftermiddagen eller löpning på gymmet. Gymmet besöker jag för övrigt nästan varje dag där jag kör sittande bensträck, benpress och lårcurl. På de två första redskapen ligger jag nära på maxvikter. Den här styrketräningen gör jag mest för att hålla knartrosen i schack.

Den gångna veckan har innehållit en del lite udda träningsslag Jag har t ex sprungit med Friskis&Svettis i Skarpnäck på ett arrangemang kallat Månskenslöpning. Vi var ett stort gäng som gav oss ut i ett bäcksvart Nackareservat utan pannlampor, det räckte fint med månljuset. Tyvärr glömde jag dock dubbskorna, de hade behövts på de glashala skogsbilvägarna. Egendomlig känsla att bli frånsprungen av löpare (med dubbar) som normalt inte skulle klara att hålla mitt tempo.

Och igår sprang jag klubbtävlingen Skinkloppet i Vallentuna, en idelatidstävling där första pris var en julskinka. Vi fick veta sträckans längd och anteckna hur lång tid vi behövde, klocka fick naturligtvis inte användas. Tidigare år har jag missat grovt så i år  bestämde jag mig för att springa på nära på max, min tävlingshastighet känner jag någorlunda väl. Men inte heller i år blev det någon skinka, jag sprang två minuter för långsamt på den nära en mil långa sträckan. Jag tror att mörkret lurade mig- när det är mörkt känns det som om det går mycket fortare.

På väg hem från Ikea och Jysk i Kungens Kurva. Mycket får plats i vagnen, bl a en skohylla, gymväska och rock, men den långa gardinstången fick jag springa med i handen till pendeln i Huddinge. Fin löptur på totalt 22 km.

Tusenmilamålet är snart i hamn. I skrivande stund fattas det elva mil. Löpningen har inte gått lättare ju närmare målet jag kommit. Konstigt, men så funkar psyket. Så någon seger i förskott tas inte ut.

Keep on running!

I mål på 1.41.17 i Strägnäs Halvmaraton, fyra minuter sämre än ifjol. Vad ska jag skylla på? Tja, får bli snön och åldern .  . .

Halvmaror är knepiga. Ofta känner jag mig stark och snabb i dessa lopp men klockan brukar säga något annat.

Så var det idag i ett vintrigt Strängnäs Halvmaraton där ett 50-tal löpare ställde upp. Bakom denna anspråkslösa men ¨ändå välarrangerade tävling står Strängnäs Löparklubb. Fantastiskt att klubben ror i land det hela med ett minium av funktionärer. Det går när det finns eldsjälar. 

Kanske är halvmaror för korta för mig? På marorna placerar jag mig bättre. Jag finns till exempel inte med på årets 10-bästalistan i M65, däremot på maratonlistan. Mina cirka 1.38 i år på halvmaran räcker inte. Snart får jag väl ta steget upp på ultradistanserna för att få en anständig placering.

Jag anar vad som fattas på halvmaran och de kortare distanserna; kvalitetsträning. Här räcker det inte med en massa mil, jag måste också köra en del snabba pass. Hoppas få till några inför Bore Cup den 14 januari med 7,5 km i Sala.

Annars är jag nöjd med att tempot blev så jämnt även om jag kroknade sista kilometern upp till idrottsplatsen( en mördarbacke). HÄR kan du se hur banan gick och mina kilometertider. 

Tävlingsledningen med Erik Froste vid datorn.

Keep on running!

Jodå, det fanns en del lingon under det lätt snötyngda riset. Eftersom bären frusit smakade de tranbär- toppen! HÄR kan du se var jag sprang.

Idag tog jag Upptåget till Skutskär för att springa nära två mil på ödsliga skogsbilvägar ner till Älvkarleby. Vackert men samtidigt kusligt, ja smått livsfarligt.

Skulle gps:en lägga av i kylan hade jag varit illa ute. I dessa trakter finns inte en människa och det mylrar av små avtagsvägar som inte leder någon vart. Jag hade tagit med mig ett försvarligt antal reservbatterier och gjort grundliga kartstudier innan. Skogen är dock förrädisk- majestätisk och samtidigt så fridfull men kylan, en vindkantring, solen i moln och frusna fingrar kan ändra allt på några sekunder.

Vägen smalnade av ju längre in skogen jag kom. Märkligt nog var snötäcket här betydligt mindre än längre söder ut.

Målet med löpet var att plocka lingon. Drygt en månad tidigare hade jag varit i de här trakterna och plockat mycket lingon. Men skulle jag hitta några nu? Jag gjorde ideliga avstickare in i skogen- inga bär. Jo två stycken hittade jag; de smakade underbart, som tranbär.

Jag började smått ge upp samtidigt som det började bli allt kallare. Tygvantarna förslog inte mycket. Någon fara på torpet var det dock inte, jag hade med mig mackor, kaffe och en tjock dunjacka. En bit utanför Älvkarleby gjorde jag ett sista stopp. Herregud, här finns ju bär! Inte mycket, bara enstaka här och där längs dikesrenen och en bit in i skogen. Men jag gick igång på alla cylindrar och fick ihop knappt en liter. Dagen var räddad! . Bären fick den här gången bli lingonsylt, inte lingondricka. Nu sätter jag punkt för bärplockningen 2016 och ser fram emot nästa sässong

Framme vid restaurang Kungsådran på Laxön där dagens löpning  slutade. Här har jag varit flera gånger. Idag serverade man bruna bönor och stekt fläsk- bättre löparmat kunde jag inte få. Laxön är en pärla och här finns också ett vandarhem öppet året runt samt ett gym. Ett perfekt ställa att lägga nästa års ultrakonferens (KUL)!

Keep on running!

Klubbkompisen Alex Bonn vann överlägset M60 i Bore Cup i Hemlingby. Själv var jag som synes inte fullt lika nöjd. Min bror Jan bor i Gävle och han passade på att filma loppet.  HÄR kan du se hans video, som inleds med en julbock i ljusan låga.

Keep on running!

Veteranstatistiken över halvmaraton 2016 ligger nu ute. Du hittar siffrorna i menyraden högst upp på sidan under "Maratonstatistik".

En del finputs återstår men tyvärr kan sammanställningar av det här slaget aldrig bli kompletta. Det är lätt att missa lopp, särskilt de utländska. En annan svårighet är att arrangörerna ibland inte sätter ut födelseår. Det krävs därför lite detektivarbete och sökande i folkbokföringsregister m m. Jag har också nytta av Svenska Friidrottsförbundets och Marathonsällskapets löpande (ha!) resultatrapportering och Sapiens maratonlistor. Men så vitt jag vet är jag ensam om att sammanställa åldersindelade tiobästalistor på maraton och halvmaraton.. Tabellerna ligger sedan delvis till grund för förbundets officiella statistik.

Det är ett tidsödande men roligt jobb att sammanaställa tabellerna. Gensvaret från Löparsverige är stort och det är orsaken till att jag fortsätter. Ser du fel eller saknar resultat som skulle platsa på tiobästalistorna vill jag att du mejlar mig.

Keep on running