Alla tillhör vi M60. Till höger om mig Roland Jansson, Uppsala LK (3:a), Bengt Isgård, IF Linnéa (2:a), Alex Bonn, Vallentuna FK (1:a) och Lars Söderberg, Vallentuna FK (5;a). Min tid blev 45.59 vilket var ca 2.30 långsammare än Alex Bonn. HÄR resultaten.

Det är dubbelknut som gäller i tävlingssammanhang. Dubbelknuten ska dessutom vara hårt knuten. Den läxan tycks jag aldrig lära mig.

Bore Cup har startat och idag var det 10 km som gällde. Tävlingsplats var Hemlingby i Gävle där 100-talet löpare fick perfekta tävlingsförhållanden; barmark, någon minusgrad och solsken. För mig var kanske loppet ingen solskenshistoria. Det gick som väntat; en fjärdeplats i åldersgruppen.

Tro det eller ej, mitt under loppet gick skonsörena upp! Det är andra gången detta händer under ett Bore Cup. Ett koppel av löpare hann passera medan jag fumlade med vantar och snören. Nu spelade det dock ingen roll, jag hade ändå inte en chans mot mina konkurrenter. Det visade sig att jag hade dubbelknut men inte dragit till den tillräckligt.

Det är bara att bita ihop och komma igen. Det räcker inte med att vara bra mängdtränad i Bore Cup. Du måste ockspå vara snabb eftersom sträckorna för oss lite äldre inte är längre än en mil. Om en månad handlar det om 7,5 km i Sala och fram till dess måste jag börja med lite kvalitetsträning. Tusenmilamålet är snart uppnått och jag behöver inte enbart samla en massa mil.

Efter loppet ställde jag mig på vågen i omklädningsrummet i Hemlingbystugan. Glädjande nog tycks jag hålla matchvikten. Samma våg visade att vikten är exakt den samma som dagarna före mitt femte coast to coast i år.

Vågen visar 58,5 kg  . . .

. . . vilket är samma vikt som när jag stod här den 16 april 2016.

Keep on running!

Högst några procent av mina 948 mil har sprungits på band. Nästan all löpning har skett på asfaltsvägar varav 525 mil i USA.  

En långdistanslöpare över 50 år sätter normalt inga personliga rekord. Men det är precis vad jag gjorde idag.

Nej, det handlar inte om någon rekordtid i en löpartävling utan ett PR i mängdlöpning. Sedan årsskiftet har jag nu sprungit totalt 949 mil. Det motsvarar cirka 20 mil i veckan. Mitt gamla rekord var på 948 mil och satt 2007. Det året gjorde jag mitt första coast to coast. För att komma upp i sådana mängder krävs det nästan en kontinentlöpning.

Mitt övergripande mål för 2016 är dock 1 000 mil. Jag ligger bra till för att klara det. Förmodligen kommer inte någon annan löpare i Sverige att i år att ha sprungit så långt. Jag har gjort lite sonderingar kring den saken men inte hittat någon. 

Själv värderar jag den stora mängden högre än ett coast to coast. Det är i alla fall "svårare". Du måste gneta varje dag, köra  dubbla träningspass flera dagar i veckan och du kan inte ha några vilodagar.  Men det har gått överraskande lätt och också varit kul. Extra roligt att jag dessutom fått vara helt skadefri och att jag inte känner mig sliten. Men några nya mängdrekord ska det nog inte bli.

Härligt att kunna avsluta med en 15-milavecka!

Keep on running! 

Jag plockar prima lingon längs landsvägen till Mehedeby.

Det som söker, han finner. Jag fann lingon idag under en lång löptur i Norduppland.

Idag tog jag Upptåget till Tierp och sprang på landsvägar och skogsbilvägar upp till Mehedeby. I kärran hade jag bärplockare, burkar, termos med kaffe, mackor och en chokladkaka..

Det tog ett tag innan jag fann skogens röda göld. Jag fick ihop fem liter som nu ska bli lingondricka. Att på det här sättet förena nytta med nöje är kanske det bästa med löpningen. Om inte detta är friheten så vad är frihet? Jag  stortrivdes i ensamheten i skogen men visst var det lite ruggigt idag. Är det ändå inte fantastiskt att det går ett plocka lingon vid den här tiden på året?

HÄR kan du se hur jag sprang.

Keep on running.

En näve skumtomtar från bakluckan på Peter och Ulla Lembkes bil har blivit ett begrepp för många av Stockholms långdistanslöpare. Nu är det slut på sötebrödsdagarna.

Anordnas det inte allt färre sociala löp i Stockholm? Idag gick ett i graven; Årets sista långpass. Sorg råder i Ultrasverige.

De senaste tio åren har paret Peter och Ulla Lembke kallat till Årets sista alternativt Årets första långpass. Via sociala medier, främst Facebook, har de fått ihop stora grupper löpare som sprungit tillsammans en drygt sex mil lång slinga i Stockholms norra förorter med start och mål vid Slussen. Jag har varit med på de flesta av dessa löp som blivit allt större. Ifjol var vi drygt 200 uppdelade i olika fartgrupper.

Men nu är det alltså slut. Ursprungsidén om att springa ihop, dessutom långsamt, har delvis förfelats, menar paret.

-Med tiden har grupperna blivit fragmenterade. Senast hade vi nog tio grupper där alla kämpar att springa så fort som möjligt och dra upp tempot. Träningspasset har fått likheter med en tävling, skriver idag Peter Lembke på sin hemsida.  

Allt har sin tid. Men jag känner mig lite medskyldig till att detta icke kommersiella och trevliga arrangemang nu går i graven. Jag och flera andra har ofta  dragit upp farten, sett det hela lite som en tävling, 7.15-tempo eller lite snabbare har känts alldeles för långsamt. "Problemet" har varit att många löpare helt enkelt varit "för duktiga" för att hålla den lägre farten.

Jag har sedan 80-talet varit med på mängder av olika sociala löp.För mig startade det med Enskedegruppen. Med internet växte det men under senare år tycker jag nog det blivit allt sällsyntare med dessa öppna inbjudningar på forum som Facebook, Funbeat, Jogg med mera. Varför? kan man undra. Håller vi på att bli alltmer egoistiska eller är det så att vi vill sköta det här mer inom föreningar eller slutna grupper. Kanske, trist utveckling i alla fall. Men visst finns det en del eldsjäljar kvar i Stockholm: Peter Nilsson, Mats Dänsel och  Berzani Anter  för att nämna några. Andra har gjort busienns av det hela.

-En epok går i graven, men sympatiserar 100% med Peter och Ullas argument, skriver Peter Nilsson.

Årets sista långpass 2013. Peter Lembke i reflexväst och orange jacka. Under senare år blev det så många löpare att vi inte kunde samlas i biljetthallen utan fick gå ut på Södermalmstorg. Peter Nilsson th i röd jacka.

Keep on running!

Klart för start. Mats Dänsel (glasögon th) utanför Zinkens vandrarhem ger de sista anvisningarna innan ett stort gäng duktiga ultralöpare ger sig i kast med att springa cirka 5 mil i snön.

KUL står för Svenska Friidrottsförbundets kommitté för Ultradistanslöpning. Jag, en katt bland dessa hermeliner, hängde på när kommittén anordnade sin årliga KUL-helg i Stockholm.

Det är bara att konstatera, jag är ett övermoget blåbär i ultrasammanhang. Visst, jag kan springa långt och länge på slät asfalt en varm sommardag. Men när det handlar om rötter och stenar eller som idag på knaggliga upptrampade spår i snön är jag helkass. Jag blev helt enkelt frånsprungen, tröttkörd och fick (nästan) kasta in handduken. Men ge upp? Nej, så illa var det inte.

Det är väl bara dårar, hundägare och vissa löpare som vintertid lämnar den trygga asfalten i stan, uppsöker svårigheterna i terrängen och dessutom gillar besvärligheterna. För vilken vettig människa tar sig fram på små upptrampade stigar utan vingelmån, riskerar benpiporna och kör slut på sig?

Jag anade nog att det skulle bli besvärligt idag. På prograammet stod 51 km längs Stockholms öar. Vi stack först ut på Reimersholme, inga större problem. Sedan Långholmen, stora problem. Sedan backarna i Fredhäll där första löparen stöp. Sedan fortsatte det med Brunnsvikens stränder, jätteproblem men inte för hermelinerna. När vi kom till Ålkistan och Lappkärrsberget var det slut på jamandet från den gamla hankatten som istället uppsökte plogade vägar och lät hermelinerna löpa fritt på stigarna längs Värtan.

Misse var lämnad åt sitt öde, slog av på takten, började gena här och där och sneglade oroligt bakåt för att kolla om hermelinerna skulle hinna ikapp. Det gjorde dom säkert men han såg dem inte. Det var en rätt eländig misse som senare smög in på McDonalds vid Slussen och beställde en Big Mac & Co, cola och en liten kaffe med grädde, förlåt mjölk. Skulle misse ta tunnelbanan hem och bara få ihop ynka 40 km?

Nej, misse fick lite nya krafter, lufsade vidare och tog en sväng runt Fåfängan och nu återstod bara Årstavikens stränder innan målet var nått, Zinkensdamm Hotell och Vandrarhem. Men vad ser han vid framkomsten- nyduschade hermeliner som är på väg hem. Och till sin stora förskräckelse får han höra att dom fått ihop 52 km, misses gps visar bara 48 km!

Vad göra? Några extravarv i Tantolunden? Tankarna far genom misses lilla hjärna och snart är beslutet fattat: det blir ingen bussresa hem utan han fortsätter lufsandet mot hemmet, över Västerbron, Kungsholmen och till Birkastan. Ny koll på gps:en- den visar 52 km. Det får bli en sväng runt kvarterat. Puh, äntligen 53 km!

Vem "vann", misse eller hermelinerna? Hermelinerna kan i alla fall skratta gott när dom  på den HÄR kartan ser vilken fart gammkatten höll och hur han fuskade genom att ta genvägar ute på Djurgården.

Jag håller föredrag om mina USA-löp inför en grupp ultralöpare under KUL-helgen. Intresset för den här typen av äventyrslöp verkar stort och jag fick många frågor.

Keep on running!

Som uppvärmning inför dagens löprunda blev det snöskottning utanför vårt hus på Tomtebogatan. Babyjoggern med stora hjul och smala däck tar sig fram överallt.

Vintertid är det perfekt att springa med en baby jogger. Jag springer säkert, behöver inga dubbskor, och kan omöjligt ramla.

Alla klagar på den dåliga snöröjningen i Stockholm. Även jag som löpare berörs men inte lika mycket som vanliga gångtrafikanter. Det trevliga med att springa med en vagn är just att du slipper ramla. Eftersom vagnen dessutom har stora och smala hjul passeras snöhindren ganska lätt. Men under de värsta dagarna har jag hållit mig på stråk som nyligen plogats. Jag bor intill Karlberg och inne på militärområdet är snöröjningen bra.

Men idag gav jag mig utanför stan, tog en tvåmilare upp till Vällingby. Inne i stan är de flesta gator och trottoarer fortfarande dåligt röjda men så fort jag kom ner till Stockholms stadshus väntade mig en helt rensopad cykelbana ända upp till Hässelby. Stan har gett sig sjutton på att hålla några stora cykelstråk öppna och det är bara att konstatera; man har lyckats.

Inte en snöflinga på cykel- och gångbanan upp mot Tranebergsbron. Fantastiskt! Men i onsdaggs, första snödagen, var det dock si och så med snöröjningen på de prioriterade cykelstråken.

Vagnlöpning har också den stora fördelen att du kan kånka med dig allt du behöver. Jag hade med mig en väska med ombyteskläder, passade på att att slinka in på F&S i Abrahamsberg och träna benstyrka. Och när jag ändå var på ett gym tog jag chansen att springa lite på löpbanden.Väl framme i Vällinngby Centrum kunde jag utföra en del inköp och äta lunch- naturligtvis på McDonald´s!

Keep on running!

Jenny Wikedal, IFK Umeå, ute på Vintermarans fjärde varv. Hon blev tvåa i damklassen på 3.00.17 och enda nya namn på mina tiobästalistor, som du hittar överst i menyn under statistik. Vann gjorde Åsa Lundin från min klubb Vallentuna FK på 2.58.27. Andreas McConville segerade i herrklassen på 2.37.34,

Vintertid är det svårt att förbättra sina löpresultat. Det märktes tydligt idag på Vintermaran där löparna generellt presterade sämre än normalt.

Under dagens löprunda passade jag på att kolla in Vintermaran ute på norra Djurgården. Tävlingen klassas som det äldsta och ett av de största maratonloppen i Sverige (278 löpare fullföljde). Årets upplaga var det 54:e i ordningen och tredje året i följd med Fredrikshofs FIF som arrangör.

Själv lockas jag inte av att springa långlopp på vintern- för kallt och svårt att göra några bra tider, däremot helt OK att springa i Sydeuropa. Jämjöhalvan i Blekinge den 12 november ställer jag troligen in med samma motivering.

Väderförhållandena var annars ganska bra under Vintermaran; någon plusgrad och barmark. Jenny Wikedal i K40 var den enda som lyckades ta sig in in på mina tiobästalistor. Några av löparna låg dock redan på listorna men ingen förbättrade sin tid. Det säger något om hur det är att tävla på vintern.

För egen del är det dock inte sluttävlat i år. Som vanligt blir det Bore Cup med första tävlingen den 3 december i Gävle (10 km).

Imorgon söndag går New York Marathon. Prognosen är 13-14 grader, tyvärr lite blåsigt och mest motvind. Borgar ändå för bra tider och några svenskarr kommer säkert in på årsbästalistorna. Kolla dom på måndag!

Överst:Hans Hedebratt, Fjärdhundra, och i bakgrunden Anna-Lena Hällgren, Bälinge IF. Undre bilden: Bertil Palmqvist, Bälinge IF.

Keep on running! 

Nu har jag sprungit över 900 mil räknat sedan årsskiftet. Inträffar inget oförutsägbart finns chansen att jag klarar tusenmilamålet.

Det återstår 58 dagar på året vilket innebär att det kommer att räcka med 12-milaveckor framöver. Det är normala distanser för mig så det ser alltså ganska ljust ut.

Jag är nyfiken på om jag i år är ensam i Sverige om att springa dessa mängder. Nog borde det finnas fler än en 68-årig pensionär? Jag har gjort lite efterforskningar men inte funnit någon. Så tipsa mig gärna om vilka svenskar som i år eller tidigare år sprungit mer än tusen mil ett enskilt år. Bertil Järlåker är en- under tio år i rad sprang han minst 1 000 mil om året, toppåret 1985 blev det 1 457 mil.

Sliten? Nej, med ett USA-löp som grund och två löppass några dagar i veckan kommer man någorlunda enkelt upp i de här mängderna. Men utan USA-löpet hade det aldrig gått. Tusen mil innebär ändå 19 mil/veckan, mycket även för den svenska långdistanseliten som bara kortare perioder ligger  över den volymen (låt vara att man tränar hårdare, mina mil är mest lugn distanslöpning). Kanske är det här vi har förklaringen till att ännu ingen lyckats slå det 33 år gamla svenska rekordet på maraton (Kjell Erik Ståhl 2:10:38). Dagens svenska maratonelit tränar helt enkelt för lite!

Keep on running!