Två nöjda löpare efter 1-timmesloppet på ett öde Ränneborg IP i Eksjö, till höger Hans Eriksson. Hans gjorde en rejäl putstning av det gamla rekordet i M65 och klarade 14 321 meter.

Udda distans och bara två tävlande. Idag gjorde jag i Eksjö ett rekordförsök på 1-timmeslöpning.

Hur långt springer du på en timma? Jag kom 13 184 meter. Det svenska rekordet i M65 innehas eller rättare sagt innehades av Bengt Andersson, IK Wilske. Han sprang år 2008 13 456 meter. Jag missade alltså rekordet med 272 meter.

Men rekordet rök ändå- min medtävlare var suveräne och jämngamle Hans Eriksson, bosatt i Alvesta och tävlande för Eksjö Södra IK. På ett lite blåsigt och regnigt Ränneborg klarade han 14 321 meter.

-Perfekt väder, tyckte Hans som lyckades varva mig två gånger.

Det är tredje gången jag på kort tid får stryk av Hans- på halvmaran i Göteborg utklassade han mig och åldersomräknat var han bäste löparen i hela tävlingen. Och på terräng SM i Västerås blev jag också slagen. Ändå är jag rätt nöjd med dagens insats med tanke på att jag knappt sprungit på bana och kan inte det här med varvtider. Man ropade hela tiden tider men jag förstod inte så mycket.

I omklädningsrummet sa jag till Hans att jag kanske skulle ha slagit det gamla rekordet om jag förstått att det var så nära.  Hans tyckte också jag gjorde bra ifrån mig men förklarade att det inte är så lätt att öka hastigheten med några sekunder per varv. Farten dödar.

Mina varvtider var jämna; varven gick på cirka 1 minut och 50 sekunder men för att slå rekordet hade jag behövt springa cirka 3 sekunder fortare per varv.

Till vår hjälp hade vi varvräknare och tidtagare. En av dessa var Jan Rudolfsson, gammal maratonlöpare med 2.21 i bagaget, som ansökt om licens och skött all pappersexercis med Smålands Friidrottsförbundet och Svenska Friidrottsförbundet. För att det ska räknas som rekord måste allt ha gått rätt till. Vilka mer udda distanser finsn att utmana?

I det här vackra huset låg redaktionen för Smålands-Tidningen i Eksjö. Jag arbetade på tidningen en kort tid i början på 70-talet. Min resa till Eksjö blev rena nostalgitrippen. SmT lever vidare men har inte samma starka ställning som förr

Keep on running!

Ödslig skogsbilväg söder om Furuvik i Gästrikland. Jag är på lingonjakt och tänker knappt på att jag samtidigt löptränar. HÄR kan du se var jag sprang

Jo, jag springer mycket. Men egentligen är det ingen ”riktig” löpträning. Istället använder jag benen som andra använder bilen- ett transportredskap.

Löpning varje dag, 12-15 mil i veckan på cirka tio löppass och målet att i år springa totalt 1 000 mil. Dessutom styrketräning på gym (benen) 5-7 dagar i veckan. Nej, det handlar inte om någon elitsatsning, snarare ett aktivt pensionärsliv.

Det blir alltmer sällan jag sticker ut på en regelrätt träningsrunda. Visst händer det att jag ibland kör intervaller, backträning eller snabbdistanspass men högst någon gång i veckan. Mycket av träningen är istället nytto- och transportlöpning- jag uträttar en massa ärenden, t ex springer med joggingvagnen och handlar, jag ser nya områden och är turist i min egen stad.

Och så har vi ”äventyrslöpningen” med USA-löpen som extremvarianten. Under den beteckningen skulle kanske också kunna ingå alla mina bärplockarlöp. I helgen tog jag tåget till Furuvik utanför Gävle och sprang sedan i mer eller mindre ren ödemark på skogsbilvägar till Älvkarleby. Avsikten var att plocka lingon, på köpet fick jag över tre mil löpning, dessutom ett snabbdistanspass eftersom jag fick springa som en galning för att hinna med tåget hem. Jag missade Upptåget med fem minuter, nästa gick om en timma och för att hålla värmen blev det några extrakilometrar.

Ja, ensamheten i bärskogen är bland de bästa jag vet. Om inte detta är friheten, så vad är frihet? Skörden den här gången blev riklig; lingonen är härligt mörkröda, jättestora och blir till prima lingondricka. Bättre måltidsdryck finns inte.

Att bege sig ut i vildmarken sådär är lite äventyrligt trots att jag mestadels befinner mig på vägar. Många av dessa skogsbilvägar är återvändsfällor, slutar tvärt och det gäller att ha gjort grundliga kartstudier innan. Det går inte att helt lita på en gps. I min har jag en vanlig Europakarta, småvägarna finns dock utsatta men gps:en kan ändå leda fel och vill ofta dra dig ut på större vägar vilket också innebär omvägar.

-Hej farfar, ropar några cyklande tonåringar, när jag med lingonlastad kärra till sist når stationen i Älvkarleby.

Va, ser jag så gammal ut? Jag, som kände mig så spänstig. Javisst, jag är ju pensionär, tillika farfar.

Keep on running!

Måndag den 24 oktober klockan 23.30 svensk tid nådde Pete Kostelnick trappan till stadshuset i New York. I direktsändning över Facebook kunde jag följa detta otroiliga coast to coast löp.Till vänster Frank Giannio, som hade det gamla rekordet från 1980 på 46 dagar. Målgången och intervju HÄR

Keep on running!

Hur snabbt måste jag springa ett maratonlopp för att tillhöra de tio främsta i min åldersgrupp? Mina tiobästalistor ger dig svaret!

Jag har precis lagt ut den första preliminära sammanställningen över svenskars maratonresultat 2016 i Sverige och utomlands. Resultaten, som är uppdelade på åldersklasser, hittar du under rubriken Maratonstatistik i menyraden.

Så vitt jag vet är jag ensam om att göra dessa sammanställningar. Det är ett tidskrävande arbete och listorna har blivit försenade. Senare under året kommer jag att eventuellt sammanställa motsvarande listor för halvmaraton. Det är naturligtvis lätt att missa resultat så därför är jag tacksam om du mejlar mig saknade resultat eller upptäcker felaktigheter.

Keep on running!

Tord Johansson, Mariestads IF fyller den 8 december 80 år, är född 1936 och tävlar i M80. Han vann överlägset 80-årsklassen på terräng SM i Västerås och i somras satte han nytt svenskt åldersrekord i 1-timmarslöpning genom att klara 10 534 meter.

 Äldre löpare är duktigare än de flesta kan ana. De får sällan någon större uppmärksamhet men nu på terräng SM i Västerås kunde de glänsa.

I lördags sprang jag terräng SM för veteraner i Västerås, 4 km på en ganska lättsprungen och trevlig tvåvarvsbana (bara en 200 meter lång backe med en höjdskillnad på 40 meter, annars härligt, hårt gräsunderlag). Det var visserligen kallt, 4 grader och blåsigt, 7 m/sek. men inget som besvärade löparna.

Det är skönt att ibland springa lite udda distanser-ingen prestationsångets och heller ingen särskild uppladdning. Annars var det här mitt fjärde terräng SM och det gick ganska bra. Jag blev fyra av tolv löpare i M65 och min klubb, Vallentuna FK, blev "som vanligt" trea i lagtävlingen. Vann gjorde också som vanligt min gamla klubb, Majornas IK, och tvåa blev Vilsta SK.

För tredje året i följd blev Vallentuna FK trea i lagtävlingen. Mina lagkamrater är Christer Erstadius (M60) och Lars Söderberg (M65).

Säger jag krutgubbar måste jag också säga krutgummor. För att nämna någon glänste Karin Schön från IF Kville som ganska lätt van K50.

Det var strul med resultatrapporteringen, ett tag hade jag tre olika tider beroende på vilken lista man  tittade. Möjligen sprang jag på 17.55 efter korrigeringar. Däremot är jag rätt övertygad om att jag blev fyra i M65, inte femma, som det står i resultatlistan. Strul var det också med vägvisningen till tävlingarna. Inte en skylt om var start eller omklädning ägde rum, total förvirring bland de tävlande. Att man inte lyckats få tillräckligt med antal medaljer, vilket medförde att vi åkte hem utan bronspeng, spelar ingen roll- medaljerna får vi senare med post.

Keep on running! 

PS

Resultaten har senare korrigerats. Jag blev fyra i M65 och tiden har fastställts till 18.21

Den 29 juni 2014 tog jag den här bilden på då den då 27-årige ultralöparen Pete Kostelnick från Lincoln, Nebraska. Vi sprang tillsammans någon timma och jag förstod att han var bra men inte att han drygt två år senare skulle slå hastighetsrekordet i coast to coast-löpning.

Jäklar anamma, han kommer att slå rekordet! 29-årige finansanalytikern Pete Kostelnick från Nebraska kan snart skriva "världsrekordhållare" på sitt visitkort.

På måndag går han i mål i New York efter att under 44 dagar ha sprungit över hela USA, från stadshuset i San Francisco till stadshuset i New York. Han kommer att göra det på 44 dagar, två dagar snabbare än Frank Giannio Jr rekord från 1980 (46 dagar. 8 timmar och 36 minuter). Nu är det bara en tornado som skulle kunna stoppa honom.

Jag missbedömde Petes mentala styrka och  tvivlade i början på att han skulle greja det. Att han var en av Amerikas bästa ultralöpare rådde däremot ingen tvekan om. Men han saknade erfarenhet av extremt långa löp och detta skulle straffa sig i längden, trodde jag. Det såg också rätt dyster ut i början då han tvingades ta en vilodag. Men pannbenet var mycket starkare än jag kunde ana.

Pete är  just nu i Pennsylvania och har cirka 45 mil kvar. HÄR kan du följa honom live. Finalen blir relativt lättsprungen eftersom han valt en väg där han slipper de värsta partierna av fruktade Appalacherna.

Han har snittat  på cirka elva mil per dag, ungefär den dubbla distansen jämfört med vad jag sprang på i somras. Hans löphastighet har däremot varit ungefär den samma men mat- och vilostoppen har varit korta och arbetsdagarna betydligt längre. Från rapporteringen har inte hörts att att han skulle ha haft några större problem (men det har han säkert haft för det har alla som försökt slå rekordet). Pete har gjort klokt i att ligga lågt utåt och all marknadsföring har skötts av personalen i följebilen.

Jag lyfter på löparkepsen och säger: Pete, you are the best!

Keep on running! 

Bra på fötterna: Brooks Adrenaline (obs! jag är inte sponsrad av Brooks). Dagens löpning (24 km) gick till skogarna norr om Rosersbergs slott och självklart plockade jag lingon längs vägen.

Den klassiska frågan: hur länge håller ett par löparskor?

-300-400 miles (48-64 mil), svarar Brooks.

Nej, skofabrikanterna verkar inte tro på sina egna skors hållbarhet. Enligt mitt förmenande underskattar de grovt livslängden. Skorna håller mycket, mycket längre. Brooks senaste påstående på sin blogg att deras löparskor bör bytas ut efter 50-60 mil eftersom dämpningen då försämrats och skaderisken ökat måste betraktas som en ren lögn.

Brooks är dock inte värre än andra. Det låter ungefär likadant från alla de stora märkena. En snäll tolkning skulle vara att de månar om sina kunders hälsa, man vill inte risker att de skadas i ”nedgångna” skor. Sanningen är nog snarare att de i första hand månar om sin egen hälsa, det vill säga de vill sälja så mycket som möjligt.

Erfarna löpare går dock inte på den här bluffen. Visst, det är individuellt hur länge skor håller. Är du bra tränad behöver du säkert inte byta så ofta. Men när hörde man att det är just skorna som orsakar löparskador? Risken är nog mycket större att det istället är en massa andra saker som ligger bakom, t ex för snabb upptrappning av träningen och eller ändrad inriktning.

Lite roligt är det att det är just Brooks som kommer med dessa påståenden. Jag har sprungit i detta märke sedan starten för cirka 35 år sedan men har också haft en del andra märken. Men det är Brooks jag haft på fötterna under merparten av mina cirka 17 000 mil eller fyra varv runt jorden. Men jag har definitivt inte haft 300 par skor under dessa 35 år. Och jag har nästan aldrig varit skadad

Hur ofta byter jag då skor? Ja, det brukar handla om 1,5-2 par skor om året. Och då har jag ändå under de senaste 16 åren sprungit minst 500 mil per år. Under ett coast to coast (ca 500 mil) byter jag lite oftare men inte mer än 3-4 par brukar det gå åt. I USA är skor mycket billigare så där kan man slösa. Men skoslitaget är också större på grund av värmen. Jag har dock många skor igång och springer aldrig i samma par två träningspass i följd.

Så ta skoföretegens råd med en stor nypa salt. En annan myt de vill sprida är att skor inte bör tvättas i tvättmaskin. Jag har alltid tvättat mina i maskin och har inte märkt någon försämring.

Keep on running!

PS

När jag berättade för Brooks att jag sprungit  1 000 miles i varje par skor under mina coast to coast fick jag följande svar:

"Hi Suneson! Thanks for running with us. A cross-country run sounds like an amazing challenge. When's the next one? 1,000 miles in a pair of shoes is quite extraordinary, and we'd recommend replacing them a bit more frequently just to stay safe. Let us know if your cross country trips take you through Seattle next time!"

I mål efter ett blåsigt och kallt 6-timmarslopp i Oxelösund, mitt första ultralopp. Totalt fick jag ihop 61,287 km. Till vänster Stig Söderström, 73, Kvarnsvedens IF. Stig är en av Sveriges mest erfarna långdistanslöpare med över 800 maratonlopp  och idag kom han upp i 45 235 km under sina sex timmar.

Är det ultralopp jag ska satsa på istället för halvmaror och helmaror? Nej, jag tror inte det även om det gick bra i mitt första ultralopp.

Märkligt nog har jag aldrig tävlat på ultradistanser (lopp längre än ett maraton) men i lördags sprang jag ett 6-timmars i Oxelösund. Hur skulle det gå för ett blåbär bland ett 40-tal ultrarävar? Hur lägger man upp taktiken? Frågorna var många men egentligen hade jag inget att bevisa och för ovanlighetens skull var jag inte nervös.

De yttre förutsättningarna var dåliga; blåsigt (8 sekundmeter), 7 grader och mulet. Motvinden var besvärande och medvinden kompenserade inte. Dessutom var nog inte uppladdningen den bästa- jag hade 13 träningsmil i benen samma vecka som loppet. Tur då att motorn på löpbandet på mitt hotell i Nyköping dagen innan var trasig . . .  

Loppet var välarrangerat. Däremot förstår jag inte vad en del löpare hade där att göra. Några hade bestämt sig för att promenera under sex timmar. Varför ställer man då upp i en löpartävling? Andra verkade ha bestämt sig för att avbryta när de nått maratondistansen trots att det var ett 6-timmars lopp de anmält sig till. Dessutom ingick ett 1- och 3-timmarslopp i tävlingen, något som förvirrade när dessa löpare svischade förbi.

Blåbär till trots förstod jag att knepet var att hålla en så jämn hastighet som möjligt. Noterade att några rävar sprang väldigt ojämnt och dessa blev senare upphunna och omsprungna flera gånger om Varvet mätte 1 233 meter men blev aldrig monotont, Från början hade jag bestämt att dricka en mugg var femte kilometer men efter fyra mil blev det en mugg vid varje varv. Jag hade i åtanke senaste halvmaran i Göteborg där jag tappade 2-3 kilo i vikt trots att det var kallt.

Efter marapasseringen bestämde jag att byta skor, från ett par väl dämpade till tunna och lätta träningsskor (Nike Free). Det var så jag gjorde i USA- alltid ett skobyte mitt under dagen för att minska skaderisken. Sett så här i efterhand var nog skiftet ett misstag; jag hade inga problem och bytet sinkade mig tre minuter, dessutom började varvtiderna bli allt längre efter att tidigare ha sprungit väldigt jämnt.

I USA lyssnade jag mycket på musik under löpningen. Men här ”vågade” jag inte göra detta, det skulle inte se seriöst ut att springa med lurar i öronen, trodde jag. ”Fjantigt”, var hustruns kommentar efteråt.  Men jag såg flera löpare göra detta, dessutom synnerligen ”seriösa” löpare.

Särskilt kvinnorna imponerar i ultralöpning. Jag blev varvad massor av gånger av t ex 31-åriga Jennifer Honek från IF Linnéa. Hon gjorde 70,6 km, bara 6 km kortare än bäste mannen, 44-årige Jonas Brantvall från UT Kolmården.

Med undantag från de sista varven vid vätskekontrollerna sprang jag hela tiden. Jag var inte slut och hade nog mera att ge men efter maratonpasseringen kändes det rätt ointressant hur långt jag skulle komma. Synd, jag hade nämligen ett svenskt åldersrekord i M65 inom räckhåll. Nu blev det 61,287 km och en åttonde plats, bara cirka 2 km från det svenska rekordet (Kjell-Ove Skoglund, Strands IF 63,220 km år 2007).

Mersmak? För tidigt att säga.

Keep on running!