Du är aldrig för gammal för att springa. Från vänster Tommy Wallentin, P-O Björkman, Björn Suneson och Lars Söderberg, alla Vallentun FK. Saknas på bild Bengt Lindgren.

Ska jag vara förste man över mållinjen i en löpartävling krävs det att alla konkurrenter är minst 65 år! Så var det i dag i Veterankraftloppet.

Andra segern på raken i detta något udda lopp där alla måste ha fyltt minst 65- en 94-åring var med i gångklassen 5 km. Mina segrar har dock varit föga märkvärdiga; knappt under 47 minuter i år på 10 km. Ifjol kände jag mig jagad, i dag var försprånget så stort att jag kunde ta det lugnt på den vackra tvåvarvsbanan i Stora Skuggan i den kungliga Nationalstadsparken.

Här resultaten.

Hade inte mer än kommit till startområdet förrän en mikrofon stacks under nosen- ryktet om USA-löpen hade nått ut även i pensionärskretsarna. Och det var en angelägen fråga speakern Ulf Eling ställde:

-Vad tycker du om den här typen av löpartävlingar?

Där satt den! Det är precis den typen av frågor jag vill ha- frågor om äldres idrottande, ett synnerligen styvmoderligt behandlat ämne. Jag kunde nu berätta att äldre knappt får någon uppmärksamhet och att få förstår att Sverige har mycket bra veteraner inom friidrotten. Jag tog Bibbi Lind från Solvikingarna som exempel.

-När hon på Stockholm Vintermarathon 2014 som 70-åring satte nytt åldersvärldsrekord (3.36) förstod  ingen storheten. Jonas Buud och den kvinnliga segraren fick all uppmärksamhet trots föga märkvärdiga tider.

Kjell Erik Ståhl, 70 år, intervjuas av Ulf Elving efter loppet.

Sveriges största maratonlöpare genom tiderna, Kjell Erik Ståhl, förgyllde tävlingen. Att slå Stålet var naturligtvis en dröm för många och några gjorde det. Jag passade på att fråga honom om han kände till några elitlöpare idag som springer mer än 1 000 mil om året.

-Du får nog söka bland motionärerna. Jag tränade inte mest, men smartast.

Keep on running!

Innan lingonen silas mixas de. Ytterst lite socker behöver tillsättas. Lingondricka har blivit min nya bords- och sportdryck.

Bamse har sin dunderhonung. Jag har min hemgjorda lingondricka. Inga problem i dopningskontrollen men Bamse skulle nog åka dit på honungen.

Finns det något roligare än att plocka bär? Jo, säkert, men att på springande fot med baby joggern bege sig ut i skogarna är bland de roligaste jag vet. Du får ett långpass som heter duga, du får se nya områden och njuta av lugnet i naturen, allt är dessutom gratis och efteråt får du ett trevligt men tidsödande jobb med att rensa bären. Och slutresultat är underbart; blåbärskräm, lingondricka , infrusna bär för vinterns behov etc.

Senaste veckorna har mycket kretsat kring bärjakt och fler heldagsutflykter ska det bli. I förra veckan tog jag pendeln upp till Rosersberg och sprang sedan ner till Vallentuna, plockade bär längs vägen, stannade till för fika på Hökeriet och fick se några runstenar. Bingo för en torr pensionär! Och i veckan en ny tremilare upp till Gillingebanan.

Lingon är favoriten- klart roligast att plocka. Tillgången är sådär i år medan det finns hur mycket blåbär som helst. Säsongen för blåbären är dock snart över och jag är mätt på bären, det går dessutom inte in mer i frysen. Men behovet av lingon är omättligt eller rättare sagt otörstligt. Allt blir nu till lingondricka och några av barnen har blivit "lingonister". Roligast av allt är ändå kanske att forskningen pekar ut lingon och även blåbär som de nya superbären- hur nyttiga som helst!

Mitt "1 000-mila projekt", att i år springa totalt tusen mil,  rullar vidare. Det har gått på räls men höll på att spåra ur i veckan. Jag råkade ut för någon mystisk muskelvärk i midjan (kanske allt lingonplockande eller att jag legat fel i sängen?) vilket medförde att jag hade ont när jag sprang. Jag har inte råd att missa några dagar utan måste springa ca 14 mil i veckan för att klara målet. Dessbättre släppte värken och jag fick ihop ännu en fin mängdvecka.

Jag har försökt kolla vilka svenskar som de senaste åren sprungit över tusen mil ett enskilt kalenderår men gått bet. Kanske vet du någon som gjort det? Lämna gärna i så fall en kommentar! Det vore ju roligt om jag 2016 kunde bli "Sverigemästare" i mängdlöpning. Men nog borde det finnas någon som springer mera än en 68-årig pensionär?

I veckan försökte jag att med vagn springa uppför Hammarbybacken utan att stanna. Det gick naturligtvis inte. Ska göra ett nytt försök utan vagn.

Veckans distans: 157 km

Årets distans:7 726 km

Keep on running!

Står jag här som vinnare i åldersgruppen då jag som 70-åring springer Boston Marathon på riktigt 2018? Se Jans    13 minuter långa vido om hur jag sprang ett 90-tal maraton över Amerika innan jag korsade mållinjen i Boston.

Boston Marathon ska springas innan löparskorna ställs på hyllan. Siktet är inställt på 2018 och målet är en pallplats.

År 1982 köpte jag på rea James F Fixx numera klassiska bok "Löpning". I ett av kapitlen beskrivs i detalj Boston Marathonbanan. Jag hade precis börjat springa och berättelsen grep tag i mig direkt. Detta lopp måste jag löpa, tänkte jag.

Men det har av olika anledningar inte blivit av. Fast i år under mitt femte coast to coast avslutade jag med Boston Marathonbanan, dock utom tävlan och drygt tre månader för sent. Halvvägs villade jag bort mig och jag fick tyvärr aldrig uppleva Heart Break Hill, de fruktade backarna.

Så här skriver Fixx:

"Du kan nå 16,3  miles och känna dig spänstig och optimistisk och fem miles senare kan du vara en ruin. Detta är början av vad som kollektivt betecknas som Heart Break Hill, en serie på tre eller fyra backar som sliter ut den segaste idrottsman. Ingen av backarna är speciellt brant eller lång; det är helt enkelt så att de kommer i fel del av loppet och i kombination är de något som bara en macochist kan önska sig". 

Kanske är jag en macoochist? Jans nya vido, som på ett skojigt sätt sammanfattar mitt femte coast to coast, ger en antydan åt det hållet. Snö, tornados, öknar och tropisk hetta är några ingredienser. I filmen, strax efter mitten,  visas också för första gången rörliga bilder då jag springer ut i Atlanten på den dyiga stranden utanför Boston.

Stora maratonlopp, som London, New York och Chicago är jag annars inte intresserad av. Men Boston, världens äldsta, är verkligen något speciellt. Vad skulle då krävas för en pallplats i Boston 2018? Ja i år hade segraren i M70 3.32 och trean 3.47. Det kan jämföras med mina 3.26 i år som 68-åring i MIlano.

Tävlade i veckan på 3 000 m på Slottsskogsvallen i Göteborg. Vågar knappt nämna tiden men du kan kolla på bilden under . . .

Veckans distans 168 km

Årets distans: 7 569

Keep on running!

Maratonstenen vid Sollentuna kyrka markerar vändpunkten för maratonloppet vid OS i Stockholm den 14 juli 1912. Själv har jag högre aspirationer än ett OS -deltagande. .

Först nu vågar jag avslöja min hemliga dröm för en större krets: I år ska jag försöka komma upp i 1 000 mil. Det skulle i så fall bli ett PR och kanske mer än någon i den svenska långdistanseliten kommer att springa i år.

Det blir naturligtvis svårt men inte omöjligt. Ska det ske måste det ske efter ett coast to coast-år. Att grunda med 525 mil gör saken onekligen lättare.

1 000 mil innebär drygt 19 mil per vecka eller 27 km i snitt varje dag. Det skulle jag inte ro i land med. Men efter USA-löpet ligger jag nu riktigt bra till. Jag är uppe i 740 mil och skulle behöva springa  knappt 14 mil/vecka året ut.

Även 14 mil är normalt mycket för mig. Men med tanke på att jag i USA sprang 35-40 mil per vecka är det inte så blodigt. Jag har vant kroppen vid stora doser och har denna gång inte trappat ner träningen lika mycket som tidigare. Så det där jag skrivit om att ha återgått till normalläget stämmer inte riktigt.

Jag har tidigare varit ganska nära 1 000 mil- rekordet är från 2007 och är på 948 mil. Det var efter mitt första coast to coast men då hade jag inte en tanke på att försöka nå 1 000 mil. Men i år känns det som om det är sista året det är möjligt.

Att långdistanseliten springer mycket vet vi. Och att man i Sverige sprang mera på 70- och 80-talet vet vi också. Vi har läst om enorma träningsveckor på 20 mil, ja ibland över 25 mil. Men skrapar man lite på siffrorna träder en annan bild fram; den svenska eliten springer inte särskilt mycket utslaget på ett helt år. Därför är just våra elitlöpare "bara" svensk elit.

# Ta t ex Kjell-Erik Ståhl, vår främste maratonlöpare genom tiderna. Hur mycket tränade han egentligen? Ja, själv berättar han i en intervju från 1977 med Marathon.se att han under 80-talet normalt sprang 17-18 mil i veckan (1-2 intervallpas) med toppar på 22 mil. Men utslaget på ett år blev veckosnittet 14 mil, mycket på grund av att resor och tävlande. I samma intervju  säger han att hans tyngsta träningsperiod var1974 då han under tre veckor  i Spanien tillsammans med  Göran Bengtsson, Anders Gärderud och Göran Högberg hade vecodoser på runt 25 mil.

# Bo Engwall, en annan maratonlegendar och svensk mästare, sprang som mest 18 mil i veckan ett enskilt år (1979). Få lär slå hans snitt på 14 mil/vecka under 20-årsperioden 1978-1997.

# Ulf Johansson, min läromästare, sprang också väldigt mycket- som mest 834 mil år 1980. Under Engwalls 20-årsperiod blev det i snitt cirka 13 mil/veckan.

-Mitt stora fel med träningen var att jag sprang för fort på distanspassen, hade veckodoser på 20-25 mil och hade viloveckor på 15-18 mil, har han senare berättat för mig.

# Mustafa Mohamed sa i en intervju för något år sedan att hans träningsveckor låg på 17-19 mil, att han gjorde ca 13 pass i veckan varav 3-4 var kvalitet.

Det som slår mig är inte hur mycket den yppersta svenska maratoneliten tränar, snarare hur lite. Grunden för de flesta är långsam distanslöpning. Att detta är melodin råder sammstämighet om, ju fler mil desto bättre resultat på maraton. Och det finns inga "skräpmil".

Men är det ändå inte lite märkligt att en 68-årig pensionär, som dessutom aldrig tillhört eliten, springer mera än den svenska maratoneliten? Fast ultralöparen Bertil Järlåker lär ingen slå- han har det innoficiella världsrekordet i mängdlöpning ett enskilt kalenderår (1985) då han sprang 14 572 km. Mängd i all ära men varken Bertil eller jag har varit några fartfantomer på maran.

Förra veckans distans: 169 km

Sprungna mil sedan årsskiftet: 740

Keep on running!

Gott om små grodor i naturreservatet Lännaskogen men ont om blåbär och lingon.

Alla säger att det är så gott om blåbär i år. Jag har gjort massvis med expeditioner i alla väderstreck men kommit hem ganska tomhänt. Idag sprang jag dessutom vilse med kärran i oländig terräng.

Vårdslöst? Ja, jag tog nog för stora risker i dag. Det var lite som ett coast to coast- jag bara sprang på. Stigen blev allt smalare, fick lyfta kärran över nedfallna träd, var ute i ett kärr och plötsligt fanns ingen stig längre. Jag fortsatte ändå, nu i obanad terräng- jag kommer alltid fram på något sätt, resonerade jag djupt försjunken i bärplockandet. Jag har ju dessutom en telefon, en gps, ett SL-kort och en femhundring i väskan . . .

Sedan satte regnet in. Slog på gps:en men blev inte så mycket klokare. Att det var långt till närmaste väg, förstod jag däremot. Det var nu jag borde leta mig tillbaka men jag fortsatte och hade inte en susning om var jag var. Hörde jag inte bilar? Nej, det var suset från granarna.

Stockholm är ju så tättbebyggt, man kommer till sist fram till en väg, hörde jag mig säga. Vid det här laget borde jag vara riktigt orolig, skulle vara hemma om två timmar och laga mat till yngsta barnet. Klädseln var kanske heller inte den bästa; bara en tunn tröja, en löparjacka och bara ben. Kände mig dock inte det minsta orolig. Det är i alla fall ljust, jag fryser inte och jag har ju telefonen.

Då kom jag att tänka på friluftsmänniskan och långlöparen Bernt Hedlund jag träffade härom veckan. Hade frågat honom om vad man gör när man kommer bort från leden, exempelvis Sörmlandsleden.

-Inga problem. Det är bara att vända tillbaka och snart hittar du nästa orange markering på trädet, hade han sagt.

Här fanns visserligen inga markeringar på träden. Men jag vände tillbaka, kände igen mig här och där och såg också hjulspåren från vagnen. Efter en halvtimma var jag ute på skogsbilvägen jag lämnat. Räddad!

Två äldre kvinnor med lösspringande hundar kom vandrande och jag beklagade mig för dem.

-Jag har bott här i tjugo år och det var först efter tio år jag slutade att gå vilse, skrattade hon och undrade lite försynt om farbrorn nu visste var han var.

Jo, det visste han. Jag var inte långt ifrån Ågestaverket, Sveriges första kommersiella kärnkraftverk som bommade igen 1974 och idag är ett övningsfält för Stockholms brandförsvar. Det stora skogsområdet intill är naturreservatet Lännaskogen i Huddinge kommun. I broschyren jag tog vid utpasseringen läste jag i reservatreglerna:

# " . . . inte störa djurlivet genom att fånga eller döda däggdjur, fåglar, kräl och groddjur . . "

Den lilla grodan jag tagit upp i min hand släppte jag försiktigt ner i diket igen. Men hur var det med de gamla damerna- stod det inte i reglerna att det också var förbjudet att medföra okopplad hund?

Dagsverket gav en ynka liter blåbär och 1,5 liter inte helt mogna lingon. Fördåligt- senare i veckan planeras ett nytt långskubb till säkrare och för mig mer kända jaktmarker-  Vallentuna.

Keep on running!

PS

Äntligen mycket blåbär! I en skogsdunge längs Såstavägen  i Täby plockade jag på fredagen snabbt över tio liter bär, stora och fina.

I Veterankraftloppet måste löparna vara minst 65 år- bra eftersom pensionärerna då lyfts fram och inte som i så många andra tävlingar missgynnas gentemot yngre löpare. Omgiven av Sten Odenblad, Fredrikshof FIF,  P-O Björkman och Tommy Wallentin, Vallentuna FK och Ola Bryngelsson Fredrikshof. Bilden från 2015.

I de flesta löpartävlingar premieras enbart den snabbaste löparen, inte den bästa prestationen. Det gör att många äldre löpare aldrig får några priser trots att de ibland till och med presterar bättre än eliten.

Åldersdiskriminering? Ja, men inte medveten. Många förstår inte att även äldre kan vara minst lika duktiga som yngre löpare. 30-åringen som springer milen på 40 minuter är faktiskt något sämre än 65-åringen som gör  milen på 50 minuter när tiderna jämförs med motsvarande tider för världens bästa 30- respektive 65-åringar på distansen. Ändå är det 30-åringen som får priset och äran.

Ja, så där tokigt blir det i tävlingar som inte har en åldersklassindelad resultatlista (5-års klasser). Men i Sverige åldersomräknas inte resultaten enligt WMA och visas i en separat tabell.  Det förekommer däremot rätt ofta i USA där äldre löpare står högre i kurs.

I tävlingar med få deltagare kan man naturligtvis inte dela ut priser i varje åldersklass. Därför skulle en WMA-tabell vara bra. Men det var länge sedan jag såg sådana resultatlistor i Sverige. Konstigt.

En annan lösning kan vara att ha en grov åldersindelning. I USA är det relativt vanligt att man ger priser till de främsta i master-klassen (löpare 40 år eller äldre) och i grand master-klassen (löpare 50 år eller äldre), det förekommer även ibland en senior grand master-klass (60 år eller äldre). Kunde inte det vara något för Sverige?

Jag brukar ibland roa mig med att åldersomräkna mina resultat. En 50:e eller 100:e placering i något lopp behöver inte vara så dålig som det ser ut på pappret. . . . För säkerhets skull håller jag numera tyst om resultatet- säger jag till 30-åringen att jag egentligen var bättre, ja då är vi evigt fiender.

Varför allt detta tjat om ålder och tider? Självklart talar jag i egen sak. Men andelen löpare över 50 år verkar öka i tävlingarna, I Stockholm Marathon låg andelen 2010 på 19 procent och steg till 21 procent 2015. Tendensen är den samma i Växjö Marathon. I dessa tävlingar finns åldersklasser så här är det inga problem. Men i de flesta andra lopp, bl a många halvmaratonlopp, saknas åldersklasser.

Så är det t ex i Göteborg där Solvikingarna varje år i oktober anordnar en mara och en halvmara. I maran finns åldersklasser men i halvmaran, som har fler deltagare, finns inga. Där ges priser enbart till de tre främsta männen och kvinnorna. Problematiskt. Ifjol presterade (åldersomräknat) en 53-årig norrman på plats nummer 16 bättre än segraren, en 34-åring från Ullevi FK. Surt för norrmannen som fick åka hem utan pris. Hade man haft en master-klasser hade problemet varit ur världen. Kanske något att tänka på inför nästa års tävling?

Vi motionärer bländas av eliten och har svårt att förstå hur Isabellah Andersson, Mikael Ekvall och Jonas Buud m fl kan springa så fort. Men faktum är att några av våra veteraner på långdistans är minst lika bra, ja ibland bättre än eliten. När Solvikingarnas Bibbi Lind häromåret satte nytt åldersvärldsrekord  i maraton som 69-åring och 70-åring uppmärksammades det inte. Få förstod storheten, allt ljus föll på våra inte så bländande elitlöpare.

---

Veckans distans: 177 km

Årets distans: 7 232 km

Keep on running!

Tre par löparskor, framhjulet till min amerikavagn, Gatorade, solkräm och en eltandborste- allt fick jag tillbaka idag! Efter nio dagars väntan kom min dotters resväska tillbaka, en väska som försvann på planet hem från USA. I väskan hade jag lagt diverse prylar, glädjande nog saknar vi inget. Mest glad är jag för hjulet, det var närmast oersättligt.

Veckans distans: 141 km

Årets distans: 7 055 km

Keep on running!

"Sociallöp" lördag, 30 km på Järvafältets grusvägar och stigar med Peter Nilsson, Kenneth LE (gul tröja) och Patrik Hernwall (ej på bild). Ännu ett typiskt löp där jag återgick till gamla rutiner för att komma tillbaka till gammal god form efter ett coast to coast. Bilden från Säby Gård där man precis öppnat och där jag intog en stor räkmacka, wienerbröd, dammsugare, kaffe och cola (har aldrig problem med att springa på full mage).

Keep on running!