Vågen i Hemlingbystugan i Gävle visade på 58,5 kilo. Det var nog rena glädjemätaren, jag måste väga minst två kilo mera. Annars måste jag nog börja äta upp mig på amerikansk husmanskost, det vill säga hamburgare.

Amerikakofferten packas, motellrum i Kalifornien bokas, kreditkorten kollas, rutten gås igenom en sista gång. Nu pågår finputs inför det stora Äventyret som startar den 19 april.

Idag åkte jag upp till Gävle för att träffa min bror Jan och göra sista finslipningen inför mitt femte coast to coast. Jan ska ju vara min följebilschaufför under cirka två veckor i Nevada och Utah, 500-milstrippens kanske besvärligaste partier.

Vi gick igenom rutten och stämde av diverse praktiska detaljer. Körschemat i datorn omfattar 93 dagar och totalt cirka 500 mil.

Uppe i Hemlingby passade jag på att springa milspåret. All snö är nu borta, stigarna är tämligen torra och löpvänliga men i slalombacken ligger det forfarande kvar ganska mycket.snö. Området är rena paradiset och det är kanske inte så konstigt att den lokala löparklubben, Hemlingby LK, har många bra löpare i sitt stall. En av dem mötte jag idag, Kjell Björk. Han har slagit mig flera gånger i Bore Cup.

-Har du sprungit upp från Stockholm? skrattade han.

Den 19 april står jag med fötterna i Stilla Havet vid Baker Beach någon kilometer från Golde Gate-bron. Jag tar en liten omväg över bron fram och tillbaka och på kvällen skriver jag mitt första "amerikabrev" hem till gamla Sweden.

Allt känns bra inför USA, oroväckande bra, höll jag på att säga. Imorgon söndag hoppas jag kunna stänga locket till amerikakofferten. Vi hörs!

Veckans  distans: 57 km (sprugna km sedan årsskiftet 1606)

Keep on running!

Hej läsare. Hej pappa - detta är din son och webbmaster som talar.

Tiden har nu sprungit ifrån den gamla bloggen som har levt på konstgjord andning. Den har tjänat oss väl, men nu är det dags att kliva in på 2010-talet och skrota originalsidan som skrevs när jag knappt var torr bakom öronen.

Istället kommer nu version 2.0 som är anpassad för lite modernare datorer samt även för mobiltelefoner som många numera använder för att besöka sidan. Innehållet är det samma, men sidan ska förhoppningsvis fungera lite bättre.

Jag har skrivit ihop den nya sidan med en hand och en skrikande tvåmånaders bäbis i den andra så det är möjligt (högst troligt) att vissa saker fortfarande lider av barnsjukdomar. Säg isf. till.

När jag ändå är här så tänkte jag passa på och önska pappa ett stort lycka till! Keep on running!!!

/nisse

3.26.05 i Milano Marathon och trea i M65, det får jag efter omständigheterna vara nöjd med.

Besök gärna Milano men maratonloppet kan du med fördel låta bli. Det gick ändå vägen trots den trista och svårsprugna banan. Ska jag tacka rödbetsuppladdningen för det?

Förr var det pasta, nu är det rödbetor som gäller. För första gången har jag prövat att ladda med att dricka rödsbetsjuice och äta råa rödbetor. Det försnämnda uthärdligt, det sistnämnda  tidskrävande och vidrigt. Effekten? Det kan jag inte uttala mig om men expertisen menar att det höga nitratinnehållet utvidgar blodkärlen och ökar prestationen. All eventuell extrakraft kunde jag behöva för det kom att visa sig att Mialno Marathon var en besvärlig historia.

Milano och Stockholm är jämnstora metropoler.  Men själva maratonloppet i Stockholm är tre gånger större även om Milano har cirka 20 000 deltagare när stafetter, barnlopp med mera räknas in. Milanomaran tycker jag är klart överreklamerad och att den skulle vara "snabb" håller jag inte riktigt med om.

Snubbelvarning! Spårvagnsspår och stenläggning gjorde banan svårsprungen.

Nej, banan var inte bra; knixig, gatsten, spårvagnsspår och trista förortsområden. Bitvis sprang vi på typ motorväg. Enda fördelen var att det inte var så många backar men helt platt var banan inte. Att blanda en massa lopp i samma tävling är mindre lyckat- plötsligt blir du omsprungen och du vet inte om det är en maratonlöpare eller bara en stafettlöpare som passerar.

Plus däremot för en välarrangerad startprocedur och välfyllda serveringsbord med massor av frukt och annat gott. Att dessutom ha vattenflaskor utplacerade är toppen- det behövdes för det blev uppåt 20 grader och jag kunde nu hälla vatten över huvudet.

Trots svårigheterna gick det överraskande bra. Jag hade dock hoppats att kunna putsen tiden från Malaga men nu blev det cirka två minuter långsammare. 3.26.05 och en tredje plats av 43 gubbar i M65 är jag dock nöjd med. Jag låg tvåa i klassen fram till 30 km men blev slagen med cirka två minuter, ettan var helt överlägsen på 3.13.

Jag sprang ganska jämnt fram till 30 km; varje 10 km gick på 44-47 min men sista på 52. Innan hade jag läst i Rune Larssons bok om hur han mot slutet på sina ultralopp kunde ta ut sig till medvetslöshet. Jag saknar den förmågan. Hur gör man, kan man träna sig till detta?

För att springa ett maratonlopp i Italien krävs ett friskhetsintyg. Men arrangören tittade inte ens på mitt intyg när nummerlappen hämtades ut. Tusen kronor kastade i sjön!

Det här var min första mara i år och kanske också den sista. Jag brukar bara springa 1-2 maror per år. Däremot ska jag nog försöka få till en halvmara. Nu känns det skönt att helt kunna koncentrera sig på kommande coast to coast.

Kerep on running!

Trotjänaren till vänster har rullat två gånger över USA och sattes idag ner i källaren efter vårrengöring. Babyjoggern till höger är i nyskick och ska snart ut på sin jungfrufärd.

Tre veckor kvar till start. Den 19 april rullar jag över Golde Gate-bron för att 93 dagar och 500 mil senare kasta mig i Atlanten utanför Boston.

Planeringen av coast to coast Nr 5 ärf i full gång. Det går inte en dag utan att några detaljer fixas. Idag t ex  togs den nya joggingvagn upp från källaren och den gamla sattes ner efter rengöring. Den gamla ja, en riktig trotjänare som rullat två gånger över amerikanska kontinenten och massor av mil i Sverige. Det gör uppåt 1 500 mil-vilken barnvagn skulle palla för det?

Just nu är det en väldigt angenäm tid. Det brukar ju sägas att planering är halva nöjet. De flesta bitarna är på plats, framför allt de två viktigaste; rutten och träningsförberedelserna. Varenda dag är ganska detaljerat planerad- jag vet var jag ska sova och var jag kan äta. Nåja, det blir säkert några enstaka campingnätter. Att sova ute gillar jag inte. Ska jag skippa sovsäcken för att få lite mera plats i packningen och istället riskera några köldnätter? Se där en fråga jag brottas med!

Träningsförberdelserna tycker jag har gått bra. Känner mig mycket motiverad och jag är i skaplig löpform. 16-milaveckan för två veckor sedan satt fint- kändes som om jag hade gott om krafter kvar. Har därefter genomfört en del intervallpass och dom har också känts bra. Hur bra/dålig formen är får jag veta om en vecka då jag springer Milano Marathon.

I veckan löstes också diverse datorproblem. Den vattenskadade läsplattan från förra coast to coast byttes ut och nu ska jag ha bra grejer igen. Återstår lite fixande med hemsidan (det sköter webmaster Nils). Och så ska jag beställa en bunt nya tuffa visitkort. På baksidan ska amerikanerna kunna läsa att de haft det höga nöjet att träffa en 68-årig "world record holder". Sådant skryt gillar dom!

Några småsaker återstår dock inför avresan till USA den 18 april. Även denna gång ska jag göra den traditionsenliga löpningen till Arlanda för att köpa en stor plastpåse att lägga vagnen i.  

Keep on running! 

Svettdroppar på bandet. Efter 2 km löpning börjar det droppa från pannan, efter 3 km får jag svettgenomslag på tröjan och efter 10 km är jag plaskvåt och de forsar svett längs benen.

Det är för varmt på gymmen. Temperaturen vid löpbanden borde sänkas från dagens 21-23 grader till 15 grader. Men gymbesökarna håller god min och ingen klagar.

Hur länge ska detta vansinne pågå med att löpband och andra konditionsmaskiner på gymmen är placerade i alldeles för varma utrymmen? Är det bara jag som reagerar?  Ja, det verkar så för när jag talar om för personalen att det är alldeles för varmt kring löpbanden får jag svaret att ingen annan klagat. Fast på ett gym noterade de mina synpunkter så där är kanske en föändring är på gång.

Hur varmt är det då på gymmen? Jag bestämde mig för att ta reda på saken och skaffade en  hygrometer/termometer, som mätte såväl luftfuktighet som tempertaur. Och svaren överraskade. Visst, det var varmt på gymmen men inte riktigt så varmt som jag trodde.

I veckan har jag gjort mätningar på tio Friskis & Svettis inom tullarna (samtliga anläggningar med löpband). Jag provsprang banden under minst 3 km, placerade mätapparaten i facket framför mig (dock inte i kontakt med maskinen). Vid testtillfällena var det gott om löpare runt mig.

Här resultaten:

Vad säger tabellen? Först luftfuktigheten. Den är utmärkt, samtliga F&S verkar ha mycket bra ventilation, luften känns inte instängd eller luktar illa, inga tecken till kondens trots flåsande löpare. Normal luftfuktighet i bostad brukar vara 40-60 procent, gärna 50. Alltså ganska torr luft på gymmen vilket medför att svetten dunstar bättre.

F&S Skanstull. Här blir du snabbt svettig, temperaturen runt löpbanden, roddmaskinerna och crosstrainer ligger runt 23 grader. Inga extra fläktar finns uppsatta.

Temperaturen då? Ja, "normaltemperatur" i en bostad bör inte överstiga 24 grader och inte understiga 18. Men nu är inte F&S en bostad utan ett ställe där vi rör oss och blir varma. Att i redskapshallar ha runt 20 grader kan vara ok, lägre skulle kanske uppfattas som kallt. Men över 20 grader vid löpband och andra konditionsmaskiner är inte så bra.

Jag har pratat med folk som springer på banden och trots att de flesta är ganska svettiga efter bara 15 minuters löpning är det egentligen ingen som tycker att det är något konstigt. Man har uppenbarligen vant sig vid att det ska vara så här. Det är kanske inte för inte gymkedjan heter just Friskis & Svettis . . .

Förbättringspotentialen är säkert stor. Först bör konditionsmaskinerna stå i ett eget utrymme. Vad som kan vara lämplig temperatur är svårt att säga men 15 grader skulle förmodligen inte upplevas som kallt, inte ens för den som bara springer 5-10 minuter. En del gym har en fläkt stående på golvet, enstaka löpband på F&S kan ha en liten fläkt på själva maskinen men inget av det här  hjälper.

På ett långpass en varm sommardag i Sverige blir jag inte så svettig som på gymmet. Att svettas utomhus spelar ingen större roll men på gymmet vill jag helst slippa att bli dyblöt. Och löparna intill mig vill nog också slippa se och känna en svettstänkande och stinkande pensionär.

Keep on running!

Jan kommer under drygt två veckor att köra följebilen i Nevada och Utah. Han är van vid tuffa förhållanden och kolla här denna video från hans åkning från Flaine i franska Alperna.

Snö? Nej, saltöken längs motorvägen I 80 genom Bonneville salt flats i Utah. Här kan det vara fem mil till nästa avfart- vidriga förhållanden för en löpare som är helt beroende av servicen från en följebil.

Han är 73 år, förmodligen Sveriges bäste utförsåkare för sin ålder och en fena på planering. Jag talar om min bror Jan som fått det tuffa jobbet att vara min chaufför genom sand- och saltöknarna i Nevada och Utah.

Nej, det hade inte gått utan följebil den här gången. Är det öknar, tio mil mellan motellen och inga restauranger, ja då måste jag ha hjälp. Jag riskerar inte hälsa och livet. Löpningen genom Nevada och Utah blir nog tuff ändå.

Några dagar efter att jag lämnat Kalifornien och kommit in i Nevada sluter Jan upp med följebilen han hyrt på flygplatsen i Oakland, San Francisco. Hans huvuduppgift blir att komma ut och hämta mig på vägarna när jag gjort mina fem mil, sedan köra mig till ett motell och dan därpå köra ut mig till platsen där jag slutade löpningen. Varje dag ses vi också för lunch, antingen på ett fik eller annars kör han ut mat till mig.

Vi kommer alltså inte att se varandra särskilt mycket under tiden löpningen pågår. Jan kommer att jobba som en Wallenbergare; att verka men inte synas. Under dagen kan han fixa smågrejer för mig men mest vara för sig själv och få tid för eget turistande. Att bara sitta och vänta i en  vägkorsning skulle bli mördande trist. Den här gången tar han inte med sig sina rullskridskor så vi kommer inte att springa/rulla ihop vilket vi gjort på tidigare äventyr.

Hyrbil är billigt i USA om den bokas i Sverige, att boka på plats blir mycket dyrare. Firmorna tar däremot ut en saftig avgift för gps vilket gjorde att vi köpte Garmins billigaste gps i Sverige och satte in min gamla USA-karta. Det blev billigare än att hyra,  samtidigt som vi fick den "till skänks".

Under mitt senaste coast to coast (2014) var Jan också chaufför i Nevada och Utah. Det fungerade ypperligt. Rutten den här gången är något tuffare varför behovet av hjälp är ännu större- jag får bland annat en svår etapp på 66 km i saltöknen.

De flesta som springer över USA har följebil, i regel hela vägen. För löparen blir det en helt annan upplevelse och också enklare eftersom problemen med att hitta motell försvinner. Mina tre första löp skedde helt utan följebil, under det fjärde hade jag följebil under cirka två veckor och nu occkså två. Även om jag skulle kunna kalla mitt femte coast to coast för Rekordlöpet har jag redan rekorden för antalet löpningar över USA och antalet utan följebil. Skönt att inte behöva bevisa något  . . .

Keep on running!

Några av löparna i M60-klassen. Från vänster Roland Jansson, Uppsala LK (fyra idag), Jörgen Thorsell, Falu IK (etta), Alex Bonn, Vallentuna FK (tvåa), Björn Suneson, Vallentuna FK (trea) och sittande Lars Söderberg, Vallentuna FK (femma).

Tävling är tävling och då är det resultaten som räknas. Men är det alltid den snabbaste löparen som är "bäst"? Nej, inte nödvändigtvis.

Idag sprangs fjärde och sista deltävlingen i Bore Cup. Ifjol blev jag fyra i sammandraget i M60 och samma lite trista placering i år. Ändå gick sista deltävlingen någorlunda bra- de 7,5 km gick på 32.16 och på det blev jag trea i åldersklassen, dryga tre minuter efter suveränen Jörgen Thorsell, Falu IK. Men vem förstod att Jörgen egentligen var den bässta löparen i hela cupen?

Bore Cup skiljer sig något från vanliga löpartävlingar; löparna håller ofta hög klass och relativt många är äldre. Eftersom deltagarantalet ligger runt hundra per deltävling tävlar man i tioårsklasser, inte i femårsklasser vilket annars är normalt. Det senare gör att det kan bli  chansartat vem som vinner klassen. Så om det är någon tävling där man ser fram emot att vara yngst i klassen är det just i Bore Cup.

Något snack om vem som skulle vinna min klass, M60, var det dock inte. Falulöparen Jörgen Thorsell, 64 år, var överlägsen. Jag skulle vilja utnämna honom till Kung Bore- löparen som presterade bäst i hela Bore Cup 2016.

Men hur kan en 64-åring vara bäst när det i Bore finns killar i 20-30-års åldern som gör milen på 34 minuter?  Jo, om man åldersomräknar resultaten så har Jörgen gjort den bästa prestationen. Visst, det är en lek med siffror men ändå inte så dumt eftersom äldres prestaioner då också lyfts fram.

Så varför inte till nästa år instifta två nya priser; "Kung Bore" och "Drottning Bore"? Priser alltså till den man och den kvinna som gjort den bästa prestationen med hänsyn tagen till åldern.

Åldersomräknade resultat förekommer knappt längre i Sverige. Vi hade t ex Vällingby Springstar, 10 km, som gick i samband med Vällingby Marathon, men det loppet är nerlagt sedan länge. Finns det åldersklasser brukar det räcka, resonerar arrangörerna och jag håller med. Tar du lite större lopp är dessutom förste man/kvinna över mållinjen ofta den som presterat bäst, oavsett ålder. Men i mindre  tävlingar och tävlingar utan åldersklasser är det motiverat, tyckar jag. Och nog vore det en kul grej att utse en "Kung Bore" och en "Drottning Bore" även om den senare titeln låter främmande.

Keep on running!

Paul Herrera, Colorado, erbjöd mig sin lunchmat eftersom det var långt  till nästa restaurang. Vanligare är att bilar stannar och erbjuder mig vatten.

Ät mycket, äta ofta och ät när mat erbjuds. Det är villkoren för äventyrslöparen.

Maten är sällan några problem för mig i USA. Skulle det inte finnas restauranger eller mackar längs löprutten, det händer titt som tätt, har jag alltid med mig reservproviant i kärran. Men klart bäst är att slippa kall mat och i stället få lagad, sitta inomhus och ta en tupplur.

Ofta vet jag i förväg var restaurangerna finns och gps:en är till stor hjälp. Men besvikelsen kan bli stor om stället lagts ner eller det bara erbjuds dålig bensinstationsmat. Matstoppen är ju höjdpunkterna under dagen. Ofta kan jag fantisera om vilken god mat som väntar. Och när magen är mätt fantiserar jag om nästa kaffepaus. Och bäst av allt är skrovmålet som väntar när löpdagen är över, förhoppningsvis på en lite bättre resstaurang på gångavstånd från motellet. Serveras det buffémat är jag garanterat en förlustkund- 5-6 biffar slinker lätt ner och sedan massor av goda efträtter.

Ja, jag äter som en häst. Exakt vad kaloriintaget ligger på vet jag inte men jag gissar att det handlar om nära dubbla mängden. Uppenbarligen får jag i mig tillräckligt, jag tappar inte ett kilo under ett coast to coast.

McDonalds gillar jag- rent och snyggt, inte bara hamburgare utan även sallader, kyckling m m. Dessutom fungerar alltid wifi och det är lätt att få tag på is.

Maten i USA är bättre än sitt rykte. För det första har jag aldrig blivit matförgiftad trots att en del ställen kan se rätt ruggiga ut, särskilt toaletterna. Men jag tror att handhygienen är minst lika bra/dålig som i Sverige. På toaletterna finns skyltar om att personalen måste tvätta händerna. Bra!

Generellt tycker jag också att maten är god i USA. Jag har aldrig ätit något som smakat illa- inte ens när jag trott att jag beställtt biff men som sedan visade sig vara fisk. Och att det bara är skräpmat stämmer inte. Snabbmatskedjorna som McDonalds, Burger King, Wendys m fl har ett större utbud av sallader m m än i Sverige. Wendys kycklingsallad med jordgubbar tillhör favoriterna.

Jag brukar raljera på bloggen om hur mycket skräpmat jag äter. Men det där stämmer inte riktigt. Jag tycker nog att det blir ganska varierad kost, högst ett hamburgermål varannan dag. Och att äta ganska fet mat är säkert inte fel för den som springer fem mil om dagen.

Självklart har jag mina favoriter. Restaurangkedjan Applebees är en, även föraktade KFC (särskilt deras majskolvar). Sämst av alla är Subway- smörgåsar är ingen mat för löpare. Ofta mycket bra och rikligt med mat brukar små caféer i småstäderna tillhandahålla, särskilt frukostarna är perfekta. Du behöver aldrig sitta med en tom kaffekopp, påfyllning sker ständigt. Servicen är långt bättre än i Sverige. Det enda jag saknar är pasta- och risrätter, kan vara marigt att få om det inte finns någon Pizza Hut eller kinesrestaurang.

Därmed var det slut på "Coast to coast-skolan".

Keep on running!