Läsplatta (Microsoft Surface Pro), gps-klocka (TomTom Runner), vägkarta gps (Garmin Zümo 660), cykel gps (Garmin Edge) och en enkel amerikansk kontankortstelfon telefon, det är allt jag behöver.

Det är gps som gäller. Annars är inte den tekniska utrustningen särskilt avancerad under ett coast to coast.

Glöm papperskartorna, äventyrslöparen behöver gps både för att hitta och känna sig trygg. Idag är det svårt att förstå hur jag tidigare klarat mig utan mina gps. Den här gången har gps-sortimentet utökats med en klocka (fast den kommer jag nog mest ha som just klocka och väckarur).

Den lilla cykel-gps:en sitter uppe på vagnen och den använder jag för att mäta avstånd. Den tittar jag ständigt på och har stenkoll på avstånden. Den stora väg-gps:en sätter jag bara på då och då eftersom den drar mycket ström, har dock med mig flera reservbatterier. Jag har nu lagt in en färsk USA-karta, bra inte minst för att restaurangutbudet hunnit ändras sen senast.

Några löpare har med sig gps-utrustning, som medger att vem som helst på en karta ser i realtid var löparen exakt befinner sig. Spännade att se hur pricken rör sig men samtidigt oroligt när den stått stilla länge. Själv skulle jag inte vilja ha denna utrustning, skulle bara känna mig övervakad och mycket av friheten skulle försvinna. 

Möjligen skulle man kunna ersätta datorn/läsplattan med en telefon och minska vikten på packningen med nära ett kilo, mycket eftersom hela packningen  väger cirka tio kilo. Men jag tror att det skulle bli besvärligare att blogga och sköta bankärenden med mera.

Två gånger har jag drabbats av datorhaveri efter vattenskada. Rena katastrofen, en rysare jag inte vill uppleva igen. Egentligen borde jag ha back up, kanske en iphone eller liknande, åtminstone  ett vattensäkert skydd för datorn. Förslag? Tidigare gånger har motellens besöksdatorer räddat mig men generellt är dessa datorer urusla.

All kommunikation med hemmet sker med hjälp av datorn- epost och Skype. I USA bokas motellen på nätet eller rings via Skype eller på min billiga amerikanska kontantkortstelefon. Det är sällan jag behöver ringa ute på vägarna, dessutom är mobiltäckningen ofta dålig eller obefintlig.

Bland andra tekniska prylar kan nämnas en enkel kompaktkamera (Nikon Coolpix). Ett tag övervägde jag att lyssna på ljudböcker men så blir det inte. Inte heller en egen podcast (behärskar inte mediet, för mycket utrustning). Däremot ska jag nog skaffa en bättre radio. Och förhoppningsvis får jag låna Jans mp3-spelare laddad med en miljon countrylåtar. Man vill ju inte bara höra de underbara hemlandstonerna när Volvolastbilarna svischar förbi på Interstate . . .

Keep on running!

Farlig löpning i Wyoming 2010 och . . .

. . .och ofarliga förhållanden i Wyoming 2007. Här var det bara björnarna jag hade emot mig.

Ta det lugnt och var försiktig i alla sammanhang. Självklara råd men dom bästa jag kan ge en äventyrslöpare.
Under 100 dagar på vägar i främmande land och bland okända människor kan mycket gå snett. Ibland funderar jag på hur många bilar jag möter under ett coast to coast. En miljon? Nä, så många kan det inte vara, visar ett snabbt överslag på miniräknaren.
Trafiken är ändå ett stor hot och då gäller det att uppträda exemplariskt:
•    Spring alltid mot trafiken.
•    När vägren saknas, gå ut i gräset med kärran vid farliga möten.
•    Följ trafikreglerna (jo jag vet, jag springer ibland på motorvägar jag inte får vara på men då är det polisen som är faran, inte trafiken).
•    Titta åt båda hållen flera gånger innan du korsar en gata, även om det inte finns några bilar i närheten.
•    Gå aldrig mot röd gubbe (det gör jag däremot ibland i Stockholm)
•    Försök ha ögonkontakt i farliga situationer och hävda aldrig ”din rätt” i trafiken.
Det här låter präktigt- och det är det. Jag har lovat min fru att inte ta några risker. Jag lever i övrigt exemplariskt; ingen sprit, inga dumheter över huvud taget.
Under ett coast to coast möter man de mest märkliga människor. Visst, folk kan vara farliga, i synnerhet drogpåverkade. Då gäller det att sakta glida undan, inte stanna utan fortsätta löpningen. Man lär sig snart att skilja på farliga och icke farliga situationer. Och eftersom jag egentligen aldrig är rädd utan tittar folk i ögonen, frågar och är intresserad av alla människor blir den ”farlige” ofarlig när personen möts med respekt.  Kanske har jag rent av funnit ett intervjuoffer? Jag önskar att jag kunde ha denna attityd även i Sverige, men tyvärr är det inte alltid så.
Andra kanske också självklarheter för att öka säkerheten och din egen trivsel:
•    Ha dubbel uppsättning av det mesta som t ex kreditkort, reservdelar (två pumpar, massor av reservslangar, batterier till gps m m)
•    Ha en så stor budget att du aldrig behöver snåla. Allt blir roligare, enklare och mindre farligt.
•    Byt ut grejer/reparera så fort de börjar bli slitna eller är trasiga. Ta itu med problemen direkt. Även om du inte löser problemet är du ändå nöjd för att du försökte.
•    Försök att ha en vänlig och positiv attityd till det mesta.
Och när det gäller själva löpningen:
•    Håll dig till ”körschemat”- spring inte mycket längre än du planerat även om du känner dig stark just den dagen. Det finns flera coast to coast löpare som överskattat sin förmåga och tvingats bryta.
•    Byt skor, alternera mellan två olika modeller under löpdagen.
•    Ta många korta raster och minst en längre med en sovpaus mitt på dagen.
•    Smörj in dig mig solkräm från första dagen, även dagar då det regnar eller är molnigt. Vaselin varje dag på fötterna.
•    Drick, drick, drick, men inte bara sportdryck eller Coke utan även vanligt vatten. Stor termos med is är bra. I USA är det lätt att få tag på is.
Slutar här, blev präktigt nog. Men sammanfattningsvis: för att klara ett coast to coast gäller det att alltid försöka göra sitt bästa samtidigt som du är överdrivet försiktig.
Keep on running!

Att passera broar där det inte finns vägren eller cykelbana är bland det farligaste under ett coast to coast. Bilden från 2007 och passagen över Illinoisfloden.

Är det farligt att springa över Amerika? Ja, ganska farligt och farorna är inte dom samma som i Sverige.

Peppar, peppar, hittills har jag inte råkat ut för några olyckor i USA. Tur, men jag har också varit extremt försiktig.

De störst farorna för en äventyrslöpare i USA är i tur och ordning:

1. Vädret

2. Trafiken

3. Allmänheten inkl polisen

4. Hundar och vilda djur

Skulle jag göra en motsvarande lista för Sverige är det bara trafiken som skulle finnas med. Trafiken är dock ett större hot i USA eftersom vägarna är generellt något sämre, ofta saknas vägren. I städer och samhällen finns det sällan cykelbanor och trottoarer, fotgängarna är satta på undantag. Trafikrytmen är dock lugnare i USA, man kör mer prestigelöst. Rattfylleriet är dock mer utbrett där än här.

Den här bilden på mig togs av två tornadospanare i South Dakota. Det blåser, regnar och haglar förskräckligt och jag fruktar för mitt liv. Bilden från  maj 2010 och tagen av Gregory W Guise från Virginia.

Den klart största faran är vädret. Det är mycket mer dramaatiskt än i Sverige. Det öppna landskapet gör också att allt blir mycket större. Jag kan råka ut för blåst så kraftigt att det inte går att springa. Ja, jag har till och med varit i utkanten av en tornado, den värsta upplevelse jag varit med om. Och när det regnar och blixtrar är det många gånger värre än hemma.

Om det är något jag är rädd för så är det just vädret. Du känner dig oerhört liten och kan inte göra mycket. Jo en sak, du kan stanna hemma. Det gäller att varje dag lyssna på väderrapporten. Jag har också börjat fråga ortsbefolkningen när det drar ihop sig till oväder. Om det är något man kan så är det just vädret.

Risken för rån bedömer jag som liten. Vem rånar en luffare? Det handlar också om att välja sitt umgänge och sky eventuellt farliga situationer. Rånrisken är störst i de stora städerna, på kvällarna och på skumam barer. Men där befinner jag mig inte. Passet och ett av de två kreditkorten håller jag väl gömda.

Många överdriver farorna för giftormar, vilda djur (björnar), skorpioner och hundar. Eftersom jag sällan campar är riskerna små. Men jag har lärt mig att hänga upp maten i träd för att lura björnarna och hur man inte får in en värmesökande skorpion i sovpåsen. Däremot har jag inte med mig pepparspray, kniv eller batong- det skulle bara försämra läget för mig.

Hundar är i regel mina vänner. Ofta får jag sällskap av någon jycke som kan följa mig flera kilometrar. Väldigt trevligt! Och även den mest ilskna hund brukar jag kunna lugna. Hitttills har jag sluppit alla hundattacker.

Som du förstår gäller det att vara extremt försiktig i alla sammanhang. Imorgon går jag in på hur man kan minimera riskerna.

Keep on running!

Motellen är den stora kostnaden men en egen svit behöver ju inte luffaren ha varje natt. Bilden från Comfort Suites, Gothenburg , Nebraska.

Gratis "boende" på en toalett på en camping i Oregon, ett boende jag inte rekomenderar.

Ett coast to coast är ingen billig historia. Räkna med att äventyret kostar 70 000-100 000 kronor.

De 500 milen, att vara borta från jobb och familj under minst 100 dagar och att kanske betala uppåt 100 000 kronor avskräcker många från att springa tvärs över USA. Visst, det är dyrt men efter mitt första coast to coast kände jag mig som miljonär.

Den stora kostnaden är motellen. Genom att campa kan du pressa budgeten men camping är inget jag rekomenderar. USA saknar allemansrätt, det är staket och varningsskyltar över allt och markägarna är inte att leka med om du skulle bli ertappad. Dessutom är det obekvämt och inget bra alternativ för en löpare som behöver full återhämtning.

Ett vanligt motellrum kostar mellan 40-100 dollar, jag brukar ta ett kedjemotell i mellanklass,  typ Super8, Econo Lodge, Rodway Inn, Motel 6 etc. De allra billigaste undviker jag, de kan vara riktigt hemska. Men ibland lyxar jag till det.

Här en grov kalkyl:

Boende                     70 000 kronor

Mat                           12 000 kronor

Joggingvagn            10 000 kronor

Skor                            4 000 kronor

Flyg t/r                       6 000 kronor

Visum                          1 500 kronor

Summa:                  103 500 kronor

Kostnaderna för motell och joggingvagn kan säkert pressas, vagn går t ex att köpa begagnad på Blocket för några tusenlappar. Visum är nödvändigt eftersom du ska vara borta över 90 dagar. Vid inresa får du uppge hur länge du önskar stanna i landet, ta då till så att du har marginal. Samma gäller resbudgeten. Flygbiljetten hem bokar du först när det känns säkert att du kommer att nå målet. Res med minst två kreditkort. Dyr gps kan undvikas, du kan ladda ner gratiskartor i din vanliga telefon.

Keep on running!

Asfalten är varm vartför skoslitaget blir större än normalt.

Under de 500 milen över USA hinner man slita ut 4-5 par löparskor. Det är mer än dubbelt så många som skulle ha gått åt om du sprungit motsvarande distans i Sverige.

Stekheta vägbanor går hårt åt skorna. Som mest har jag förbrukat fem par under ett coast to coast. Kostnaden är dock försumbar eftersom skopriserna i Amerika ligger på ungefär halva nivån.

I Sverige brukar det bli drygt 500 mil per år men då förbrukar jag högst två par. Dämpningen har då försämrats men skorna är i övrigt ganska ok. Under ett coast to coast är det tvärtom, sulorna är blankslitna men dämpningen ok. Det större fysiska slitaget måste bero på värmen och att skorna aldrig får vila, gissar jag.

Hemma har jag ett stort antal skor igång (ibland upp till 6-7 par av lite olika modeller)  och springer i olika skor varje dag. Att släpa med så många skor går naturligtvis inte på ett coast to coast men jag skiftar i alla fall mellan två par; ett par stabila Brooks Adrenaline och ett lättare par, Nike Free. Under de två senaste löpen har jag skiftat skor efter 2-3 mil och det har fungerat bra.  Eftersom belastningen inte blir så ensidig minskar förmodligen skaderisken.

Keep on running!

Det är vägen som är mödan värd. Bilden är från mitt första coast to coast och är tagen 2007 i Oregon.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

Karin Boyes dikt "I rörelse" från 1927 beskriver bra vad ett coast to coast egentligen är och vad meningen med en sådan färd kan vara. Hon gjorde många resor i Europa och i österled men så vitt jag vet inte i USA. Ändå känns det precis som hon varit med mig..

Varför springer du över Amerika och varför så många gånger? Det är en av de vanligaste frågorna jag får. Och konstigt nog också den svåraste att svara på. Det finns inget enkelt svar. Kanske handlar det ändå om att söka och uppleva friheten.

När jag här lyssnar på Karin Boye känns det i alla fall så.

Hur ser då en vanlig dag ut på touren? Några vanliga dagar finns ju egentligen inte varför benämningen "äventyrslöpning" passar bra . Men ändå handlar mycket om rutiner och fasta punkter. Här ett litet tidsschema:

* 07.00 Vaknar på motellet. Kollar att telefon, dator och gps:er laddats under natten och att tvätten torkat. Besvarar mejl, kollar svenska nyheter, ringer ev hem (via Skype) och lägger in på bloggens engelska sida Ragnars översättning från gårdagen.

* 08.00 Äter frukost på motellet. Lassar in mat, bäst är de lite finare motellen med varm lagad mat. I frukostmatsalen är jag väldigt social och här kan viktiga kontakter knytas som kan innebära räddningen för mig. Kanske kan en Steve ordnas? Kanske kan någon köra ut mat till mig om det skulel behövas? Här har jag nytta av mina visitkort. Jag kollar också vädret på Weather Chanel som ger bra lokala väderprognoser.

* 09.00 Utcheckning från motellet. Egentligen försent men jag har alltid svårt att komma iväg tidigare fast är det en 6-milare som väntar blir det avfärd  runt 08.

Jag träffar de mest underbara människor på ett coast to coast. De öppnar sig för mig, en främling, och berättar sina levnadsöden. Här Gayle Grimm med sin mamma, 89-åriga Ruth Neal, på Al´s Café i byn Melbeta (sockerbeta på indianska) i Nebraska. Bilden från 2007.

* -13.00 Resan och äventyret har startat. Jag är på väg mot första måltidsstoppet, förhoppningsvis en riktig restaurang  2-3 mil från motellet där jag startade. Finns ingen sådan har jag med mig mat. Det är där ute på vägarna saker och ting händer; bilar kan stanna, jag träffar masssor av människor, någon sträcker till mig en dollarsedel eller en flaska vatten, polisen stoppar mig, jag fotograferar, tänker ut vad jag till kvällen ska skriva på bloggen, kanske får löpsällskap med någon hund, läser historiska minnesskyltar längs vägkanten (dom är många och jag läser varenda skylt). Om löpningen går lätt på förmiddagen kan jag vara rätt säker på att det går tyngre på eftermiddagen. Dagarr då det bara känns tungt eller lätt är ovanliga.

* 13-15 lunch Äter mycket, allt smakar bra, även sådant jag normalt kanske inte gillar. På matstället kan nya kontakter knytas och det händer aldrig att jag får sitta tyst och ensam. Efter maten blir det en power nap (brukar ibland fråga om det passar sig, annars går jag åt sidan).

* 15- Ute på vägarna igen. Längden på en löpdag varierar med ett par timmar, dock inte kortare än åtta timmar och inte längre än tolv. Om jag skulle känna mig trött svänger jag av vägen och sover ett tag under ett träd. Jag älskar luffarlivet! Ute på vägen har jag stenkoll på avstånd och var jag befinner mig. Gps är en välsignelse!

* 18-20 Dagens höjdpunkt- jag har nått fram till motellet! Jag är då alltid nöjd, oavsett i vilket skick jag befinner mig. Jag får duscha, jag får mat, jag får vila och sova. Kan det bli bättre? Och kanske finns det någon bra restaurang utanför motellet? Och kanske finns det några affärer där jag kan komplettera utrustningen (jag byter ut allt som börjar bli trasigt).

* -01 Pyssel på motellerummet, morgondagen förbereds, motellrum bokas några dagar framåt, punkteringar lagas, tittar på tv (gillar Historic Chanel, Weather Chanel och CNN, undviker Sky News), äter jordnötter, dricker kaffe, äter choklad (ska sluta med snasket) och är sysselsatt någon eller några timmar med det dagliga blogginlägget. Tyvärr är dålig internetuppkoppling ett ständigt irritationsmoment.

* 01-02 Sänglampan släcks och jag somnar som en stock. Det har visat sig att jag blir helt utvilad varje natt trots att jag ofta sover  2-3 timmar mindre än normalt.

Keep on running!

År 2005 sprang jag de 160 milen mellan Chicago och New Orleans med en liten ryggsäck och en vattenflaska i vardera handen (övre bilden). Två år senare lärde jag mig av av misstagen och skaffade i stället en joggingvagn där allt fick plats. Bilden från West Virginia.

Det är joggingvagn som gäller på längre löp. Men ska du bara vara ute någon vecka klarar du dig gott med en löparryggsäck.

Numera springer jag nästan alltid med joggingvagn, t o m på väg till gymmet. Vagnen är nästan ett lika bra transportredskap som bilen för andra. Men det var först i samband med mitt första coast to coast jag blev ägare till en trehjuling. Det var Rune Larsson som inspirerade.

Annars var jag en early adopter på det här området. Jag sprang redan 1984 med en vanlig fyrhjulig barnvagn. I vagnen satt äldste sonen och så fort vi mötte en fotgängare skämdes jag och började promenera. En fyrhjuling duger annars att springa till husbehov med men är inget för ett äventyrslöp.

Nackdelen med en ryggsäck är naturligtvis att du knappt  får med dig något. Och så risken för skavsår. Trots mycket träning med tung packning fick jag ändå skavsår under mitt månadslånga löp Chicago-New Orleans. Nej, ryggsäck är enbart för kortare löp.

I en joggingvagn får du med dig allt du behöver. Även här gäller det dock att packa lätt. Min packning på ett coast to coast brukar väga cirka tio kilo, ungefär vad vagnen väger. Att springa med vagn är egentligen inte det minsta jobbigt. Eftersom du springer långsamt  (jag håller 9-10 km/tim och går i uppförsbackar) är vagnen inget hinder. Tvärtom, den skänker trygghet. Och du känner dig säkrare i trafiken med en vagn framför dig. Dessutom är det omöjligt att ramla.

Nackdelen med en vagn är punkteringarna. Det går inte att hålla på att laga längs vägen utan du får ha med dig ett stort antal reservslangar och laga på motellet. Dock trevligt kvällspyssel! Sedan brukar det bli lite problem med lösa ekrar och krånglande handbroms. Rådet är att besöka cykelverkstad, inte själv fixa hjulen eftersom de då kommer att wobbla.

Eric Diehci, Fruita, Colrado servar min Baby Jogger.

Vad ska man då ha för vagn? Självklart en vagn med tre hjul och en vagn med så stora hjul och så smala däck som möjligt. Märket Baby Jogger är den klart bästa löpvagnen på marknaden och då i synnerhet modellen Performance 25th Anniversary. Den är i princip outslitlig, jag har sprungit långt över tusen mil med en sådan vagn men vill inte chansa utan byter ut den mot en dito lätt begagnad på stundande coast to coast.

Jag har testat de flesta "riktiga" joggingvagnar med 16-20-tums hjul som säljs på den svenska marknaden. Ingen har kommit i närheten av Baby Jogger, konkurrenterna känns klumpiga och rullar tyngre. Men genom att byta ut "traktordäcken" till smala racingdäck går det att förvandla en folkvagn till en racer. Tyvärr säljs inte Baby Jogger längre i Sverige så håll koll på begagnatmarknaden eller köp vagnen i USA.

Numera är det inte så många småbarnsföräldrar som springer med joggingvagn. För några år sedan mötte jag nästan dagligen löpare med vagn. Förstår inte vad som hänt. Så ut och spring med din vanliga barnvagn och skulle andan falla på, skaffa en riktig joggingvagn och njut av livet och äventyren!

Keep on running!

Mat på en trevlig restaurang längs vägen eller färsk frukt i kärran får löparen på gott humör så han kan ta några steg på Maslows behovstrappa. Bilderna från Georgia 2010. Klicka för större storlek!

Varje dag under ett coast to coast försöker jag nå det översta trappsteget i den Maslowska behovstrappan. Det gäller att få till den perfekta löpdagen. Mat vid rätt tidpunkt och på rätt plats är då förutsättningen för orka alla stegen. Men det behövs fler ingredienser i soppan.

I andra avsnittet av ”Coast to Coast-skolan” får du tips om hur du kan lägga upp en riktigt lång löpdag så att den blir så bra som möjligt. Planering är A och O. Har du koll på läget och känner dig säker blir allt lättare och roligare.
Visst, det mesta händer oförhappandes. Det är inte för inte ett coast to coast är ett enda stort äventyr. Ändå ligger det mycket planerande bakom; varenda löpdag är planerad i detalj, dagsdistansen, valet av vägar, matstoppen och även motellbokningen ska vara klara innan du checkar ut från motellet.

Planeringsverktyget är Google Maps. Det används för att i detalj lägga upp löpdagarna. Så här ser t ex dag 51 ut, fredagen den 10 juni: länk.  Länken har jag lagt i ett excelark där jag har adresserna till alla mina motell och andra viktiga noteringar som t ex hur långt det är till lunchstoppet, viktiga avtagsvägar, eventuella sevärdheter, möjligheter till eftermiddagsfika och om hur motellet jag kommer till kan tänkas vara.

Dan innan går jag igenom rutten. I min vattentäta gps (Garmin Zumo 660 för mc) läggs motellets adress in samt viktiga stödjepunkter. Det blir då i stort sett omöjligt att springa fel. Annat var det under de första USA-löpen då papperskartor användes. Felspringningar var inte heller då särskilt vanliga men bara att inte veta exakt var man är ger en osäkerhet. Att fråga sig fram är vanskilgt- lokalkännedomen bland amerikanen i gemen är dålig.

Här har du ingen hjälp att hämta. Min erfarenhet av polisen i USA är negativ, föga hjälpsam och en fastsättarmentalitet. Bilden från Nevada 2014.

Motellens placering styr till stor del rutten. För mig har det gällt att få ihop distanser på cirka fem mil, helst inte längre än sju mil och inte kortare än en mara. Det går inte riktigt att lita på att alla motell finns med på Google Maps så det blir också sökande på andra sajter. Nya Goggle Maps, som jag i ogillade, har emellertid visat sig mycket bra och ställer man in på "cykel" får man en höjdkurva utritad, nog så viktigt i bergiga trakter. .När jag är osäker på detaljerna, hittar t ex inget matställe i ett litet samhälle, går jag ner med Gula gubben och kollar på gatunivå. Viktig info kan ibland också hämtas på städernas egna hemsidor men informationsvärdet där är ofta lågt.

En lyckad dag kräver i regel att jag hittar ett  matställe efter 20-25 kilometer, alltså ungefär halvvägs på etappen. Får jag äta på en restaurang och slippa att inta medhavd, kall mat vid vägkanten blir återhämtningen mycket bättre. Lunchstoppen kan bli långa, minst en timma och det blir då också ofta en powernap.

Dessa korta sovpauser är mycket effektiva. Läkare har förklarat att de medfört att jag kunnat minska nattsömnen med en eller två timmar och ändå vara utvilad på morgonen.

Planering i all ära men kanske hade frihetskänslan blivit ännu större om man sprang  mera på måfå, planerade efter hand och chansade lite mera. Så gjorde t ex Rune Larsson på sitt coast to coast. Men jag vågar inte.

Polisens råd är heller inte att lita på. Vid de tillfällen då jag stegat in på en polisstation och frågat om vägen eller annat har jag antingen fått rent felaktiga besked eller intetsägande upplysningar. Det gäller alltså att vara bra påläst. Annars är amerikanen väldigt hjälpsam.

Keep on running!