Ett starkt psyke är en fördel under äventyrslöpning. Bilden från Montana, 2010.

Att springa minst en mara dag ut och dag in låter för de flesta oöverstigligt. Men det är betydligt lättare än du tror. Därmed inte sagt att alla ultralöpare och elitlöpare skulle klara det.

Idag startar jag en serie på cirka tio avsnitt om så kallad äventyrslöpning, långa och lite spektakulära löpningar. Vad krävs, hur förbereder man sig, vad är svårigheterna, vad kostar det, är det farligt, vilken utrustning behövs och är det här något vanliga motionärer kan ägna sig åt? Och framför allt; varför över huvud taget syssla med den här typen av löpning?

När jag berättar om mina USA- löpningar på uppåt 500 mil och 100 dagar, tänker nio av tio på den fysiska prestationen. Få förstår att det är mer en mental än en fysisk utmaning. Det är därför långt ifrån säkert att alla elit- och ultralöpare skulle klara att springa de 500 milen över Amerika. Jo, rent fysiskt skulle många säkert inte ha några problem. Men många skulle ledsna, få hemlängtan eller bli deprimerade. Jag har sett flera tragiska fall- löpare som brutit, andra som fullföljt men fått betala ett högt pris.

Så det handlar om att ha det rätta kynnet. Du ska gilla ensamheten, tycka om monotona grejer och göra det för din egen skull, inte för att vara märkvärdig och visa andra att du kan. Så egentligen ligger äventyrslöpningen öppen för de flesta löpare. Men för det krävs träning, såväl fysisk som mental.

Ok, hur tränar man då? Ja, ska du vara ute mer än 2-3 veckor och springa i stort sett varje dag krävs att du sprungit under många år. Och du bör ha legat på höga träningsvolymer, minst tio mil i veckan under de senaste åren. En vanlig motionär skulle klara att springa en mara eller längre under en, kanske två eller tre dagar men sedan klappa ihop. Elitmotionären klarar minst en vecka men därefter är skaderisken mycket hög. Problemet är att de flesta inte vant sig vid att dag ut och dag in springa en ultra (distanser längre än ett maraton).

Det här gäller även mig. Det är alltid de två tre första veckorna som är kritiska under ett coast to coast. Men har du klarat dig från skador efter denna period kan du vara ganska säker på att kroppen håller hela vägen.

Hur bra du än tror att du är vore det rena vansinnet att på stört sätta igång med typ ett coast to coast. Som med allt gäller det att börja försiktigt. Jag startade med att springa Stockholm-Göteborg (cirka 50 mil) och fick en hum om hur det kan vara. Men börja gärna med en kortare distans, några dagar i Sverige med övernattning på vandrarhem eller hotell. Det kan bli ett nog så roligt äventyr, du slipper skadorna men får erfarenheten.

Planerar du att springa minst en mara varje dag behöver du inte springa så långa distanser under din vanliga träning  MIna långpass i Stockholm är sällan längre än 35 km. Det räcker för mig men veckomängden försöker jag hålla över tio mil, max 15-16 mil. Ska du upp i dessa mängder krävs att du kör två pass per dag några gånger i veckan, det blir mindre slitigt. Jag är inte riktigt där ännu, har fått ihop knappt 100 mil i år, och kommer därför att trappa upp mängden lite inför stundande coast to coast.

Keep on running!

Niagarafallen når jag efter 80 dagars löpning under mitt femte coast to coast, som startar den 19 april.

Mitt stundande coast to coast kan bli det snabbaste av dem alla. De cirka 500 milen från San Francisco till Boston ska springas på 93 dagar, nonstop.

Rutten är nu äntligen spikad. Planeringen tog mycket längre tid än väntat. Den här gången är det jag själv, inte min bror Jan, som till största delen svarat för jobbet. Enda fördelen är att jag nu har lite bättre koll och därför inte behöver bli så grinig när den ena 6-milsetappen efter den andra står på programmet. Jan kommer dock svara för finslipningen av rutten och han hänger också med som följebilschaufför under tre veckor i Nevada och Utah, passager som skulle ha varit "omöjliga" att klara utan följebil.

Rutten är helt annorlunda jämfört med tidigare år men i Wyoming och i Nebraska springer jag på kända vägar. Jag kommer att passera tolv delstater där Michigan och Massachusetts blir nya bekantskaper. Nytt är också att jag tar en snabbgående färja över Lake Michigan och springer en vecka i Kanada där jag får se Niagarafallen. Jag kommer även att springa Boston Marathon-banan, tyvärr inte det riktiga loppet som går den 18 april, dagen före min start i SFC.

Den streckade gula linjen är rutten 2016, övriga linjer är tidigare långa löpningar i USA. Klicka på bilden för större storlek!

Här rutten i grova drag:

San Francisco-Milwaukee, Wiconsin: https://goo.gl/maps/Ji7CAN7EkKS2

Muskegon, Michigan-Boston,Masschusetts: https://goo.gl/maps/MbJWAznPZrp

Motellens placering har till stor del avgjort hur långa dagsetapperna blivit. Målet har varit att få dem cirka fem mil men det har inte gått. Jag får 17 etapper på 6-7 mil och fyra på 7 mil, den längsta på 7,5 mil och den kortaste cirka 30 km. Jag har inte planerat in några vilodagar men har marginal för detta. Följer jag schemat, vilket jag gjort tidigare gånger, innebär det ett dagssnitt på 53-54 km. Det är ungefär där min komfortzon ligger.

Jag tar en färja över Lake Michigan, katamaranen gör 35 knop.

Jag har inte haft någon ambition att slå egna eller andras hastighetsrekord eller andra rekord. Att löpet nu ändå kan bli mitt snabbaste är en ren tillfällighet. Jag "fuskar" ju dessutom genom att ta en färja över Lake Michigan. Annars är 93 dagar inga märkvärdigheter i dessa sammanhang, medianen är 82 dagar, snittet 113 dagar och den snabbaste har korsat kontinenten på 46 dagar. Statistiken har dock några år på nacken och är inte helt tillfförlitlig, tyvärr sker ingen uppdatering längre.

Lyckas jag med mitt femte löp blir det ändå ett "världsrekord". Ingen har sprungit så många gånger, känt däremot är att en person gjort det fyra gånger men då haft följebil alla gånger. Sedan tidigare har jag rekordet utan följebil. Rekord, och rekord- visst kan det vara  trevligt men det är det är inte därför jag springer.

Varför springer jag då? Ja, om det och mycket annat kring mitt femte löp återkommer jag i ett antal blogginlägg. Kanske blir det lite av en "handbok" i coast to coast-löpning.

Keep on running!

Nej,Vaxholmsvägen är inte att rekommendera; mycket trafik, höga hastigheter, kuperat och bitvis ingen vägren.

Fjantigt. Dom som springer ett extra varv hemma i kvarteret bara för att få till en fin och jämn siffra i boken är fjantiga.  Men idag var det jag som var superfjanten.

Söndag var tidigare liktydigt med långpass men så är det inte längre. Vi pensionärer kan springa när vi vill. Men idag blev det ändå ett långpass, den här gången till Vaxholm.

Först var tanken att springa till Åkersberga, inte minst för att jag skulle få härlig medvind och att det finns ett F&S där jag kan duscha och träna lite benstyrka. Men dit har jag sprungit så många gånger så det fick bli Vaxhoim istället.

Första stoppet blev på Lidl i Danderyd strax norr om Ålkistan. Där inhandlades nyponsoppa och bananer, dagen skulle visa sig bli lång och ganska tuff så kalorierna behövdes. Till Vaxholm har jag sprungit några gånger tidigare men det är en sträcka jag inte rekommenderar. Vaxholmsvägen, de 17 km  från Arninge till Vaxholm är inte roliga.

Jag fick springa mycket med ett hjul i vägrenen och gegga skvätte upp på vänster ben och sko.

Det var lite av USA-feeling jag fick där ute på väg 274. Fast inte av den där trevliga sorten.Tät trafik och höga hastigheter samt smala vägrenar gjorde resan farlig. Vid två tillfällen tutade bilarna när de var i precis i jämnhöjd med mig, kanske såg förarna mig precis då och blev skrämda. Ingen tutade eller blinkade på långt håll så det var nog inga "uppfostringstutningar". Jag hade rätt att vara på vägen men här kommer jag nog inte att springa mera.

Tanken var att duscha och sedan ta bussen hem. Men i Vaxholm finns inget kommunalt badhus.  Kommunen har dålig ekonomi och har en av länets högsta skattesatser (31,86% mot 30,60% som är snittet för kommunerna i Stockholms län). På kommunens hemsidan hänvisar man kommuninvånarna till simhallarna i Österåker, Täby och Danderyd. Genant! Och på sporthallsfronten verkar det inte så mycket bättre. En av hallarna heter IF-hallen men där kunde jag inte duscha. Jag trodde den hette just IF-hallen men på huset sitter loggan för försäkringsbolaget If. Också genant, men förmodligen inte för den moderatstyrda kommunen som också utmärkt sig för att vara en av de sämsta på att ta emot flyktingar.

Nog gnällt om Vaxholm. Coop Konsum på Hamngatan i Vaxholm kunde i alla fall leverera en Snickers och en burk cola till en tröttkörd löpare. Busschauffören, som noterat mig på vägen ut mot Vaxholm, gav tummen upp. Bäst av allt var nog ändå att avnjuta Rune Larssons bok på återresan.

Men sen stötte det på nya "problem". Min GPS visade bara 36 km. Vad göra? Eftersom jag ville ha en veckodos på minst 150 km behövde jag ytterligare några kilometrar så jag sprang hem från Östra Station. Men borde jag inte också ha noteringen 42,195 km? Jo, absolut! Så det fick bli några rundor hemma i kvarteren. Fjantigt? Ja, superfjantigt! Och ännu fjantigare; varje gång jag passerar 42,195 km bockar jag och säger högt:

-Jag bugar för maratondistansen . . .

Totalt bjöd veckan på tio löppass, det finaste blev Södermalm runt där jag passsade på att ta den nya färjan över Riddarfjärden.

Keep on running!

Rune Larssons pocketbok på 237 sidor är en handbok i löpning, äventyrslöpning och ultralöpning. Rune har aldrig följt några träningsprogram och i boken får du heller inga sådana men massor av enkla, handfasta tips.

Löparglädje. Så heter Rune Larssons senaste bok. Trots att jag bara skummat den har den redan gett mig löpglädje- självklart sprang jag till bokhandeln och köpte denna löparbibel i pocketformat.

Rune har hela tiden varit min mentor utan att han ens kanske vetat om det. Det är till honom jag vänt mig  för att få ett råd. Utom honom hade det aldrig blivit några coast to coast för mig.

När nu boken skummas inser jag hur mycket vi har gemensamt. Det är nästan som om det vore jag som hållit i pennan och inte Rune. Vi har helt enkelt likartad löparfilsofi. Nikes reklamslogan "Just do it" passar in på oss båda. Ju enklare desto bättre, snacka inte så mycket, ge inte upp, var idog men ta det lugnt, gör det för din egen skull och det ska vara roligt- där har du några nyckelbegrepp. Rune är naturligtvis extremen och övermannen.

I boken får vi lära oss vad "intervallrumpa" hos kvinnor är, hur en man (Rune) kan kissa och ändå hålla ett tempo på fyra minuter per kilometer, hur man gör sina egna energikakor och att armträning för löpare är bortkastad möda. Roligt och informativt blandas om vartannant. Boken rekomenderas varmt och att bara behöva betala 2,5 öre per sida är nog helt i författarens smak.

Klicka på bilden så kan du läsa texten.

Kontinentlöpare tycks vara i ropet. Rune är ju en sådan. Och i dagarna utkom löpartidningen Spring med ett sexsidigt reportage om 68-årig stolle som snart ska springa över USA för femte gången.

Keep on running!

Det kostade mig tusen kronor att få ett friskhetsintyg på Vaccin Direkt. Hos min husläkare hade jag fått betala 200 kronor. Klicka för större bild!

Jag är frisk! Det visste jag men nu har jag också papper på det.

"Excellent". Det är läkarens omdöme om min fysiska och mentala status. Idag gick jag till läkaren för att få ett friskhetsintyg.

Varför? Jo, intyget behövs för att få deltaga i Milano Marathon. Jag är anmäld till loppet som går den 3 april vilket är två veckor före mitt coast to coast. Det är "sista chansen" att göra en bra tid i år eftersom man blir ganska långsam efter ett 500-milalöp.

I Italien och Frankrike kräver arrangörerna friskhetsintyg och det gäller tydligen inte bara i maratonlopp utan även i andra löpartäövlingar. Bra, kan tyckas eftersom man kanske kan förhindra ett och annat dödsfall men jag är ändå skeptisk. Man värnar ju inte primärt om löparnas väl och ve utan vill nog mest rädda sitt eget skinn, det vill säga slippa skadeståndsansvar. Inte ens i USA, där man är så glad att stämma allt och alla, krävs friskhetsintyg.

Men är inte risken för hjärtstopp/hjärtinfarkt förhöjd i löpartävlingar och nog förekommer det dödsfall? Jo, så är det. Men dödsfallen är ytterst få och jag tror inte några friskhetsintyg skulle ändra något. Däremot är det utmärkt med hjärtstartare längs banan, något som bl a Stockholm och även Milano Marathon har. På den nyligen nedlagda bloggen Fysiobloggen skriver William Valkeoja klokt i ämnet.

Mitt friskhetsintyg kostade 1 000 kronor och var en enkel läkarundersökning på 30 minuter. Läkaren lyssnade på eventuella blåsljud i hjärtat. Hade jag velat ha en utförligare undersökning med EKG och blodanalys, ja då hade det kostat uppemot det dubbla. Jag gick till ett privat företag men hade jag gått till husläkaren på vårdcentralen hade det kostat 200 kronor. Jag hade också bokat en tid hos husläkaren men avbokade eftersom husläkaren inte var så pigg att utfärda ett sådant intyg. Jag håller med, att belasta Stockholms redan överbelastade sjukvård för att få ett friskhetsintyg till ett maratonlopp känns inte rätt.

Var det då bortkastade pengar? Nej, verkligen inte! Jag borde för länge sedan ha kollat hälsan med tanke på alla maratonlopp och coast to coast. Dessutom hade det inte blivit någon start i Milano. Tyvärr gäller intyget bara ett år men det blir nog inga fler lopp för mig i Italien,

Keep on running

Tillsammans med Max Själin på en löptur runt Kungsholmen.

För mig har det blivit en massa maror men inte ett enda ultralopp. Med Max Själin är det preccis tvärtom. Idag tog jag en löptur med denne 25-årige ultratalang, som pluggar i Umeå till gymnastik- och matematiklärare.

Mycket förenar oss men mycket är också olika. Han gillar terränglöpning, jag är helkass på det. Han gillar att springa uppför, jag vill ha asfalt och platta banor.. Han tävlar på 100 miles (16 mil), jag springer som längst 42 km.

Men vi springer båda långt och mycket. Max tränar uppåt 15 mil i veckan, där låg jag för något år sedan men är nu nere på 10-12 mil. Max springer också med en baby jogger  och det var egentligen barnvagnen som förenade oss. Max tog kontakt med mig och ville veta hur det är att springa med vagn efterssom han planerar att göra några äventyrslöpningar.

-Vad tror du om att springa runt Östersjön? frågade han under dagens löptur.

Ja, det blir en nätt liten tur, 580 mil eller cirka 80 mil längre än ett coast to coast och säkert också jobbigare och farligare. Det finns en hake med ett sådant löp: man måste passera Ryssland och den ryska exklaven Kaliningrad, inte mina paradis på jorden precis. Men skulle Max lyckas blir han kanske ende svensk som gjort detta, inte ens legendaren Bertil Järlåker har gjort det.

Närmaste utmaning för Max blir att i sommar springa klassiska Western States i Kalifornien. Det är ett 100 miles traillopp, som under perioden 1994-2007 fullföljts av endast fem svenskar.  Starten är i Squaw Valley på cirka 2 000 meters höjd och målgång i Auburn på 300 meter, nerför alltså men säkert inte lättare för den skull. I slutet av april under mitt coast to coast befinner jag mig i dessa trakter och springer i motsatt riktning, uppför alltså. Men jag springer på asfalt och kan stanna till vid trevliga caféer. En västanfläkt mot Western States även om jag måste klättra 900 höjdmeter på en av dagsetapperna som mäter 50 km.

Här följer du Max på hans blogg.

Keep on running!

PS

Precis när detta blogginlägg skrivits klart ringer telefonen och jag får veta att jag blivit farfar. Grattis Conny och Nisse till flickebarnet!

Lilla Ebba föddes den 9 februari klockan 17 på BB Sophia.  Här i pappa Nils trygga famn.

Tillsammans med några av landets bästa långdistansare i M60/M65 efter avslutade 10 km i Björklinge. Från vänster Jörgen Thorsell, Falu IK (etta), Alex Bonn, Vallentuna FK (tvåa), jag själv (fyra) och Bengt Isgård, IF Linnea (trea).

Det behöver inte alltid gå så bra i en tävling för att man ska känna sig nöjd. Idag kände jag mig lite som en segrare trots en fjärdeplats i Bore Cup.

Oavsett hur det går i tävlingar är jag nästan alltid tillfreds efteråt. Jag har kämpat så gott jag kunnat. Att sedan andra är bättre är inget jag kan styra över. Ja, så kändes det idag efter deltävling 3 i Bore Cup, 10 km i Björklinge. Jag blev fyra i M60 på 44.29, dryga fyra minuter efter segrande Jörgen Thorsell.

Tyvärr är det nu kört för mig i Bore Cup. När sista deltävlingen springs i Gävle den 12 mars (7,5 km) måste jag komma minst tvåa i M60 för att bli trea i sammandraget, en omöjlig uppgift, särskilt som en av mina konkurrenter stod över idag på grund av sjukdom.

Jo, det är kul efteråt men inte alltid före en tävling. Jag har rätt dåliga tävlingsnerver och vill ha tävlingen avklarad så snabbt som möjligt. Under senare år har det också hänt några gånger att jag velat bryta efter bara någon kilometer. Dessbättre har dock detta aldrig inträffat, övervinns bara den första lilla tröttheten håller jag ut oavsett hur trött jag än är. Jag har "lovat" mig själv att  under en tävling bara bryta om jag är skadad. Samma under vanlig träning- hemma i kvarteret finns en brant backe jag aldrig gått uppför.

Idag sprang vi två varv, underlaget var tunn snö på fläckvis is men ändå inte halt. Jag hade hoppats kunna springa fortare på andra varvet men varje km gick ca 10 sekunder långsammare. Kan ändå glädja mig åt att jag idag sprang nära minuten snabbare än 2013 på exakt samma bana. Och så vann jag en Twistpåse på min nummerlapp. Det är grejer det!

Keep on running! 

Bilden är tagen 2010 i delstaten Washington och är från mitt andra löp över USA. I april 2016 gör jag mitt femte löp med baby jogger nummer tre.

"Every morning I put my hands on my stroller and just kept on running. That was it. I just kept on running".

Citatet ovan återfinns i den nyutkomna boken "The world´s most extreme challanges", från engelsmannen Paul Moore, Bloomsburry Publishing Plc. Det är lite av ett praktverk; cirka 200 sidor, mängder av härliga bilder, intervjuer med 50 äventyrare, däribland Suneson, Sweden.

Att få vara med i det här exklusiva sällskapet med 49 andra "galningar" känns smickrande. Annars har jag legat lågt med publiciteten- det var Paul Moore som tog kontakten och gjorde intervjun i vintras på telefon.

Jag får nu frottera mig med t ex Ed Viesturs, som är den femte  i världen som utan syrgas bestigit alla jordens 14 bergstoppar över 8 000 meter.  Och med folk som cyklat över USA på sju dagar (löprekordet är 46 dagar, jag har behövt minst 95 dagar). I boken berättas också om ensampaddlare över Atlanten (Rune Larsson rodde 2001 tillsammans med Niclas Mårdfeldt över Atlanten, "jag var rädd hela tiden", har han sagt efteråt).

Ja, det är många märkliga filurer i boken. Möjligen skiljer jag mig från mängden genom att mina äventyr varit rätt ofarliga och oglamorösa. Jag har sprungit för mitt höga nöjes skull, inga sponsorer och inga pukor och trumpeter. Thats it!

Keep on running!