Klart för start. Erik Froste (mitten) skötte registreringen, resultat, vätskekontroll m m och visade med halvmaran i Strängnäs att det faktiskt går att ordna en riktig löpartävling med endast en handfull funktionärer. Med ryggen mot kameran damsegrarinnan Jenny Andersson och till höger Sofia Eriksson.

Strängnäs löparklubb klarade vad nästan ingen annan idrottsklubb i Sverige klarar: att anordna en löpartävling med bara några enstaka funktionärer. Startavgiften var 50 kr och alla fick medalj.

Idag sprang jag Strängnäs Halvmarathon. Bakom stod Strängnäs Löparklubb. Här var det inga pukor och trumpeter- tävlingen gick i den lilla skalan (ca 50 tävlande) och man anmälde sig på Facebook. Klubben ställde upp med tre funktionärer (normalt brukar klubbar behöva horder av funktionärer).

Skulle det här verkligen fungera? I minnet hade jag fiaskot med halvmaran Två Broar år 1999 där bommarna fälldes mitt under tävlingen och bara några elitlöpare hann över innann klaffarna gick upp. Det var förresten andra gången detta hände och efter den pinsamheten las tävlingen ner.

Nu var det inga pinsamheter alls, allt klaffade (!) perfekt (vi sprang ju inte över några broar). Egentligen fantastiskt att det går att ordna en tävling, visserligen i det lilla formatet, med så lite funktionärer. Annars får man alltid höra hur mycket funktionärer det behövs. Jag tror många klubbar överdriver svårigheterna men Strängnäs LK visade att det går om man vill. Man då krävs det några eldsjälar, en bra och snitslad bana och löpare som inte kräver så mycket mera än att få springa. Klubben hade också lyckats fixa några lokala sponsorer.

I Danmark har man förstått det här. Varje vecka, året runt, anordnas massor av maror och halvmaror i småstäderna. Något tiotal löpare brukar delta, man betalar en symbolisk avgift, tar tiden själv och har med sig egen vätska. Arrangemangen går under benämningen Canon Ball. Varför finns inte deta i Sverige? Jag tror dock att den här typen av tävlingar ligger i tiden och även kommer att nå Sverige.

Vi fick en medalj och banan efter målgång och trots det enkla arrangemanget bjöds det på omkädningsrum och dusch inne på idrottsplatsen.

Det blev ingen märkvärdig tid i Strängnäs, 1.37.30, och tre minuter sämre än årsbästa. Ändå var jag rätt nöjd eftersom halva loppet gick på grusväg och bitvis på sugande stigar.  dessutom bjöds vi på diverse hinder i form av bommar, stenar, "kvicksand" på en kaserngård och en uppförsbacke på dryga kilometern från centrum upp till Vasavallen.

Den 5 december  springer jag Malaga Marathon och nu väntar hård träning under två veckor.

Keep on running!

Mehedeby i Uppland. Här på Riksvägen börjar min resa norrut.

Utanför Marma. Cykeln har i alla fall växel.

Landsorten i november. Tungt, grått och deprimerande men samtidgt något lockande och charmigt. Lingon i tankarna och vetskap om att jag snart kan åka hem till storstan får milen på landsvägen att kännas lätta.

En och annan timmerbil svischar förbi, annars är trafiken här på Riksvägen från Mehedeby i Nordupppland gles. Jag har stigit av Upptåget i Mehedeby för att springa de cirka två milen norrut till Älvkarleby och sedan ta tåget hem till Stockholm. Jag är igen ute på lingonjakt men ska jag hitta några bär så här sent på året, vi skriver ändå 6 november?

Det är varmt, jag har lätt medvind och löparjackan åker av efter någon kilometer. Gran och tallskog, några hus och ett och annat kalhygge ligger framför mig. I ögonvrån ser jag hur det lyser rött i lingonriset. Herregud, här är ju massor av bär; stora, fina, mörkröda och i jättelika klasar!

Ur Lidlpåsen åker bärplockaren fram och snabbt har jag fått ihop några liter. Bären växer långt ner i vitmossan, ibland djupt inne i ljungriset och utan bärplockare hade det blivit svårt. Plockaren fylls också av en massa barr och löv och hemma väntar ett digert rensningsarbete.

Mörkröda, frostnupna bär som ska bli lingondricka. Jag mixar lingonen, silar och tillsätter sparsamt med socker och lite askorbinsyra och får världens bästa måltidsdryck. Sent skördade bär har en lätt smak av tranbär.

Efter sju kilometer viker jag vänster in på vägen Ambrica för att ta mig över Fortums kraftverk vid Dalälven. Min gps säger att det ska gå att korsa här. Nu är jag ute i rena obygden, på skogsbilvägar och inte ett hus i sikte, däremot igen massor av lingon. Här ute möter jag en kvinna, känner mig lite fånig när jag kommer springande med vagnen, hejar dock men frågar dumt nog inte om vägen.

Stopp. Ett staket och en låst grind vid kraftverket hindrade vidare framfart.

Vid kraftverket blir det stopp och det hjälper inte hur mycket min gps än visar att det ska vara fri passage. Grinden är låst och staketet går ända ner till älvfåran och omöjliggör all passage. Irritiationen bryts dock snabbt, på återvägen och längs nya skogsbilvägar hittar jag ännu mer lingon.

Nu kurrar det i magen och jag skyndar mig upp till Älvkarleby och restaurang Kungsådran på Laxön där en stor och mycket prisvärd buffé väntar. På hemväg mot stationen i Älvkarleby hör jag någon ropa:

-Är det inte storlöparn som är på besök men var har du brorsan?

Det är Jörgen Krentze, storlöpare om någon, som känt igen mig. 73-åringen, som bor i Älvkarleby och följer min blogg, har gjort 26 Öppet Spår, nio Vasaloppet, 23 Stockholm Marathon och var 2012 och 2013 Sveriges snabbaste 70-åring på maran, i år nummer åtta i M70. Jörgen följer mig på cykel till stationen och vi får en trevlig pratstund.

Keep on running!

Friskispressen Stockholm nr 6-2015. Klicka på bilden för att kunna läsa texten.

Rubriken är skriven i eldskrift: 15 mil i veckan. Då fick det bli en 15-milavecka, man vill ju inte svika läsarna

Hur mycket springer du? brukar folk ibland fråga.

- 10-15 mil i veckan, blir svaret.

Det frågade också reportern när hon intervjuade mig för ett reportage i Friskis & Svettis medlemstidning Friskispressen. Reportern hade tänt på idén att jag i sommar sprungit till i stort sett alla F&S-anläggningar i länet.

Hm. men var det sant det där med 15 mil i veckan? Plötsligt kändes det som om det var rätt länge sedan jag var uppe i dom volymerna. Kanske bäst att på stört fixa en 15.milavecka så jag inte behöver skämmas på gymmet när frågorna kommer.

Jodå, jag hade nog fog för påståendet, visade en snabbkoll. Hitills i år har det blivit cirka tio veckor med 15 mil eller mera. Ändå kände jag pressen när Friskispressen låg ute i ställen och gick därför till handling direkt.

Så dagens vecka slutade på 152 km. Under tre dagar körde jag dubbelpass, egentligen nödvändigt om man vill upp i mängd, tvåmilare varje dag blir för tungt. Dessutom sprang jag lite på löpband efter långpassen. Det hela gick förvånasvärt lätt.

Det blev dessutom en riktigt rolig vecka. Jag gjorde flera löparutflykter, bl a till Tierp där jag plockade 7-8 liter lingon, som jag gjorde lingondricka och sylt av (nej, jag sprang inte till Tierp utan tog tåget. Fantastiskt att det går att plocka lingon vid den här tiden på året, bären var dessutom av toppkvalitet.

Varför då denna mängdexcess? Ja, tanken var att formtoppa inför Vintermarathon nästa vecka. Men jag tror ändå att jag struntar i det loppet- banan med alla sina småbackar lockar inte.

--

Hur fort måste jag springa maran eller halvmaran på för att i år tillhöra de tio snabbaste i Sverige i min åldersklass? Svaret hittar du under länken statistik i högermenyn. Efter New York Marathon nu i helgen  har flera ändringar gjorts i tabellerna.

Keep on running!

Drygt 16 0000 mil eller nästan exakt fyra varv runt jorden har det hittills blivit. 

Snurrigt värre. Sedan jag blev löpare för 34 år sedan har jag nu hunnit springa  fyra varv runt jorden.

Fram till idag handlar det om en sträcka på sammanlagt 16 163 mil eller nästan exakt fyra varv runt ekvatorn. Utslaget på de 34 åren motsvarar det ett snitt på 91 km i veckan.

Jag har haft rätt bra koll på hur långt det blivit, varenda löprunda är noterad. Det som ändå överraskar är veckosnittet, det är jag nöjd med. Men med den mängden "borde" man ha gjort bättre tider på maraton och halvmaraton. Men förr var jag inte så intresserad av tiderna. Riktigt glädjande däremot är att jag fått vara skadefri under större delen av dessa 34 år.

Förvisso har det blivit många mil men jag är inte unik. Flera gamla elitlöpare på 70- och 80-talet har sprungit mera. Rune Larsson t ex rapporterade häromveckan att han nu kommit upp i sex varv runt jorden. Det kommer jag aldrig upp i men jag gissar att jag börjat ta in på honom.

2015 ser ut att bli det 14:e året i följd med minst 500 löpta mil. Rekordet är från 2007, mitt första coast to coast-år, med 948 mil.  Det är alltså först efter fyllda 50 jag ökat mängden rejält. Att jag höll igen i början kan kanske ha bidragit till att kroppen hållit. Har jag tur kan det bli ytterligare ett jordevarv innan skorna ställs på hyllan.

Keep on running!

Det kryllar av doktorer och professorer i maratonloppen. I förra veckans Frankfurt Marathon hade hela åtta procent av de svenska löparna i anmälan angett titeln Dr eller Prof.

I Tyskland är de akademiska titlarna viktiga. Att vara "herr doktor" eller "herr professor" står högt i kurs. Därför brukar man  i anmälan till de stora loppen förutom kön också kunna ange titeln; Dr. Prof. eller Prof. Dr. För oss svenskar känns det däremot förlegat, ja lite skrattretande.

Kanske är det därför så många svenskar passar på att skoja och ange någon av dessa titlar? Eller är det kanske en form av protest? Andelen svenska löpare med högre akademisk examen misstänker jag därför är något överdriven även om det är känt att  maratonlöpare generellt är ganska välutbildade (läsarundersökningar bland prenumranter på löpartidningar visar detta). Själv tycker jag det är lite  fånigt att ange titeln även om man skulle ha fog för den. Jag kollade upp en del av löparna och fann att de var läkare, däremot var det inte så säkert att de också var doktorer i akademisk mening.

Titelskojeriet kan ibland få rent komiska konsekvenser. Jag känner en löpare som anmält sig som Dr. och i mål hörde sitt namn ropas ut i högtalarna.

-Jag trodde någon blivit skadad och att man ville ha en läkare till plats. Jag är ju ingen läkare så jag skämdes . . . 

Vad kompisen inte förstod var att doktor på tyska inte betyder läkare. Hade man behövet en läkare, ja då hade man sökt en Artz.

Keep on running!

Etta Majornas IK, tvåa Solvikingarna och trea Vallentuna  FK. Jag, Alex Bonn och Arne Lekström lyckade i Uddevalla försvara fjolårets brons på Veteran SM i terräng 4 km.

Det räcker inte med att bara kunna springa. Ska jag hävda mig på de kortare distanserna måste jag också ha tävlingsinstinkten och kunna ta ut mig fullständigt. Där brister det.

Nöjd ändå. En sjätteplacering bland 16 gubbar i M65 på lördagens VSM terräng i Uddevalla var lite bättre än väntat. Tiden blev 17.51 på en tvåvarvssbana med en mördarbacke i början, alltså lite långsammare än veckan innan på terräng DM i Huddinge. Dagens behållning blev därför lagbronset till Vallentuna, spännande ända in i det sista.

Egentligen "borde" jag ha placerat mig lite bättre. Jag saknar förmågan att kunna springa taktiskt, kan mitt under loppet få idéer om att det inte spelar någon större roll hur det slutar, kan ligga i en klunga där tempot känns bekvämt men där jag istället borde rycka. Nej, jag är verkligen ingen tävlingslöpare. På halvmaror och maraton är det något lättare, där ger det sig av sig själv; ett jämnt tempo mal till sist ner motståndarna och kampen man mot man blir sällan lika påtaglig. Alex Bonn, en av Vallentunas vassaste veteranlöpare, är raka motsatsen och där har jag mycket att lära. Fast förmodligen är det försent; det är svårt att lära gamla hundar sitta.

Nåväl, det är ändå lite speciellt att frångå långdistanssträckorna och springa lopp under milen. Det blir för mig mindre prestigelöst och nervositeten minskar. Dessutom är det bra träning för de längre loppen, gissar jag.

Maratonåret är förmodligen över för mig såvida jag inte får ett infall och springer Stockholm Vintermarathon 7 november. Tävlingsåret är däremot inte slut, den 5 december drar Bore Cup igång med 10 km i Sala. Fram till dess får jag slipa lite på taktiken.

Keep on running!

Tanken var att springa på Kungsholmens alla gator väster om Sankt Eriksgatan. I efterhand ser jag att jag missat några.

Idag blev det en tremilare på Kungsholmen. Enklast hade varit att springa tre varv runt ön men så blev det inte.

Tidigare har jag under en dag sprungit på Vasastans alla gator. Idag gällde det Kungsholmen men insåg snabbt att jag inte skulle orka. När Bernt Hedlund, "MarathonMia" med flera i februari 2010 sprang på Kungsholmens alla gator fick de ihop totalt 71 km. För mig fick det räcka med gatorna väster om Sankt Eriksgatan och bron över Rålambshovsparken.

Det var inte min dag, det gick tungt - att springa kringelkrok och rätt oplanerat tar dessutom på krafterna så jag var fullt nöjd med att få ihop 31 km. Löpet var kanske inte det roligaste men behållningen var att jag fick se en hel del nya platser. Vilken fantastisk utsikt  det var högst upp på Fyrverkarbacken där en bostadsrättsförening ordnat en liten utsiktsplats. Dagen avslutades på Friskis & Svettis Hagastan med styrketräning för benen.

Nu väntar en lättvecka och och på lördag  Veteran SM i terräng i Uddevalla.

Keep on running!

Dimman försvann strax före start. Den vackra terrängbanan i Visätra, Huddinge, mätte 2 km varvet och var lättsprungen trots det lite sugande gräsunderlaget.

I mål och etta i M65 där startfältet bara bestod av två löpare.

Maraton och halvmaraton är mina  distanser. Men att som omväxling springa kortare lopp är inte så dumt även om jag är chanslös.

Fast idag gick det vägen- guld på DM i terräng 4 km i Huddinge. I sanningens namn ska dock sägas att vi bara var två löpare i min klass och att de bästa från distriktet inte kom. Skulle t ex jämnårige Anders Risling från Studenterna FK deltagit, 67-årringen som sprang helt otroliga 2.13 på Lidingöloppet, ja då hade jag fått storstryk.

Nu fick jag 17.43 vilket innebär ett tempo på 4.28 min per km. Det är inget märkvärdigt- på halvmaran i Göteborg höll jag nästan exakt samma tempo trots att sträckan var cirka fem gånger längre. Varför är jag så lusig på kortloppen? Ja, det enkla svaret är väl att jag inte tränar så mycket intervaller, backlöpning och snabbdistans, kör mest långsamt och långt.

Dace Landström och Arne Lekström, båda Vallentuna FK, blev tvåa i sina klasser. Klicka för större bild.

Nästa lördag är det SM i terräng i Uddevalla.  Då lär jag få mördande konkurrens.

Keep on running!