Kameran upphittad! Jag har svenkt rekord i att glömma saker i omklädningsrum. Men igår fick jag tillbaka min kvarglömda kamera på Slottsskogsvallen. Och tro det eller ej, jag fick också med mig den hem till Stockholm.

Keep on running!

Kort efter att bilden hade tagits glömde jag kvar min kamera i oklädningsrummet på Slottsskogsvallen.

-Är det Björn?

Det var vaktmästaren på Slottsskogsvallen som ringde och han hade en mycket trevlig sak att berätta.

Jag förstod direkt vad det handlade om.  Inte ringde han för att gratulera mig till mitt halvmaratonresultatet dan innan. Nej, det handlade om något helt annat. På lördagen hade jag varit nere i Göteborg och sprungit halvmaran och (naturligtvis) glömt kvar min kamerna i omklädningsrummet.

-Vi kände igen dig på bilderna i kameran, sa vaktmästare Glenn.

Så nu ska jag åka ner på onsdag och hämta kameran och överlämna en chokladask till personalen på Vallen. Samtidigt ska jag passa på och ta ett träningspass i Slottsskogen med min gamla klubb Majornas IK.

Och hur gick det på halvmaran? Jo, den slutade också lyckligt. Årsbästa på 1.34.36 under perfekta väderförhållanden. Också ett perfekt arrangerat lopp av Solvikingarna. Nu ligger jag fyra på Årsbästalistan på halvmaraton och sedan tidigare etta på maraton i min åldersklass M65.

Keep on running!

Far och son (Erik) efter målgång i de nya Holaveden Ultra-tröjorna. Arrangören Tranås Triathlon bjöd löparna på rena gourmetmaten från kolgrillen utanför klubbstugan i Örsbäcken, Tranås. Foto: Ragnar Suneson

I de flesta lopp jagar jag en bra sluttid. Men i terrängloppet Holaveden Ultra är det naturen, den trivsamma stämningen och den goda maten som är lockelsen.

Holaveden Ultra I Tranås är en tävling jag starkt rekomenderar. Jag och sonen Erik har varit med några gånger. Att vi fick korn på det här lite udda landsortsloppet på Holavedesleden beror på att min bror Ragnar bor i Tranås. Själva valde vi halvmaratonvarianten medan hårdingarna startade i Gränna och fick hela 52 km.

Banan är ganska tuff men vacker och bjuder på såväl grus- som asfaltsvägar men mest stiglöpning, bitvis i vild natur där vi fick kliva över stengärdsgårdar,  klafsa i gyttja och hålla oss i grenarna för att inte ramla i backarna. Kolla Ragnars sju minuter långa film så förstår du vilken fantastisk bana det är:

https://youtu.be/jZGGbpB4KIg

Ska man tävla mot eller med sina barn? Vi bestämde att springa tillsammans fram till de sista två kilometrarna och sedan  var det tävling som gällde. Men Erik var snäll och höll igen så att vi kunde springa hand i hand över mållinjen. För två år sedan hade han "fräckheten" att spurtslå pappa.

Klockan stannade på 1,54 och vi kom in på en delad fjärdeplats. Hade Erik fått springa i sin egen takt, ja då hade han grejat en tredjeplats. Förhoppningsvis kommer det att gå betydligt fortare för mig nästa helg då jag springer halvmaran i Göteborg. Då slipper jag backarna, stängslen och buskarna.

Holaveden halvmaraton by bike. Ragnar cyklade banan i motsatt riktning några dagar efter loppet, en tuffare utmaning än vad  löparna fick. Utpumpad tvingades han ringa hustrun för att få en Steve tillbaka hem till Tranås.

Keep on running!

Långa tajts, långärmat, ja till och med mössa. Många av löparna på Lidingöloppet var alldeles för varmt klädda.

Varför pälsar folk på sig så mycket när det ska tävla? Om det är någon gång man ska vara så lätt klädd som möjligt är det just under en tävling.

Jag förundras över hur mycket kläder folk har på sig under löpartävlingar. Ju bättre löpare, ju mindre kläder, är min ovetenskapliga iakttagelse. Ser du en barbent löpare under en vintertävling, dessutom i ett tunt löparlinne, ja då kan du vara rätt säker på att han (jo det är allltid en man) kommer att vara bland de främsta. Så där extrem behöver man väl inte vara men ett gott råd är att klä sig lätt under tävling, däremot kan man vara rätt påpälsad under själva uppvärmningen.

Själv sprang jag inte Lidingöloppet men var ute och tittade. Redan efter åtta kilomter, strax efter Lidingövallen, var samtliga löpare genomsvettiga. De påpälsade fick ingen lätt resa i lördags. Och helt ofarligt är det inte att springa för varmt klädd. Även på kortare lopp kan man drabbas av uttorkning.

Keep on running!

"Samla gamla gänget". Delar av Enskedegruppen samlade på Enskede IP för en nostalgilöpning i Nackareservatet. Från vänster Uhlie Evertsson, Henrik Rüffel, Lars Degerheim och Anders Hult.

Det är nu 29 år sedan jag gick med i en löpargrupp i Enskede. Efter några års uppehåll var det dags att samla gamla gänget igen.

Idag vimlar det av olika löpargrupper. Så var det inte förr. På 80-talet, då jag började springa, var långdistanslöpning en utpräglad ensamsport. Joggingvågen hade visserligen kommit till Sverige men folk sprang mest för sig själva, gruppträning och gemensamhetslöpningar förekom nästan bara på klubbnivå.

Jag råkade hamna i något vi kom att kalla Enskedegruppen. Varje söndag klocka 9 träffades ett gäng motionslöpare på Enskede IP. Jag hade visserligen hållit på med löpning under fem år men kände mig som ett riktigt blåbär. Det var Göran Lingfors, en ur personalen på vårt dagis och duktig löpare, som lockade med mig.

Så här skrev jag i min joggdagbok efter första träningspasset med Enskedegruppen den 15 november 1986:

"Enskede IP, premiär med gruppjogg, Göran med, ute 1.10, lätt intervallöpning + ruscher, cirka 10 i gruppen, bra ledare Ulf Johansson".

Ulf Johansson är en legendar inom svensk långdistanslöpning. Hans syn på löpning kom att prägla mitt löparliv. Filosofin gick ut på att löpning ska vara roligt, man ska inte krångla till det men man ska vara ihärdig. Ibland var vi bara några stycken men ibland kunde vi vara ett 20-tal, ofta drog vi ut i Nackarservatet på våra långpass. Uffe körde också hård träning, ofta intervaller, och det gav resultat eftersom de flesta av oss var obekanta med sådan träning.

Med internet blev det plötsligt mycket enklare för oss löpare att träffas. Numera är jag inte alls samma ensamvarg. Idag är jag med i flera mer eller mindre löst sammansatta löpargrupper. På olika löparforum kan man välja och vraka bland erbjudandena; ibland är det någon som vill springa på alla gator i en stadsdel, uppför alla trappor på Södermalm, till alla McDonaldsrestauranger, runt Stockholms alla öar etc etc. Sådana galna upptåg gillar jag. Och tänk vad många vänner man fått.

Henrik är nästan helt blind men med en repstump mellan sig och ledsagaren (här Uhlie) klarar han sig utmärkt. Själv hade jag problem att hänga med dessa duktiga löpare på en tuff 16-km runda i Nackarservatet. Klicka på bilden för större storlek!

Keep on running!

Ljusa och vackra lokaler- GIH biblioteket bakom Stadion är okänt för den breda allmänheten. Vem som helst får låna här men besökarna är mest studenter från Gymnasitik och Idrottshögskolan.

Idag tog jag en löptur till GIH biblioteket.  Vilken guldgruva för oss löpare!

GIH biblioteket är Sveriges enda offentliga specialbibliotek inom ämnet idrott och hälsa. Konstigt nog har jag aldrig varit här. Tänk vad mycket jag har missat.

Jag blev helt överväldigad. Först omgivningen; på höjden bakom  Stadion, granne med GIH-badet och Liljansskogen, ligger denna oas Utanför huvudentren möts besökaren av statyn "Hyllning till Ling", två nakna unga människor hand i hand.

Skulpturen "Hyllning till Ling" gav Gustav Nordahl guldmedalj i skulptur  vid konsttävlingarna vid de olympiska spelen i London 1948.

Intriört är också biblioteket ett mästerverk. Och innehållet går inte av för hackor. Vad sägs om att man har över ca 2 000 titlar som tar upp ämnet "träning" varav cirka 200 handlar om maraton. Innan ett besök kan det därför vara klokt att hemma göra en fritextsökning i bibliotekets databas. Du kommer snabbt finna att här finns i princip all ny svensk löparlittertaur och också mycket utländsk. Äldre böcker kan hämtas upp från magasinet över dagen.

Här finns också massor av tidsskrifter. Herr Snålman behöver t ex inte prenumerera på löpartidningarna, här finns alla de svenska, till och med Marathonsällskapets Marathonlöparen, såg jag i stället vid entrén.

Själv lånade jag följande böcker:

* Maraton, bli en bättre långdistanslöpare av Jack Waitz och Marit Karlsen

* Advanced Marathoning av Pete Pfitzinger och Scott Douglas

* Intervallguiden, höj tempot med fartfyllda pass av Marcus Nilsson

Fyra veckor får jag ha böckerna. Nog ska man väl lära sig ett och annat.

Keep on running!

Följebil blir nödvändigt även på nästa coast to coast- i Nevada och Utah är vissa passager mellan motellen 10-20 mil. Jan kommer att köra bilen och åka ut och hämta mig när jag sprungit mina fem mil. Bilden från Utah 2014.

Nästa coast to coast blir det tuffaste av dem alla. "Oändliga" avstånd mellan motellen och mycket ökenlöpning, bl a i saltöknar, väntar mig.

Visst går det att springa från San Fransisco och österut men jag har tvekat in i det längsta. Det är för mycket öken och glesbygd och bergen är också tuffa. Ändå väljer jag San Francisco, en stad de flesta kontinentlöpare ratar. Varför?

Ja, skälet är att min bror Jan ställer upp som följebilschaufför. Efter några etapper in i Nevada kommer han attt finnas till hands. Under drygt två veckor ska han serva  mig. Jobbet består i att komma ut och hämta mig vid en avtalad exit på motorvägen när jag sprungit mina ca fem mil och sedan köra tillbaka mig till motellet. Han kommer också att köra ut mat till mig så att vi kan luncha tillsammans. Dan därpå kör han ut och släpper av mig där jag slutade löpningen.

Det låter inte som världens roligaste jobb. Och det finns exempel på chaufförer som ledsnat och bara stuckit. Erik Bengtson, Sveriges förste coast to coast-löpare råkade ut för en sådan filur. I boken California here I come, som gavs ut 1980, berättar han om problmen som tvingade honom att avbryta löpningen när han kommit knappt halvvägs. Jan vet vad jobbet handlar om, gillar det till och med. På ledig tid  ska han passa på att turista och åka roler blades.

Tidigare starter har skett i Oregon (två gånger), en gång i Washington och ifjol från Los Angeles i Kalifornien. Visst hade det gått att kopiera någon av de där rutterna, det är roligt att springa på bekanta vägar där folk känner igen mig. Sträckan genom Wyoming, drygt 60 mil på I80, blir den samma som 2012. Här kommer jag att tvingas till några uteövernattningar om jag inte inte lyckas fixa "Stevar", d v s få lokalbefolkningen att ställa upp med följebil.

Min planerade start den 5 april 2016 har flyttats fram till den 19 april. Ändringen gör att Jan nu kan hänga med. Det gick dessutom att boka om till en rimlig kostnad. Jag kommer nu att starta i närheten av Golden Gate-bron, vid Baker Beach, springa över bron, vända på andra sidan och springa tillbaka för att sedan springa på östra sidan av San Francisco Bay. I Kalifornien blir det ingen motorvägslöpning (inte tillåtet på I80 och jag vill inte ta några risker) däremot i Nevada, Utah och Wyoming.

Ungefär 170 mil kommer jag att springa på motorväg, ungefär en tredjedel av den totala distansen. Jodå. även motorvägar kan vaar vakra. Men framför allt är de säkra och det är där motellen finns.

Slutmålet är ännu inte bestämt. Kanske blir det South Carolina eller Florida, en idé är att jag ska till Nashville i Tennessee för att lyssna på country. Men det kan också bära av upp till Boston. En sak är dock säker, jag ska som vanligt till Gothenburg i Nebraska.

Jag komer senare att lägga ut rutten i detalj men här en grov skiss:

https://goo.gl/maps/PXLWPFnmQoP2

Keep on running!

En av många backar,  Mariedalsvägen på Kungsholmen. Gulklädda Tomas Lilja och Björn Runesson sprang in på 1.24.03 resp 1.24.13.

Nej, Stockholm Halvmarathon-banan tillhör inte mina favoriter. Alldeles för backig, knixig och en 800 meter lång biltunnel löparna ska passera.

Idag avgjordes Stockholm Halvmarathon, som vanns av David Nilsson, Högby IF och Isabellah Andersson, Hässelby SK. Deras tider, 1.10.41 respektive 1.17,20, skvallrar om att banan inte är så "lättlöpt", som arrangörerna påstår på hemsidan.

Årets bana blev knappast bättre av tillkomsten av en ny mördarbacke. Istället för att runda Vasaparken fick löparna nu göra en 90-gradare från Torsgatan, in  på Torsgränd och brant upp på Dalagatan. Varken löpvänligt eller publikvänligt.

Stockholm Halvmarathon, Stockholmsloppet och allt vad tävlingen kallats för har haft många dragningar sen 80-talet då jag började springa.  Gemensamt för alla banorna har varit backarna. Den som är ute efter en bra tid bör därför välja ett annan lopp. Samma med Göteborgs Varvet. Att tävlingarna ändå blivit omåttligt populära måste ha andra förklaringar, tiden verkar inte så viktig för majoriteten av löparna.

Ska det vara så svårt att få till en bättre halvmara i Stockholm? Ja, antagligen. Kungsholmen Runt, som arrangeras av FK Studenterna, finns ju redan . . .

Själv avstod jag i år från Stockholm Halvmarathon och  valde istället några mer lättsprungna banor i Skåne. Den 10 oktober springer jag antagligen Göteborgs Marathon (halvmaran) som är flackare. Men veckan innan blir det Holaveden Ultra i Tranås där jag valt halvmaran, ett rent terränglopp där tiden även för mig är oväsentlig.

--

Passerade denna vecka 400 mil. Skönt, då ska jag även i år klara minst 500 mil.

Keep on running!