Tur att kommunen placerat ut en bänk nedanför skylten- jag höll på att ramla baklänges när jag läste budskapet. Driver Karlsborg med oss Stockholmare?

Stockholm är störst, bäst och vackrast. Ja, så brukar vi utmåla oss till landsortsbornas förtret. Men nu har vi fått konkurrens; Karlsborgs kommun gör anspråk på att vara "Sveriges reservhuvudstad".

När jag trött och svettig rullar in i semesteridyllen Karlsborg (7 500 invånare) möter mig en stor skylt med texten "Välkommen till Karlsborg, Sveriges reservhuvudstad". Har kommunpamparna fått storhetsvansinne?

Nej, man har faktiskt bra på fötterna. Karlsborg var tänkt att vara rikets reservhuvudstad i tider av ofred. Det var hit kungahuset, riksdagen och regeringen skulle ta sin tillflykt och riksbankens guldreserv skulle också gömmas bakom de bastanta fästningsmurarna på Karlsborgs fästning. Så var det tänkt men så blev det aldrig och kommer förmodligen heller aldrig att bli. Guldreserven flyttades dock hit under krigsåren 39-42.

Fästningen byggdes 1819-1890 och var en del i det så kallade centralförsvarssystemet. Sverige hade förlorat Finland till Ryssland i kriget 1809-1810, rysskräcken var stor och försvaret koncentrerades till ett antal fästningar inne i landet.

Här i Karlsborg bor jag på STF:s vandrarhem utanför fästningsmurarna och på kvällen tog jag mig en sväng innanför murarna. Där finns en hel liten stad, ja faktiskt ganska stor, med mängder av byggnader, en kyrka, några affärer och så Försvarsmakten med flera hundra man.

Så visst har stan lite att erbjuda ändå. Och liksom i Stockholm råder det bostadsbrist. Men i mina ögon är Karlsborg en håla. Här rullar raggarbilar mitt på ljusa dan fram och de rattas  av medelålders eller äldre män. Det ser lite komiskt ut. Och  i järnvägsspåren växer gräset högt, stationsbyggnaden har blivit en kebabrestaurang.  Nej, jag tror inte att  kungaparet skulle trivas här, inte heller statsministern trots sin uppväxt i Ådalen.

En av flera ragggarbilar i Karlsborg. Just i den här var det ungdomar, annars rattas bilarna ofta av medelålders och äldre personer.

Dagens etapp: Hjo-Karlsborg på bitvis grusvägar, 39 km.

Keep on running!

Vättern runt på tre hjul. Tack vare att det är bra slyröjt och att vägarna går högt ser resenären sjön ganska ofta.

I lördags Veteran SM i maraton. Tre dagar senare 53 km. Fast nu går det i lugn takt och nu kan jag njuta.

Idag inledde jag löpningen runt Vättern, totalt 30 mil. Starten skedde i Bankeryd och avslutas också i Bankeryd en vecka senare, Premiärdagen var helt problemfri trots 52 km och kort in på en tävling.

Upplägget är det samma som på ett coast to coast; jag springer med en babyjogger där jag har all packning, jag tar in på hotell/vandrarhem och har inga vilodagar. Jag springer också relativt långsamt, stannar ofta till för att se på intressanta saker längs vägen. Med mig har jag en detaljerad vägbeskrivning full med turisttips, allt framtaget av Klas Peter Suneson, en av mina kusiner i Bankeryd. Jag hade mycket nytt av tipsen och slapp nu att hela tiden springa på stora landsvägen (195:an), den som Vätternruntcyklisterna trafikerar.

-Är det inte kallt att springa i kalsongerna?

Utanför Habo blir jag upphunnen av en liten flicka på cykel. Hon verkar aldrig ha sett någon löpare i korta tajts. Jag förstår att hon tycker att det ser konstigt ut. Fast kallt var det ju inte trots att det mest var molnigt idag.

Första etappen upp till Hjo var ganska vacker. Man ser Vättern titt som tätt trots att vägen går någon kilometer från sjön. Jag minns min tur runt Mälaren för något år sedan och då såg jag nästan aldrig något vatten. Samma när Jan och jag rullade/sprang längs Klarälven. Där var buskröjningen under all kritik.

Ett glädjehopp vid länsskylten när jag lämnar Jönköpings län och springer in i Hjo kommun och Västra Götalands län. Nästan som hoppen vid delstatsskyltarna i USA.

Slåttern är i full gång ute på fälten. När jag tar avstickare på småvägar slipper jag trafiken på landsvägen men får ofta släppa fram de jättelika traktorerna. Dagens behållning blev att se den gamla gården Almnäs bruk och norra Fågelås kyrka med anor från 1100-talet. Och så förstås att äta "Mos Berits" köttbullar i brunsås, ättiksgurka, en rätt garanterat fri från grönsaker. Berit har sitt gatukök i Rödån, vida känt i bygden men omöjligt att upptäcka för den som susar fram på stora landsvägen.

Hit till Norra Fågelås kyrka vandrade munkarna från klostren i trakten. Idag är det pilgrimsvandringar som är populära bland vanliga turister. Och på sätt och vis är det en liten pilgrimsvandring jag själv är ute på.

Dagens etapp: Bankeryd- Röda Stallet Bed & Breakfast, Hjo 53 km

Keep on running!

Trött och nöjd efter målgång.

Med tiden 3.31.32 vann jag M65-klassen i helgens veteranSM. Gläddjande naturligtvis men också oroande, jag kroknar för lätt mot slutet.

Hur springer man egentligen en mara? Och hur lägger man upp träningen? Jag borde veta efter alla dessa år men famlar fortfarande. Lördagens VSM i Kristianopel, Blekinge talar sitt tydliga språk. Jag gjorde halvmaran på 1.39 och skulle alltså rent teoretiskt springa in på 3.18 vid jämn fart men tappade 13 minuter på andra halvan. Alldels för mycket!

Jag sprang naturligvis för fort i början, invänder någon. Ja, det gjorde jag kanske men det kändes bra ändra fram till 25 km, inte att jag tog i. Och är det så säkert att sluttiden blivit bättre vid en lugnare öppning? Att krypköra i början hade heller inte känts bra.

Vad var det då som hände, varför sjönk farten så dramatiskt mot slutet då jag till och med tvingades till några korta gåpauser? Långsammaste kilometern gick på 5.54 och inträffade vid 38 km. Jo, jag  var bara "hederligt trött" i lårmusklerna. Inga skadekänningar, ingen värk, inga negativa tankar men en svag mjölksyrakänning. Det där borde jag kunnat nonchalera. Men det som skiljer elitlöparen från oss motionärer är att vi inte kan plåga oss maximalt. Hur lär man sig det? har jag alltid undrat.

Allt går säkert att träna. Min träning har varit både varit "rätt" och "fel", gissar jag. Rätt i det avseendet att jag är bra mängdtränad, i snitt 10 mil i veckan i år. Det är visserligen lite mindre än tidigare år men mer än mina konkurrenter.

Fel däremot att jag knappt haft någon intervallträning eller backpass där jag fått vänja mig vid vid mjölksyran. Det är bara de senaste veckorna före tävlingen jag haft lite kvalitetsträning. Jag ska nu ta kontakt med klubbens tränare för att få lite tips så att jag orkar hela distansen.

Det borde finnas en förbättringspotential, särskilt på halvmaran. Vid vändpunkten hade jag samma tid som på halvmaran i år i Koblentz, en svag nerförsbana längs Rehn. Det här gör att jag kanske anmäler mig till Stockholm Halvmarathon. Däremot blir det nog ingen mer mara i år, min tid lär stå gott på årets tiobästalista i M65.

Maratonlöparna samlade strax före start. Hade det varit enklare att ta sig till Kristianopel hade loppet säkert lockat fler  (79 män och 29 kvinnor i mål på maratondistansen).

Team Blekinge som anordnade VSM (Kustmaran) i idylliska Kristinaopel utanför Karlskrona får högt betyg för arrangemanget: vacker och lättsprungen vändpunktsbana, gott om glada funktionärer, barnpassning (!), riklig tilldelning i vätskekontrollerna (särskilt i mål med Red Bull, choklad mm) och snabb resultatservice. Däremot var det dåligt med dusch- och omklädningsmöjligheter.

Kritisk är jag mot att ett veteranSM förläggs till en perifer ort som Kristianopel med dåliga kommunikationer. Det gick helt enkelt inte på lördag, tävlingsdagen, att på ett bra och enkelt sätt ta sig från Karlskrona eller Kalmar till Kristianopel med allmänna kommunikationer, jag fick ta hyrbil från Karlskrona. Synd eftersom till ett veteranSM kommer folk från hela landet och jag tror nu att många avstod.

Jag har under många år propagerat för att veteranSM i maraton ska vara Stockholm Marathon ("riktiga" SM springs alltid här). Till Stockholm kommer alltid det bästa löparna. När VSM anordnas på svårnåbara orter i landsorten blir det alldeles för chansartat. Statusen på VeteranSM måste höjas!

Keep on running!

På jakt efter historiskt intressant idrottslitteratur i Nordiska museets bibliotek.

På 30-talet fick vi lagstadgad semester i Sverige. Det skapade sådana "problem" att man tvingades ge ut en handbok i ämnet hur man bäst tar tillvara på ledigheten. Tipsen är än idag giltliga.

Jag har blivit allt mer intresserad av hur idrottsmän tänkte och tränade förr i tiden. Inte överraskande är mycket av det som vi idag tror är så revolutionerade egentligen inte något nytt under solen. Fartlek t ex tillämpades redan på 30-talet och mannen bakom träningsformen var Gösta "Gösse" Holmér, duktig mångkampare, chefsinstruktör på Svenska friidrottsförbundet och pappa till förre polismästaren i Stockholm, Hans Holmér.

Även råden om hur man lever ett sunt liv är giltliga idag. På Nordiska muséets bibliotek läste jag idag boken "Hur man bäst skall använda sin semesterledighet". Boken gavs ut 1934 och skrevs av journalisten och friskvårdspionären Roland Henzel. Han var bl a chefredaktör för den populära vecotidningen Swing och var den som myntade begreppet frisksport.

Ett nummer av Swing från 1931. Tidningen handlade mycket om boxning men också om annan idrott, bl a löpning. Texterna tog ofta upp moraliska spörsmål och var lite pekpinnemässigt och subjektivt skrivna. I detta nummer berättar långdistanslöparen "Shoore" Järnmyr om hur han tränade. Shoore vann bl a tre år i följd Kungsbackaloppet, Sveriges äldsa långlopp.

 Hentzels handbok i semestervett var osprättat. Jag frågade bibliotekspersonalen om jag fick sprätta boken men svaret blev nej så jag har inte läst riktig allt men kikat så gott jag kunnat mellan sidorna. För boken fashinerade mig- otroligt aktuell än idag även om semester kanske  inte längre upplevs som ett problem.

Hur bör då den med ett stillasittande arbete använda sin semestern?

"En första förutsättning för att ha behållning av ledigheten är att fullständigt klippa av kontakten med det ordinarie arbetet. Det får inte existera i ens medvetande", skriver Hentzel. Något att tänka på för den som på badstranden läser jobbmejlen i mobilen.

En sommarstuga bör du äga, menade Hentzel.

"Om jag får säga min uppriktiga mening så anser jag sommarstugan som den bästa lösningen. Pensionatet ger inte den rätta valutan för den som verkligen vill bygga upp sin kropp och själ. Det är inte tu tal om att kroppsarbete är en bra rekreation för semestrande skrivbordsmänniskor".

Som bra övningar föreslog han bl a trädgårdsarbete, vedhuggning, långa promenader (just promenader var något som "Gösse" också var inne på som en förberedels inför den rena maratonträningen), simning, paddling, rodd, tennis och gymnastik på badstranden. Däremot propagerade han inte så mycket för långdistanslöpning, däremot terränglöpning. Han uppmanade också folk att gå barfota under semestern men nämnde inget om barfotalöpning.

Sol och uppfriskande bad var tidens melodi. Lättkläddhet och solbadande var något han gillade och han talade sig också varm för den praktiska "overallen" som "bästa träningsplagg" och visar bilder på sådana. Men på klädfronten har utvecklingen verkligen gått framåt, dagens träningskläder är mycket bättre. Inte ens de kläder jag själv tränade i början på 80-talet var något vidare, skorna var väl dock ganska ok. På skofronten ser vi nu lite av en återgång till dåtidens löparskor; lätta, inte så dämpade och en dragning åt barfotahållet.

Träna i det fria var också frisksportarnas filosofi. Hentzel var nära 100 år före sin tid när han skriver:

"Min tro är att det bara är en tidsfråga när de flesta kommunala badplatser ha gymnastikredskap i det fria".  Redskapen är redan här, kanske inte just på bara på badplatserna utom lite varstans i naturen.

Utbudet av historisk idrottslitteratur på Nordiska var ändå ganska begränsat och inskränkte sig till några hyllmeter. Jag ska därför i sommar besöka den verkliga guldgruvan, Gymnastik- och idrottshögskolans bibliotek vid Stadion.

Keep on running! 

Jan på Djurgårdsbron får turisterna att haja till. Någon så konstig gubbe verkade de ha aldrig ha skådat.

Årets längsta dag blev också årets dyraste.  I Tessinsparken blev Jan "rånad". Som om det inte vore nog blev han nerslagen på Västerbron.

-Jäkla trevlig tur ändå, tyckte han efteråt.

Min bror Jan brukar varje år titta på Stockholm Marathon. Eftersom han bor i Gävle handlar det om tv-tittande. I år blev han dock så sugen att se banan i verkligheten varför han föreslog att vi skulle springa/rulla den tillsammans,

Att åka rolerblades innanför tullarna är inget jag rekommenderar. Farligt med all trafik och ganska dåligt med cykelbanor. Dessutom känns cykelbanorna inte trygga. På cykelbanan längs Skeppsbron var det en hårsmån från att han skulle krocka med en taxi som kom utkörande från Skeppsbrokajen. Och att ta sig under Slusskarusellen är rena självmordsuppdraget. Vi löpare har det lättare, vi kan tvärnita och hoppa åt sidan.

Jag insåg farorna och hade därför valt söndag morgon som en lämplig starttid. Odengatan med backen ner mot Sveavägen och farliga Valhallavägen hoppade vi över och startade från Karlaplan. Långa slingan på Stockholm Marathonbanan blev därför inte 25 km utan ca 22 fram till min port.

Efter 13 km och lunchstopp på McDonalds Slussen upptäckte vi vad som hade hänt: Jan hade glömt sin fina telefon på en parkbänk i Tessinparken där vi bytt om. Naturligtvis var telefonen förlorad. Vad har hänt med den svenska hederligheten?

Nåväl, vi var i alla fall helskinnade. Fast snart skulle Jan åka på en ny smäll och det mera bokstavligt. Under nerfarten på Västerbron i jämnhöjd med Riksarkivet vinglar han till och far med huvudet handlöst in i räcket ut mot biltrafiken. Dessbättre är hastigheten låg och hjälmen tar smällen. Han reser sig upp, är lite omtumlad men oskadd!

Vi är åter vid gott mod och är snart hemma efter vår äventyrliga tur genom stan.

Vurpan tror jag berodde på en kombination av trötthet och vätskebrist. Egentligen var Jan för varmt klädd och ryggsäcken vägde mycket men innehöll inget vatten.

En misslyckad dag? Nej, inte alls, menade Jan som fick se mycket nytt i stan. Och när du läser det här har han skaffat en ny telefon. Och snart är han nog igång med att staka ut en ny tur. Hörde jag inte något om Holland runt i höst? Vad ska vi tappa då? Springa och rulla är inget billigt nöje men förbaskat roligt!

Keep on running!

Nu kan jag även bocka av Friskis & Svettis i Norrtälje. Att gymmet saknade bastu kunde jag fördra en dag som denna, en av årets varmaste dagar.

Stekt fläsk och löksås är mat för en långlöpare. Den lunchen satt perfekt när jag idag sprang till Rimbo och Norrtäje.

I sommar gör jag ett försök att springa till alla Friskis & Svettis-anläggningar i Stockholms län, totalt 35 stycken. Idag tog jag två av de svåraste, Rimbo och Norrtälje. Till Norrtälje är det cirka 7,5 mil och till Rimbo knappt sex mil. Till Rimbo har jag tidigare sprungit  i samband med jakten på alla simhallar.  Norrtälje var däremot något helt nytt.

I sanningens namn sprang jag inte hela vägen utan "fuskade" och tog bussen från Östra Station till trafikplats Söderhall. Därifrån sprang jag över Rimbo och på idylliska småvägar och på en nedlagd järnvägsbank till Norrtälje. Det blev tillräckligt långt ändå, totalt 39 km.

Här strax norr om fd Syninge järnvägsstation trafikerade tågen mellan Rimbo och Norrtälje fram till 1969. Trafiken öppnade 1884 och sköttes av Stockholm- Roslagens Järnvägar. Idag finns knappt något som minner om järnvägstrafiken.

I Rimbo gjorde jag ett stopp på gymmet för att träna benmusklerna. Nästa stopp blev på Ica i Rimbo där jag pantade burkar och flaskor jag plockat längs vägen. Dagen var synnerligen varm och panten räckte för att köpa välbehövlig dricka.

Pricken över i var dock stoppet på golfrestaurangen En Liten Smula i Sunsta där det serverades stekt fläsk med löksås. Jäklar vad jag lassade in! Allt sköljdes ner med tre liter isvatten- persoanlen och golfarna undrade säkert vad det var för galning som anlänt med den där konstiga "golfkärran" med världens största hjul.

Nu återstår att fundera på hur jag ska nå F&S i Hallstavik. Kartstudier pågår  . . .

Keep on running!

Vi är löpare allihop.Syskonen Nils, Sigrid och Erik grattar lillasyster Anna som idag tog studenten på Södra Latin.

Det är meningslöst att tjata på barnen för att få dem att motionera. Dom gör det ändå-  chansen ökar om pappa eller mamma är löpare.

Jag tror knappt jag sagt till något av mina fem barn att de borde motionera. Ändå gör alla det. Fast yngsta dottern Anna, som idag tog studenten, får jag väl ibland puffa på så att hon lämnar datorn och beger sig ut i löparspåret. Men de övriga har utan minsta påtryckning följt pappas spår, tre av sönerna har till och med sprungit maraton. Just nu är Erik och Nils väldigt taggade och det är en liten kamp dem emellan om vem som är snabbast på långdistans.

Så tjat lönar sig inte, är min erfarenhet. Ganska givet egentligen. Det är bara att glädja sig åt att barnen valde den smala vägen framför den breda.

Keep on running!

Här på STF:s vandrarhem i Karlsborg får jag betala 705 kr för ett enkelrum (inklusive frukost, lakan och städning + 50 kr för att jag inte är medlem). Prisvärt? Nja . . .

. . .inte om jag jämför med Best Western i Askersund där jag betalar 674 kronor.

Över 23 000 cyklister är anmälda till den 50:e Vätternrundan den 12-13 juni. Själv ställer jag upp utom tävlan med en trehjuling (min babyjogger) men då handlar det inte om att avverka de 30 milen på sju timmar utan på sju dagar.

Jo, jag tänkte springa runt Vättern. Jag startar den 30 juni i Bankeryd och går i mål sju dagar senare, också i Bankeryd. Löpet läggs upp på samma sätt som tidigare långlöp ute i Europa; jag springer 4-5 mil om dagen och tar in på hotell. Den här gången är jag ensam men nu handlar det inte om något förstklassigt boende, det blir mest vandrarhem jag kommer att ta in på. Logistiken gör att vandrarhemmen ligger bäst till men vandrarhemsboende är inte längre något särskilt billigt boende i Sverige om du ska ha frukost, lakan och städning. Märkligt nog bor jag billigare och bättre på Best Western i Askersund än på vissa av vandrarhemmen.

Medlemmar i Svenska Turistföreningen erbjuds en rabatt på  50 kronor på STF:s vandrarhem. Eftersom medlemskapet kostar 295 kronor för vuxen krävs det sex nätter för att du ska tjäna in den kostnaden. STF brottas med svag ekonomi, sjunkande medlemsantal och relativt gamla medlemmar. Du behöver inte vara medlem för att bo på STF:s vandrarhem och därför är det förvånande att medlem resp icke medlem betalar i stort sett samma pris. Hade STF höjt priset för ickemedlemmarna (dom är många), ja då tror jag medlemsantalet och ekonomin stärkts.

Jag har varit medlem i cirka 25 år men gick i år ur i ren protest. Generellt sämre standard än hotellen, usla in- och utcheckningstider, "städkrav" (hur bra städat blir det när gästerna gör det?), våningssängar, nerlegad bäddutrustning, delad dusch och toalett i korridoren, kök där gästerna lagar sin egen mat- nä vandrarhemmen är inte längre min melodi även om jag bott på många väldigt fina. Kort sagt; vandrarhemmen har svårt att konkurrera med hotellen, i alla fall sommartid då hotellen tvingas sänka sina priser.

Vättern är inte helt obekant för mig. Under mitt  första riktigt långa ensamlöp, Stockholm-Göteborg 2004, sprang jag på västsidan av sjön. Där är det inte särskilt backigt men på östsidan i trakterna av Gränna är det mycket kuperat. Gränna, ja -stan med omgivningar verkar vara rena turistfällan med helt galna hotellpriser.

Keep on running!