Perfekta  löpförhållanden längs Rhen; medvind, ingen trafik, naturskönt och en osynlig nerförsbacke på flera mil. Det bidrog till att dagens etapp på 32 km till Bonn avverkades snabbt och enkelt. Enda missödet var att Jan råkade bryta sönder spetsen på sin stav. I morgon intar vi Köln!

Keep on running!

En paus längs Rhen. Trots att vi följer floden var vi idag sällan särskilt nära den.

Sol och medvind. Vi fick en kanonstart på äventyret.

Nu har vi börjat rulla längs Rhen fast så mycket av floden har vi faktiskt inte sett idag. Samma sak hände i Värmland då vi rullade på Klarälvsbanan, då såg vi inte så mycket av Klarälven på grund av allt sly. Nu var problemet snarare att vägarna inte löpte längs floden eller att hus och industrier skymde utsikten. Idag passerade vi t ex ett nedlagt kärnkraftverk.

Men när cykelbanorna gick alldeles intill Rehn öppnades fantastsika vyer; vingårdar över allt i branterna, här och var en gammal borg eller slott och livlig pråmtrafik på floden. Don må flyta stilla men det är strömt i Rhen. Det märks; prämarna krypkör motströms och har dubbla hastigheten medströms. Även vi drar nytta av höjdskillnanden, fallhöjden från Koblenz till slutmålet i Amsterdam är cirka 100 meter.

Vi tar många pauser och här har vi stannat till utanför rådhuset i Bruhl-Lùtzing.

Dagens 34 km till Rheinhotel Vier Jahreszeiten i Bad Breisig gick ganska tungt. Visst kände jag av gårdagens tävling. Och svårnavigerat var det också, utan gps förstår jag inte hur vi skulle ha hittat. Morgondagen till Bonn blir förmodligen mycket lättare och cykelbanan slickar Rhen nästan hela vägen.

Keep on running!

Ett stort glas öl (alkoholfritt) smakade gott efter målgång. Tyskarna kan det här med att arrangera löpartävlingar.

Tyskland är favoritlandet när det gäller långlopp i Europa. Här har jag sprungit åtta gånger och idag hade jag turen att för första gången vinna min åldersklass.

Europas bästa långlöpare på veteransidan finns i Tyskland. Tyskarna är också mycket bra på att arrangera löpartävlingar. Hög materiell standard i största allmänhet, rimliga hotell- och restaurangpriser, cykelbanor över allt och en vacker natur gör Tyskland oemotståndligt för en svensk långlöpare. Det är väl nästan bara USA som kan konkurrera fast när det gäller cykelbanorna och löparna, ja då hamnar USA långt ner.

Min bror Jan och jag är just nu i Tyskland för att från staden Koblenz ta oss upp till Amsterdam, cirka 40 mil längs Rhen. Vi gör det på var sitt sätt; Jan åker rolerblades och jag springer med en baby jogger där vi har vår packning. Vi bor på hotell och lever lite lyxliv.

Jag laddade upp med att idag söndag springa en halvmara i Koblenz. Tyskarna är viserligen bra på att arrangera lopp men en klar miss var att man förlagt nummerlappsutdelningen till ett köpcentrum en mil utanför stan, ungefär som om Stockholm Marathon skulle ha nummerlappsutdelningen i Kungens Kurva. Skandal! Vad göra när man inte har bil och måste ha en nummerlapp? Springa dit naturligtvis men det blev bussen tillbaka.

Halvmaran gick längs Rhen och omgivningarna var fantastiskt vackra med borgar och slott på höjderna. Vi "fuskade" med att springa medströms så det här var en snabb halvmara trots några motlut.

Jag ställde mig långt bak i det cirka 800 personer starka startfältet. Det resulterade i att jag första halvtimman fick kryssa och springa om folk hela tiden. Jag tror det här var första loppet då knappt någon löpare sprang om mig, det var jag som plockade folk hela tiden. Jag blev etta i min åldersklass, M65 och vann en startplats till en annan löpartävling i Koblenz.

Av detta skulle man kunna tro att jag gjort ett storlopp. Men icke, mina 1.39.20 var en av de långsammaste halvmaror jag sprungit och tiden lär knappast räcka för att hamna på den svenska tiobästalistan i åldersklassen när året är till ända. Jag är dåligt snabbhetstränad, har nyligen kommit tillbaka efter skadeproblem (piriformis syndrom). Det här var årets första långlopp för mig så förhoppningsvis ska det gå bättre framåt höstkanten.

Överst på pallen, första gången någonsin i Tyskland.

Nu ska vi njuta av LSD i Tyskland och Holland, det vill säga long slow distance. Följ oss här på bloggen, du fårdagliga rapporter.

Keep on running!

Jag får se mycket på mina långlöpningar, här backsippor längs Lundavägen norr om Vallentuna. Joggingvagnen är med på de flesta löpningar. Klicka på bilden så ser du sipporna.

En härlig mängdvecka är över. Jag fick ihop 17 mil ganska lätt. Så är det när man är skadefri och fått löpglädjen tillbaka.

Jag har ägnat mig åt formtoppning inför Jans och mitt Tysklandsäventyr om en vecka. Då ska vi under nio dagar springa/rulla cirka 36 mil längs Rehn, från Koblentz till Amsterdam. Nu väntar en lätt träningsvecka och förhoppningsvis inträffar superkompensation efter hårdsatsningen.

Ska du göra en sådan här satsning gäller det att lägga upp träningen lite smart. 17 mil på sju dagar innebär i snitt 24 km per dag. Det skulle både vara tungt och farligt att springa så mycket bara på ett löppass, bättre då att dela upp det på flera. De flesta av veckans dagar har jag kört dubbelpass och ibland trippelpass. Där har du fördelen med att vara pensionär! Vi har det som de flesta andra inte har; tid.

Så gott som all träning har varit lugn distanslöpning utomhus, ibland lite terränglöpning i Karlbergsparken. Men jag har också sprungit på löpband, mestadels långsamt. Fast idag "tävlade" jag mot en annan pensionär på bandet intill- så fort han ökade hastigheten ökade jag lite till. Till sist gav han upp. Fånigt, javisst men träningseffekten ska kanske inte underskattas.

Keep on running!

Jan rullar in i Söderfors efter en 30 km lång tur över Mehedeby. Nu ska det smaka gott med lunch på Söderfors Herrgård.

Min tur  från Tierp  till Söderfors Herrgård blev 23 km. Här har vi varit flera gånger och snart föräras vi kanske ett stambord.

Äntligen skadefri! Löplusten är tillbaka och nu ligger jag åter på höga träningsmängder. Dagens tur med brodern Jan gick till vackra Söderfors vid Dalälven.

Det var idag  lite av en generalrepetition inför vårt stundande Tysklandsäventyr. Om drygt en vecka börjar vi rulla längs Rehn, Jan på sina skridskor och jag springandes med min babyjogger. Vi startar i Koblentz och avslutar i Amsterdam, cirka 35 mil. Det här blir en behaglig tripp;  dagsetapper på beskedliga 3-4 mil, vi springer på cykelbanor, tar in på ganska hyggliga hotell, följer floden medströms, får en fallhöjd på cirka 100 meter och passerar metropoler som Bonn, Köln, Düsseldorf och Duisburg.

Löpningen har börjat gå lätt igen, borta är besvären med piriformis syndrom. Jag vet inte riktigt vad som gjorde mig frisk men alla stretchövningar har nog gjort sitt. Det där riktiga klippet i steget saknas dock fortfarande varför jag tvekar att ställa upp i tävlingar men kanske blir det en i Tyskland ändå.

Vilken underbar löptur jag fick på småvägarna mellan Tierp och Söderfors! Dessutom årspremiär för solkräm och kortbyxor. Det blev faktiskt lite av coast to coast-feeling över det hela. Och gissa vem som kom först fram till Söderfors? Jo jag, men Jan rullade sju kilometer längre.

Korsar Dalälven vid Söderfors.

Keep on running!

Rune Larsson har varit min mentor och utan hans stöd och råd hade jag aldrig vågat mig på mina coast to coast. Nu möttes vi på Bislet i Oslo där vi medverkade som föredragshållare på ett löparseminarium.

"Kontinentlöparnas Konung", kallar Rune Larsson mig för. I hans kommande bok, som ges ut i februari, har han tillägnat mig en sida. Hedrande att få sådana omdömen från sin lärare.

Ja, ultralöparen Rune Larsson, som tre gånger vunnit Spartathlon, sprungit över USA, rott över Atlanten och utfört en mängd andra bedrifter har betytt mycket för min löpning. Jag gillar Runes filosofi, som har likheter med min egen. Rune är för det enkla, man ska inte krångla till saker och ting- Just do it som Nike, säger och Keep on running, som jag uttrycka saken. Men på en punkt är vi olika; Rune checkar helst in på sunkiga motell som har kvar skylten "color tv" medan jag söker lite lyxigare boende.

Igår möttes vi på en löparkonferens i Oslo. Rune höll ett inspirerande tal om vilka egenskaper som krävs för att bli en bra ultralöpare och själv berättade jag om de psykolgiska aspekterna bakom ett coast to coast.

Inför mina första långa ensamlöp tog jag kontakt med Rune och bombarderade honom med frågor. Rune hade 2004 sprungit ensam med en baby jogger över USA och i Sverige gjort några långa ensamlöpningar med ryggsäck, fri som fågeln. Det här inspirerade mig oerhört och Runes svar var helt oemotståndliga. Ändå vågade jag inte ta det stora språnget, att springa över en hel kontinent, utan valde den kortare distansen (160 mil) mellan Chicago och New Orleans. Sett så här i backspegeln var just det löpet det mest krävande av alla, främst för att jag sprang med en ryggsäck men också för fukten och värmen i sydstaterna. Värre skavsår har jag aldrig haft!

Rune har inte slutat att inspirera. I Oslo tände han gnistan att jag kanske ska pröva att springa mitt första riktiga ultralopp i livet. Varför inte ett 6-timmarslopp, ja kanske 100 km eller 100 miles? Jag tror mig i alla fall ha en av de egenskaper en ultralöpare bör ha- plåtmage! Jag har inga som helst problem med att behålla maten och kan springa proppmätt.

Efter konferensen tog Rune bilen hem till Trollhättan. Jag tror dock han hade uppskattat tåget mera. Tågresan  mellan Stockholm-Oslo ger resenären vibbar av 50- och 60-tal. Långsamt tempo, sjöar, skogar,  husruckel i Värmland,  nedlagda industrier, kaffevagn, rosslande högtalare och plyschsäten, helt i Runes stil!

Vigelandsparken besökte jag senast som sjuåring med pappa och mina två bröder. Det "skräckminnet" sitter fortfarande i, samma att vi erbjöds valbiff på restaurangerna. 60 år senare upplever jag skulpturerna som fantastiska och valbiffen slapp jag. Löpare och turist är en bra kombination och under min löprunda hann jag se väldigt mycket av Oslo, en pärla minst lika vacker som Stockholm.

Keep on running!

Klicka på karatan för att se detaljerna kring mina sju långlöp i USA! Totalt har jag sprungit i 30 delstater.

Titta på kartan- där har jag ritat in alla mina långlöp i USA. Kanske blir det en linje till på kartan nästa år . . .

Jo, tanken på ett femte coast to coast lever vidare. Inga beslut är dock fattade, än mindre vilken rutt jag ska springa. Men jag bedömer det som fullt realistiskt att våren 2016 ännu en gång löpa de cirka 500 milen över den amerikanska kontinenten. Och jag gör det på mitt sätt; ensam med en baby jogger.

Jag skulle bli en av de äldsta kontinentlöparna (fyller 68 nästa år) och förmodligen dessutom slå "världsrekordet" i antal löp över USA. Statstiken är inte helt tillförlitlig men så vitt är känt delar jag med mina fyra löp rekordet med en amerikan, som dock hade följebil alla gånger. Jag gör inte det här för att slå några rekord utan bara för mitt höga nöjes skull.

Åldern har inte så stor betydelse som många verkar tro. Det handlar mera om den mentala inställningen än fysisk förmåga. Och lika viktigt är att ha familjens stöd, min fru har i alla fall inte sagt nej till planerna.

Närmast väntar Jans och mitt Tysklandsäventyr i mitten av maj då Jan rullar och jag springer de cirka 35 milen mellan Koblenz och Amsterdam. Bekväma som vi är färdas vi medströms Rehn. Ännu är inte min skada helt läkt men löpningen går lättare för varje dag.

Keep on running!

Känslan av att lyckas springa många timmar och färdas långa distanser är det som jag tycker är allra häftigast, säger 24-årige Max Själin, studerande från Umeå.

Med terrängskor och snöskor och en liten pulka bakom sig sprang/snöpulsade Max Själin hela Kungsleden mellan Abisko och Hemavan, 45 mil på tolv dagar. En stor prestation av ett blåbär på ultrahimlen.

Som bloggare och långlöpare får jag kontakt med många likasinnade. Max Själin, en kille jag aldrig hört talats om, hörde av sig och hade lite frågor om hur det är att springa långt med en babyjogger. Jag blev nyfiken och det visade sig att Max var en högst intressant person, en äventyrare och ultralöpare med potential och ett pers på 10 km på fina 34.04. Målet i år är att springa bra på Spartathlon (24 mil) och kvalificera sig till VM i 24-timmarslöpning 2016.

Det är högt ställda mål av en person som sprungit seriöst under bara något år. Men han har en bakgrund som skidåkare och det han hittills presterat som löpare bådar gott.

- Hösten 2013 fick jag för mig att springa de elva milen från Nikkaloukta till Abisko i form av Fjällrävens vandringevent Fjällräven Classic. Efter att ha kommit i mål, slagit banrekordet och haft en häftig dag, mentalt och fysiskt  insåg jag att den typen av löpning var det jag borde hålla på med, berättar han.

Vad fick dig till att springa Kungsleden, dessutom vintertid?

- Jag var på ett tio veckor långt löparläger i Arusha, Tanzania men tvingades resa hem efter tre veckor. Jag drabbades av hundallergi och för att dämpa besvikelsen ville jag ha en ny utmaning och det blev Kungsleden vintertid.

Vädret var bra och han sprang mestadels längs Kungsleden, ibland dock utanför i skoterspår. 15 av de 45 milen ssprang/lufsade han i snöskor. Här hittar du packlistan

Packningen vägde hela 24 kilo. Det kan jämföras med mina 19 kilo under det senaste coast to coast och då ingick ändå joggingvagnen, Max gjorde liksom jag, "lyxade" till det och bodde under tak alla nätter med undantag för en natt då han övernattate under bar himmel och en annan i ett vindskydd.

Var det inte osäkert om du skulle få plats i STF:s fjällstugor längs leden?

- Nej, jag hade förbokat de första nätterna. Därefter bokade jag efter vägen när jag visste mer exakt hur långt jag skulle hinna. Även om det är sämre täckning på fjället så har man oftast täckning på mobilen någon gång under dagen.

-Dessutom riskerar STFs fjällstugor aldrig att bli fulla. De har som policy att alltid erbjuda boende åt vandrare/löpare längs Kungsleden. Även om alla sängar är fulla så får man i alla fall en madrass, värme och tak över huvudet. Men jag hade inga problem med att det var fullt.

Svårigheter under löpet?

- Egentligen inga. Natten i vindskyddet var inte speciellt kall, bara någon minusgrad  och jag hade varm sovsäck, sovsäcksöverdrag och en vindsäck att lägga mig i. Och andra utenatten grävde jag en säng i en snödriva, att gräva en grop är farligt eftersom man kan bli koldioxidförgiftad.

Navigeringsproblem?

-Nej, inte heller det trots att jag saknade gps. De flesta sträckor är skoterleder eller har ledkryss. Men en gång hade jag dålig sikt när jag korsade ett fjäll och då använde jag karta, kompass och höjdmätare.

Vad kostade äventyret?

-Boendekostnaden blev 3 000 kronor, alltså 300 kr/natten i STF:s stugor. Mitt råd är att ta in i stugorna om man ska ut och springa 6-8 timmar dagen därpå. Annars är ju alternativet tält.

PS

I helgens ultratävling TEC i Täby utklassade Max konkurrenterna genom att vinna 100-milesloppet på fina 14.07 (det svenska rekordet har Jonas Buud på 12.32).

---

Åkte i helgen till Göteborg, dock inte för att springa veteranSM i halvmarathon eftersom jag är fortsatt skadad. Löpningen går dock bättre (tio mil denna vecka) men jag är långtifrån bra så damens rollator i bakgrunden hade inte varit helt fel att ha . . .

Keep on running!