Bild från den norska inbjudan till löparseminariet på Bislet i Oslo den 30 april. Mer om seminariet kan du läsa här.

Huvudet är minst lika viktigt som benen vid extremt långa löpningar, t ex för den som funderar på att springa över en hel kontinent. Med starka ben kommer man långt men inte hela vägen om inte knoppen också är med på noterna.

Jag har fått en inbjudan från BIIEF (Bislett International Indoor Endurance Festival) att på ett löparseminarium i Oslo den 30 april tillsammans med bl a Rune Larsson berätta om mina löpningar över USA, Eftersom publiken är löpare, troligen många ultralöpare, har jag tänkt att riktigt nörda ner mig i de psykiska aspekterna vid långa ensamlöpningar. Jag är vanlig motionär, ingen elitlöpare utan pensionär- hur tänkte jag, hur gjorde jag för att klara ensamheten och svårigheterna? Jag kommer att bjuda dig på en mängd tips som funkade för mig.

Välkommen till Oslo! Arrangören bjuder på fritt inträde och gratis middag.

Keep on running!

Skadad. Jag linkar fram som en skadeskjuten kråka. Skadan kan ta lång tid att läka.

Jag brukar påstå att jag nästan aldrig är skadad. Det är väl delvis sant men minnet är kort; man glömmer det tråkiga, det vill säga skadorna, och minns bara det roliga.

Egentligen är det väl ingen katastrof, jag har sedan någon vecka tillbaka drabbats av piriformis syndrom, en liten muskel djupt inne i rumpan som av okänd anledning blivit inflammerad och nu trycker på ischiasnerven. Vid utomhuslöpning hugger det till i baklåret, det smärtar när jag sitter ner men gång är problemfritt och löpning på band går någorlunda bra.

Skadan kom smygande och först trodde jag att det var artrosen som kommit tillbaka. Men det är jag rätt övertygad om att det inte är. Bevären känns igen eftersom jag haft dem några gånger tidigare.

Löpstopp? Det brukar ju vara patentmedicinen mot de flesta löparskador. Det är alltid svårt att veta vad som är bäst men erfarenheten talar emot detta. Jag tror inte att tillfrisknadet skulle påskyndas. Dessutom skulle jag må sämre och så länge jag kan springa nästan helt smärtfritt på band fortsätter jag med detta. I praktiken är det ändå vila jag nu ägnar mig åt - mängden har skurits ner till ett minimum och hastigheten på bandet är låg. Vid de tidigare piriformisbesvären gjorde jag några kortare löpuppehåll men märkte ingen förbättring. Så det är keep on running som gäller tillsvidare.

Ja, tillsvidare för kroppen är så vist konstruerad att den kommer att säga ifrån om det inte går att springa. Och jag gör inga dumheter med att äta smärtlindrande för att kunna träna. Nu är det stretching som gäller.

"Tack vare" artrosen och all styrketräning på gymmet har jag blivit väldigt stark i lårmusklerna. Nu klarar jag nästan maxvikten i benlyft.

I år är första året jag ägnar mig åt så kallad streak running, det vill säga löpning varenda dag. Det är stort internationellt, engelsmannen och storlöparen Ron Hill t ex har sprungit varenda dag under 50 år i sitt 76-åriga liv. Många fnyser åt detta "vansinne" men jag kan se en poäng i det hela: du har en liten (?) press på dig att röra dig varenda dag (minimikravet är löpning 1 mile per dag, det vill säga 1,6 km min gräns går vid 2 km).

Trist att jag troligen nu missar veteran SM i halvmaraton om cirka två veckor. Mer bekymmersamt är om jag också måste ställa in Jans och mitt Tysklandsäventyr i mitten av maj. Tidigare gånger har det tagit minst en månad att bli frisk.

Keep on running!

Första löpturen med min nya joggingvagn, köpt av en privatperson i Saltsjö-boo. Självklart sprang jag dit för att hämta min käresta.

En barnvagn har en livslängd på några år. Men är du lycklig ägare till en löpvagn av märket Baby Jogger, ja då kan du räkna med ett livslångt förhållande. Vagnen går nämligen aldrig sönder.

Det var ultralöparen Rune Larsson som inför mitt första coast to coast 2007 tipsade om Baby Jogger, en trehjulig amerikansk löpvagn med osedvanligt stora hjul (20 tum). Han föreslog också att jag skulle byta ut "traktordäcken" till racerdäck. Det var mycket bra råd.

Jag är nu inne på min fjärde Baby Jogger. Idag slog jag till och köpte på Blocket en vagn av modell 25th Anniversary. Vagnen är i närmast nyskick och är avsedd att rulla på mitt femte coast to coast, som är planerat till 2016.

Fyra vagnar, varför så många? Ja inte beror det på att dom är utslitna. Den första fick min bror Jan i Gävle för att ha när han åker på sina rolerblades. Den andra, som också rullat 500 mil över USA, har jag som bruksvagn hemma. Den tredje har gjort två resor över USA och står nu undanstoppad i källaren för att senare bli min nya bruksvagn.

Baby Jogger Performance, såväl den gamla modellen som jubileumsversionen, håller otroligt hög kvalitet. Vilken barnvagn kan rulla mer än tusen mil utan att gå sönder? Vagn nummer tre, alltså den jag sprungit två gånger över USA med, är i stort sett intakt med undantag för gummit i handtaget som är blankslitet och sprucket. Jag tror att vagnen med några däckbyten skulle palla för många fler kontinentlöpningar, däremot tvivlar jag på om föraren skulle göra det.

Kan det vara den extremt höga kvaliteten som fått Baby Jogger att sluta tillverka Perfomance, den kanske bästa löpvagnen i världen? En vagn som är outslitlig tjänar man inga pengar på. Generalagenten i Sverige har plockat bort den ur sortimentet och den verkar också vara svår att få tag i utomlands.

Trots joggingvågen är det förvånande få som springer med löpvagn i Stockholm. Och nästan alltid handlar det då om vagnar med relativt små hjul. Jag är dessutom rätt ensam om att springa utan barn i vagnen, däremot med en massa matkassar, ved etc. I tunnelbanan och på pendeln väcker vagnen nyfikna frågor:

-Vad är det där? En cykel . . . ?

Trots glädjen över nyförvärvet går löpningen tungt just nu. Jag har fått någon sträckning i baklåret, haltar och krypkör. Veckan summeras därför till fem mil.

Keep on running!

Blandade känslor efter målgång i Skatås. Loppet kändes ju så bra men nog "borde" jag ha sprungit lite fortare.

Jag känner mig ung. Och det kändes som det gick skapligt fort. Tyvärr sa klockan något helt annat.

För första gången var jag äldste deltagre i en löpartävling. Inget vidare men inget man råder över. Och när tävlingen dessutom inte hade några åldersklasser (smålopp brukar inte ha det), ja då blir skrala resultat väldigt påtagliga.

Placering 65 av 108 fullföljande i Solvikingarnas Vårtävlingar 16 km och tiden 1.14 är inget att hurra över. Fast lite roligare blir det om resultatet räknas om med åldershandikapp (wava). Som 67-åring får jag då ett "försprång" på 15-17 minuter jämfört med 40-åringar och yngre. Då hamnar jag bland topp tio i hela tävlingen.

Det viktiga är ändå känslan. För den undebara känslan av fart och lätthet finns fortfarande kvar hos oss äldre löpare.  Idag hade jag den känslan; en bit in i loppet plockades den ena löparen efter den andra, uppförsbackarna var inga problem, den kraftiga vinden och haglet (!) berörde mig inte och jag kunde till och med dra på en spurt. Andra varvet gick lite fortare än det första. Men som sagt, resultatlistan sa något annat.

Efter loppet kom en ung man fram och intervjuade stålfarfar. Herregud, man börjar viss bli ett unikum. Och sa inte speakern något om en "legend"`? Fast de verkliga legenderna stod vid sidan av, det var evighetsmaskinen Frank Brodin och världsrekordkvinnan Bibbi Lind, båda Solvikingarna och idag funktionärer.

Smålopp gillar jag, ju mindre buller och bång desto bättre. Solvikingarna är proffs på det här. För övrigt väldigt bra tider idag, segraren Yared Admasu från IF Hälle sprang på 50,50 och damklassen vanns av Solvikingarnas Manuela Krämer på 1.03.

Jag tog spårvagnen ut till Biskopsgården och mötte sörjande utanför restaurangen på Vårväderstorget där två personer dödades. Även mitt årliga tandläkarbesök hanns med under Göteborgsbesöket.

Keep on running!

En tussilago som lyser gult i vägslänten? Nej, Norrlands Guld, också plockbar.

Allt är inte guld som glimmar. Det kan också vara en burk Norrlands Guld. Många sådana och även en och annan Prippens plockades i dikena under dagens joggingtur till Nynäshamn.

Imorse tog jag pendeln  från Karlberg till Tungelsta för att därifrån springa på små idylliska landsvägar ner till Nynäshamn. Väderleksrapporten utlovade sol, medvind och någon plusgrad, perfekta förhållanden med andra ord. Konduktören ombord önskade mig lycka till och verkade mycket imponerad över tilltaget.

Vi var två som steg av vid Tungelsta station. Vid spåren stod två morgonpigga från Jehovas Vittnen och delade ut Vakna. Hade detta skett på Centralen hade jag inte tagit pubikationen men i ödsliga Tungelsta kändes det nästan nödvändigt. De önskade mig också god tur. Rubriken "Finns gud?" toppade marsnumret, som tryckts i 52 miljoner exemplar och på 101 språk. Frågan sysselsatte mig hela vägen ner till Nynäshamn, svaret fann jag inte men på pendeln hem läste jag i alla fall Vakna.

Idylliska småvägar, nåja i början var det i alla fall vacket; kuperat, slingrigt och grantätt. Men sedan övergick det till öppna fält och när vägen började följa motorvägen blev det ganska trist. Vad göra?

10 km.                                                  15 km.

20 km.                                                    25 km

Det var då jag kom på det; jag kunde ju sysselsätta mig med att plocka alla tomburkar jag såg längs vägen. Idén var inte alls dum, det blev en massa förtäckta men välbehövliga vilopauser och snabbt fyllde jag en bärkasse med tomburkar.

När jag närmar mig Nynäshman hör jag bakom mig ett knastrande ljud i gruset på cykelbanan. Det är ett invalidfordon som hunnit ikapp mig.

-Du springer i 12 km i timman, hojtar pensionären på fyrhjulingen när han passerar.

Efter lite sightseeingsjogg i Nynäshamn bromsar jag in kärran utanför Lidl nere vid hamnen. Jag pantar alla ölburkar, ringer hustrun och komplletteringshandlar. Efterår blir det pizza på pizzeria Arena på Nynäsvägen. Gott efter 31 km löpning!

Det blev pendeln tillbaka hem till Stockholm.

Keep on running!

Beckholmen, här har jag knappt varit. Stockholm lär aldrig bli "färdigsprunget", det finns hur mycket som helst att se.

Stockholm är om inte världens bästa så i alla fall kanske Sveriges bästa löparstad. Trots över 30 års löpande på stadens gator finns fortfarande mycket att upptäcka.

Nä, Stockholm lär aldrig bli "utsprunget" för mig. Ibland har jag gått in för att springa på varenda gata i en stadsdel, springa till alla stationer längs en tunnelbanelinje, springa till alla simhallar, till alla McDonalds, till alla kyrkor, till alla Friskis & Svettis, till alla vattenposter, till alla Lidl-butiker, i alla utomhustrappor på Södermalm, över alla broar, runt alla öar etc etc.

Det som gör Stockholm så bra för oss löpare är att här finns faktiskt allt; storstaden och naturen. Det går att variera löprundorna i all oändlighet, i princip kan du springa en unik runda varje dag. Och du behöver inte ens springa en runda. Eftersom Stockholm har Sveriges bästa allmänna kommunikationer kan löparen få till ännu fler unika löpsträckor genom att t ex bara springa i en riktning och ta tunnelbana eller pendel tillbaka. Så gör jag ofta och kan då nå ut till kranskommuner som Haninge, Upplands Väsby, Bro, Vallentuna m fl.

Stockholm är till skillnad från utländska metropoler också en mycket säker stad. Luften är ren, här finns mängder av sjöar, naturreservat och det kryllar av cykelbanor. Oftast tänker vi inte på vilken bra löpmiljö vi faktiskt har.

Jag avundas inte löparna på mindre orter. Där är det mycket svårare att variera löprundorna. Hade jag bott i en småstad hade jag kanske haft 5-10 rundor att välja mellan. Hur kul hade det varit? Jag hade också missat alla löpargrupper som finns i en storstad.

Idag tänkte jag faktiskt på vilken bra löparstad Stockholm är. Jag gjorde i vårsolen ett spontanlöp på 28 km, infall fick styra färdvägen och jag sprang längs Stockholms kajer och runt ett antal öar i innerstan. Jag hamnade t ex på Beckholmen, en ö jag knappt varit på. Skulle jag som vanlig turist ta mig hit, ja då hade det inte blivit lika roligt, däremot mer komplicerat. Att vara löpande turist i sin egen stad är bland det bästa jag vet.

Keep on running!

Glada pristagare i klas M60: Alex Bonn, Vallentuna FK, Bengt Isgård, IF Linnéa och Roland Jansson, Uppsala LK.

Grattis Alex, Bengt och Roland. Ni gjorde det bra, jag får nöja mig med fjärdeplatsen.

Idag sprangs sista deltävlingen av fyra i Bore Cup. Vallentuna FK stod som värd och sträckorna var 15 resp 7,5 km. Hemmabanan borde ha gynnat mig lite,särskilt som jag provsprungit slingan i veckan. Men jag kände stark press, var tvungen att komma sämst trea för att greja en tredjeplats i sammandraget.

Det gick inte, jag sprang idag in som fyra i M60  ( tid 34.12 ), dryga minuten efter trean. Storstryk med andra ord och ganska besviken. Frågan är om det blir några mer Bore Cup för mig de närmaste åren innan jag går in i nästa åldersklass, M70. Lite synd för jag gillar Bore Cup; bra stämning, bra löpare och ett enkelt arrangemang. Men just nu ligger jag åldersmässigt fel till i gruppen, dessutom hade jag gynnats av lite längre distanser.

Målspurten. Foto: Tobias Larsson

Nåväl, sista ordet är inte sagt och jag står kanske på startlinjen igen då cupen drar igång i december. Hoppas att Vallentuna FK, som vann lagtävlingen, också omprövar beslutet och stannar kvar som medarrangör. Det skulle cupen vinna mycket på, en Stockholmsklubb bland de fyra medarrangörerna fungerar som en magnet, tror jag.

Keep on running!

Vattnet från toaletter och kök har sedan 1934 gått ut orenat från fastigheten i mitten på bilden och svårt förorenat Djurgårdsbrunnsviken. Tabben beror på att avloppsröret kopplats in på en dagvattenledning och inte på ledningen till reningsverket.

Nyligen skrev tidningarna om att en fastighet på Strandvägen släppt ut orenat avloppsvatten till  Djurgårdsbrunnviken under minst 80 år. Men det nämndes inte vilken fastighet det handlade om. Jag bestämde mig för att på springande fot undersöka saken.

Nyheten gick först att läsa i lokaltidningen Mitt i, som intervjuat en tjänsteman på Stockholm Vatten. Alla tidningar, stora som små, hängde på, men ingen dök djupare i denna skitiga soppan. Ärendet var uppenbarligen känsligt; Stockholm Vatten la (brunns)locket på och ville inte tala om vilken fastighet det rörde sig om och "brottet" ansåg man vara preskriberat.

Men var det så omöjligt för tidningarna att ta reda på varifrån kisset och bajset kom ifrån? Och hur har detta kunna pågå så länge utan att någon larmat? Den gamle murveln i mig vaknade och jag bestämde mig för att göra en rekognoseringsrunda.

I arkiven på Stockholm Vatten fick jag veta det mesta. Utsläppen visade sig komma från ett "palats", en av de finaste byggnaderna längs Strandvägen.

Offentlighetsprincipen, det vill säga rätten för allmänheten att ta del av offentliga handlingar på myndigheterna, är guld värd. Det var inga problem för mig att läsa hela utredningen och tjänstemannen svarade vänligt på mina frågor. Själv fick jag inga motfrågor, t ex vad jag var för figur och vad jag skulle ha uppgifterna till (alla har enligt lagen rätt att vara annonyma). Vad jag fick veta och vad som inte stod i pappren var att fastighetsägaren troligen varit ovetande om att avloppsrören varit felkopplade. Annars misstänkte jag att man känt till felet men hållit tyst för att det skulle kosta för mycket att åtgärda. Alltså ett miljöbrott.

Klicka på dokumentet för större text!

Löpturen hemifrån till Stockholm Vatten var 1 km och turen ner till Strandvägen 4 km. Min "skitrunda" blev således exakt en mil.

Fastigheten det handlade om var von Rosenska palatset på Strandvägen 55, cirka 100 meter öster om Djurgårdsbron. Detta hus i vit i Ekebergsmarmor (samma som Dramaten) uppfördes 1895 för hovstallmästare Clarence von Rosen, som gillade att rida och synas i Stockholmssociteten. Vecotidningen Idun gjorde 1902 ett stort hemma hos-repotage hos greven som du kan läsa här.

Reportern är mycket underdåig och reportaget är rikt illustrerat med fotografier från de pampiga rummen. Står det kanske något om toaletterna? Ja, faktiskt! "Som man kan vänta sig är särskild omsorg nedlagd på badrummet med dess marmorkar och många olika sorters duscher", skriver reportern Thore Blanche. Redan vid den tiden hade husen på Strandvägen wc och allt gick ut i Nybroviken. Först på 30-talet kom reningsverken med Bromma som det första 1934.

Jogginvagnen fick hänga med på min "inspektionsrunda" till von Rosensska palatset på Strandvägen 55. Under min tid som aktiv journalist gjorde jag många liknade turer, bland annat till Jacob Palmstiernas villa i Danderyd, en löptur som resulterade i att han senare tvingades avgå som vd i SEB efter en skatteaffär. Samma öde, också efter en löptur, mötte dåvarande Götabankens vd, Hans Mikaelsson, som åkt fast för rattfylleri.

De felkopplade rören ska nu i höst åtgärdas och en pumpstation byggas framför huset, troligen i allén till en kostand av en miljon kronor. Under tiden fortsätter avföringen och urinen att strömma ut från fastigheten.

Björkegren förre ägaren

Fastigheten ägs av Karl-Adam Bonniers stiftelse som köpte huset 1992 för 21 miljoner kronor. Inget i porten skvallrar om vem som äger huset, uppgifterna får jag från Latmäteriverket.

Det intressanta är dock vem som var den förre ägaren. Det visar sig vara den förre finansmannen Carl Erik Björkegren, en sv Sveriges rikaste personer men som 1994 försvann spårlöst och idag förmodas vara död. Åren innan försvinnandetgick han i personlig konkurs under bank- och fastighetskrisen och huset såldes till Bonniers,  Fastigheten, som också omfattar Storgatan 58, är på över 2 000 kvadrameter (bostadsyta). Gissningsvis uppgår värdet till 0,5-1 miljard kronor.

Tveksam simtävling

Lördagen den 1 augusti anordnas Stockholmssimmet, en stor simtävling som går utanför Sjöhistoriska muséet med vändpunkt vid avloppsrörets mynning och andra vändpunkt längst in i i Djurgårdsbrunnskanalen. Med tanke på vad jag idag vet skulle jag aldrig ställa upp i den tävlingen. Det förorenade vattnet sugs nämligen genom Djursgårdsbrunnskanalen.

-Vattnet är godkänt för bad, säger en av funktionärerna när jag ringer.

Påståendet verkar helt gripet ur luftent. Stockholm Stad har ett 30-tal godkända badplatser där man tar vattenprover. I Djurgårdsbrunnsviken eller i Djurgårdsbrunnskanalen finns inga badplatser.

Keep on running!