Vackra omgivningar i Vallentuna men den tänkta halvmaratonbanan förbi Lindholmen och Vada kyrka blev tyvärr för backig.

Det är svårt att skapa en perfekt tävlingsbana. Och vad som är perfekt för löparen behöver inte vara perfekt för tävlingsarrangören. Ibland blir kraven från oss löpare orimligt höga.

Vallentuna FK arrangerar varje sommar Runrundan, en vacker halvmara runt Vallentunasjön där löparna passerar en mängd runstenar. Egentigen borde det här vara den perfekta tävlingen för mig; en halvmara nära Stockholm mitt i sommaren, dessutom en tävling ordnad av min egen klubb. Det är bara en hake- banan är för backig i min smak och numera springer jag nästan bara "snabba" banor för att jaga en tid.

Men borde det inte gå att få till en snabb halvmara även i Vallentuna? Och en sådan bana borde väl locka fler löpare? Sagt och gjort, på google maps rekade jag en runda och idag sprang ut för att kolla den. Det såg rätt lovande ut på kartan, att vägarna gick ute på vischan gjorde inte så mycket bara jag slapp alla dessa backar.

Ständigt dessa backar . . .

Pyttsan! Det visade sig vara backigare än jag anat. Och inte en enda runsten fanns längs dessa 21 km. Enda positiva var väl att banan var ganska vacker och att det inte skulle behövas så många flaggvakter. Just det senare är nog så viktigt eftersom det är svårt för småklubbar att få ihop funktionärer.

Vi löpare tänker nog inte på vilket jobb det är att arrangera en tävling. Det går åt enorma horder av funktionärer; flaggvakter, för- och eftercyklister, speaker, en starter, folk som sätter upp och tar ner skyltar, serveringspersonal, nummerlappsutdelare, prisutdelare, någon som sköter musiken, resultatservice, sjukvård etc. Bara till ett lopp med något hundratal löpare kan det krävas 30-40 funktionärer! Jag har fått lite inblick från Vallentuna och också sonderat terrängen i andra klubbar, de flesta har problem.

Behöver då småtävlingar verkligen ha så här många funktionärer? Nej, det tycker jag inte. Det har spårat ur vilket fått till följd att startavgifterna skenat iväg. Många smålopp är  "onödigt" perfekta, egentligen handlar det ju bara om att springa och efteråt få en resultatlista. Märkvärdigare är det inte.  Allt det där ståhejet som omger Stockholm Marathon, Lidingöloppet kan småklubbarna låta bli. Man behöver inte vara alla till lags.

Det finns dock en del som går mot strömmen, Reima Hartikainen är en av dessa som med mycket små resurser arrangerar diverse långlopp, nu senast i januari Stadion Maraton Stockholm. Och löparna är nöjda. I andra tävlingar kan löparna få ta med sig sin egen nummerlapp och dryck. Ingen klagar.

Kanske är det så att den stora gruppen motionärer helt enkelt ställer för stora krav på arrangörerna och att klubbarna inte kan hålla emot? Sedan har det också blivit för mycket "business". Pengarna kommer i första hand, det sportsliga/ideella i andra hand. I det avseendet var det faktiskt bättre förr.

Keep on running!

Idag var det snålblåst och tre grader vid maratonstenen utanför Sollentuna kyrka, på OS-dagen den 14 juli 1912 var det 32 grader. Jag gissar att segraren Kennedy Kane McArthur (2.36.55) var svettigare än jag då han nådde vändpunkten efter 20 100 löpta metrar. Själv slank jag in på McDonalds och tog pendeln tillbaka till Stockholm.

Keep on running!

Mats Perélius (gul jacka) har återupppväckt den klassiska Tahultsrundan. Idag var vi fem löpare som gav oss i kast med denna mycket tuffa sträcka.

Löparlegendaren Erik Östby kallade den för 35:an. Idag säger Solvikingarna Tahultsrundan med respekt i rösten. Jag sprang denna mycket tuffa träningsrunda.

Den som klarrar att springa rundan nonstop kan vara rätt säker på att kunna genomföra en halvmara/mara på ett anständigt sätt; backarna är nämligen många och långa och 35 km inger respekt. Jag hade enkom åkt ner till Göteborg för att testa.

Vi startade klockan 10 utanför Solvvikingarnas klubbstuga i Skatås, Göteborgs motsvarighet till Nackareservatet i Stockholm. Här vimlar det alltid av löpare och det var en ansenlig tropp som samlats. Skulle alla dessa springa Tahultsrundan?

Gunnar Olsson (th), Solvikingarnas tidigare ordförande, var rätt ensam om att springa barbent. Löparklubben är kanske den mest aktiva i Sverige och de gemensamma träningarna lockar stora skaror.

Nej det visade sig att de flesta "bara" skulle vara ute i två timmar. Tahultstruppen hade högre ambitioner än så och därför blev via bara fem, tre "Solisar" och två från Majornas IK, min gamla klubb som jag fortfarande har kontakt med.

Efter 12-13 km efter Jonsered där långbackarna satte in visade det sig vem i löparkvintetten som var den svaga länken. Ändå hängde jag med någorlunda, gick knappt alls, och sällskapet var artigt nog att då och då springa tillbaka och hämta upp den sladdande gubben.

Tahultsrundan tycker jag är en höjdare i dubbel bemärkelse. Trots närheten till Göteborg går den stora sträckor i rena obygden och är vacker, i alla fall där den passerar Delsjöområdet. Blev du sugen att springa rundan ska du titta in på Mats Facebooksida Och här har du en kartlänk till rundan.

På klockan läser jag av: distans 35,36 km, tid 3 tim 22 min, tempo 5,43 min/km, kaloriförbrukning 3 236.

Keep on running!

På väg ut mot Lidingö. Stålskelettet till gasklocka 3 i Hjorthagen ska bevaras och byggas om till kulturändamål med en skulpturpark i direkt anslutning till byggnaden. Framför anläggs nu nya bostäder. Vägen rakt fram genom gasverksområdet har öppnats och jag slapp backen.

Det är inte bara Lidl och McDonalds. Idag sprang jag ut till en lyxig konferensanläggningt längst ut på Lidingö. Utsikten och kalvfärsbiffarna lockade.

Det blåste västliga vindar, egentligen den sämsta vindriktningen för en medvindslöpare som jag. Östersjön gör ju att det liksom blir stopp på löpet men genom att springa längst ut på Lidingö fick jag ändå medvind hela sträckan, hemifrån 16 km.

Målet var Elfvik udde och Blue Hotel , tidigare IBM:s utbildningscenter från 60-talet och nu ombyggt till en lyxig konferens- och spaanläggning med fantastisk utsikt, fantastisk mat och även fantastiska priser. Nåja, 225 kr för buffén med kalvfärsbiffarna, det var det värt. Mandelskorporna till kaffet, Svenska Dagbladet, som personalem hämtade till mig, och duschen och stor badhandduk fick jag på köpet.

Från luncbordet hade jag en hänförande utsikt över inloppet till Stockholm och i receptionen kopplade jag av med tidningsläsning i väntan på bussen in till stan.

Vid lunchen var det fullt med konferensgäster. Många vet nog inte om att anläggningen även kan ta emot enstaka gäster för lunch med mera. Jag hade förvarnat om ankomsten och jag möttes som en kung när jag bromsade in kärran.

Att springa med kärra- jag gör det numera nästan alltid på lite längre löp- är perfekt. I vagnen hade jag ombyte. Idag gick det ganska tungt, trots medvinden, men tanken på kalvfärsbiffarna höll mig igång. Som vanligt tog jag allmänna kommunikationer hem.

Historiskt intressant busskur. Där buss 204 vänder ute vid Elfvik har SL satt upp en liten minnestavla som berättar om att kuren är från 40/50-talet och att det 1997, då den renoverades, bara fanns kvar fyra gröna väntkurer kvar. Att bussen har fått nummer 204 beror på att den första bussen hade just nummer 4, en privat linje som öppnades 1924 av Sigfrid Borgelin.

Keep on running!

I skid VM lär vi få stryk av Norge. Men på maraton är svenska löpare numera lika bra som de norska.

Jag har roat mig med att jämföra hur de svenska veteranlöparna 2014 på maraton står sig i konkurrensen mot de norska. Ganska bra, visar det sig. På herrsidan är vi bättre, på damsidan sämre och totalt blir det oavgjort.

Den norska löpartidningen Kondis presenterar i senaste numret veteranstatstik på långdistans. Jag har jämfört maratonresultaten i klasserna M40-M75 och K40-K70 med motsvarande svenska resultat. Ettan i varje åldersklass har fått tre poäng, tvåan två och trean en poäng.

De svenska männen får då totalt 27 poäng och de norska 21. Motsvaranade  för kvinnorna blir 18 respektive 23 poäng (få redovisade resultat i K70). De svenska mänenn är alltså sammanlagt bättre medan kvinnorna är sämre och totalt blir det dött lopp.

Just min klass, M65 sticker ut. Här blev jag tvåa i Sverige men tyvärr håller denna klass just nu relativt låg standard. Skillnaden i tid i M65 mellan bäste bäste svensk (3.31) och bäste norrman (3.12) är 19 minuter.  Samma på damsidan i K65 där försprånget för Norge är hela 35 minuter.

"Karin Schön- veterandrottningen". Så presenteras denna 52-åriga Kvillelöpare i senaste numret av svenska Runners World. Hon är bl a Sveriges genom tiderna snabbaste 50-åring på maraton med 2.56.55 i höstas  i New York. Bra naturligtvis men norskan Nina Wavik sprang maran samma år i Hamburg 4,5 minuter snabbare och Norge hade tre löpare i K50 under 3 timmar, Sverige "bara" en. Tur då att vi har Bibbi Lind, Solvikingarna, med åldersvärldsrekord för 70-åringar (3.36.10).

Lite överraskande tycker jag ändå det är att de svenska veteranerna nu kommit ikapp Norge. Norges försprång kan gissningsvis förklaras med att levnadstandarden tidigare varit lägre än i Sverige- mindre bilåkande och tuffare förhållanden i största allmänhet ger bättre löpare. Den utvecklingen har vi bl a sett i USA  där veteranlöparna relativt sett är sämre än i Europa.

Keep on running! 

Pigga 60-67 åringar som sprungit 10 km i Bore Cup, Hemlingby, Gävle. Från vänster Bengt Isgård, IF Linnéa (fyra i M60), Roland Jansson, Uppsala LK (sexa), Alex Bonn, Vallentuna FK (tvåa), Jörrgen Thorsell, Borlänge LK (etta), Peter Jaktlund, Källbottens IK (trea) och Björn Suneson, Vallentuna FK (femma).

Ska min klubb vinna lagtävlingen i Bore Cup? Och ska jag i sammandraget lyckas stånka mig in på en tredjeplats i M60? Spänningen är olidlig i Bore Cup . . .

Även om placering och tid är dålig kan ändå en löpare ibland känna sig nöjd efter tävling. Så var det i alla fall för mig idag efter mitt kanske sämsta millopp någonsin.

Nej, milen på knappt 47 minuter, visserligen på en backig och lite isig bana, är inte mycket att hänga i granen. För tio år sedan gick det cirka 7 minuter snabbare. Ändå är jag inte alltför besviken efter dagens 10 km i Gävle, den tredje och näst sista deltävlingen i Bore Cup.

Idag var det ett rent taktiklopp. Det handlade bara om att bevaka min tredjeplats i sammndraget i cupen och detgick vägen. Kände att det fanns lite krafter kvar och det bådar kanske gott inför sista deltävlingen den 7 mars på hemmaplan i Vallentuna.

Kortärmat eller långärmat, barbent eller tights, dubbat eller odubbat? Ständigt dessa frågor inför start. Idag såg jag inga barbenta löpare men flera sprang dubbat, även jag, och det var ett bra val.

Keep on running!

Lever de bästa veteranerna på långdistans från 80- och 90-talet eller är de flesta idag döda? Jag gjorde en djupdykning i statistiken, tog fram en totalundersökning och blev glatt överraskad.

Alla vet att löpning förlänger livet. Men att Sverige har så många krutgubbar förvånar mig. Två av tre veteraner på långdistans, som rent statistiskt "borde" vara döda, lever fortfarande!

I förra veckan kom en dansk undersökning om livslängden för joggare. Den visade att hård träning som utförs under årtionden kan innebära risker, speciellt för hjärtat.
-Om ditt mål är att minska risken att dö i förtid och öka den förväntande livslängden, så är det en bra strategi att jogga några få gånger i veckan i måttlig fart, hävdade hjärtforskaren Peter Schnoh.

Lite oroande slutsatser kan tyckas för oss veteraner som satsar hårt på löpningen. Ska vi dö i förtid? Är det rent av livsfarligt att som jag springa en herrans massa mil? Och dom som under alla åren tränat snabba intervaller, pumpat ut sig i backar etc, har dom ovetande gjort det med livet som insats?

Nej, jag tror inte det. Även om det säkert ligger mycket sanning i undersökningen (han har gjort flera liknande) tror jag inte att slutsatserna går att överföra rakt av på eliten och veteraneliten. Tvivlet i mig gnagde ändå så jag beslöt att kolla upp saken på mitt eget sätt. Och jag tror att jag har lika mycket på fötterna som forskaren.

Min undersökning är- till skillnad från den danska- en totalundersökning. Det innebär att hela populationen ingår vilket gör det möjligt att dra säkrare slutsatser. Jag utgick från sju  pensionsbolags livslängdsantaganden, det vill säga hur länge dagens pensionärer förväntas leva. Bolagen gör lite olika beräkningar;  83-87 år för en man vilket innebär ett genomsnitt på 86 år medan kvinnorna förväntas leva till 86-92 år, i snitt tre år längre än männen.

Erik Östbye, Solvikingarna, avled 2011 och blev 90 år. Han var en av de största inom svensk långdistanslöpning och gjorde som 56-åring 2.27 på maran. Han innehar en mängd SM-medaljer och nio individduella världsmästartecken i veteranklass. Erik var vegetarian. Bilden är tagen 2005 på Slottskogsvallen där Erik var prisutdelare och jag själv en av de tävlande. Till höger hans sonson Klas Östbye, också duktig maratonlöpare. Foto: Stefan Litzén 

Rent statistiskt borde  de flesta män som är födda 1929-1932, alltså som i år skulle fylla 83-87 år vara döda. Hade de dessutom tränat hårt skulle de inte ens bli så gamla om man får tro den danska studien. Men hur ligger det till med den saken?

Svar: De flesta lever! Två av tre män i gruppen 83-87 år lever idag. Och detta trots att de högt upp i åren tillhört de allra bästa inom långdistans under 80- och 90-talet. Hur kan jag vara så säker på detta?

Jo det var ganska enkelt men lite tidsödande att ta reda på detta. Jag utgick från publikationen "Svensk Veteran Fridrott 1999" utgiven av Svenska Friidrottsförbundets veterankommitté. Här listas de hundra bästa löpresultaten i varje åldersklass och distans fram till och med 1999. Turligt nog är löparna också angivna med ett personnummer, dock inte fullständigt. Sedan var det bara att kolla upp löparna födda 1929-1932 och stämma av med folkbokföringsregistret.

På Ratsit (www.ratsit.se) fick jag svart på vitt om mina 80-åriga gubbar är i livet. Jag knappade in samtliga, totalt cirka 100 personer, som kvalificerat sig på listorna för 10 000 meter, halvmaraton och maraton. Här kan man tala om verkligt hårt satsande idrottsmän, man tränade betydligt mera och hårdare på 80- och 90-talet jämfört med idag.

Det var ett roligt "detektivarbete". Varje gång jag fick "napp", det vill säga att personen levde, blev jag glad. De flesta gubbarna är för mig okända storheter, några har jag dock hört talas, andra har jag tränat med eller tävlat mot.

Jag gjorde en egen lista i ett excel-ark med fyra kolumner;  namn, födelseår, lever, död.  I kolumnen lever bockade jag av 69 personer och 31 i kolumnen död. Två av tre av löparna är alltså forfarande i livet, troligen ännu fler eftersom några kan ha flyttat utomlands, andra kan ha fått felaktigt personnummer.

Resultatet tycker jag är mycket glädjande men kanske inte så överraskande. Andra undersökningar har visat att löpare brukar leva 3-4 år längre. Resultatet styrker däremot inte tesen i den danska undersökningen att hårt satsande löpare skulle dö i förtid.

Är det då löpningen i sig som gör att löparna lever längre? Det ger min undersökning inga belägg för. Det kan ju också vara så att löpare i största allmänhet lever ett hälsomsammare liv än ickelöparna. Det finns mycket att forska på kring på det här området och veteranstatistiken borde vara en guldgruva att ösa ur. Man får till skänks en väldefinerad grupp, borde vara bättre än drygt tusen Köpenhamnsbor som själva fått ange hur de tränar och lever. I en sådan undersökning kan det vimla av felkällor.

Nåväl, jag fortsätter med min löpning. Och jag springer inte för att leva längre. Fast nog är det en trevlig bieffekt?

Keep on running!

Genom att följa sina egna forskningsresultat lyckades Niklas Psilander pressa tiden på halvmaran från 1.24 till 1.19.

Som uthållighetsidrottare ska du inte bara äta rätt mat, du ska också äta vid rätt tidpunkt för att uppnå bästa träningseffekt. Så lyder de senaste forskningsresultaten från Gymnastik- och Idrottshögskolan, GIH, i Stockholm.

Jag har intervjuat Niklas Psilander, Dr i idrottsfysologi, som i december kom med sin avhandling "The effect of different exercise regimens on mitochondrial biogenesis and performance",  http://gih.diva-portal.org/smash/get/diva2:766681/FULLTEXT01.pdf

I avhandlingen jämförs olika typer av träning för att kunna se vilken träningsform som är mest effektiv för att stimulera tillväxten av mitokondrier. Mitokondrier är musklernas "kraftverk"  där kosten förbränns och alstrar energi. Vältränade och uthålliga personer kan ha 3-4 gånger så många mitokondrier i sina muskler som otränade. Det gäller alltså öka antalet mitokondrier och det kan man göra genom att äta och träna på ett smart sätt, enligt Niklas Psilander.

Har dina forskningsresultat påverkat din egen träning?

- Ja, jag  experimenterar mycket på mig själv och testar ofta nya resultat från min egen forskning. Det senaste året har jag använt en modell jag kallar high/low-träning. Den går ut på att kombinera det bästa från två världar; effektiva intervaller för att träna hjärta, blod och snabba muskelfibrer samt distanslöpning med tomma glykogenlaget för att maximera musklernas förmåga att arbeta med fett.

- Jag tränar en kombination av långa intervaller och sprintintervaller på eftermiddagen och äter därefter begränsat med kolhydrater till middag. Till frukost dagen efter äter jag ett kokt ägg med kaviar och tar en kopp kaffe. Efter frukosten löper jag ca 15 km i ett relativt lugnt tempo och äter inget före lunch förutom en skopa essentiella aminosyror.

Och vad blev resultatet?

- Jag sänkte min tid på Stockholm halvmaraton från 1.24 till 1.19 med hjälp av denna träningsmodell.

Tester på vältränade cyklister har visat att träning med lågt musskelglykogen har stor effekt och ger en större ökning av den viktigaste genen för mikondriell tillväxt än träning med normalt glykogen. GIH-resultaten förkastar alltså den klassiska "sanningen" att uthållighetsträning alltid ska utföras med välfyllda glykogenlager. Under träning behöver man ingen sportdryck men under tävling är det viktigt att man laddar upp med kolhydrater, menar han.

Tror du att avhanddlingen får någon påverkan på hur t ex långdistanslöpning bedrivs i framtiden, t ex mer kvalitet framför kvantitet?

-  Ja, jag hoppas att den resulterar i mer forskning om hur träning med låga kolhydratnivåer påverkar muskulaturen och prestationen. Jag tror att denna forskning kommer att påvisa att kolhydratstatusen i muskulaturen har en betydligt viktigare roll än man tidigare trott för att reglera tillväxten av mitokondrier. Detta kommer att resultera i att både intervall- och distanspass utformas så att de effektivt tömmer muskelns olika fibertyper på kolhydrater (glykogen).

Kan man dra följande slutsat av ditt arbete: Det är bättre att starta löprundan före frukost än efter, träningseffekten blir större på tom mage?

- Ja, före eller efter en frukost utan kolhydrater. Men man bör då även ha kört ett hårt pass dagen före.

Snabba korta intervaller framför långa och inte så intensiva eller en mix av båda för att uppnå bästa effekt för en långdistanslöpare?

- Helt klart en mix av båda. Börja t.ex. med 3x7 min (med 3 min vila) och kör därefter en gäng med 15-30 s sprintintervaller. Tänk dock på att vila ca 1:1 så att farten inte bli för hög under sprinterna. Skaderisken är nämligen stor.

Inom långdistanslöpning anses långpasset (över ca 20 km) som nyckelpasset, något alla maratonlöpare bör springa minst en gång i veckan. Din uppfattning? Och hur ofta bör en satsande motionär springa intervaller?

- Långpassen är mycket viktiga. Genom att köra high/low kan man dock reducera dessa till 2-4 i månaden (om man inte tränar på väldigt hög nivå). Intervaller bör man köra 1-2 ggr/veckan. Dessa kan man med fördel löpa på band men bör succesivt bytas ut mot löpning ute ju närmare ett maraton man kommer.

Keep on running!