Med undantag för USA-löpen har jag aldrig sprungit varenda dag under en hel månad. Men i januari skedde det för första gången

Det var ingen slump att det blev så här, det var noga planerat. Och planen är att jag ska fortsätta några månader till, gärna året ut. Det var dock inga märkvärdiga mängder som löptes i januari, totalt 475 kilometer eller i snitt cirka 15 km per dag.

För att "godkänna" en dag som löpdag har jag som minimikrav att springa minst 2 km per dag, alltså väldigt lågt ställda krav. Idén har jag hämtat från USA där man har rankinglistor på "streakers", personer som sprungit minst 1 mile (1,6 km) per dag. Toppar denna lista http://www.runeveryday.com/lists/USRSA-Active-List.html gör en 64-åring från Kalifornien som sprungit varje dag i snart 46 år.

Vansinne? Ja, på sätt och vis men samtidigt en kul grej. På denna lista har jag en löparkompis från Seattle, John Wallace. Han har sprungit 25 år och gjort en massa galna löpningar. Bland annat planerade han in ett löp under bröloppsdagen, sprang kort efter en blindtarmsoperation och vid en ögonskada då han inte kunde se sprang han tillsammans med sin pappa och höll i hans slips. Så tokig ska jag inte bli.

Keep on running! 

Cyklist på Studernas IP i Uppsala? Ja, men ingen cyklist. Jag sprang naturligtvis med cykeln.

Du har sett bilder här på bloggen när jag springer med en julgran i joggingvagnen. Eller med en back dricka, med ved, med en massa matkassar eller med skidor i vagnen etc. Jo, jag är en "nyttolöpare"- träningsrundan ska innehålla mer än bara löpning.

Idag var jag i Uppsala och tränade och passade på att utföra andra diverse "nyttigheter".

-Varför springer du med cykeln? ropar en kille på cykel uppe vid Ultuna.

Uppenbarligen hade han noterat att jag inte hade punka och att cykeln verkade helt okej. Jag blev svarslös och fick bara fram:

-Jag måste få ihop mina kilometrar . . .

Han skakade på huvudet och slirade vidare i snömodden. Jo, man framstår nog som en knäppskalle i mångas ögon.

Kvällen innan hade min dotter, som pluggar till veterinär i Uppsala, ringt. Hon verkade uppjagad och berättade att trampan på hennes cykel hoppat av och att hon var helt beroende av cykeln för ta sig till hundgården och under lunchen rasta sina två hundar. Campusområdet i Ultuna är stort och här har alla cykel.

Plötsligt hade jag fått en idé. Detta var ett utmärkt tillfälle för nyttolöpning. Sagt och gjort, jag tog med mig en fungerande cykel på pendeln, sprang med cykeln från Uppsala centralstation till Ultuna och sprang tillbaka med den trasiga cykeln till en cykelrepartör inne i stan. Under tiden cykeln lagades sprang jag vidare till Friskis & Svettis där det förutom de sedvanliga benövningarna också blev några kilometrar på band. Jag hade nu fått ihop mina dagsdos och kände mig rätt nöjd. Så därför lyxade jag till det med att cykla till Ultuna, inte springa med den nylagade cykeln.

Ja, så där är det. Så fort hustrun andas om att hon behöver uträtta några ärenden erbjuder jag mig att utföra dem på springande fot. Jag vet inte hur många låneböcker jag lämnat tillbaka på biblioteket. Och i veckan hade jag köpt ett långt skohorn på Clas Ohlson (jo, man börjar få problem med att böja sig). Dessbättre var det ett felköp så jag kunde springa tillbaka och byta, nu till ett inte fullt så långt skohorn. Men för att få ihop lite kilometrar sprang jag naturligtvis till ett annat Clas Ohlson, längre bort från hemmet. Och på hemvägen lassade jag kärran full med ved från en byggsäck. Nyttolöp igen!

Och är det inte rena ärendelöpningar eller badhus/gymbesök så är det ofta sighseeing. Jag springer t ex och kollar nya bostadsområden och då kan det bli ganska långa utflykter. Jag tror att jag sett mer av Stockholm än de flesta bilburna.

Nä, att pliktigskyldigt ge sig ut på samma runda, dag ut och dag in, passar inte. Mitt träningsupplägg med nyttolöpningar är kanske inte så effektivt men förbaskat roligt. Finns det något bättre än att förena nytta med nöje?

Tisdagslöpning med "Gubbskubbarna" i Vallentuna FK (flera mycket duktiga kvinnor är numera också med). Lilla bilden th och stora under tar jag mig till och från detta nästan obligatoriska träningspass. Någon enstaka gång springer jag till träningen (27 km till Vallentuna).

Keep on running!

Ska du springa 10-15 mil i veckan är det ganska tufft att bara springa ett pass per dag. Jag tänker därför återgå till att köra ett eller ett par dubbelpass i veckan men ligga kvar på ungefär samma mängd.

Jag skrev att löpningen går rätt tungt just nu. Ändå har jag inte sprungit mer än vanligt, de två senaste veckorna har snittet legat på 12 mil. Men ändå tvingas jag till flera kortare gångpauser när jag är ute på mina tvåmilare eller längre. Uppenbarligen är jag inne i en formsvacka. Sedan får jag väl skylla lite på underlaget, is och snö underlättar ju inte precis.

Jag tänker därför återgå lite till den ordning som rådde då jag arbetade. Då sprang jag varje dag till tidningen, hem på lunch och tillbaka till jobbet och sedan hem igen efter arbetsdagens slut, alltså 3-4 löppass per dag fem dagar i veckan samt ett långpass på helgen. Det var inte det minsta jobbigt när man väl fått upp rutinen, varje pass var ju ganska kort. Dessutom var metoden tids- och penningbesparande, jag slapp de allmänna kommunikationerna.

Många tror (felaktigt) att när man är pensionär får man en massa tid över till att springa. Ja, teoretiskt stämmer det men samtidigt blir man lat. Att ge sig ut 3-4 gånger per dag känns omöjligt. Men dubbelpass någon eller några dagar i veckan borde inte vara så svårt. Så jag ska nu pröva att lägga om rutinerna lite; köra ett pass före frukost någon eller några gånger i veckan och sedan ett på eftermiddagen. Dagar med dubbelpass kommer jag troligen att springa på löpband. Jag är på gymmet och tränar knäna i stort sett varje dag så det ska gå enkelt.

Målet är att sakta, sakta börja närma mig 14-15 mil i veckan. Jag är en "mängdgubbe" och gillar att springa långt och långsamt. Men förmodligen skulle jag nå samma eller bättre träningseffekt om mängden minskades och inensiteten i vissa pass ökade. Vissa experter hävdar det och jag återkommer snart med en intervju i detta ämne.

Keep on running!

Att tillhöra topp tre i Sverige i min åldersklass på maraton och halvmaraton. Det är ett ett av mina mål löparåret 2015. Annars ligger jag lågt eftersom löpningen just nu går tungt.

Jag tar inte så allvarligt på de mål jag ibland sätter upp inför ett årsskifte. En grovplanering brukar jag dock alltid göra. Ifjol var målet det samma; topp tre i båda disciplinerna (jag blev 2:a på maraton och 8:a på halvmaran). Ett annat mål var att springa mitt fjärde coast to coast och det gick ju över förväntan.

Här några av planerna och målen 2015:

* Springa minst 500 mil.

* Springa varje dag (har aldrig skett)

* Delta i Veteran SM i halvmaraton och maraton

* Springa 1-3 maraton respektive halvmaraton

* Göra ett längre ensamlöp i Sverige, typ Stockholm-Göteborg och något liknande i utlandet. Min bror Jan och jag planerar till våren att rulla/springa längs Rehn i Tyskland.

* Tillhöra topp tre i M65 i Sverige på maraton och halvmaraton

* Träna 4-7 dagar i veckan på gym för att hålla knäartrosen i schack

Keep on running!

Friskis & Svettis nya gym i Abrahamsberg har en löparbana mitt bland redskapen. Jag såg ingen springa här.

I gymbranschen duggar konkurserna tätt. Samtidigt öppnas många nya gym och idag slog Friskis & Svettis upp portarna till en ny stort träningsanläggning i Abrahamsberg i Bromma. Jag var en av premiärbesökarna.

Ljudnivån är hög, det ekar i lokalerna. Kanske är det för att alla redskapen ännu inte kommit på plats? Det är i alla fall vad en av hantverkarna vill få mig att tro. Överallt virrar en massa människor runt- under öppningsveckan är det gratis och många skolungdomar, även sådana som är alldeles för unga för att få vara här, har sökt sig hit.

Omklädningsrummet verkar underdimensionerat, i alla fall herrarnas Det finns knappt någon plats att sitta på och det är trångt trots att det inte är särskilt mycket folk här inne. Duschar och bastu håller dock Friskisklass, det vill säga toppkvalitet.

En smal och brant trätrappa leder ner till plan två där bland annat löpbanden finns. Just dessa har jag stora förväntningar på. Igår var jag nämligen på ett annat nyöppnat gym, Friskis & Svettis i Täby Kyrkby. Där hade man senaste tekniken, band med vidoskärmar som simulerade att man sprringer utomhus på vägar i vackra miljöer. Skulle även detta gym ha sådana löpband? Nej tyvärr men banden hade styrspakar för att reglera hastighet och lutning. Det är bra, då slipper man fumla  på en monitor för att ändra hastighet under intervallträningen.

Men varför hade banden placerats i ett mörkt hörn längst in i lokalen och inte framför fönstren? Tyngdlyftarna och löparna borde byta plats, tycker jag. Och för att ta sig till det innersta bandet var man tvungen att passera de andra, bökigt och trångt. Dessutom uppfattade jag ljudet bakom mig från en spinnglokal som störande.

Nej, Abrahamsberg komme nog inte att få så många besök av mig framöver. Annars besöker jag ett Friskis & Svettis varje dag, jag har sprungit till samtliga i Stockholm och intrycket är över lag mycket positivt- stora, ljusa och fräscha gym och pricken över i är att alla har bastu. Pensionärsrabatten är heller inte att förakta, att kunna träna dagtid ett helt år för bara 1 600 kronor är fantastiskt.

Annars undrar jag hur alla dessa gym kan bära sig. Snart måste väl marknanden vara mättad? Inte ens Friskis & Svettis är immun mot de ekonomiska krafterna, i år gick deras stora anläggning i Växjö i konkurs och massa smågym läggs ner på löpande band.

Men F&S verkar ännu ha hälsan i behåll. Bara i Stockholm har man 85 000 medlemmar och riksföreningen, där 157 föreningar ingår, har nära 600 000 medlemmar. Det gör F&S till Sveriges största idrottsförening. Jag gissar att närliggande Brommagymnasterna med sitt gym Bromma Träningscenter lär få det svettigt i konkurrensen  framöver.

Keep on running!

Kvinnorna presterar allt bättre på långdistans. Övre bilden från Tjejmilen. Nedan några av Sveriges bästa kvinnliga veteraner; Karin Schön, IF Kville samt Bibbi Lind och Jaana Jobe, båda Solvikingarna.

Huka er gubbar, kvinnorna är snart ifatt er! Männens tider på långdistans har i stort sett stått stilla de senaste tio åren medan kvinnornas blivit allt bättre.

Jag har under många år gjort åldersindelad statistik på de bästa veteranernas prestationer på maraton och halvmaraton (personer 35 år eller äldre). Vad gäller maraton kan dessa slutsatser dras när tiobästalistorna sammanställs:

* Den kvinnliga veteraneliten har generellt blivit cirka tio minuter snabbare under den senaste tioårsperioden, alltså ungefär en minut bättre per år. Motsvarande förbättring för männen är närmast försumbar.

* Män under 35 år har till och med blivit några minuter långsammare och det är egentligen bara i klasserna M35, M40 och M50 man kan tala om någon påtaglig förbättring (cirka 5 minuter under tioårsperioden).

* Kvinnorna däremot har blivit bättre i samtliga åldersklaser, särskilt i K50 med en genomsnittlig förbättring med hela 13 minuter, altså mer än en minut per år. 

* 2014 var året då kvinnorna la in en spurt - tiderna i flera åldersklasser blev då  5-10 minuter bättre jämfört med 2013. Då har eventuella extremresultat räknats bort eftersom  medianvärden används.

Gäller då den här utvecklingen även för vanliga motionärer? Ja, men inte lika påtagligt, Tittar man t ex på resultaten från Stockholm Marathon visar det sig att skillnanden mellan männens och kvinnornas tider under 2005-2009 var cirka 40 minuter till männens favör men att avståndet krympt till ca 35 minuter för perioden 2010-2014. Då har jag utgått från tiderna för den mittersta löparen respektive år. Men ifjol skiljde det bara 26 minuter så även de kvinnliga motionärerna ligger i omkörningsfil.

Tittar man på veteraneliten skiljer det bara 15 minuter mellan könen i t ex 50-årsklassen. Under tioårsperioden var mediantiden för männen 2 timmar och 54 minuter, för kvinnorna 3 timmar och 9 minuter. Kika gärna på mina tiobästalistor (under statistik), de har nyligen daterats upp och många ändringar har gjorts.

Frågan alla ställer sig är: Kommer kvinnorna någonsin ikapp männen?

Själv tror jag inte det. Men avståndet kommer säkert att fortsätta att  krympa. Vad är din uppfattning?

Keep on running?

De fem första löparna i M60 där jag var den långsammaste. Till höger om mig i bild fyran Roland Jansson, Uppsala LK, tvåan Bengt Isgård, IF Linnéa, trean Leif Andersson, Borlänge LK och ettan Alex Bonn, Vallentuna FK.

Jag trodde jag var i någorlunda form. Men redan kort efter start togs jag ur den villfarelsen. I dagens Bore Cup, 7,5 km i Björklinge, fick jag inte ens spela tredjefiolen.

Nej, det var inte min dag. Femma av totalt nio löpare i M60 och en tid på 35.09 var sämre än väntat Det skiljde hela 3,5 minuter mellan mig och ettan, klubbkompisen Alex Bonn. Här kan vi tala om utklassning.

Vi hade i alla fall tur med vädret. Vi slapp stormen "Egon" och snöovädret och fick springa på inte alltför isiga gator. Och så vann jag ett halvt kilo kaffe på nummerlappen.

Nej, det är bara att bita ihop och komma igen till tredje och näst sista deltävlingen i Gävle om en månad. Då är distansen 10 km vilket är lite bättre än 7,5 km. Just nu ligger jag trea i sammandraget i M60 och jag får vara glad om jag kan bita mig fast där. Vallentuna FK lag 1 leder lagtävlingen.

Keep on running!

2014 blev mängdmässigt mitt näst bästa år med 876 mil. Snittet för de 33 år jag varit löpare ligger på 475 mil per år eller 9,1 mil per vecka. Klicka på bilden för större storlek!

Den som tränar många mil i veckan brukar bli bra. Men bara en massa mil i lugnt tempo räcker inte, i så fall hade jag kanske toppat i min åldersklass på maraton och halvmaraton under de senaste tio åren.

Jag är en mängdgubbe, ju fler mil desto bättre. Men det är först på äldre dar jag ökat mängden kraftigt samtidigt som mina konkurrenter springer mindre. Det har naturligtvis gett resultat; jag har legat högt på rankinglistorna under senare år, ifjol tvåa i M65 på maraton. Nöjd? Ja, men 65-årsklassen 2014 uppvisade inga särskilt märkvärdiga resultat, klassen var betydligt bättre för ett par år sedan.

Årets längsta löpning skedde i USA den 30 maj. Efter 79 km nådde jag motellet sent på kvällen i hålan Kenesbury (CO) efter flera punkteringar, feslpringningar och ösregn. Till och med polisen var smått imponerad och tog emot mitt visitkort.

Det är svårt att veta men jag gissar att det är få i min ålder som springer lika mycket. När jag ser hur mycket, eller rättare sagt hur lite, den svenska långdistanseliten springer förvånas jag. Däremot förvånas jag inte över deras relativt skrala resultat. De borde helt klart öka mängden för att förbätrra sig, 15-milaveckor som jag ibland springer, duger inte.

Till skillnad från eliten tränar jag nästan bara långsam distanslöpning, long slow distance (LSD). Dubbelpass har jag nästan helt slutat med sedan jag blev pensionär. Jag "vet" hur jag ska kunna lyfta mig en nivå men ids inte. Självklart ska jag köra mycket mera kvalitetsträning, det är vad mina konkurrenter gör. Men det har aldrig riktigt lockat mig, jag klarar inte av att pina mig. Dessutom skulle skaderisken öka. Nej, jag är mer en upplevelselöpare- ger mig ut på rundor för att se något, inte för att primärt träna. Ändå är tävlingarna viktiga men det andra är viktigare.

Jag hade i år gärna gjort ett femte löp över USA men tyvärr passar det inte med annan planering i familjen. Några långlöp ska det väl ändå bli under 2015, min bror Jan och jag planerar till våren att springa längs floden Rehn i Tyskland. Och jag skulle gärna vilja springa några veckor i USA, t ex korsa någon delstat. Och för första gången på länge har jag avgivet ett nyårslöfte; att springa (minst 2 km) under årets alla dagar. Kanske lite oklokt och svårt att hålla . . .

Keep on running!