Tvetavägen klockan 15.30. Om en halvtimma är det becksvart . . .

. . . och då åkte pannlampan på. Ljusstrålen fick bilisterna att bromsa in. Eller var det Spiderman som skrämde dem?

Bastu, dopp i sjön Yngern och en julmust efteråt. Perfekt avslutning efter 58 km löpning i regn och mörker.

Min tur till kursgården Bommersvik utanför Nykvarn blev lite besvärligare än väntat. Det var nederbörden som ställde till det. Hela tiden föll ett fint, fint regn och hade det varit några grader kallare, ja då hade jag fått stora problem. Klädbyte och ett skrovmål på Mac Donalds i Södertälje gjorde dock susen och de sista 18 km gick relativt lätt.

Nej, att ge sig ut på vägarna i november är kanske inte världens bästa idé. Allt är bara grått och trist.  Nu längtar man lite väl mycket efter att löpningen ska vara över, ja den där längtan är betydligt starkare än under ett coast to coast. Idag var det suget efter ett bastubad och julmust från Lidl i Södertälje som höll mig igång.

Kursgården Bommersvik blev en glad överraskning. Jag hade tilldelats Sjövillan, tyvärr inte Erlandervillan, men standarden var högre än väntat. Ja, det var en liten lägenhet till det facila priset av 550 kronor inklusive frukost. Däremot var det dyrt i restaurangen, 450 kronor för en trerätters meny, så jag nöjde mig med julmusten och medhavd mat. Den jättelika bastun nere vid sjön blev pricken över i.

Morgondagen till Flen kan också bli besvärlig. Först distansen, 64 km, men också navigeringssvårigheter ute på rena bonnvischan. Dessutom har jag en tågtid att passa. Ska pizzerian i Stjärnhof bli räddningen? Här rutten imorgon: http://goo.gl/maps/7LeUA

Keep on running!   

Från Flen tar jag tåget tillbaka till Stockholm. Här min löprutt Stockholm-Södertälje-Bommersvik-Flen http://goo.gl/maps/q7J02

Nästa Flen. Imorgon fredag springer jag till Flen, tolv mil på två dagar och med övernattning på konferensgården Bommersvik.

Gråväder, öde grusvägar, backigt och några plusgrader. Det är vad som väntar mig när jag imorgon drar iväg på ett miniskubb till Flen. Kanske inte världens bästa tid på året men vad gör man inte när det är spring i benen?

Jag kommer att vara under tidspress, har en tågtid att passa i Flen. Tyvärr kommer badhuset att ha stängt när jag kommer fram på lördag så någon dusch blir det inte där, kanske däremot på bowlinghallen. Tyvärr kommer också Vallinska bokhandeln att vara stängd, det var där Violen från Flen arbetade i Ulf Peder Olrogs kända visa. Violen hette Carin Schennings och det var henne Olrog mötte på tåget mellan Flen och Strängnäs. Violen dog i somras men bokhandeln finns kvar, nu på Kungsgatan och den måste jag se. Kvar finns också Violloppet, en löpartävling jag sprang på 80-talet.

Keep on running!

Ett relativt färskt coast to coast i bagaget är ingen fördel, inte ens i långdistansloppen. Men de mörka molnen som hängt över mig lättade i Blekinge. Bilden från Karlskronavarvet togs dan före loppet.

Maratonåret 2014 blir inte så dåligt som jag befarat. Med dagens halvmara i Jämjö, Blekinge, är jag nu inne på årsbästalistan på såväl maraton som halvmaraton.

Jag åkte ner till Jämjö bara för att försöka ta mig in på tiobästalistan i M65. För det skulle krävas en putsning med ett par minuter av halvmaratontiden från Göteborg för ett par veckor sedan. Det skulle visa sig bli tuffare än väntat.

Det var järnet som gällde redan från start. Jag visste att banan skulle vara ganska snabb, inga branta backar och med fyra varv skulle jag ha bra koll. Strax innan start började ett lätt regn. Temperaturen låg på 10-11 grader men det fick bli barbent och tunn långärmad tröja och klubblinne. De flesta brukar klä sig för varmt, även jag och tröjan kunde jag ha låtit bli.

Första tanken efter någon kilometer var att bryta. Dom där tankarna har jag numera rätt ofta. Idiotiskt, särskilt som det kändes lätt. Fast passagerna på blöt grusväg kändes tunga, så fort man kom ut på asfalten gick det lätt igen.

Min löparklocka är på reparation så någon koll på tiden hade jag inte. En vanlig armbandsklocka och förvirrade uträkningar vid varvning gjorde mig osäker. Skulle det här hålla?

I mål efter ett bra disponerat lopp. Men fortfarande var jag osäker på om tiden skulle räcka.

Jo, det höll! Jag tog mig i mål på 1.36.38 vilket räcker till en åttondeplats i M65 på årets Sverigelista. Ingen lysande tid precis med tanke på att ettan i klassen, 68-årige Börje Hammarstedt, i september gjorde 1.30.25 på Veberödsrundan. Men jag är inte snabbare, 1.30 verkar omöjligt. Jag får istället vara extra nöjd med min tredjeplats på maratonlistan i år (3.33). Maratontiden tror jag är lättare att putsa eftersom senaste loppet i Bremen var långt ifrån perfekt.

Både före och efter loppet bjöd arrangören, Team Blekinge, alla tävlande på gratisfika.

Perfekt däremot var hela arrangemanget. Hatten av för löparklubben Team Blekinge! Ja, ett bättre arrangerat lopp har jag knappast varit med om. Tidsprogrammet hölls, klokt nog startade man med halvmaran så att det hela inte drog ut i evigheter, resultaten kom snabbt och prisutdelningen blev också en snabb historia. Hit kommer jag gärna igen, slipper vi det eviga regnandet (tredje året i följd), ja då kan den trevliga banan också bli riktigt snabb.

Keep on running!

Norra begravningsplatsen i Solna (bilden) och samtliga begravningsplatser/kyrkogårdar i Stockholm har numera inget uttryckligt förbud mot t ex joggning. Samma ordningsregler gäller här som i stan i övrigt.

Får man jogga på en begravningsplats? Ja, reglerna har luckrats upp men fortfarande är det högst olämpligt.

För cirka 20 år sedan genade jag ibland över Norra Begravningsplatsen i Solna. Jag hade nog på känn att det inte var helt ok. En dag blev jag stoppad och upplyst om att det var förbjudet att springa där. Jag respekterade tillsägelsen och kollade upp saken. Jo, begravningsplatsen hade ordningsföreskrifter som förbjöd bland annat löpning.

Men hur är det idag? Ja, här har jag faktiskt en "nyhet" att förmedla även om den är ett år gammal. Tidigare hade Stockholms kyrkogårdsförvaltning ett "reglemente" för sina begravningsplatser där det stod: "Det är förbjudet att störa platsens ro med högljutt tal, musik, sång, lek, sportutövning eller dylikt". Sedan årsskiftet har reglementet upphört och från och med i år gäller Stockholms stads lokala ordningsföreskrifter, dock med något undantag (hundförbud).

Det här innebär alltså att i stort sett samma regler nu gäller på gator och torg som på  begravningsplatserna i Stockholm även om församlingarna har rätt att stifta egna regler (ingen har dock gjor det). Och eftersom det är tillåtet att jogga på gatorna får du också göra det inne på begravningsplatserna. Men är det lämpligt?

-Nej, det är högst olämpligt och visar brist på respekt. Men det är enligt lag varken förbjudet att jogga, löpa, idrotta, solbada eller ha picknick inom Stockholms stads begravningsplatser så länge inte någon begravning eller  begravningsprocession störs, svarar Per Westin, avdelningschef på kyrkogårdsförvaltningen i Stockholm.

Jag instämmer och skulle numera aldrig komma på idén att springa inne på en begravningsplats. Ändå ser man en del joggare i Stockholm utnyttja dessa oaser för löpning. Bland annat en kvinnlig långdistanslöpare i Stockholm brukar blogga om sina joggingturer på Skogskyrkogården. Där är det alltid snöröjt och sådan ro, har jag förstått. Och i Göteborg gav en manlig friidrottstränare tips om bra joggingslingor, bl a på Västra kyrkogården. Hårresande!

Härlig joggingslinga? Nej, ordningsreglerna för Partille askgravlund förbjuder all form av idrott och lek.

I övriga landet gäller församlingarnas ordningsregler. Dessa är i regel också kopplade till den lokala ordningsstadgan. I några fall kan det stå att "lek, idrott" är förbjudet (t ex Partille-Sävedalens kyrkliga samfällighet). Jag har dock inte hittat någon stad som uttryckligen förbjuder just löpning men i de flesta fall betonar man att begravningsplatserna ska vara rofyllda.

Så min uppmaning till dig blir: Låt våra begravningsplatser förbli fredade och rofyllda platser och undvik att springa där. Smattrande stavgångare och rullskidåkare tycker jag också bör hålla sig borta.

Keep on running! 

Långpass Nr 1 lördag. Terränglöpning Kårsta- Vallentuna 32 km med klubbkompisar i Vallentuna FK. Ledare var Inga-Sarah Lindholm.

Långpass Nr 2 söndag Terränglöpning Lidingöloppsbanan 22 km motsols. Ledare var Henrik Fröjd (gul tröja).

Är jag kanske i form? Trots ett tufft långpass i lördags på delar av Roslagsleden kändes motsvarande dito dan därpå på Lidingöloppsbanan lätt.

Nu är det snabba intervaller på band och vila som gäller. För på lördag smäller det; då springer jag Jämjöhalvan, en halvmara i Blekinge. Jag jagar en bra tid, placeringen är helt ovidkommande. Målet är att ta sig in på årets tiobästalistan i Sverige i klassen M65. För det krävs en tid på 1.30-1.37.

Kanske byter jag taktik jämfört med halvmaran i Göteborg då jag som brukligt öppnade lugnt. Gasen i botten, det får bära eller brista. Tyvärr talar årstiden emot mig; att göra bra tider sent på hösten i Sverige brukar vara svårt.

Men i New York går det. På dagens NYC Marathon klippte 52-åriga Karin Schön, IF Kville, till med 2.56.55 vilket gav totalplaceringen 32 bland damerna. Tiden är anmärkningsvärt bra. Ja, omräknat med ålderfaktor (wava) är det årets näst bästa maratonprestation bland såväl damer som herrar. Det är bara Solvikingarnas 70-åriga Bibbi Lind som med sitt åldersvärldsrekord (3.36.10) är strået vassare.

Keep on running!

Maj 2011 sprang den här duon Laxaloppet i Halmstad, en tvåvarvsbana där varvet mätte 5 km. Min och Mustafas tid blev 41.20 resp 31.38.

Mustafa Mohamed ligger femma på Friidrottsförbundets årsbästalista på halvmaraton. Ändå har han inte sprungit någon halvmara i år. Hur kan det vara möjligt?

Du har säkert hört uttrycket lögn, förbannad lögn och statistik. Med siffror kan man visa nästa vad man vill och ändå ha "rätt". Det är precis vad Friidrottsförbundet med sifferoraklet Lennart Julin gör, vill jag hävda.

När jag nu sammanställer mina åldersklassindelade tiobästalistor för seniorer och veteraner på maraton och halvmaraton brukar jag också stämma av mot liknade listor. Det är då jag upptäcker en del konstigheter i Friidrottsförbundets statistik. T ex finns Mustafa Mohameds halvmaratontid från EM-maran i Zürich med på årsbästalistan.Trots att han tävlade på maratondistansen finns hans mellantid också  på årsbästalistan för halvmaraton. På denna lista har också en rad mellantider från Stockholm Marathon hamnat.

Är inte det konstigt?

- Vad är det konstiga? Man har från startskottet sprungit den föreskrivna sträckan - och det är det enda som är relevant idrottsligt. Vad som händer senare saknar betydelse. Det finns ju ingen som helst fördel i att man fortsätter att springa ytterligare ett antal kilometer. Officiella mellantider har därför i friidrotten alltid haft full giltighet i alla avseenden. Alltså inte bara för statistik utan även för officiella rekord, svarar han.

Och så ger han ett färskt exempel från Berlinmaran. Där satte Dennis Kimetto världsrekord på maran. Det sattes dock fler världsrekord i samma lopp, ett på 30 km av Emmanuel Mutai och Abera Kuma som passerade först på 1:27:37.

På en och och samma mara går det alltså att sätta flera världsrekord, dessutom av olika personer. Helsnurrigt i mitt tycke även om det är så man officiellt mäter.

Skulle det här då också kunna leda till rena taktiklopp; någon ger järnet första halvan men har inte för avskit att springa hela distansen utan bryter vid halvmarapasseringen? Konkurrenterna har då hängt på och tröttas ut medan de egna landsmännen förstått vad som varit i görningen och tagit det lugnt i början och sedan kan öka och vinna.

Ja, det är helt ok men något världsrekord på halvmaraton blir det inte. De internationella reglerna kräver att man fullföljer hela loppet, berättar Lennart Julin.

En annan egendomlighet med Friidrottsförbundets årsbästalistor är att man har med svenska löpare som tävlar för utländsk klubb. Det är säkert också enligt reglerna men sådana resultat har jag plockat bort från mina tiobästalistor. Och halvmaratonnoteringar i maratonlopp har jag heller inte med. Skönt att kunna tänka fritt och inte behöva följa regelboken!

Keep on running!

Perry Newburn från Nya Zeeland, sprang över USA på 51,7 dagar. Det är nytt "världsrekord" för 60-åringar eller äldre och nära dubbla hastigheten jämfört med mina coast to coast.

Det blev inget världsrekord för Perry Newburn. Men den 60-årige ultramaskinen från Nya Zeeland gjorde ändå en fantastisk löpning och innehar nu rekordet för Senior Grand Master (60+).

Perrys mål var att springa New York-Los Angeles på kortare tid än 46 dagar och slå Frank Gianninos  "världsrekord" från 1980 i hastighetslöpning över USA (Frank sprang sträckan New York-San Fansisco på 46,3 dagar, 3 103 miles).

Jag var från början mycket skeptisk men gubben var betydligt bättre än jag kunde ana. Ja, till och med så bra att jag inte förstår hur detta varit möjligt. Han har ju nästan sprungit dubbla hastigheten jämfört med mina coast to coast.

-It wasn´t easy but dam tuff all the time, förklarade Perry efter målgången.

Hans preliminära tid mellan City Hall i de två metrolpolerna blev nu 51 dagar, 16 timmar och 40 minuter vilket var cirka en dag snabbare än det tidigare åldersrekordet. Några officiella världsrekord noteras dock inte och reglerna är att du kan välja vilken väg som helst mellan stadshusen i New York och Los Angeles eller San Fransisco.

Att missa världsrekordet med bara 5 dagar är ändå en otrolig bedrift, dessutom av en 60-årig fd narkotikamissbrukare. Hur har han kunnat springa 8-10 mil vareviga dag utan att gå sönder? Perry har haft följebil och uppenbarligen inte behövt mycket sömn utan börjat löpningarna mycket tidigt och slutat sent på kvällen. Exakt hur långt han sprungit är oklart men hans rutt verkar ha varit cirka 10 procent kortare än  Gianninos.

Nu tycker jag det är dags för en elitlöpare att putsa världsrekordet till 40 dagar. Det bör vara möjligt. Kanske något för Anders Szalkai att bita i?

Keep on running!

Våra nya bronsplaketter var märkta med en liten klisterlapp på baksidan. Bra!

Riktiga priser sparar jag men de som alla får bara för att de tagit sig i mål brukar jag kasta efter ett tag. Ändå tvekade jag om lagbronset från veteran SM i terräng skulle behållas.

Medaljerna vi fick i Eskilstuna var lite av en dussinvara, de saknade märkning som talade om vad det var för tävling. Jag har varit med om det där förr och därför fått klista på en etikett på baksidan. Nu behövde vi inte göra det för det visade sig att vi fått fel medaljer och allt har nu löst sig till det bästa.

Våra tre bronsmedaljer märkta 4 000 m hade  av misstag delats ut till Huddinge AIS, som visserligen också tagit ett lagbrons men på 8 000 meter. Christer Hansson i klubben hörde av sig och skickade hem de rätta och märkta medaljerna till mig. Nu ska jag skicka iväg våra omärkta till honom. Tyvärr måste han nog klistra på en etikett om arrangörerna inte har något annat att erbjuda.

Keep on running!