Våra nya bronsplaketter var märkta med en liten klisterlapp på baksidan. Bra!

Riktiga priser sparar jag men de som alla får bara för att de tagit sig i mål brukar jag kasta efter ett tag. Ändå tvekade jag om lagbronset från veteran SM i terräng skulle behållas.

Medaljerna vi fick i Eskilstuna var lite av en dussinvara, de saknade märkning som talade om vad det var för tävling. Jag har varit med om det där förr och därför fått klista på en etikett på baksidan. Nu behövde vi inte göra det för det visade sig att vi fått fel medaljer och allt har nu löst sig till det bästa.

Våra tre bronsmedaljer märkta 4 000 m hade  av misstag delats ut till Huddinge AIS, som visserligen också tagit ett lagbrons men på 8 000 meter. Christer Hansson i klubben hörde av sig och skickade hem de rätta och märkta medaljerna till mig. Nu ska jag skicka iväg våra omärkta till honom. Tyvärr måste han nog klistra på en etikett om arrangörerna inte har något annat att erbjuda.

Keep on running! 

Bronsgubbar. Vallentunas gubblag tog bronset i lagtävlingen. Här tillsammas med Arne Lekström och Lars Söderberg.

Den individuella insatsen på dagens terräng SM i Eskilstuna är inte mycket att orda över. Desto roligare då att Vallentuna FK:s tremannalag lite överraskande knep bronset.

Det rådde perfekta förhållanden på lördagens terräng SM i Eskilstuna; soligt, 9-10 grader, lite vind och inte alltför tungsprungna gräsbanor i ett naturskönt Vilsta. Hatten också av för arrangörerna Eskilstuna, Råby Rekarne FIF & Ärla IF samt det fina tävlingscentrumet med en utmärkt servering.

Min egen klubb Vallentuna hade förutom vårt lagbrons för män 60 år och äldre framgångar även genom något yngre förmågor, bl a Mika Söderström i F15.

Mika utklassar konkurrenterna. Hon sprang de 4 km på 14.57 (3.44 min/km). Det kan jämföras med mina 18.09 (4.32 min/km).

Flera fina veteranprestaioner gjordes, inte minst av 70-årige hemmalöparen Anders Hansson, Vilsta SK, mannen som i år sprungit milen under 40 minuter. Dagens 16.59 blir inte sämre av att han sprang med gipsad underarm efter ett möte nyligen med en nyfiken och ilsken räv!

Anders Hansson som alltid med kepsen bak i nacken. Här i samspråk före start med Nils Rune Andersson, Kopparbergs IF.

På tal om bra vetranprestaioner. I dagens Växjö Marathon (varför skriver alla arrangörer marathon när det heter maraton på svenska?) satte Solvikingarnas stjärna Bibbi Lind nytt världsrekord för 70-åringar med tiden 3.36.10. Vad säger du om det?

Hoppas du kollar min veteranstatstik där det skett många förändringar de senaste dagarna. Där kan du jämföra hur dina tider på maraton och halvmaraton står sig jämfört med veteraneliten. Veteranelit förresten, ja får man använda det ordet? Förr fick jag alltid ovett av yngre löpare.

-Gör dig inte till, ni är motionärer!

Keep on running!

Gammal är äldst. Det skiljer 33 år och i tid nio minuter på maran mellan 57-åriga Jaana Jobe, Solvikingarna och 25-åriga Youdith Hernandez Melgar, Varbergs GIF. Bägge vann sina åldersklasser i helgens Göteborgs Marathon men Jaanas tid var den klart vassaste.

Årets första veteransstatistik ligger nu ute på bloggen. Kolla om du platsar på listorna!

Du hittar listorna under Statistik i högermenyn. Där har jag tiobästalistor på maraton och halvmaraton för samtliga åldersklasser upp till 80 år. Ännu så länge är listorna högst preliminära och det saknas säkert en hel del resultat.

Det är ett kul men tidsödande jobb att sammanställa dessa listor. Det är lätt att missa tävlingar, särskilt de i utlandet, och ett annat problem är att man i vissa lopp inte anger födelseår. Så känner du till resultat som skulle platsa på listorna vore jag tacksam om du mejlar mig dem. Förhoppningsvis ska listorna i januari nästa år vara så kompletta de kan bli.

Keep on running!

I mål på Slottskogsvallen efter en halvmara på 1.39.26. Loppet kändes bra men efteråt undrade jag varför det gick så långsamt.

Ingen sprang om mig och allt kändes lätt på Göteborgs halvmaraton. Ändå visade klocka att jag sprungit på en tämligen medioker tid. Hur kan det bli så?

Det trista för oss lite äldre veteraner är att tiderna blir allt sämre. För vissa kommer försämringen kraftigt och plötsligt, för andra mer smygande. Jag tillhör första gruppen och det var inte så många år sedan jag låg runt 3 timmar på maran och 1.25 på halvmaran. Nu som 66-åring kämpar jag för att komma under 3.30 på maran och 1.30 på halvmaran.

Målet i Göteborg var att förbättra fjolårets halvmaratid med ett par minuter och hamna runt 1.30. De yttre förutsättningarna var perfekta; 14-15 grader, en tämligen platt bana, soligt och svag vind med medvind på sista halvan.

Jag ställde mig långt bak i startledet och gick ut i ett ganska lugnt tempo, antagligen rätt taktik eftersom jag plockade löpare hela tiden och kände mig rätt fräsch vid målgången. Vid vändpunkten tittade jag på klockan för första gången och insåg att jag var tvungen att springa andra halvan aningen snabbare för att klara 1.34 vilket ändå skulle kännas som godkänt.

Målklockan visade dock 1.39.26 vilket överraskade. Allt hade ju känts så lätt och jag hade sprungit om löpare hela tiden. Med lite perspektiv på det hela är nog den bittra sanningen att jag inte är bättre. Lite får kanske skyllas på att jag samma vecka sprungit en mara i Tyskland samt tolv mil i lugn takt mellan Bremen och Hannover. Det blev därför bara en vilodag innan tävlingen i Göteborg fast sliten kände jag mig inte.

5-10 minuter hit eller dit på en halvmara för en glad pensionär borde inte spela någon större roll. Fast ännu så länge är tiderna viktiga även om jag inser att till sist kommer den dagen då jag ger upp tävlingsambitionerna.

Det är en sak åldrandet däremot inte kan ta död på; känslan och glädjen i löpningen. Dagar då allt känns lätt flyger du fram, det är precis samma känsla nu som för 30 år sedan. Det får mig  att tro att jag kommer att fortsätta att springa så länge det är möjligt.

Jaana Jobe från Solvikingarna var jublande glad efter maran. 3.18.00 för en 57-årig kvinna är en mycket bra tid. Jaanas prestation var den bästa i hela tävlingen, ja t o m bättre än den manliga segertiden på 2.40 (en 40-årig) om man tar hänsyn till åldern.

Löparklubben Solvikingarna är arrangör för Göteborgs Marathon, som innehåller både en mara och en halvmara. Det är ett välordnat arrangemang, kanske inte så konstigt eftersom loppet arrangerats under 41 år. Jag hörde flera löpare ge berömmande ord. Banan är lite av hemmabana för mig och det är maran jag ofast sprungit. Själv tycker jag nog halvmaran är bäst, att som på maran vända två gånger ute vid Lilla Amundön är mentalt tröttsamt.

Tävlingen med i år ca 300 på maran och 400 på halvmaran tillhör de större i Sverige. Växer halvmaran vore det nog idé att även där införa åldersklasser (något som inte finns på Göteborgs Varvet). Efter att ha studerat resultatlistan kan jag i alla fall glädja mig åt att ingen äldre löpare var före mig i mål.

Tre Solvikingar ur det gamla gardet: Kurt Karlsson, Frank Brodin och Gunnar Olsson. Till höger Mats Erixon, en av Sveriges bästa långdistansare på 80- och 90-talet.

Keep on running!

Det finns väldigt gott om cykelbanor i Tyskland, även längs ensliga landsvägar ute på landet.

Tysklandsäventyret är över. Jan och jag är hemma igen och redan är tankarna igång på en ny Tysklandsresa fast då under den varma delen av året.

Kanske är Tyskland ett av de bästa länderna för flerdagarslöpningar. Just alla cykelbanor och de billiga och bra hotellen/värdshusen talar för landet. Sverige framstår som ett uland när det gäller cykelbanorna.

Sista dagen till flygplatsen i Hannover blev den kortaste, bara drygt två mil. Turligt nog slog väderprognosen inte in, vi slapp med andra ord det eviga regnandet.

Jag hann inte mer än komma hem förrän det var dags att packa löparväskan igen, nu till halvmaran i Göteborg på lördag. Tur man har en tålmodig hustru.

Keep on running!

Uppe på brokrönet står Jan och skriker och viftar med armarna. Något har störtat ner i floden under honom. Är det en människokropp jag ser sakta flyta bort i strömmen?

Nej, det värsta kan väl ändå inte ha inträffat? tänker jag. Fast föremålet, vad det nu är, är minst 1,5 meter långt, smalt och brunt i ena ändan och verkar flyta väldigt bra men det finns inga tecken till rörelse. Då ser jag att Jan bara har en stav i handen. Det måste vara ena skidstaven han har till sina rullskridskor som han tappat!

Jo, så är det. Han hade stannat till uppe på brokrönet för att se på utsikten över floden Leine. Halvtimman innan hade handfästet till ena staven lossnat och nu hade staven ramlat ner mellan broräcket och bron, ett fall på säkert 20 meter.

Vi ser hur staven sakta flyter bort i riktning mot Bremen. Att den flyter måste bero på korken i handtaget. Där står Jan snopen med bara en stav i handen, ungefär som Gustav Vasa. Vi har ett svagt hopp om att staven ska styra in mot land så vi kan fånga upp den men den verkar trivas bäst mitt i flodfåran.

Så när du läser det här har säkert staven flutit flera mil. Vi gissar att det håller en hastighet av cirka 3 km i timman. Eftersom Leine står i förbindelse med Aller som i sin tur rinner ut i Weser bör staven, om den inte fastnar i någon vassrugge eller i slussarna, passera Bremerhaven om några dygn. Bara inte "liket i Leine" ställer till problem för flodtrafiken eller utlöser ett säkerhetspådrag.

Imorgon, torsdag, är Tysklandsäventyret över då vi når flygplatsen i Hannover. Ösregn har utlovats i prognoserna och det blir extra tungt för Jan som nu måste köra enstavigt. Han funderar på att slänga staven utanför flygplatsen, den skulle bara ställa till problem i säkerhetskontrollen. Även jag känner mig rätt mör och bävar lite inför halvmaran i Göteborg på lördag. Jag får i alla fall en vilodag efter en 12-milavecka med en mara helgen innan. Huva, inte bästa uppladdningen.

Keep on running!   

Genomblöt korsar jag bron över Aller i staden Verden. Stavarna tillhör Jan, som besvärades ännu mer av regnet.

Ingen mat, regn hela dagen och småkallt i motvinden. Dessutom luktade det koskit på landsvägarna varför vi fick vibbar om att vi befann oss i Kansas.

Ja, vår andra dag på Tysklandsäventyret blev oväntat tuff. Hade det varit en vanlig USA-etapp hade jag nog inte rubricerat dagen som tuff men nu var vi inställda på att våra 43 km inte skulle bli så kämpiga. Jag kände av maran i låren och Jan på sina rolerblades hade  problem med lövhalkan, ibland var han som Bambi på hal is.

Planen idag var att äta lunch efter drygt halva sträckan. Tyvärr fick vi rulla värdshus förbi eftersom alla tänkbara matställen, konditorier m m var stängda. Konstigt! Däremot såg vi flera cigarett- och kondomautomater i de små byarna men vårt behov av just dessa produkter var inte trängande. Först efter 35 km kunde våra behov (av mat) tillfredsställas på en pizzeria där vi också hjälpligt kunde torka upp. Men att få mat så sent är aldrig bra.

Nåväl, nu är vi på ett bra värdshus ett stenkast från Aller. Snart ska vi ner i matsalen för att smörja kråset medan hårtorkarna arbetar för full på våra rum för att torka upp våra dyblöta pinnaler. Men Jans urrivna SvD-korsord är hopplöst förlorade.

Vi tog in på Allerhof i natursköna omgivningar i Frankenfeld/Bosse. Rummen var bra och kostade bara 55 euro inklusive frukost.

Keep on running!

Vi tar in på trevliga små Gasthaus längs vägen. Du får rätt mycket för pengarna i Tyskland, bra hotell där frukost ingår kostar 400-600 kronor.

Ett långpass dan efter en mara, det kan väl inte vara något? Jodå, allt går bara man vill.

I söndags en mara i Bremen, idag på rull mot Hannover. Jans och mitt miniäventyr i Nordtyskland har startat. Vi ska följa floderna Weser och Aller för att fyra dagar senare ta planet hem mot Stockholm. Det blir totalt tolv mil, alltså ganska beskedliga dagsetapper.

Här är vår rutt: http://goo.gl/maps/1m9ua

Landskapet är platt, samhällena ligger tätt, hotellen är billiga men håller hög klass, det är gott om cykelbanor och ganska lite trafik- med andra ord idealiska förhållanden. Ja, Tyskland är ett mycket bra land för flerdagarslöpningar, fullt i klass med USA och i vissa avseenden "bättre" än Sverige.

Normalt brukar jag inte springa dagen efter en mara men nu gick det ganska bra ändå. Morgondagen blir vår längsta etapp, 44 km. Tyvärr riskerar vi att få det rätt blåsigt och regnigt men vi har kul hela tiden och det lär inte gå någon nöd på oss. Eftersom maran inte verkar ha sugit musten ur mig passade jag idag på att anmäla mig till Göteborgs Marathon nästa helg. Men någon måtta får det vara- det blev halvmaran och inte maran.

Keep on running!