Mager skörd igen, bara 8 dl lingon. Klicka på bilden så ser du snigeln!

Blått men inte rött. Så är det politiska läget i Täby, Fredrik Reinfelts gamla hemmakommun. Samma sak verkar gälla på bärfronten. I Täbyskogarna finns det blåbär men inga lingon.

Direkt efter söndagens röstning i Karlbergsskolan sprang jag norrut med kärra och bärplockare. Jag ville spana av skogarna runt Arninge och Rönningesjön. Som vanligt var jag på jakt efter lingon.

Några korta stopp gjordes i moderatstyrda Danderyds kommun. Nej, inga lingon i skogarna vid Djursholms golfklubb. Men i skogssluttningen vid Max hamburgerrestaurang i Arninge lyckades jag rafsa ihop några deciliter. Fast det mest matnyttiga var nog Originalmålet.

Det intilliggande friluftsområdet Skavlöten vid Rönningesjön såg lovade ut. Mycket skog, många stigar, lite folk och mycket ris. Men inga lingon. Smått desperat fortsatte jag löpningen upp mot Täby Kyrkby. De flesta bären fann jag längs Löttingevägen, inte långt från villabebyggelsen. Konstigt att ingen plockat här.

Dagens löpning blev 27 km. Nu har jag gjort tre lingonexpeditioner, sprungit nära tio mil och inte ens fått ihop två liter. Måste jag köpa bären på torget eller springa till Dalarna där det lär finnas gott om dem? Nej, än har jag inte gettt upp hoppet om att på hemmaplan finna skogens röda guld. Kanske bättre lycka i röda Botkyrka?

Keep on running!

Flera personer blev här i Norra Lunsens naturreservat vittne till en brunbjörn som rafsade blåbär från blåbärsriset. Björnen försvann i riktning mot Bergsbrunna.

Norra Lunsen är ett 1,3 kvadratmil stort naturreservat mellan Knivsta och Uppsala. Här finns flera av våra större rovdjur och idag sågs en glupsk brunbjörn gå lös på blåbärsriset.

Björn har i år observerats vid ett par tillfällen i Uppsala län. Och att björnar söker sig till just Uppsalaskogarna är inte så konstigt eftersom blåbärsriset här fortfarande dignar av bär.

Björnar är som bekant stora och starka. Men den här björnen, som observerades på onsdagen av flera bär- och svampplockare,  var klen, verkade väga runt 60 kg. Den hade den karakteristiska lufsande gången och var lite kutryggig. Det var något vilt i blicken. Den brydde sig inte om andra människor utan stirrade enbart ner på riset. Ramarna for fram och tillbaka och det var stora mängder bär den fick fatt på. Björn äter både kött och vegetarisk mat och svensk forskning har påvisat att hela 45 procent av den sammanlagda födan under ett år består just av bär.

Tro det eller ej men jag lyckades faktiskt fånga denna björn på bild. Och så här såg han ut:

Det tycks vila en förbannelse över mina bärexpeditioner. Häromåret glömde jag kvar kameran i blåbärsriset uppe i Vallentuna. Och för ett par dagar sedan sprang jag 43 km för att komma hem med 1 dl torra lingon.

Dagens expedition till Norra Lunsen blev något mer lyckad. Det fanns som sagt gott om blåbär men lingonen lyste med sin frånvaro. Visst jag fick ihop knappt en liter, stora och fina bär, men det hade varit mer lönande att köpa lingonen på torget för 40 kronor litern.

Fiasko igen? Absolut inte. Jag fick några härliga timmar i skogen och hade hur kul som helst. Jag körde kärran över stock och sten, ibland i helt obanad terräng. Ett tag var jag vilse men jag hade ju min gps. Fantastiskt vad en vagn med stora hjul kan ta sig fram. Löpturen Knivsta-Uppsala inklusive allt lufsande i skogen mätte 30 km. Hungrig som en björn lufsade jag in på McDonalds vid torget i Uppsala och glufsade i mig en hamburgermeny + en extra hamburgare.

Bäranvisningarna med exakta koordinater jag fått från en löparvän i Uppsala borde nog ha följts bättre. Jag var visserligen i rätt område men uppenbarligen ändå totalt fel. Fast att det fanns blåbär i området var ju en positiv sak.

Det är dock lingon jag är intresserad av. Så fortsätt tipsa mig om bra lingonmarker!

Keep on running!

Lingontur nummer två ska bli en hejdundrande succé. Äntligen vet jag var bären finns. Jag ska plocka litervis med lingon, inte 1 deciliter som senaste turen gav.

Imorgon onsdag springer jag till ett "hemligt" skogsområde några mil norr om Stockholm. Den här gången har jag fått ett riktigt säkert tips om var skogens röda guld finns. Jag har exakta koordinater. Bärmarker är dock som svampmarker, dom avslöjar man inte. Men lite detaljer ska jag nog ge ändå här på bloggen när skörden väl är bärjad.

Idag var det klubbmästersskap i terrängglöpning, 2,6 km i Vallentuna. Sakta, sakta har jag börjat få upp farten men formen efter USA är inte på topp även om tiden blev exakt densamma som för ett år sedan (11.31). Ska jag hinna i form till Bremen Marathon den 5 oktober?

Bengt Lindgren (blå-gul tröja och svarta tajts) blev i sammandraget trea i M60 och får här sitt pris av Ola Nordström, tränare i Vallentuna FK.

Keep on running!

Efter 43 km löpning avslutades bärplockningen. Vid Solsta tog jag bussen hem mot Stockholm.

Vi skulle steka pannkakor hemma men lingonsylten var slut. Vad göra- springa ner till  Ica och köpa färdig sylt eller springa till skogs och plocka bären och koka egen sylt?

Ja, du förstår säkert vad svaret blev; egen sylt naturligtvis. I morse packades därför bärplockare och en massa burkar ner i en väska och jag gav mig tidigt ut med kärran på söndagsmorgonen för här skulle det springas långt.

Jag hade fått två säkra tips om att skogens röda guld fanns att finna i trakterna norr om Vallentuna, närmare bestämt runt Lindholmen. Någon mera exakt angivelse hade jag inte fått, klubbkompisarna ville inte delge mig sådana hemligheter. Det blev därför att söka lite på måfå.

Under löpturen funderade jag på om jag ändå inte tagit med mig lite för lite burkar. Några hade redan fyllts med nypon jag plockat längs vägen. Men eftersom också lingon är hårdvara skulle jag nog kunna lägga ett antal liter löst i väskan utan att de förvandlades till mos.

Första stoppet gjordes efter 15 km på Frestavägen i Sollentuna där jag plockade nypon. Dagen var underbar och jag sprang för ovanlighetens skull med bar överkropp (förekom aldrig att jag gjorde det i USA).

Jag har aldrig plockat lingon tidigare men förstått att de växer främst på tallmarker. Så blicken var riktad mot varenda tall, ja även gran. Men alla som är lite mer bekanta med Roslagen än jag vet att landskapet är lummigt, nästan bara lövskog och en massa golfbanor. Så var finns lingonen?

Jag dök in lite här och där i skogarna och kollade; jodå en massa blåbärsris men  ytterst lite lingonris. Vad som oroade var att det inte fanns några bär på lingonriset. Men jag tröstade mig med att det skulle bli bättre ju längre norrut jag kom.

Nytt tjusigt konstverk längs Norrortsleden vid trafikplats Hagbylund. På Vallentuna Golfklubbs restaurang åt jag denna läckra rostbiff med stekt potatis. Synd bara att hundratals flugor surrade inne på restaurangen och på maten på salladsbordet.

Väl framme i Lindholmen började det brännas. Det skramlade dock fortfarande tomt i lingonburkarna men snart skulle det vara ett minne blott. Hustrun skulle förstå, om hon nu inte gjort det tidigare, vilken ekonomiskt sinnad och duktig man hon var gift med. Vi skulle få sylt så vi klarade oss vintern ut!

Nu hade jag snart sprungit 40 km men ännu inga lingon. Skrattade själv åt tanken att stanna till på Ica i Lindholmen och köpa lite sylt. Fortsatte därför norrut men började nu bli präktigt trött och gångpauserna blev allt tätare. Blicken flackade och jag gjorde täta störtdykningar in i lövslyet. Men vad var det där? Lingon!

Jovisst var det lingon, fast inte så mycket och bären var torra och små där de lyste i solen längs vägrenen. Men bärplockaren åkte fram och jag jobbade intensivt en halvtimma tills bussen kom.

Ett misslyckat långpass? Nja, det beror lite på hur man ser på saken. Väl hemma kunde jag konstatera att jag fått ihop ca 1 dl lingon. Så det blir nog ganska snart ett besök på Ica ändå. Fast löpturen var ju fin. Och så fick jag träffa en gammal klubbkompis längs vägen, dock inte i egen hög person utan som en bild på en valaffisch.

Min klubbkamrat Per-Olof Björkman i Vallentuna FK kör en personvalskampanj för Folkpartiet i Vallentuna. Han vill satsa på idrotts- och föreningslivet. Hallar och idrottsanläggningar utnyttjas till 100 procent och Vallentuna växer så det knakar- kommunen räknar med att befolkningen kommer att öka med ca 25 procent de närmaste tio åren.

Vacker och härligt röd lingonsylt men ganska smaklös. Den räckte till fyra pannkakor så nu måste jag ut på ny bärjakt.

Kanske kan någon viska i mitt öra var jag kan finna lingon i Stockholmstrakten? Jag lovar att inte avslöja stället för någon.

Keep on running!

Stockholm Marathon är Sveriges i särklass största maraton och är också SM i maratonlöpning. Här finns alltid de bästa löparna på plats, även bland veteranerna, och därför borde Stockholm också vara SM för veteraner.
 

I helgen gick veteran SM i maraton i Mariestad. Trots SM-status presterades få toppresultat. Så är det nästa alltid på dessa veteranmästerskap eftersom de bästa löparna uteblir.

Det är ganska lätt att knipa medalj på ett veteran SM i maraton eller halvmaraton. Tävlingarna är mycket chansartade, ibland kommer de bästa löparna men för det mesta uteblir de. Vem vill springa ett perifert landsortslopp när det finns Stockholm Marathon? verkar de flesta duktiga veteraner resonera.

Mariestad var inget undantag. Tiderna där var i genomsnitt 16 minuter sämre än tiderna på Stockholm Marathon. Jag har då tittat på snittet för topp tre bland männen i ålderklasserna 35-65 år. Det var bara i en enda klass, M55, där ettan sprang snabbare i Mariestad än i Stockholm. I snabbaste veteranklassen, M35, var skillnaderna störst, i snitt 36 minuter! Där gav en tid på 3.17 ett brons, samma tid i Stockholm hade inte räckt för att komma in bland de tusen bästa!

Vad beror då det här på? Ja, förklaringen är naturligtvis att vetranmästerskapen har låg status. För löparna är det trist, en medalj är inte särskilt mycket värd när den kan vinnas allt för lätt. I Stockholm är däremot konkurrensen stenhård och att komma bland de tre första i sin ålderklass smäller högt. Därför tycker jag att Stockholm Marathon också borde få arrangera veteran SM.

Samma gäller halvmaraton. Det är på de största tävlingarna de bästa resultaten görs. Därför borde Göteborgsvarvet eller ännu hellre Stockholm Halvmarathon vara veteran SM, inte något litet landsortslopp.

Jag kan förstå att småklubbar gärna vill arrangera ett SM. Men då borde dom också anstränga sig för att locka de bästa veteranerna till sin tävling. Ett sätt vore att t ex bjuda på startavgiften och/eller resa och logi. Det är idé jag tidigare torgfört i tidningen Marathonlöparen. Men ingen har nappat varför veterantävlingarna generellt håller låg resultatnivå jämfört med de stora loppen. Hur kul är det att ta medalj på en medioker tid?

Keep on running!

Längs Interstate 70 i mellersta Utah. Här var en av de mest ödsliga partierna under mitt coast to coast. Vad får någon att springa just här där det var nära 20 mil till närmaste civilisation?

Varför? Varför springer du tvärs över USA? Det är den absolut vanligaste frågan jag får men inte den lättaste att besvara.

Jag fick frågan igen under ett företagsevent där jag idag var föredragshållare. Och under senaste coast to coast ställdes frågan "Why?" nästan dagligen. Amerikanerna ville naturligtvis veta vad det var för galning de hade att göra med. Ofta besvarade de själva frågan med "because you can".

Främsta orsaken till att jag nu sprungit fyra gånger över USA är naturligtvis inte för att jag kan. Tänk vad många andra saker man kan men inte gör. Nej, det måste vara något helt annat.

Tidigare var det lättare att besvara frågan med ett enda ord; frihet! Som anställd, visserligen med ett fritt och bra jobb, kände jag mig aldrig riktigt fri. Det var alltid någon annan som kunde bestämma, en chef t ex. Men under ett USA-löp var det jag själv som bestämde det mesta.

Nu är jag är pensionär och har den frihet jag tidigare sökte. Så nu måste det till andra drivkrafter. Men vad? Ja, det var precis det  åhörarna undrade över idag under anförandet. De fick inget enkelt och rakt svar men jag tror det är detta som får mig att genomföra långa ensamlöp, särskilt i USA:

* Friheten är fortfarande mycket viktig. Jag är en ensamvarg.

* Kombinationen att springa och blogga passar mig perfekt.

* Mötena med alla människor längs vägen. USA har den mest uppmuntrande befolkning jag någonsin mött- alltid ett vänligt ord till en ensam löpare.

* Naturupplevelserna. Få länder har så varierad och storslagen natur som USA.

* Bra vägar, gott om motell, säkert, inga språkproblem och ett relativt billigt turistland talar också för USA.

Men är det allt? Nej, nu när jag fått lite perspektiv på alla löpen vet jag var det är som verkligen driver mig under ett långt ensamlöp. Det är belöningen jag får när löpet är över. Under varje USA-löp har jag fått den belöningen under 100 dagar; när löpdagen är slut har jag fått vila, duscha, lyxa till det på ett fint motell och formligen frossa i mat. Det är ofta just detta jag haft i tankarna där ute på vägarna. Jag såg aldrig längre fram än till timman då löpet var slut för dagen. Lyx i all enkelhet, det passade mig.

Keep on running!

Gammal är äldst. Idag var det Jan som var starkast, själv var jag en halvfigur. Bilden från Engeltofta utanför Gävle där vi undfängnades god mat.

Normalt borde en lugn löprunda på 38 km vara en ganska enkel match. Men 30-milaveckorna i USA har sugit musten ur mig.

Att löpformen var dålig visste jag. Men att den var så usel kom som en överraskning. Jans och min traditionella Bönanrunda (Gävle-Hille-Björke-Bönan-Engeltofta-Gävle) är en naturskön och perfekt runda, särskilt när den ene springer och den andre hjular. En grusväg mitt i rundan gör att löparen hinner ikapp rullskridskoåkaren, som måste gå på grusvägen.

Fast idag var det med nöd och näppe jag hann ikapp Jan. Han var stark och jag var svag. Dagens formbesked gör att jag inte ställer upp i veteranSM i maraton i Mariestad nästa helg. Tiden är för knapp för att komma i form.

Ändå är jag inte orolig för formen. Den lär komma tillbaka om några veckor och förhoppningsvis ska min inledda intervallträning göra mig snabbare. Fem mil om dagen under 100 dagar bör vara en stabil grund att bygga något på.

Keep on running!

Tillbaka på kända jaktmarker. Brunnsviken runt är den runda jag sprungit flest gånger. Härligt att vara hemma igen!

Att leva precis som tidigare. Det är mitt knep för att komma tillbaka som löpare efter ett coast to coast.

Den som sprungit ett coast to coast kan lätt drabbas av två saker vid hemkomsten:

* Löpningen går tungt och du är långsam.

* Tomhet och i värsta fall depression.

Det första har jag råkat ut för alla gånger. Det andra har jag dessbättre sluppit.

Du blir ingen bra maratonlöpare efter att ha sprungit 500 mil på 100 dagar. Kort efter mitt förra coast to coast 2012 sprang jag jubileumsmaran i Stockholm och gjorde min näst samsta  mara någonsin (3.36). Konstigt kanske många tycker men man har vant sig vid en slölunk och klarar inte att hålla ett lite högre tempo än normalt.

Eftersom jag i år har ambitionen att tillhöra topp tre i Sverige i min åldersgrupp (M65) på maraton och halvmaraton måste jag alltså få upp farten. Mängden har jag med råge så jag kommer att satsa mer på intervaller och backlöpning (men ingen nerförslöpning). Idag skaffade jag ett årskort på Friskis & Svettis och troligen kommer jag där att springa en hel del intervaller samt fortsätta med mina knäövningar eftersom jag fått diagnosen artros i knä. Fantastiskt faktiskt att jag inte hade några känningar av artrosen under USA-löpet!

Det blir alltså en smärre ändring av träningsupplägget framöver. Men jag kommer att gå försiktigt fram, ingen hårdkörning med kvalitetsträningen. Annars är min filosofi att leva precis som tidigare. Det som fungerade igår borde också fungera idag. Du kan inte leva på gamla meriter, det blir du bara olycklig av. Därför blir det som tidigare 10-15 milaveckor, altså tyngdpunkten på mängd trots att jag de senaste 100 dagarna legat på 30-milaveckor. Jag är stolt över den mängden. Hur många svenskar har sprungit så mycket?

Tomhet och depression. Ja, att avsluta ett coast to coast kan vara ungefär samma sak som för en skådespelare eler forfattare som jobbat intensivt under en period, blivit hyllad och sedan möts av total tystnad. Därför tror jag att det är så viktigt att fortsätta livet som tidigare. Jag vet flera coast to coast löpare som haft psykiska problem såväl under som efter löpet.

USA-vagnen tvättade av idag och ställdes ner i källaren. Fram tog jag Stockholmsvagnen, jag vill ju inte slita på dyrgripen, den kan komma till pass igen.

Underbart att vara hemma igen. Här är ju varmare än i USA! Idag kollade jag matchvikten eftersom jag trodde att jag tappat några kilon over there. Men jag kan pusta ut- jag väger exakt lika mycket som vid starten även om jag ser magrare ut. Tack McDonalds, Wendys, Diary Queen, Big Burger för det!

Keep on running!