Vad är det här? Jo, gatunätet över Vasastan i Stockholm, min egen stadsdel. Bilden visar vilka gator jag sprang på.

Skräpigt! Det är intrycket efter att idag söndag ha sprungit på "samtliga" gator i Vasastan, en tur på 39 km. Papperskorgar som svämmar över, byggsäckar på mer eller mindre varenda trottoar (olaglig placering), tomma öl och spritflaskor (inga burkar för dom är det pant på), hundbajs, fimpar, papper, plast och alla dessa kaffemuggar i papp. Har det inte blivit mycket värre det senaste året? Jag tror folk skräpar ner mera nu, stan har inte dragit ner på städningen. Det är nog dags att sopa gator och trottoarer två gånger i veckan och inte som idag en gång.

Idén att som en krigare inta varenda gata i stan har jag lånat av ultralöparen Bernt Hedlund. Han har anordnat ett antal gemensamhetslöp där man springer på alla gator i en stadsdel. Senast var det Vasastan och Bernt och några tappra lyckades då få ihop 55 km. Just den siffran snurrade hela tiden i mitt huvud när jag i lugn takt tuffade fram gata upp och gata ner. Hur kunde han få ihop så många kilometrar?

Först hemma förstod jag varför mitt löp bara blev 39 km. Jag hade missat ett par gator och andra hade jag inte sprungit hela längden. Men huvudförklaringen var att jag inte kände till Vasastans riktiga gränser. Jag trodde Sveavägen bildade den östra gränsen men det är ju Birger Jarlsgatan vilket gjorde att jag missade bl a hela Sibirien.

Att lägga upp en rutt så att man inte springer på samma gata flera gånger eller missar gator är inte det lättaste. Bernt kan det där och jag tror också han lyckats lägga in rutterna i sin gps-klocka.

Själv är jag nybliven ägare till en dito, en Tom Tom Runner, som jag är mycket nöjd med. Jag köpte den för 1 200 kr i Florida och jag tror att klockan är den tunnaste som just nu finns på marknaden. Annars är ju den här typen av klockor  feta rackare, som inte rymms under skjortmanchetten. Kul att i efterhand få upp en karta på datorn så att man kan se var man varit. Men kan det verkligen stämma att jag idag brände hela 2 600 kalorier under mina 4 timmar och 31 minuter? Det skulle ju innebära att jag på ett coast to coast skulle behöva äta långt mer än dubbelt mot normalt och det tror jag inte att jag gör.

Om någon undrar vill jag bara påpeka att jag till skillnad från flera andra bloggare inte är sponsrad och har heller aldrig varit sponsrad. 

Keep on running!

30 500 ex +15%    23 300 ex +1%    52 900 ex +5%     11 400 ex +0%

229 500 (gratis) 0% 64 600 ex  -3%  7 400 ex  -4%     11 400 ex  -7%

Upplageraset fortsätter för svensk dagspress. Men tidsskrifter inom jogging och friskvård säljer allt bättre.

Idag kom TS med upplagesiffrorna 2013 för dagspress och tidsskrifter. Som gammal dagstidningsjournalist är det bedrövlig läsning. Praktiskt taget varenda svensk dagstidning backar, totalt 3,7 procent vilket gör 2013 till ett av de sämsta åren någonsin. Och tidningarnas websatsningar har inte hjälpt upp situationen. 

Min egen tidning, Svenska Dagbladet, kämpar för sin överlevnad. Tidningen "backar mest i svensk press", är nu på väg att förblöda och frågan är om papperstidningen finns kvar om något år. Upplageraset 2013 blev 8,8 procent eller drygt 15 000 exemplar och  totalupplagan vardagar ligger nu på 159 000. För fem år sedan var den cirka 200 000. Upplagan är dessutom  "friserad" eftersom här ingår en hög andel rabatterade prenumerationer och friexemplar. Den så kallade betalningsgraden är rekordlåga 78 procent mot cirka 95 procent för de flesta andra dagstidningar. Nu om någonsin är det presstödet Svenskan lever på, men hur länge?

Vi upplever en motionsvåg som aldrig förr och då kunde man lätt tro att det skulle gå jättebra för alla magasin med det temat. Men så är det inte. Upplagan för den här gruppen tidsskrifter ökade ifjol med bara 1 procent. Toppen kan nu vara nådd- allt mer gratisläsning finns på nätet i form av bloggar och annat. Upplagan säger dock inte hela sanningen, hur hälsotidningarna går ekonomiskt har jag inte hunnit granska. Men jag misstänker att det inte är så många svenska rekord där.

Svenska Runners World sticker ut i positiv bemärkelse- upplagan ökade 2013 med cirka 15 procent till 30 500 exemplar och under andra kvartalet med 22 procent till 33 300. Smolket i bägaren är att bara 6 av 10 exemplar är fullbetalda. Konkurrenten Aktiv Träning är visserligen mindre (23 300) och upplagan stod i stort sett stilla men betalningsgraden var 85 procent. Det ger mer klirr i kassan!

Hur övriga tidningar inom hälsa & motion gick ser du under bilderna. Vill du borra ytterligare i statistiken finner du den här .

Lördagslöpning i Nackarservatet. Vi var 15 löpare som sprang på bitvis isiga stigar runt Flaten, en runda på 24 km. Efteråt blev det bastu och lunch på Hellasgården och naturligtvis ett dopp i Källtorpssjön. Löpet leddes av Arne Sköldén (bilden överst th, röd jacka).

Keep on running!

Nöjd Vallentunatrio efter målgång 10 km. Lars Söderberg och Jan Andersson heter klubbkompisarna.

Alla vet att det är dubbelknut som gäller i löpartävlingar. Men inte jag. En käringknut trasslade till det hela.

Idag gick tredje och näst sista deltävlingen i Bore Cup, två varv på en något backig 5km-slinga i Vallentuna. Mitt tillstånd inför start kan beskrivas som nervöst och förvirrat; velade i kädvalet, kände inte för att värma upp och den stora frågan var om jag skulle springa över till Pressbyrån intill och köpa en stärkande kopp kaffe. Kaffet gjorde susen.

Förutsättningarna var annars rätt goda; barmark, jag hade tränat bra, haft  två relativt lätta veckkor efter en 30-milavecka i Florida och nu sprungit en hel del snabba och korta intervaller på band. Äntligen skulle det bli fart på mig! Så var det tänkt men loppet började katastrofalt.

Efter 800 meter gick skosnöret upp på ena skon. Bryta, fortsätta eller stanna och knyta? Jag stannade, krånglade av mig vantarna, knöt omsorgsfullt (nu dubbelknut) och fortsatte med en tokrusning för att hinna i kapp. Det var då jag kände det- var jag inte aningen starkare än vanligt? Ruschen gjorde mig inte särskilt trött och det måste ha varit en effekt av intervallerna. Här skulle inte brytas!

-Heja Björn! Ser jättefint ut! skrek funktionärerna längs banan. Sällan har jag fått sådant stöd. Självförtroendet kom tillbaka.

På andra varvet hann jag ikapp tvåan i min egen klass M60, ettan och klubbkompisen Alex Bonn såg jag som vanligt inte röken av. Jag tog rygg på tvåan och lyckades till min häpnad spurtslå honom med två sekunder. Sluttiden blev 43.14, en minut sämre än för två år sedan och dryga minuten efter Alex. Det får jag ändå vara nöjd med, inte minst med tanke på artrosproblemen.

Vallentunas unga stjärnskott,15-årige William Måhl, spurtslår den 20 år äldre Mattias Ottestig med 1 sekund och gör milen på 38.27.  Foto: Tobias Larsson

Tobas Larsson fotade massvis med löpare. Hans mycket fina bilder hittar du här:

https://picasaweb.google.com/102125830067135445685/BoreCupVallentuna20140215?authuser=0&authkey=Gv1sRgCLXV4ID78Iv1Bg&feat=directlink

Funderade en del efteråt på knuthaveriet. Var det kanske en käringknut och inte en råbandsknop jag knutit? Likförbaskat, jag glömde dubbelknuten. Vad är det då för skillnad på de olika knutarna? Denna video ger svaret:

http://www.youtube.com/watch?v=XCmMvjl03Bs

Sista Bore Cup, 7,5 km,  går den 8 mars i Uppsala. Med dagens andraplats är silvret redan säkrat i sammandraget. Hur hårt jag än knyter skorna och hur många intervaller jag än springer är jag chanslös mot Alex. Suck, tur i allla fall att han tävlar för Vallentuna.

Keep on running!

Hunden är löparens bästa vän. En hund är alltid trevligt sällskap, såväl på långpass som här på ett regnigt snabbdistanspass. Löparkompisen heter Spica är en kelpie som kan springa hur snabbt och långt som helst.

I år sätter jag upp höga mål för min löpning: genomföra ett fjärde löp över USA samt tillhöra de tre främsta i Sverige  på maraton och halvmaraton i klass M65.

Realistiskt? Ja, jag tror det. Målen fanns redan 2013 men artrosen kom emellan och ändrade allt. Nu när jag är helt återställd har optimismen kommit tillbaka. Av de tre målen ser jag nästa coast to coast som det viktigaste och kanske också det svåraste.

Det låter ambitiöst med "mål" och jag har sällan tagit målen på så stort allvar, de har varit mera fromma förhoppningar. Det är egentligen bara en gång målet överskuggade allt: 2001 skulle jag som 53-åring till varje pris springa Berlin maraton under tre  timmar. Tränaren i Majornas IK, Lennart Bengtsson, hade gjort upp ett nio veckor långt träningsprogram där målet var satt till 2.58.00. Programmet följdes till punkt och pricka och min tid blev 2.57.46. Frågan är om inte Lennart var gladare än jag efter loppet!

Med en mara ifjol på 3.32.50 och en halvmara på 1.34.06 blev jag sjua respektive sexa på årsbästalistan i Sverige i klass M65.  För att komma bland de tre främsta hade krävts en tid på 3.15-3.24 respektive 1.29-1.33.

Just nu har jag uthålligheten men inte snabbheten. Utgångsläget är därmed bra- det är nämligen mycket lättare för en långdistanslöpare att snabbt få upp farten än att bli uthållig. Det kan räcka med några veckors kvalitetsträning för att farten ska komma tillbaka..

Och det är lite av det jag just nu håller på med. På lördag väntar deltävling 3 i Bore Cup (10 km i Vallentuna). Efter Florida och ca 30 mil under drygt en vecka har nu mängden minskats medan tempot ökat. Jag har kört några korta och snabba intervallpass på band och idag ett snabbdistanspass på 10 km på cykelbanorna upp till Helenelund. Och nu på måndag tänkte jag provspringa Bore Cup-banan. Men kommer det att räcka? Nej, absolut inte till någon seger men förhoppningsvis brons eller silver i sammandraget när fjärde deltävlingen är avgjord den 8 mars.

Spica verkade inte det minsta trött efter 10 km. Den tjejen springer nog ingen ifrån men nära släktingen Aka är ännu snabbare fast ju nu har hon lite ont efter en vurpa på en hal klipphäll.

Keep on running!

"Manliga motionärer blir allt långsammare", skrev  Petra Månström på Marathonbloggen i Svenska Dagbladet. Helt missvisande slutsats. De har istället blivit snabbare de senaste åren!

Den 30 januari fanns på svd.se en artikel skriven av Gunnar Andersson med budskapet att maratonlöparna blir långsammare för varje år.  Vid första Stockholm Marathon 1979 klarade 77 procent av männen "skamgränsen" fyra timmar mot ifjol endast 49 procent. Månström hängde på, bloggade om artikeln, utan att reflektera om slutsatsen var rimlig.

Här kan du läsa artikeln: http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/tema/traningsliv/allt-du-behover-veta-infor-vinterns-utmaningar_8933872.svd?sidan=7

Stämmer det verkligen att maratonlöparna blivit långsammare? Både ja och nej. Anderssons artikel är i sak korrekt men är ändå helt missvisande. Sanningen är snarare att trenden med allt sämre tider på maraton nu brutits, vändningen skede för ett par år sedan även om man idag fortfarande springer betydligt långsammare än på 80- och 90-talet. Jag var troligen den förste i Sverige som statistiskt kunde påvisa trendbrottet.

Hur kommer vi då till så totalt olika slutsatser.? Jo, med statistik kan man visa nästan vad man vill. Det är alldels riktigt att andelen löpare som springer maran under fyra timmar minskat för varje år. Men det beror ju egentligen inte på att löparna generellt blivit långsammare, snarare på att andelen "rena blåbär" exploderat under senare år. På 80-, 90- och även in på 2000-talet var man i regel någorlunda vältränad när man ställde upp i ett maratonlopp, idag är det inte riktigt så.

Jag har i stället valt att titta på vilka tider löpare gör som placerar sig strax ovanför mitten i resultatlistan på Stockholm Marathon. Här finns alltså såväl eliten som elitmotionärer och vanliga motionärer men inte dom rena blåbären. Jag jämförde tiderna för manliga löpare som placerade sig på plats nummer 5 000 och för kvinnorna plats 1 500.

Detta är ett betydligt mer rättvisande sätt än den metod som Gunnar Andersson använt, anser jag. I kommentarerna fick han också kritik för sin bristande statistikbearbetning.

Vad visar då mina beräkningar? Jo, att den 5 000:e mannen respektive den 1 500:e kvinnan  på Stockholm Marathon i genomsnitt de senaste fyra åren sprungit 19 respektive 22 minuter snabbare än vad motsvarande löpare gjorde under tioårsperioden 2000-2009 (för kvinnorna fick jag de fyra första åren gå på löpare nr 1 000 eftersom antalet kvinnor då var mycket färre). Och min egen veteransstatstik där jag rankar de tio bästa i åldersklasserna M35-M80 och K35-K75 visar samma tendens. Ekitmotionärerna har också blivit snabbare de senaste åren men då handlar det "bara" om ett par minuter.

Vad beror denna som jag tycker positiva utveckling på? Det är svårt att säkert veta men en förklaring kan vara att det skett en attitydfförändring bland motionärerna- tiderna har plötsligt blivit viktigare, nu handlar det inte bara om att ta sig i mål. Sedan brukar ju  en bred bas också ge en större topp.

Sammnfattningsvis:

* Maratonlöparna har generellt blivit något snabbare under de senaste 3-4 år och den nedåtgående trenden de senaste 10-15 åren har brutits.

* SvD är ute och cyklar och artiklarna borde faktagranskas bättre. Marathonbloggen är inte helt seriös.

- - -

Apropå Maratthonbloggen. Jag har tidigare granskat ett antal stora löparbloggar och kritiserat just denna för att inte vara särskilt seriös, bland annat utnyttjar Petra Månström sin ställning som journalist för egen ekonomisk vinning. Bloggen är ofta okritisk, reklamig och Månström gör reklam på bloggen för sin kommande bok. Detta står klart i strid med de pressetiska regler som journalister ska följa, i synnerhet textreklamreglerna. Jag har påtalat detta för chefredaktören men inte fått något svar.

Jag är inte ensam om kritiken. En likartatd kritik framförs på denna blogg: http://milen-sub40.blogspot.se/

Keep on running!

Inget tåg i sikte. Inga högtalare eller ljustavalor. Skulle tåget över huvud taget komma idag?

SJ och Trafikverket behöver inte skämmas. Amtrak är sämre på det mesta. I USA räknar man inte förseningar i minuter utan i timmar.

För första gången har jag åkt tåg i USA. Nu förstårj ag varför amerikanen väljer bilen. Tågen håller inte tiderna och är långsamma. Amtrak sköter persontrafiken på  intercity-linjerna. Bolaget ägs till största delen av staten och får enorma subventioner, Amtrak kör på privatägda banor och måste samsas med den lönsamma godstrafiken, vilket också skapar konflikter.

Tågresan tillbaka till flygplatsen blev ett äventyr. Tåget var drygt fyra timmar försenat men det tiotalet resenärerna på den lilla stationen var vid gott mod.

- Tåget är alltid försenat, minst en timma. Men vi är beredda att vänta hur länge som helst, skrattade en äldre kvinna.

Har ni någon restidsgaranti?

-Nä, vad är det?.

 Det hann bli mörkt innan tåget rullade in på stationen. "Signalfel", var förkliringen.Lät bekant på något sätt.

Resan in till Fort Lauderdale blev ganska vinglig. Tåget krängde och man trodde att det skulle spåra ur när som helst.. Bekvämligheten ombord  var annars bättre än på SJ-tågen, väldigt mycket benutrymme. Och stämningen bland resenärerna var god, många hade klivit på i New York och rest hela dagen.

Eftersatt banunderhåll.

För mig var dock inte resan slut. I mörkret tvingades jag springa 13 km för att ta mig till motellet. som nåddes strax före midnatt. Ganska läskigt eftersom det vimlade av folk utanför barerna. Värmen och luftfuktigheten var också så hög att jag  blev plaskblöt. Men jag kom fram! Imorgon väntar nästa utmaning; ska Norwegian lyckas hålla tiderna?

Keep on running!

Ständigt dessa hotfulla skyltar. Idag trotsade jag dem men utsatte mig samtidigt  för risken att bötfällas, ja till och med att åka i fängelse. Här är privat egendom det heligaste som finns.

I USA finns ingen allemansrätt. Här förstår man inte ens fördelarna med att fritt kunna röra sig i naturen. För mig som löpare i detta taggtrådsomgärdade och nerlusande land med förbudsskyltar får det ibland absurda konsekvenser.

Jo, jag följer lagarna (nästan alltid), säkrast så. Fast ibland är regler och skyltar så galna att de bara inte går att följa. Som till exempel idag då jag sprang två mil på den totalt 17 mil långa Okeechobee trail, en till stora delar asfalterad cykel-, gång- och ridväg som går längs hela sjön Okeechobee, USA:s näst största sötvattentäkt.

Löpning i regn på den tre meter höga vallen som omger Lake Okeeshobee. Skyddsvallen och en parallell kanal  till höger om mig ska förhindra att sjön svämmar över vid tornados. Innan vallen byggdes dränktes tusentals människor vid olika naturkatastrofer.

Till denna fantastiska "joggingslinga"  finns ett antal anslutningspunkter från fastlandet. Är man väl uppe på vallen gäller det att veta var man kan springa av, annars kan löpturen bli väldigt lång. Det visste inte jag . . .   Plötsligt vid en av avfarterna dök det upp en massa skyltar om "No trespassing". Vad göra- springa tillbaka en halvmil eller trotsa skyltarna. Ja det valet var lätt!

Imorgon fredag tar jag tåget tillbaka till Fort Lauderdale. Det kan bli en ny utmaning. Amtrak har en massa bagagebegränsningar och jag är inte helt på det klara med om jag får resa med barnvagn. Kanske måste jag spela dum utlänning och trotsa några nya förbud!

Keep on running!

Framme vid motellet i Okeechobee efter 58 km löpning. Det var väldigt svettigt men jackan åkte på direkt efter stoppet eftersom jag började frysa. Kolla mina nya rosa damskor- skönare än herrmodellen.

President Obama fick ikväll stående ovationer efter sitt "The state of the union". Jag såg talet på CNN tre timmar efter målgång. Den fick dock inte samma ovationer- på motellet skakade ägaren på huvudet.

Floridalöpet är över. Idag onsdag sprang jag i mål i staden Okeechobee, en dag tidigare än beräknat. Åkte tävlingsskorna på? Nej då, jag ändrade bara rutten så att två tuffa etapper blev en. Skönt, nu får jag någon dag över för vanlig jogging, lite turistande och den obligatoriska hårklippningen (klipper mig numera alltid utomlands eftersom svenska frisörer är hutlöst dyra).

Löpet har gått otroligt bra. Ja, faktiskt. Jag är själv lite förvånad att jag fortfarande klarar de här distanserna. Jag har inga känningar alls och artrosknät fungerar till 100 procent. Det senare gör mig särskilt glad även om jag aldrig kan utropa att artrosen är besegrad.

Under de fem löpdagarna har jag fått ihop 255 km. Sista dagen blev den tuffaste och längsta, totalt 58 km. Dagen började inte så bra eftersom jag inte hittade ut från hotellområdet, irrade runt med kärran några extra kilometrar. Motellen ligger ofta intill motorvägarna, då kan det ibland vara svårt att hitta ut och gps:en snarare förvirrar än hjälper.

På tal om Barack Obamas tal till nationen. Även om man är för eller emot budskapet måste nog även republikanerna erkänna att han ingöt nytt hopp för amerikanen. Skicklig talar och bra journalistik från CNN- Reinfelt och våra "nyhetsankare" står sig slätt i den jämförelsen.

Jag fick frågan här på bloggen vad "plyschkvinnan" tjänade. Svar: högst 7 dollar per timma vilket är minimilönen i USA. Nu lovade Obama att minimilönerna ska höjas till 10 dollar. Vilken effekt det får på dessa förnedringsjobb vet väl ingen men de lär nog inte försvinna.

På lördag flyger jag hem. Ännu har jag inte sett några alligatorer men visst var jag extra försiktig när jag idag tog en slummer i träskmarkerna. Inte ens ett insektsbett blev det!

Keep on running!

PS

Idag onsdag frågade jag en skyltbärare här i Okeechobee vad han tjänade.

- Jag jobbar nio timmar i veckan och får då 75 dollar. Det kan man inte leva på så jag arbetar okså som städare kvällstid på en middle school, berättade han.