Lennart Klingenstierna tävlar för Vallentuna FK. Bilden är från hans blogg och sedan den togs har han kapat minuter på milen och säkert också kapat ett och annat kilo!

En löparblogg ska naturligtvis handla om löpning. Men för att den ska lyfta måste den innehålla något mera. Som moralfrågor till exempel.

Moraltanter har vi hört talas om. Moralgubbar är sällsyntare. Till den senare skaran vill jag räkna in Lennart Klingenstierna från Vallentuna, en ambitös 42-årig motionslöpare, som bloggar under http://milen-sub40.blogspot.se/ .  Begrepp som rätt och fel förekommer ofta i hans blogg. Det handlar då inte bara om löpning utan även vad som passar sig utanför joggingspåret.

Nu senast skrev han om "småfuskarna", löpare som på tävlingar genar i kurvorna, springer över gräsmattor och vinner några meter.

-Jag är en ganska principfast person. Jag fuskar inte, skrev han och debatt utbröt. Efteråt var han i nästan "choktillstånd" över att så många tyckte det var ok att tänja lite på reglerna (om det nu finns några klara regler).

Tidigare har det bland annat handlat om det lämpliga med att ha reklam på bloggen och bli sponsrad med diverse löparprylar och skriva om grejerna. Senast gällde det Airia som ville att Lennart skulle provspringa denna sko, som snart lanseras. Mängder av andra blogagre fick samma erbjudande- principfaste Lennart tackade nej medan övriga svalde betet och skrev spaltmeter om skon trots att de inte ens testat den.

Heder åt en så principfast man! Jag gillar den där gammaldags (?) moralen, det lite Lutherska. Det är så lätt att bara jamsa med, vara okritisk och tycka allt är kul. Men vi som läser alla dessa okritiska bloggar- kan vi lita på vad som står i dem när folk är mer eller mindre köpta? För att balansera den här texten ska i ärlighetens namn tillfogas att Lennart och jag tävlar i samma klubb.

När jag arbetade som journalist hade jag vissa krav att följa; bland annat att vara objektiv, höra bägge parter, inte utnyttja min ställning som journalist för egen vinning etc. Privatbloggaren har i vissa avseenden en friare ställning, självklart kan han eller hon vara subjektiv, det kan öka läsvärdet. Och man kan ha hur mycket textreklam som helst och ge sjutton i alla journalistiska principer även om man inte får skriva vad som helst. Risken är dock att trovärdigheten blir låg. Därför kan det vara klokt av privatbloggaren att ändå försöka följa några journalistiska principer. Det gör Lennart även om han kanske inte är medveten om det.

En av journalisternas yrkesregler lyder:

Använd inte din ställning som journalist, eller presskortet, till att utöva påtryckning för egen eller andras vinning eller till att skaffa privata förmåner.

Jag tänker på denna regel när jag läser Maratonbloggen på SvD, en blogg jag tidigare recenserat. Bloggen skrivs av SvD-journalisten Petra Månström, som inom kort kommer ut med en löparbok. Hon har den senaste tiden skrivit några gånger om boken på bloggen och lagt ut en länk till förlaget där den kan beställas. Att på detta sätt utnyttja tidningen för egen snöd vinning kan ifrågasättas. Samma om det inte strider mot pressens självpåtagna spelregler. Vad tycker du?

Hur som helst, det glädjer mig att det fortfarande finns bloggare med integritet. Dom blir visserligen allt färre men Lennart verkar vara av segt virke. Han bloggar dessutom flitigt, skriver bra svenska och är lite småfinurlig. Hade bloggen layoutmässigt varit snyggare, haft fler bilder etc,  ja då hade jag gett högsta betyg, sex joggingskor. Nu blir det:

Keep on running!

På väg mot bastun i Västertorps simhall. I jogginvganen har jag ombytet.

Falskt alarm. Det här var nog det kortaste skadeuppehåll jag någonsin haft- nu är det full fart framåt igen.

Nej, skadan bak i rumpan var tydligen inget allvarligt, troligen bara en muskelsträckning efter för flitig rehabträning hemma. En dags löpuppehåll var allt som krävdes. Jag började springa lite försiktigt igår och idag sprang jag 14 km utan några känningar. Men jag ska ta det försiktigt den närmaste tiden.

Ändå förvånad att jag inte läste av signalerna bättre. Träningen hade inte ändrats på något sätt så det borde inte vara något allvarligt. Normalt inträffar ju skador när man snabbt ökar träningsmängd, intensitet eller ändrar träningsform. Ja, det var  i så fall kanske det där sista det hängde på- gymmet hade varit stängt under jul och nyår så jag plockade fram viktmanschetten och körde som en galning med mina benlyft. Det skulle jag alltså inte ha gjort.

Nu när jag kan springa igen känns det som jag fått en försenad julklapp. Ja, förresten två stycken. Finfina pensionsutbetalningar väntar 2014- tjänstepensionerna och det privata pensionssparandet har ju gått som tåget (obs inte SJ) när Stockholmsbörsen stigit med 23 procent. Dessutom råkade jag pricka in "rätt" fonder i premiepensionssparandet varför även den allmän pension stiger i år. Så trots att bromsen slagit till är det nog inte så synd om landets pensionärer även om inte alla får det ekonomiskt bättre 2014. Men de som haft någorlunda bra jobb och tjänstepensioner behöver inte oroa sig.

Maran i Barcelona beskrivs som "snabb"- den relativt flacka banan och temperaturen bidrar.

Styrkt av detta bokade jag häromdagen en resa till Barcelona Marathon den 16 mars. Målet är att där göra en bra tid och placera mig högt på Sverigebästalistan 2014 i klassen M65. Det är nästan sista chansen i år eftersom jag har ett coast to coast som väntar. Efter sådana blir man riktigt lusig. Imorgon födelsedag, usch 66 år.

Keep on running!

Årets sista dag slutade synnerligen trist. Efter att ha blivit kvitt artrosproblemen i knät verkar jag nu ha dragit på mig en ny skada; ont i rumpan.

Även den här skadan kom väldigt plötsligt. Jag kände av lite kvällen innan  med ömhet i övre vänstra skinkhalvan strax nedanför ryggslutet. Ischias? var första reaktionen. Men jag tyckte nog att  symptomen verkade bekanta. Kanske är det piriformis syndrom, något jag drabbades av 2009? I bästa fall är det bara en muskelsträckning. Jag vet helt enkelt inte. Det positiva är att jag inte har ont när jag sitter, något man annars har vid just piriformis syndrom. Och nu är ömheten på vänster sida, förra gången var det höger och djupt in i rumpan.

Idag skulle jag ha tävlat i Nyårsloppet, 10 km i Vallentuna. Jag åkte ändå upp, bytte om och joggade ett varv runt banan (5 km). Eftersom det inte kändes riktigt bra ställde jag in. Men det var först på hemresam värken satte in.

Nu ska jag väl inte kasta yxan i sjön. Pågående Bore Cup och Floridalöpet i slutet av januari är dock i fara men förhoppningsvis inte coast to coast i april. Nu får sjukgymnast konsulteras och ny rehabträning ta vid. Oron finns ändå där och frågan är om jag ska komma tillbaka.

20013 slutade alltså dystert men blev ändå ett någorlunda bra löparår.  Året slutade på 532,6 mil, tolfte året i följd med över 500 mil. Jag hann tillsammans med min bror Jan göra två långa löpningar i Tyskland och Danmark, springa runt Mälaren och springa en mara och en halvmara (3.32 resp 1.34) vilket placerade mig bland de tio snabbaste i åldersklassen på de två distanserna.

Keep on running!

Rätt val bland godisskålarna! Skumtomtar har ännu inte blivit dopingklassade men det är en tidsfråga innan WADA förbjuder preparatet. Låter man en skumtomte smälta i munnen varar den i 8-9 km innan påfyllning krävs. Bilden från Ulla Lembkes baklucka vid depåstopp 1 i Söberg, Sollentuna.

Cola, kaffe, buljong, russin, bananer, chips och bullar är bra löparmat. Till listan kan nu läggas skumtomtar- rena raketbränslet för trötta ultraben!

-Ta nu inte för många skumtomtar, förmanade hustrun mig innan jag i ottan stack iväg på Årets Sista Långpass, ett 60 km långt gemensamhetslöp signerat paret Ulla & Peter Lembke.

Lite vild och busig tog jag fyra skumtomtar ur Ullas godisskålar vid första depåstoppet. Jag hade då legat i "snabbaste" gruppen som skulle hålla ett tempo på 6,15. Jag är novis på ultralöpning och tyckte därför att en sådan fart kändes ganska långsam. Jag märkte direkt hur tomtarna i magen protesterade och krävde ett lite högre tempo för att det skulle råda fortsatt julefrid. Men tomtarna fick lugna sig. Jag hängde istället på en liten utbrytargrupp på fyra ultrarävar, som malde på i sitt vägvinnande tempo.

Gulgrönt är tydligen årets modefärg bland löpare som vill synas.

Josef, Jesusbarnet och de vise männen.  Vi är hungriga! Kö av löpare på Max i Barkarby. Klicka på bilderna för större storlek!

Vi i utbrytargruppen var först till Max i Barkarby men buffelhjorden var oss hack i häl och snart var restaurangen fullsatt med trötta, svettiga och hungriga löpare- kanske inte ställets favoritgäster. Men ingen gulklädd sågs göra ett tröjbyte ute bland borden (Peter Lembke hade innan vi startade uppmanat oss att eventuella ombyten måste ske på toaletten eftersom gäster ifjol klagat).

Det var efter 40 km, vid sista depåstoppet  i Hässelby, det började hända grejer. Tre nya skumtomtar grävdes fram ur Ullas askar i bakluckan på Toyotan (jag tog väl inte för många nu och berövade övriga löpare lite tomteglädje?). Första tomten las på tungan för att smälta, snart kom krafterna åter och jag kunde höja tempot från 6.15 till cirka 5 min per kilomter. Inget ylande hördes från ultrarävarna bakom, som verkade hålla sitt tempo. Det var visserligen ingen tävling men skulle jag klara att hålla mitt tempo de återstående två milen in till Slussen?

Jodå, det kändes lätt idag trots motvinden och regnet sista biten och jag gav en tacksamhetens klapp på tomtemagen och la efter 8 km in en ny skumtomte på tungan, det var så länge en tomte varade i munnen. Jag hade bränsle hela vägen in mot mål och började nu känna mig segerviss. Men mitt på Norr Mälarstrand fick tomtarna skrämselhicka- två snabba ultrarävar hade hunnit upp mig! Hade de också tankat raketbränslet? Rävarna presenterade sig som Johan och Tobias men det var snälla rävar. De satte inte tänderna i detta lättfångade byte, ett snart 66-årigt skadeskjutet vilt, utan gav mig allt stöd jag behövde de sista kilometrarna in mot mål. Vi kunde hålla riktigt hyggligt tempo kanske det högsta jag höll denna dag.

För första gången under alla mina Årets Sista Långpass nådde jag Slussen innan det blivit kolmörkt. Klockan på Katarinahissen visade 15.07 och min gps talade om att jag varit ute 6 timmar och 39 minuter, avverkat 59,5 km och hållit en snitthastighet på 8,9 km/tim, inräknat alla stopp. Då kände jag mig inte det minsta skadeskjuten och började yla- av glädje!

Äntligen i mål. Johan, Tobias  och jag har nått Slussen efter cirka sex mils löpning.

Klockan är 08.30 och 150 (!) löpare har samlats på Slussens t-banestation för att springa en runda på 6 mil. Gissningsvis klarade hälften av löparna detta. På bilden syns i mitten Daniel Becker (i gul tröja), flanakerad av Peter Lembke och Peter Nilsson längs till höger, alla var farthållare.

Vi ses väl på Nyårsloppet i Vallentuna den 31 december? Här info om loppet: http://www.nyarsloppet.nu/

Keep on running!

Några tappra löpare från Vallentuna FK som provsprang Nyårsloppsbanan. Från vänster Uffe, Björn, Caroline och Micke.

Nyårsloppet Vallentuna blir en perfekt säsongsavslutning. Några dagar innan springer jag en 6-milare på Årets Sista Långpass.

Nyårsloppet den 31 december är en av de äldsta löpartävlingarna i Stockholmsområdet, nu inne på det 32:a året. Det arrangeras av min egen klubb, Vallentuna FK (5 km, 10 km och ett barnlopp på 2 km).

I år blir det premiär för mig och idag var vi några löpare som på kvällen testsprang banan. Det finns en långbacke och några slakmotor men slingan på 5 km är ändå rätt lättsprungen. Trots det blev jag präktigt trött i ett  tempo på 4.30-4.40. Det var länge sedan jag gjorde milen under 40 minuter så klarar jag 45 får jag vara nöjd.

Här mer infor om loppet: http://www.vallentunafriidrott.se/

Du som är lagd åt ultralöpning tycker jag ska hänga med på Peter och Ulla Lembkes  Årets Sista Långpass den 28 december. Det är ingen tävling utan en trevligt gemensamhetslöpning i lugnt tempo i Stockholms norra omgivningar. Allt är gratis och vi bjuds på skumtomtar och annat julgodis längs den cirka 6 mil långa banan. Du behöver dock inte springa så långt utan kan hoppa av var som helst och ta kommunala färdmedel hem. Här mera om detta pass: http://www2.teamfakta.se/?p=1564  Över hundra personer har redan anmält intresse och självklart hänger jag på denna klassiker.

Keep on running!

Fördelen med ett vinterbad efter bastu är att det inte blir någon eftersvettning. Bilden från en isfri Källtorpssjön vid Hellasgården. Enligt hemsidan var vattentemperaturen 2 grader.

Först drygt en halvmara i glada vänners lag, sedan bastu och bad i Källtorpssjön och avslutning med kycklinggryta och ris på Hellasgården. Kan en regnig lördag bli bättre?

Jag har varit på många gemensamhetslöp och alla har sin charm. Idag var det Arne Sköldén och Mats Dänsel som på Facebook bjöd upp till  22 km i Nackareservatet. Tolv personer kände sig kallade, vi fick en lugn och trevlig tur på kuperade stigar och vägar, vi snackade hela tiden och jag tror först det var vid hemkomsten alla insåg att det måste ha duggregnat större delen av tiden. Skönt då att ha en bastu att fly till. Visste du förresten av Svenska Turistföreningen tagit över anläggningen?

Kort paus för truppen efter cirka 15 km löpning. Männen i röd jackor i förgrunden är från vänster Mats Dänsel, Arne Sköldén och Erik (min son).

Här banan vi sprang: http://www.gpsies.com/map.do?fileId=lroorejfuelpe

Keep on running!

Det var inga problem att springa hem  med en gran i kärran. Observera de blågula vantarna! I bakgrunden Karlbergs slott.

Min joggingvagn har nästan lika bra lastkapacitet som en småbil. Det gick idag i alla fall enkelt att frakta hem en julgran från Bromma.

Det bästa jag vet är smågalna löpuppdrag. Så när jag såg en annons från Bauhaus om att man sålde Kungsgranar för 299 kr tändes en idé. Byggvaruhuset låg en halvmil utanför stan men det spelade ingen roll, man kunde ju alltid ta en omväg så det blev en halvmara . . .

Ett riktigt kap må jag säga. Eller var det den sedvanlig löparrabatten jag fick? Jag behövde bara betala 99 kronor för denna ståtliga gran och dessutom fick jag ett par stickade blågula vantar på köpet. Och 40 kronor gick  till något behjärtansvärt ändamål. Det måste vara 100 år sedan jag kom över en så billig gran. Förresten, vad betalade du för din?

Keep on running!

"Löparskor ska inte tvättas i maskin". "Använd inte sköljmedel vid tvätt av löparkläder". "Löparskor håller 150 mil". Tvärsäkra uttalanden från butiker och fabrikanter men vad är egentligen sant?

Min erfarenhet är att man kan ta ganska lätt på skötselråden. De är sällan direkt felaktiga men ofta överdrivet försiktiga. Ungefär som bäst före-datum på maten. Den oerfarne löparen får betala dyrt medan vi som hållit på några år inser att saker och ting håller mycket längre än vad fabrikanterna vill få oss att tro.

Först det där med sköljmedel/mjukmedel. På Rosa Panterns blogg http://panternrunning.wordpress.com/ gavs nyligen rådet att tvätta joggingkläderna i sköljmedel. Jag blev nyfiken, misstänkte att rådet var galet och kontaktade två stora tillverkare av sköljmedel. Svaren var rätt likartade och så här skrev Unilever:

-Många funktionsplagg fungerar bäst utan sköljmedel. Det bästa är att alltid följa tvättrådet. Plagg som ska tvättas utan skölj/mjukmedel är ofta märkta med den informationen.

Men vad händer om man ändå använder sköljmedel till funktionskläder? frågade jag.

-Då försämras fukttransport och vattenavvisning men plaggen går inte sönder eller någonting, det är bara funktionen som försämras lite grann. Sköljmedlet är nästan som ett balsam som lägger sig på textilfibrerna.

Jag är beredd att tro Unilever. En fabrikant som inte vill sälja till alla måste nog anses trovärdig. Själv har jag dock ingen erfarenhet av sköljmedel.

Den korta livslängden på skor är däremot rena nyset (i alla fall för icke rena nybörjare). Själv springer jag minst tre gånger mera i varje par än vad skoföretagen vill men jag alternerar mellan massor av skor och modeller. Och självklart tvättar jag skorna några gånger om året i tvättmaskin, något man absolut inte får göra. Roade mig med att läsa hemsidorna för jättar som Brooks, Nike, Salomon m fl och alla avråder från maskintvätt, varmt vatten och skrubba med borste är vad som gäller. Nike gick längst med att man skulle torka med trasa och använda kallt vatten!

Keep on running!