Mot Vallentuna. Tulpanvägen heter den här skogsbilvägen norr om Kallhäll. Jag tog pendeln till Kallhäll för att kunna springa på helt nya ställen. Turen blev 31 km och avslutades med lunch och bastu. Simhallen har ingen pensionärsrabatt men jag får ungdomspris!

-Du som är pensionär måste väl ha hur mycket tid som helst för löpning?

-Nej, faktaiskt inte. Det var bättre när jag arbetade, klagar jag.

Det finns allltid tid för en löprunda. Jobb, barn och familj är ingen "ursäkt". Gillar du löpning är det bara att springa. Det gäller även den mest upptagne personen, statsministern eller verkställande direktören för att nämna några. "Just do it", som Nike säger i reklamen.

Allt handlar om att disponera sin tid rätt. För mig är det obegripligt att så många här i Stockholm tar bilen eller åker kollektivt till jobbet när man lika gärna kan springa. Ofta kommer du snabbare fram, får motionen gratis och sprarar dessutom enormt med pengar. Jag gissar att en stor del av arbetspendlingen med bil är fullständigt onödig.

Inte tog jag bilen till jobbet (hade förresten ingen), sprang praktiskt taget varenda dag till och från tidningen under minst 20 år. Jo, jag bodde då som nu i Stockholms innerstad och det var nära till jobbet. Men hade jag haft 2 mil hade jag sprungit ändå, i alla fall ena vägen. Och hade jag varit lite mer klartänkt i början hade nog också dagislämningen och hämtningen skett med joggingvagn.

Nog är det förvånande att inte fler springer till jobbet? Jag har hört massor av bortförklaringar, även från inbitna löpare. Det gäller bara att få till rutinerna. De flesta kan, jag lovar. Och nog vore det skönt att slippa träningen på kvällen och helgerna när familj och annat pockar på ens uppmärksamhet?

Vi har sett ett uppsving för cyklandet i Stockholm. Jag tror vi kommer att få se samma boom för "transportlöpning" till arbetsplatserna. Så varför inte en joggingryggsäck under julgranen i år?

Belöningen efter 28 km i regnet- en runsten vid infarten till Vallentuna (Lindö Gullbron). Texten på stenen lyder: Ulvs arvingar i Lindö låta resa dessa stenar efter sin fader och broder och gjorde bron. Visäte högg".

På SvD hade jag som skattefri löneförmån en timmas extra lunch varje dag. Tiden kunde användas för löpning och halvmaror på luncherna var därför ingen ovanlighet. I regel blev det 2-3 löpturer per dag: till jobbet, fram och tillbaka på lunchen och sedan hem på kvällen.

Med ett sådant upplägg var det lätt att komma upp i relativt höga veckodoser. Ofta behövde jag inte ens träna på fritiden. Nu som pensionär borde jag ju ha ännu mera tid för träning. Och så är det. Men jag har fått allt svårare att motivera mig till att köra dubbelpass. För att inte gå ner nämnvärt i träningsmängd har passen istället blivit längre.  Men att springa 15-25 km mer eller mindre varje dag är betydligt jobbigare än att springa två pass där det ena kanske är 5-10 km och det andra 15-20.

Du som vill komma upp i mängd råder jag att börja med dubbelpass några gånger i veckan. Skonsamt, och det ger resultat på långloppen. Men knappt några av mina löparbekanta springer dubbelpass trots att "alla" vet att det är antalet mil som ger resultaten.

För egen del blev det 152 km denna vecka. Får nu dra ner på mängden inför nästa Bore Cup-tävling.

Keep on running!

På Luciadagen fanns marschaller längs Klara Sjö. Denna sträcka är nog den mest joggingtäta i hela Stockholm och här har jag sprungit till arbetet praktiskt taget varje dag under flera år.

Äntligen! Idag passerade jag 500 mil räknat sedan årsskiftet. Men det satt långt inne.

När jag för drygt ett år sedan fick beskedet om att jag hade artros i ett knä  var utsikterna inte särskilt goda att jag skulle komma tillbaka. Men lite av ett mirakel inträffade och jag är i full sving igen.

Ändå är jag förvånad att jag klarade 500-målet. Jag har ju haft löpstopp under cirka en månad, haft långa perioder med måttlig löpning på cirka 5 mil i veckan. Men jag har också gjort några långa löp, t ex Kiel-Fredrikshamn, Mälaren Runt och haft flera 15-milaveckor.

Årsdoser på över 500 mil är långt för de flesta joggare. Ibland brukar jag roa mig med att kolla hur mycket en del elitlöpare springer. Då blir jag glatt överraskad. Jag vet att jag i antal mil räknat faktiskt springer mer än några av Sveriges tio snabbaste på maraton! Men jämförelsen är ändå lite fåning- de kör mycket hårdare pass med intervaller etc, jag bara mal på med mina mil. Men ändå tror jag att den svenska eliten borde träna mycket mera mängd.

Med två veckor kvar på året lär 2013 sluta på cirka 520 mil, väsentligt mindre än "normalt". Mitt snitt under de senaste elva åren ligger på 675 mil med en topp på 948 mil. 2013 blev det tolfte året i följd med över 500 mil. Det om något är jag stolt över!

Här ett diagram över träningsmängden uttryckt i mil per år:

Keep on running!

Jag har precis klivit av bussen vid hållplatsen Rastaholm på Ekerö för att springa 26 km i härlig medvind in till stan.

Hur hanterar man blåsten som löpare? Jo, naturligtvis genom att springa i medvind.

Idag tog jag bussen långt ut på Ekerö för att springa hem i den härliga medvinden. Jag ogillar motvind. Nu fick jag en underbar resa i nästan vårväder. Så där brukar jag ofta göra på långpassen. Innan kollar jag vindriktningen på någon vädersajt och tar sedan kommunalt ut eller hem beroende på vindriktningen.

Det blev lite av en resa i forntiden. Det vimlar av fornminnen på Ekerö och jag gjorde stopp vid flera. Tänk vad mycket man kan lära sig under en löptur!

En gammal så kallad hålväg (500 f Kr-1050 e K). Dessa vägar bildades av hästar och ryttare som gjorde djupa spår i marken. Vägarna fanns ofta vid gravfält, runstenar och andra fornminnen.

Nyckelby gravplats med 65 gravar från äldre järnåldern (500 f K- 500 e K).

I morgon inträffar en liten märkeshändelse vad gäller min löpning under året. Gissa vad!

Keep on running!

Tandläkare Henrik Thorén i Västra Frölunda tipsade mig om hur jsg ska sköta tänderna under nästa coast to coast. Annars tyckte han de såg lika fina ut som för 30 år sedan då jag blev hans patient.

Det är inte bara muskler och psyke som kan ta stryk under ett coast to coast. 500 mil och 100 dagar med sliskig sportdryck är också en tuff resa för tänderna.

Tänk, jag har haft samma tandläkare sedan 80-talet. Dessutom en tandläkare i Göteborg. Opraktiskt för en Stockholmare? Inte alls, nu får jag anledning att åka till min barndomsstad minst en gång om året. Och varje gång passar jag på att ta en löprunda, idag blev det 25 kilometer över Sisjön till Mölndals Stadsmuseum vid Mölndals Kråka. Där köpte jag några fina dricksglas med motiv från bruksmiljön. Jodå, glasen höll hela återvägen till simhallen och bastun vid Frölunda Torg.

Här har jag inte varit på 50 år. Min barndoms badklippa vid Sisjön såg inte så inbjudande ut i grådiset..

Men åter till tänderna. Helt klart är det inte bra att på ett coast to coast ständigt utsätta dem för sportdryck. Men tandläkaren har inte kunnat konstatera några skador.

-Det är inte mängden sportdryck utan frekvensen, det vill säga hur ofta du dricker, som är det farliga. Men jag tycker dina tänder ser lika bra ut som för 30 år sedan, sa han.

Ändå tyckte han det kunde vara en god idé om jag gurglade munnen med rent vatten efter jag druckit sportdryck. Däremot skulle jag absolut inte borsta tänderna kort efteråt.  Och fluortabletterna tyckte han jag kunde fortsätta med.

Det är roligt att ständigt försöka förbättra detaljerna. Stigande ålder gör mig ju  inte till en bättre löpare. Så jag får försöka förlita mig på erfarenheten.

Keep on running!

Snabbast i M60. Alex Bonn, Vallentuna FK (1:a), Björn Suneson, Vallentuna FK (4:a), Steffen Weckner, Uppsla LK (2:a) och Kjell Björk, Hemlingby LK (3:a).

Om det gick att kulturminnesskydda en löpartävling skulle Bore Cup ligga bra till. Denna 31-åriga institution är tävlingen för entusiasterna.

Bore Cup är min absoluta favorit i Sverige. Jag har nu varit med cirka tio år i denna löparcup som vintertid ordnas på fyra orter norr om Stockholm, i år Björklinge, Gävle, Vallentuna och Uppsala. Idag var distansen 10 km och tävlingsplats Björklinge.

Bore Cup är långt ifrån äldst bland löpartävlingarna i Sverige. Lidingöloppet har en obruten svit på 49 år, Stockholm Marathon 35 år och Göteborgs Varvet 33 år, alla jättearrangemang och nog så kommersiella. Sedan har vi Sveriges äldsta maratonlopp, Vällingby Marathon med 42 år, men sviten bröts tyvärr i år då arrangören Duvbo IK inte fick fram tillräckligt med funktionärer. Fast äldst av alla är Kungsbackaloppet, som  sprungits varje år sedan 1898 och som klassas som "världens äldsta årligen återkommande långlopp".

Ändå står Bore i en klass för sig, tycker jag. Först är det bra klass på löparna även om den yppersta eliten inte är med. Men det är framför allt atmosfären kring loppen jag älskar, inte minst enkelheten- något mindre flashigt får man leta efter. Tänk alla dessa entusiaster i småklubbarna som ställer upp år ut och år in, står och huttrar med en flagga i en snöig vägkorsning och alla härliga kvinnor som brer smörgåsar för glatta livet till oss snoriga löpare. Samkvämen efter tävlingarna är bäst; idag lassade jag in massor av ost- och korvmackor, kexchoklad, kaffe och två dammsugare. Väl hemma fick jag ytterligare en dammsugare i handen, nu av märket Miele!

Som vanligt rådde snöunderlag men också issträngar, många tyckte det var halt men själv hade jag inga problem trots odubbat och slät sula. Mina övdragsdubbar lånade jag ut till klubbkompisen Lars Södergård. Så snabbt har aldrig dessa dubbar arbetat- Lars vann på 34.26. Vallentuna fick även segrar i M40 (Fredrik Sohlberg), M60 (Alex Bonn) och i K50 (Inga-Sarah Lindholm).

Bore Cup må verka mossigt (den gula hemsidan med snöflingorna  är helt underbar http://www.borecup.se/). Men Bore hänger med sin tid- i år var det premiär med chiptidtagning. Det resulterade i föredömligt tidiga resultat på hemsidan.

Jag brukar alltid vara nöjd efter Bore Cup, så även idag trots en fjärdeplats och tiden 45.13. Alex är "omöjlig" och vann med knappt 2 minuter men de andra gubbarna i M60 får jag försöka bjuda hårdare motstånd när cupen om en månad vandrar vidare till Gävle. Då handlar det om rena "sprintdistansen", 7,5 km. Jag är bra mängdtränad men måste nu försöka bli  lite snabbare. Planen är att springa lång- och kortintervaller på löpband två gånger i veckan. Då jäklar!

Keep on running!

Vagabonds löparguidebok är på 270 sidor och kostar cirka 300 kronor. En proffsig publikation med bra texter, vackra bilder och tips på 36 löprundor i tolv världsmetropoler.

Släpp ner mig var som helst på jorden och  jag hittar förmodligen en trevlig löprunda till och från mitt hotell. Men i en okänd storstad blir det knepigare, då kan en guidebok komma till pass.

Storstäder har jag försökt undvika under mina coast to coast- för mycket trafik, svårt att hitta och småfarligt i största allmänhet. Även på andra resor där löpning varit huvudsaken har jag valt lite mindre städer, t ex Bergamo i Italien framför Rom, Sitges och Girona i Spanien framför Barcelona  och Bremen i Tyskland framför Berlin och Hamburg. Men ibland åker man till någon metropol mer som vanlig turist och var sjutton springer man då?

Ja, helt lätt är det inte att få ihop en sevärd och njutningsfull löprunda utan alltför mycket trafik och avgaser. För jogg.se har jag valt att recensera Vagabonds nyutkomna bok "Världens löpning" (Egmont Tidskrifter). Boken tar upp tolv metropoler, bland annat New York, Paris, London, Barcelona och  Rio de Janioro Löparen bjuds på tre förslag på löprundor i respektive stad, allt illustrerat med någorlunda tydliga kartor, som också går att ladda ner som pdf-filer så du inte behöver förstöra boken när du är ute och springer.

Här kan även den som inte köpt boken ladda ner kartorna:

vagabond.se/varldenslopning

Jag tycker det här är en riktigt bra guidebok för oss globetrotters med joggingskorna i bagaget. Inget hastverk, gediget hantverk  och en fördel att man valt olika författare att presentera de olika städerna (Petra Månström skriver  trevligt om Stockholm och Prag och tar upp favoritrundan Kungsholmen runt, 10 km). Greppet att dessutom låta någon svensk löpare bosatt i respektive stad kortfattat berätta om var just han eller hon brukar springa och vad  man absolut inte bör göra som löpare i deras stad är också lyckat. Mest lovord alltså.

Ändå är jag lite tveksam till den här typen av guideböcker, känns något ålderdomliga, särskilt det där med papperskartor. Boken tycker jag inte ska ersätta egen research. Men att hitta guldkornen i kaotiska storstäder är inte lätt. Mitt senaste besök i Warsawa blev inte så lyckat- stan upplevde jag som hemsk för oss löpare. Efter att ha läst Världens Löpning har jag också förstått att Bangkok är stan löparen bör undvika.

Ordet gps nämns inte i boken. Synd tycker jag för det är en suverän hjälp på främmande ort. Jag har alltid med mig min handhållna och vattentäta motorcykel-gps (Garmin Zumo 660) och ett reservbatteri. Med adressen till hotellet inlagd i gps:en hittar jag alltid hem- jag kan springa helt fritt och behöver inte bekymra mig om väderstreck eller komma ihåg var jag varit. Sevärdheter och andra adresser har jag lagt in i apparaten och ibland gjort kompletta rutter. Så skulle jag springa några av de rundor som boken föreslår, hade jag nog lagt in dem i min gps för att slippa papperskartan och samtidigt vara garanterad att komma rätt.

--

Tillsammans med Vallentunalöpare på söndagens långpass till Rydbo i Österåkers kommun (från vänster Ulf, Christer och Niclas). För mig blev det andra 15-milaveckan i följd och nu är jag väl förberedd inför Bore Cup som startar på lördag i nästa vecka.

Keep on running!

Kärt återseende. Lise på Hökeriet i Lindholmen överräcker min reflexväst, som jag glömde kvar på hennes restaurang vid förra veckans långpass. Om du inte prövat hennes rosa dammsugare (den ätbara modellen), tycker jag du ska göra det.

Det vilar en förbannelse över mina löpningar i Vallentunabygden. Jag glömmer kvar saker och "tvingas" springa tillbaka och hämta grejerna. Det blir långt när man bor i Stockholm . . .

Tänk, under mina USA-löpningar har jag inte glömt kvar en enda persedel på motellen. Det handlar ändå om hundratals övernattningar. Men när jag är uppe i Vallentuna och tränar med Vallentuna FK händer det stup i kvarten. Besynnerligt!

Under förra veckans långpass från Märsta till Vallentuna hände det igen. Vi gjorde ett lunchstopp på Hökeriet, löparjackan och reflexvästen hängdes upp prydligt på rockhängaren och självklart glömde jag kvar västen.

Jag har börjat få gliringar från klubbkompisarna. Kanske tror någon att jag medvetet glömmer kvar saker bara för att få nöjet att trötta ut mig lite extra när prylarna ska hämtas tillbaka. Men så är det inte. Fast det är förbaskat roligt att göra de här speciallöpen som brukar bli på 2-3 mil.

Det handlar inte om några enstaka utryckningar. Nej, om jag räknat rätt har det (hittills) blivit fem stycken:

1. Kvarglömd mössa på pizzerian i Vallentuna.

2. Kvarglömd kamera i blåbärsriset i skogen utanför Vallentuna IP.

3. Kvarglömd blomkruka efter föredrag i Brottby hembygdsgård.

4. Kvarglömda löparskor i gymnastiksal i Vallentuna.

5. Kvarglömd reflexväst på Hökeriet, Lindholmen.

Söndagslöpning. Vallentunalöpare ute på långpass (klicka på bilden så ser du vilka vi är!). Bilden tagen utanför Vada kyrka norr om Vallentuna. Kort efter vek jag själv av  mot Lindholmen för att hämta reflexvästen, totalt 24 km.

Löpningen går just nu väldigt bra. Löpglädje och många mil, exakt 15 mil den här veckan. Och det har blivit många besök på gymmet (där jag faktiskt inte glömmer kvar persedlar). Synd att löparåret snart är över, jag hade gärna velat försöka putsa min maratontid. Jag var nära att anmäla mig till ett lopp i Spanien i december men det visade sig att det krockade med det viktigare Bore Cup.

Lördagslöpning i Tyresta nationalpark. Vi var ett 30-tal löpare som sprang på blöta skogsstigar från Handen till Slussen, totalt 34 km.

Keep on running!

Bibbi Lind från Göteborgsklubben Solvikingarna skulle om hon ville (men det vill hon inte) kalla sig för Sveriges bästa långdistanslöpare. Foto: Anders Hofgren, Göteborgs Posten.

Bra veteranprestationer inom idrotten uppmärksammas alldeles för dåligt, tycker jag. Inte ens när en svenska satte nytt världsrekord på Vintermarathon i Stockholm skrevs det något.

Tyvärr är det bara att konstatera; är du medelålders eller äldre är du ointressant för svenska sportjournalister. Och skulle dom någon gång skriva om dig, ja då handlar det ofta "stålfarfar" och liknande begrepp. Vad journalister och den breda allmänheten inte vet är att vi veteraner (du klassas som veteran i tävlingssammanhang om du är 35 år eller äldre) kan ta tävlandet på lika blodigt allvar som den så kallade eliten. Och det finns veteraner, bl a inom långdistanslöpningen, som tränar minst lika mycket eller mera än eliten.

Lördagen den 9 november avgjordes Vintermarathon i Stockholm. Inte förvånande riktades allt ljus på två stjärnor, ultralöparen Jonas Buud (35 år och faktiskt veteran) och ultralöparen Kajsa Berg (34). Jonas fick berättigad uppmärksamhet för sina 2.25- den snabbaste veterantiden i år. Också Kajsa blev omskriven trots att det inte gick så bra. Men den klart främsta prestationen uppmärksammades inte.

Jag syftar på Bibbi Linds 3.31.14, en enastående maratontid för en  69-åring. Ingen annan 69-årig kvinna i världen har sprungit så fort. Bibbi, som är läkare och tävlar för Göteborgsklubben Solvikingarna, har sedan tidigare "världsrekordet"  för 67-åringar (3:31:33). Hon borde alltså inte vara helt okänd men i referaten efter loppet fick hon inte en rad, inte ens på arrangörens hemsida. Skandal!

Vad beror då denna tystnad på? Okunskap, gissar jag. För hade någon förstått att Bibbis 3.31 var en mycket bättre prestation än Jonas 2.25, ja då hade strålkastarljuset också riktats mot henne.

Men kan man verkligen jämföra en yngre persons resultat med en äldres? Ja, i alla fall få en hum om vem som utfört den bästa prestationen. Säg att en 35-årig man springer maran på 2.50 och en 65-årig på 3.33, vem är då "bäst". Svar: 65-åringen. Då har man jämfört hur 35-åringens tid står sig mot världens bäste 35-åring och hur 65-åringes tid står sig mot världens bäste 65-åring. Den som kommer närmast världsrekordet räknat i procent  "vinner". Kritiker menar att det här bara är en sifferlek och en tröst för äldre när deras tider dalar. Vill du med hjälp av en åldersomräknare kolla hur din egen tid på maran eller halvmaran står sig i konkurrensen kan du göra det här. Och här ser du alla alla åldersrekord på maraton. Åldersrekorden på halvmaraton fnner du här.

Åldersomräknade resultat, wava, tycker jag ibland kan vara motiverade. I min veteranstatistik har jag gjort denna omräkning. Där får du svart på vitt att Bibbi är Sveriges bästa dam på maraton. Inte ens 33-åriga Isabellah Andersson med tiden 2.26.05 i år hänger med.

Jag känner inte Bibbi Lind men förstår att hon måste ha en perfekt fysik för långdistanslöpning. Hon tränar inte särskilt mycket, sex mil i veckan och inga intervaller men backlöpning i Slottsskogen,  sa hon i en intervju i Göteborgs Tidningen för två år sedan. Hon har i år haft skadeproblem men dessförinnan egentligen aldrig varit skadad. Hon började jogga först när hon var 35 år och den sena debuten kan vara en förklaring till att hon hållit. Som läkare vet hon att all träning måste trappas upp väldigt långsamt och att tvära kast i träningen leder till skador.

Grattis Bibbi och keep on running!