I mål efter att ha sprungit Teltowkanal halbmarathon i Berlin. Jag står på mark i forna DDR, bakom mig löper kanalen som bildade gräns mellan väst och öst. Här dödades flera unga östtyskar när de försökte simma över kanalen.

DDR-medborgare sköts ihjäl när de försökte fly över Teltow kanal i Berlin. Nu i helgen, på årsdagen 24 år efter murens fall, sprang jag en halvmara längs denna dödens kanal.

Minnesmärken över offren kantar kanalen. 17-årige Karl-Heinz Kube var en av många östtyskar, som sökte friheten i väst. Han skulle idag vara 64 år, ett år yngre än jag, men sköts ihjäl den 16 december 1966  när han bara var några meter från strandkanten på Berlinsidan.

Ja, det var ett symboliskt och ett historiskt lopp jag hade anmält mig till. Men det förstod jag först vid ankomsten till Teltow, en småstad i forna DDR gränsande till södra Berlin. Målet var en snabb och platt bana där jag kunde göra en tid som platsade på årsbästalistan. Ett lopp som går tre varv runt en kanal måste väl vara snabbt? Nja, efter första varvet insåg jag att det inte var någon racerbana; tre broar att passera, en trappa samt stigar med förrädiska trädrötter satte ner farten.

Ovan: En av broarna över Teltow kanal och en minnesplata över en en stupad DDR-medborgare.

Under: Banan gick på stigar längs kanalen där man målat trädrötterna. Th minnesmärke över 17-årige Karl-Heinz Kube.

Det gick ändå lite över förväntan. Tvåa i åldersklassen och tiden 1.34.06 räcker till en sjätteplats på den svenska årsbästalistan i M65. Här en videosekvens på målgången:

http://results.davengo.com/event/511cca13231d6a0e71061097/id/vwgr1r-atgj_f26hk97gubnmzlyz3dpykp7rg73uoj0

Nu ligger jag sexa i M65 på halvmaraton och sjua på maraton. Det borde finnas en del att putsa varför jag är lite sugen på ett nytt lopp innan året är slut. Närmast till hands är en mara utanför Rotterdam i mitten av december men det låter väl kallt så jag får kanske bege mig längre söder ut.

På tal om kyla. Jonas Buud klippte i helgen till på Vintermarathon i ett kylslaget Stockholm och gjorde 2.25.35. Det är den snabbaste veterantiden i år, inte illa med tanke på att banan ute på Djurgården är kuperad. Kolla gärna min uppdaterade statistik där det nu döljer sig ett världsrekord på damsidan!  Hittar du fel eller saknar resultat vore jag tacksam om du mejlar mig.

Keep on running!

Petra Månström under Nyårsloppet i Vallentuna. Hennes blogg kretsar mycket kring henne själv, prylar, mat, relationer, hur en löpare ska klä sig. Foto: Björn Suneson

Hur högt måste man skrika och hur mycket måste man lämna ut sig själv för att höras och synas i mediebruset? Mycket, tänker jag när jag läser ett antal löparbloggar.

Petra Månström på Svenska Dagbladet har haft Maratonbloggen http://blog.svd.se/maratonbloggen/  i snart fyra år. Hon är en av Sveriges mest kända och flitigaste bloggare inom sitt gebit. ”Jag persar alltid dagen efter ett bra ligg”, löd rubriken på hennes senaste inlägg. Och mottot är: hellre snabb än snygg (tidigare var det hellre snygg än snabb).

Är hon seriös? Ja, det mesta hon skriver är seriöst och hon är en inspirationskälla för många motionärer. Hennes blogg har kvalitéer men också bottennapp. Det finns något desperat över hennes bloggande: se på mig, jag finns, jag duger, jag kan, jag är snygg etc. Månström är kvinnan med hög svansföring- kaxig skulle några säga, andra fåfäng och egotrippad. Det går knappt en dag utan att vi får se en eller flera bilder på henne. Ibland får jag intrycket att det är hon själv eller kompisarna som är det viktiga, inte själva ämnet.

Tyvärr är hon inte ensam om dessa manér. Epitet kaxig, ja rent av stöddig, passar också in på Andreas Falk, som bloggar på svenska Runners World http://www.runnersworld.se/blogs/andreasfalk/index.htm . Han är en mycket duktig ultralöpare, fast kanske inte fullt så duktig som han själv tycks tro. Hur eliten tränar och resonerar borde vara intressant läsning men bloggen är platt, ja illa skriven. Dessutom innehåller den textreklam, något Maratonbloggen ibland också lider av. Tidningar måste hålla sig till de journalistiska principerna, annars förlorar de i trovärdighet. Ibland undrar jag om ingen i tidningsledningen läser vad bloggarna skriver. Eller handlar det bara om att få så många klick som möjligt för att glädja annonsörerna och rädda tidningarnas ekonomi?

Gnälligt? Ja, men man ska ställa mycket högre krav på tidningsbloggarna än på vanliga privata bloggar. Maratonbloggen kunde ha fått högsta betyg, sex löparskor. Nu blir det:

Andreas Falks blogg får betyget:

Keep on running!

Ingmarie Nilsson, en löparfilosof och flitig bloggare med en opitmistisk livssyn.

Vi vet vem som är Världens bästa Karlsson. Men vem skulle kunna bli Världens bästa Nilsson? Jo, kanske den gamla elitlöparen Ingmarie Nilsson, som 2016 siktar på att bli världens bästa 50-åring när veteran VM i friidrott anordnas i Perth, Australien.

Man skulle kunna tro att de som är eller en gång varit bra löpare och som är lite kända också skulle ha intressanta löparbloggar. Men så är det inte. Undantaget är Ingmarie Nilsson med sin blogg 

http://blog.nemonisimors.com/

Ingmarie är 47 år, specialistsjuksköterska, frilansjournalist och var på 90-talet topplöpare inom långdistans med bland annat segrar i Stockholm Marathon, Tjejmilen och med massor av SM-medaljer. Fortfarande aktiv och med 25 års erfarenhet av löpning har hon mycket att ösa ur när hon bloggar. Och det gör hon flitigt. Varje dag faktiskt och hon har hållit på sedan 2006.

Hon har en bra och välskriven löparblogg med mycket filosofiska funderingar. Hon om någon sprider lövarevangeliet. ”Löpningen har räddat mitt liv”, har hon tidigare berättat och då syftat på sorgen efter pojkvännens död 1991 och på sina tidigare ätstörningsproblem. Hennes grundfilsofi är enkel:

-Livet är fantastsiskt!

Det är just det positiva som lyfter bloggen, tycker jag. Till skillnad från många andra bloggare är hon inte det minsta stöddig, nej inget skryt här! Hon bjuder på sig själv, delar glädje och sorg med oss andra i stort som smått utan att bli alltför privat. Och vi får lära oss mycket om löpning och allt runt omkring.

Det negativa då? Möjligen att hon är ”för snäll”; har textreklam för butiker, caféer, sjukgymnaster och andra näringsidkare hon gillar och är pigg på att lägga ut deras länkar. Som privatbloggare kan hon till skillnad från en reporter på en tidning släppa på objektivitetskravet men bloggens läsvärde skulle öka om hon höll sig mera till de journalistiska principerna. Att blogga varje dag och ha något att säga, det är tufft. Ingmarie lyckas nästan varje dag.

Det där lät kanske väl negativt? Nja, det här är ändå en väldigt bra blogg, som jag var nära att ge full pott, d v s 6 löparskor. Nu blir betyget:

Vill du veta mera om Ingmarie tycker jag du ska lyssna på den här radiointervjun från förra sommaren:

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3875&grupp=15470&artikel=5203348

Keep on running!

Nu har jag också lagt ut årsbästalistan på halvmaraton. Kolla om ditt namn finns med!

I 40-årsklassen behöver en man göra cirka 1.18 på halvmaran och en kvinna runt 1.30 för att komma in på listan över Sveriges tio bästa på distansen. I 55-årsklassen krävs 1.28 respektive 1.46. Se där några smakprov på vad min uppdaterade statistik bjuder på. Du finner årsbästalistorna för maraton och halvmaraton i högermenyn under statistik.

Jag vore tacksam om du mejlade mig resultat som skulle platsa på listorna. Det är närmast ogörligt att hålla koll på alla lopp, i synnerhet de utländska. Det hela försvåras också av att en del arrangörer utelämnar födelseår.

Keep on running!

Långa distanser på asfalt är min melodi. Så nog var jag en katt bland hermelinerna på terräng SM i Falun. Klicka på bilden för att läsa resultaten!

Skulle en långtradare van vid asfalt ha någon chans i  sandbackarna på terräng SM i Falun? Nej, naturligtvis inte. Men det var förbaskat roligt att pröva något nytt.

Samma "dumhet" som för 13 år sedan upprepades idag- jag sprang ett terräng SM för veteraner. Då var platsen Borlänge och distansen 8 km, jag kom näst sist bland 20 löpare i M50. Nu var distansen bara 4 km och jag blev sexa bland 10 löpare i M65, ett fall framåt.

Nog är det underbart att ställa upp i lopp där man inte känner någon press? Normalt är jag en lugn person men i tävlingssammanhang en orolig figur. Så deltagandet tillsammans med en massa snabba seniga gubbs i terrräng SM kändes snarare rogivande. Här visste jag från början att jag var chanslös; distansen var fel (för kort), underlaget var fel (sand och gräs) och bananprofilen var fel ( nästan bara backar).

Jag hade alltså inget att frukta men skulle ändå göra mitt bästa. Så jag öppnade första varvet lugnt. Det skulle visa sig vara rätt taktik för jag plockade en del löpare mot slutet. Och för första gången någonsin lyckades jag spurtslå en löpare i min egen ålderklass. Det lever jag hela året på . . .

Efteråt kom jag i samspråk med ettan och trean i min klass, Lasse Svidén från Hammarby Friidrott respektive Åke Palmqvist från IK Akele.

-Hur ska jag träna för att slå er på den här distansen? frågade jag oblygt.

- Du måste träna intervaller, både korta och långa samt backar, svarade de.

En annan sak jag lärde mig av elitlöparna i det "riktiga" terräng SM är att jag måste ge allt, ta ut mig fullständigt. Nog är den här bilden ganska talande:

Lars Södergård (liggande) från Vallentuna FK ledde första varvet men slutade femma. Kanske öppnade han för friskt? Lars har i år haft en fantastisk säsong med bl a en fjärdeplats i Lidingöloppet där han blev bäste svensk. På söndag springer han 12 km, sex varv, på den tuffa banan i Falun.

Min klubbkompis Arne Lekström, M70, fick ta emot en välförtjänt bronspeng från Jenny Kallur.

Keep on running!

Lennart Hansson, alias Rosa Pantern, är en spexare, alltid klädd i djärva löparmunderingar. Han är också en bra löpare och har en bra blogg med kritiska åsikter. Foto: Handelsbanken, Stenungsund.

Det vimlar av löparbloggar på nätet. De flesta är skräp men det finns också många bra. Jag har försökt vaska fram de mest läsvärda svenska bloggarna.

Det här kommer bli en liten serie med 5-10 avsnitt om löparbloggar jag själv läser. Jag kommer att framhålla de goda exemplen men också ta upp några avarter. Bloggarna kommer att rankas på en skala där 6 löparskor är högsta betyg.

Dessa krav ställer jag på en bra löparblogg:

1. Den ska primärt handla om löpning. Självklart kan tyckas men många handlar om allt mellan himmel jord.

2. Den måste ha något intressant att berätta. Också rena självklarheter.

3. Den bör vara fri från textreklam., påhopp och osakligheter. Alltså till stor del klassiska journalistiska principer även om bloggaren kan ta sig större friheter än t ex en nyhetsreporter i tv eller i en dagstidning. Att vara subjektiv är inte fel, däremot alltför privat.

4. Bloggen bör uppdateras ofta. Men hellre få och intressanta inlägg än många och tramsiga.

- - -

Rosa Panterns blogg http://www.rosapantern.com/ tycker jag uppfyller "kraven" på en bra löparblogg. Eftersom mannen bakom bloggen, Lennart Hansson, är en mycket duktig och erfaren löpare har han också mycket att förmedla. Hans löpartips ger mer än en prenumeration på t ex Runners World, tycker jag.

Lennart är dessutom en färgstark figur, en spjuver, som bjuder på sig själv. Andra skulle kalla honom en stolle men själv har jag lärt mycket av honom. Han lever delvis på sin löpning, bloggar dagligen, har alltid något intressant och kul att  förmedla. Det jag  förutom löpartipsen särskilt uppskattar är hans kritiska hållning  till mycket i löparvärlden, bl a hudflänger han dåligt arrangerade löpartävlingar, nu senast Lidingöloppet och Växjö Marathon. "Av beröm blir man glad, av kritik blir man bättre". är hans valspråk.

Jag håller inte med i allt, bl a att hällöpning skulle vara förkastligt och att alla bör springa på framfoten. Och inte heller att antalet maratonlopp borde begränsas för att höja kvaliteten på tävlingarna samt att åldersklassindelningarna borde tas bort. Den hårda kritiken mot diverse skoföretag, bla luftdämpningen i Nikeskor, tycker jag också är ganska omotiverad. Okej att han har åsikter men de angripna bör också få komma till tals. Det får de inte på bloggen så därför blir det inte riktigt högsta betyg.

Bolggen får betyget 

Keep on running!

Jag hittar rätt när jag springer över USA. Men en sådan enkel match som att ta sig från Warszawa centrum till flygpltasen, det klarar jag inte. Jag hamnade på fel tåg och missade flyget hem!

Ryan Air flyger på Modlin, en gammal militärflygplats cirka fyra mil nordväst om Warszawa. Dit kan man ta sig med tåg och sista biten med en buss. Tågresan tar 45 minuter. När dessa 45 minuter passerat började jag oroligt skruva mig, jag borde ha anat ugglor när konduktören inte godtog min biljett utan tvingade mig lösa en ny och nu mycket dyrare.

Ingen på tåget verkade kunna engelska eller tyska. Till sist fick jag tag på en ung man som kunde upplysa mig om att den biljett jag nyss köpt inte alls gick till Modlin utan till Lublin, en stad 20 mil sydost Warszawa, alltså käprätt fel! Tiden började nu  rinna iväg och smått despeerat steg jag av i Deblin, som ligger drygt 10 mil sydost Warszawa. Hemskt vad alla orter låter lika!

Den unge mannen hade ändå gett mig ett visst hopp. Kanske skulle jag kunna kasta mig i en taxi och hinna flyget men det skulle kosta skjortan förstod jag. Han skickade med mig en lapp som på polska förklarade min prekära situation, lappen skulle lämnas till taxin utanför stationshuset. Min ledsagare till bilen blev en äldre herre som bara talade polska.

Jodå, chauffören erbjöd sig att för drygt tusen svenska kronor (500 zloty) köra mig till Modlin. Han trampade gasen i botten och när första bankomaten dök upp tvärbromsade han- han ville vara säker på att få sin betalning. Sedan forsatte skräckfärden och efter någon mil stannade han vid en mack och tankade. Nu hade han ingen brådska, överräckte en mobiltelefon i vilken hans dotter upplyste på knackig engelska att "pappa inte skulle hinna".

Tillbaka igen till stationen. Vad skulle det här taxifärden kosta? Då om någonsin blev jag förvånad- han ville inte ha en zloty! 

Så det var bara att börja om igen, ta tåget tillbaka till Warszawa, boka nytt hotell och köpa ny flygbiljett. Min från början så billiga resa blev plötsligt ganska dyr. Det är bara hoppas att jag imorgon lyckas ta mig till Stockholm och inte hamnar på ett tåg till Vladivostok!

Keep on running!

Kulturpalatset är symbolen för Warszawa. Den 42 våningar höga byggnaden var en gåva från Stalins Sovjetunionen men polackerna fick själva betala för detta magnifika skrytbygge.

Bästa sättet att se en storstad är på springande fot. Under dagens nio timmar långa turistlöpning i Warszawa fick jag se enormt mycket men inte en enda joggare.

Finns det inga joggare i Warszawa? Det undrar jag efter att för första gången ha besökt Polens huvudstad. I själva stan bor 1,7 miljoner invånare och 3,2 miljoner i storstadsområdet, alltså fler än i Stockholm

Jag åkte hit ensam för att löpträna under några dagar men undrar nu om valet var så klokt. Stan är ett trafikhelvete. Och första tanken när jag såg alla skyskrapor i centrum var att Warszawa också måste vara Europas fulaste huvudstad. Fast den uppfattningen reviderades sen jag sett den återuppbyggda gamla staden, som är på Unecos världsarvslista.

Jag bor i en av skyskraporna (Novotel), tränar på gymmet högst upp på 32:a våningen och från mitt rum på 16:e våningen ser jag Kulturpalatset och hör trots höjden trafikbruset utanför. Men det är på gatorna, i parkerna, på cykelbanorna och stigarna längs floden Wisla jag springer. Joggingmiljön är inte den bästa, inte heller den vackraste och kanske var det smog jag upplevde i morse?

I den gamla staden finns ett stort minnesmärke över Sigesmund, Johan III son, som var kung av Polen och även av Sverige under sex år (1592-1599).

Det är "kulturlöpning" jag ägnar mig åt. Jag zick zackar bland turistklungorna, kors och tvärs genom stan, i gps:en har jag lagt in attraktionerna och dyker in titt som tätt på diverse muséer. Folk tittar på mig, visst är jag en kuf och jag fick idag en tankeställare när jag på två italienska restauranger blev "vägrad" servering med motiveringen att borden var bokade.

Warsawas moderna historia är skrämmande, ingen stad i Europa har utstått sådant lidande och förstörelse. Under andra världskriget bodde i gettot som mest 500 000 judar, 350 000 sändes till Treblinka för avrättning, tiotusentals svalt eller dog i sjukdomar och 90 procent av stadens byggnader las i ruiner. Jag blir påmind om nazisterna grymheter på det historiska muséet där jag ser en film. På ett annat museum, i en byggnad där Gestapo hade sitt högkvarter under 1939-1944, ser jag i källaren cellerna där polska motståndsmän torterade till döds. På en av väggarna har någon ristat:

It is easy to speak about Poland.
It is harder to work for her.
Even harder to die for her.
And the hardest to suffer for her.

Byggnad där Gestapos högkvarter låg i, idag museum (Mauzoleum Walki). Bakom dessa galler torterades polska motståndsmän och oskyldiga till döds.

Det är på lätt darriga ben jag styr tillbaka till hotellets trygga famn efter 9,5 timmars turistande och drygt 30 km löpning på Warszawas gator.

Keep on running!