Hos krögarparet Reinhard och Iris Höftman i byn Marienfliess serverades jag wienerschnitzel. Deras krog är den enda på orten och utländska gäster är sällsynta.

-Det var bättre på DDR-tiden. Då hade i alla fall folk pengar.

Krögarparet Reinhard och Iris Höftman suckar uppgivet men gläds åt att de fått en matgäst. Sådana är numera en bristvara och och att en utlänning kommer inspringande i deras by är rena sensationen.  Jag hade efter 25 km löpning kommit till byn Marienfliess i Stepenitz, Brandenburg, alltså mitt ute på landsbygden i det forna DDR. Det är fattigt men vackert här, en hund skäller och tvärs över Lindenstrasse repareras ett gammalt korsvirkeshus.

Efter att jag ätit och dagens enda matgäster (byggarbetarna) lämnat näringsstället kommer gästboken fram och vi börjar prata. Det är lördag och klockan är över 12, stängningsdags men tid är ingen bristvara.

Hur går affärerna frågar jag?

-Vi köpte vårt Gaststätte för 25 år sedan, alltså kort efter att DDR upphörde, berättar 55-åriga Iris. I början var det gott om folk men sedan har det blivit allt färre. Så visst hade vi det bättre på DDR-tiden.

Men friheten, är inte den större nu?

-Jo . . .  Men vi kände oss fria då också. Och Stasi var aldrig och hälade på.

Fick ni resa fritt i landet?

- Ja, vart vi ville men aldrig nära gränsen.

Innan vi skiljs får jag två vykort och lyckönskningar om fortsatt god tur. Det ena kortet är en flygbild över byns stolthet, det gamla klostret från 1200-talet. Sedan är det dags att på nytt att anträda vägen där en av de många Todesmarscherna gick. Det är skrämmande med alla dessa minnesmärken längs vägarna men samtidigt en nyttig påminnelse om vilka hemskheter som begicks mot judarna under andra världskriget.

En av många trista hyreskaserner. Observera dekorationerna på eternitplattorna. Bilden från Meyenburg.

Här har de forna DDR-limporna moderniserats och piffats upp. Bilden från Neuruppin.

De två tyska staterna återförenades 1989/90.  Det har alltså gått snart 25 år men att det fortfarande ser så fattigt ut i öst, särskilt på landsbygden, förvånde mig. Annars läser man ju ständigt om det rika Tyskland men välfärden är här liksom i USA synnerligen ojämnt fördelad.

Husen förfaller i staden Freyenstein med cirka 1 000 invånare. Klicka på bilderna så blir de större!

I lokaltidningen i staden Parcel i Mecklenburg-Vorpommern, Tysklands minsta förbundsland med 1,6 miljoner invånare, läser jag om en forskarrapport  som hävdar att 150 000 människor bland den vuxna befolkningen klassas som analfabeter. Ofattbart att nära 10 procent skulle ha stora läs- och skrivsvårigheter!

LIvsfara! Skylten upptäcktes först när jag sprungit över skjutfältet.

Vägen slutarde med en bom och bakom fanns ett enormt skjutfält. Här har Sovjetarmén och även under senare år Bundeswehr övat och lämnat efter sig mängder av osprängd ammunition. Jag kröp under bommen . . .

Söder om staden Wittstock breder den stora Kyritz-Ruppiner Heide ut sig. Om jag från Gadow korsade denna hed och sprang en mil sydost mot Neuruppin skulle jag vinna 5 km. Problemet var bara att heden använts som skjutfält, att ingen får beträda området, än mindre vistas utanför vägarna eftersom skogarna är fulla med osprängda granater och annat farligt. Uppenbarligen var även jag analfabet, först efteråt förstod jag vad som stått på varningsskyltarna.

Strax innan jag rullade in under bommen hade några kvinnor utanför en kyrka ropat. Men vad begrep jag inte. Jag hade dock från "säker källa" inhämtat att allt skulle gå bra om jag  bara höll mig på vägen. Och visst gick det vägen- men att trotsa varningsskyltarna var naturligtvis rena vansinnet.

Efteråt har jag läst att det finns planer på att börja använda skjutfältet igen. En stor proteströrelse kräver att hwden och skogarna minröjs och att området öppnas för allmänheten. Men att bara röja 3 procent av området skulle kosta en miljard kronor!

Framme i Berlin! Jan och jag på Tegel flygplats.

Tysklandsäventyret kan sammanfattas som lyckat men lite väl äventyrligt. Tyvärr kunde Jan på grund av en vurpa inte hänga med hela vägen utan fick ta tåget till Berlin där vi sammanstrålade på Tegel. Idag plåstrades hans sår om på vårdcentralen hemma i Gävle.

- Sköterskan trodde att allt skulle vara läkt om en vecka. Nästa gång skaffar jag vadderade byxor, hälsar han.

Totalt fick jag under de sex dagarna ihop 28,3 mil.

Keep on running!

 

 

 

 

Igår 60 km, idag 65. Vart tog artrosen i knät vägen? Jag är otroligt nöjd med att löpningen just nu går så bra.

Mindre nöjd är jag med att internet på hotellen fungerar så dåligt. Det går inte att ladda upp bilder vilket medför att skrivandet hämmas. Jag får återkomma med bilderna, reflektionerna och intervjuarna med vanligt folk i forna DDR. En hel del finns annars att berätta, t ex att jag idag sprungit cirka en mil över ett minerat och avspärrat skjutfält och att man försökte stoppa mig .. .

Bara en dag återstår av äventyret och i morgon måndag möter jag Jan på Tegel i Berlin. Sista etappen blir lite drygt fyra mil, känns nästan "kort".

Keep on running!

Dagens etapp till Wittstock blev den hittills längsta- 60 km, dessutom i besvärlig motvind. Det var i Wittstock svenskarna vann ett stort slag under 30-åriga kriget och även jag kände segerruset.

Rapporten blir kort på grund av dålig internetuppkoppling. Jag bor på ett hotell byggt under DDR-tiden, trist miljö men annars utmärkt, frånsett internet. Jag är förvånad att jag är så här stark, jag hade kunnat springa längre men det får jag göra imorgon.

Keep on running!

Ensam kvar. I brist på matställen längs vägen intas lunchen i en busskur. Nu väntar tre tuffa dagar innan jag är i Berlin.

Jan kastar in handduken. Imorgon lördag tar han tåget till Berlin. Livsfarliga vägar avgjorde det gemensamma beslut.

Det skulle bli alldeles för farligt för Jan att fortsätta. Vägarna saknar säväl cykelbanor som vägrenar och då är det förenat med livsfara för en rolerbladeåkare. Själv kan jag gå ut med två hjul i vägrenen vid möten och jag riskerar aldrig att ramla eftersom jag har kärran att hålla mig i.

Efter vurpan känner han sig dessutom lite kraftlös. Även motvinden har varit besvärlig för honom. Annars var det meningen att han idag skulle ha åkt tåg till dagens etappmål, staden Parchim, och sedan rullat tillbaka i den härliga medvinden. Men ett telefonsamtal från mig stoppade detta.

-Stanna i Parchim, vägarna är livsfarliga, skrek jag.

Lite trist naturligtvis. Nu fortsätter jag på egen hand. Enda fördelen med att vara ensam på de tre återstående etapperna är att jag slipper ha Jans väska på vagnen. Ska jag vara självkritisk gjorde vi rekognoseringen dåligt men det gick inte att kolla vägarna på Google Maps, i Tyskland är de inte avfotograferade.

Ottäcka minnesskyltar om dödsmarscherna från koncentrationslägrena.

Det är ingen överdrift att påstå att jag idag sprungit på Dödens väg. Under mina 42 km mellan Schwerin och Parchim gick tusentals judar i en dödsmarsch, som startade i Sachenhausen i april 1945. I krigets slutskede tömde SS koncentrationslägrena, drev ut judarna på en hopplös vandring väster ut, en färd som ofta slutade med döden. Utanför Schwerin mötte de dock amerikanska trupper och många räddades.

Det är absurt- jag sprang för nöjes skull på denna "livsfarliga" väg medan fångarna kämpade för sina liv. Under dödsmarscherna var det vanligt att sträckorna uppgick till 20-40 km.

Parchim är en mycket vacker stad med 18 000 invånare och äldre bebyggelse, bland annat korsvirkeshus.

Keep on running!

 

Hyreshus i Gadebusch byggt under DDR-tiden.

Även vi som turister märker skillnaden mellan västra och östra Tyskland. I den östra delen, forna DDR, är den materiella standarden lägre. Det är lite som att förflyttas till 70- 80-talet, ja ibland nästan till 50-talet.

Idag passerade vi den en gång så oerhört hårt bevakade gränsen mellan de två tyska staterna. Här låg vakttornen tätt och under DDR-tiden fick ingen mer än bönder bo i området, än mindre fick vanligt folk ta sig till gränsen. Idag är allt borta, det är ett öppet jordbrukslandskap med stora majsfält och det är svårt att föreställa sig hur det sett ut för bara 20-30 år sedan.

Jan vid gränsen mellan Tyskland och forna DDR. På skylten står: "Hier waren Deutchland und Europa bis 12 November 1989 um 13 uhr geteilt".

Drygt en mil från gränsen i den lilla medeltida staden Gadebusch, som har svenska Åmål som vänort, äter vi lunch på restaurangen Zum Schweden König. Kungen som avses är Albert av Mecklenburg, som var svensk kung 1364-1389. Han var gift med Agnes av Brunsvick-Lüneburg, som ligger begravd i staden.

Varken Jan eller jag är bra på tyska men hittills har vi ändå valt att  prata tyska. När Jan ska ta på sig skridskorna slår han sig i slang med en pensionär som väntar på bussen. Det visar sig att mannen ingått i SS-trupperna under andra världskriget och varit förlagd till Tromsö i Nordnorge. Han säger att han inte är stolt över den tiden. Det var utanför Tromsö engelsmännen i slutskedet av kriget sänkte slagskeppet Tirpitz och över tusen tyska soldater följde med i djupet.

Jan tillsammans med den gamle SS-soldaten, som tjänstgjorde i Tromsö under kriget.

Vi har kommit till Schwerin, huvudstad i Mecklenburg, efter att ha kämpat fem mil i motvind och på dåliga och hårt trafikerade vägar utan vägren. Smått livsfarligt. Jan på sina rullskridskor är mer besvärad av trafiken och motvinden än jag. Imorgon fredag ska vinden tillta men han har kommit på en genial idé om hur han ska rulla i medvind. Mera om detta imorgon.

I Schwerin såg vi poliser som dirigerade trafiken (läs skapade kaos) och jag fick vibbar av svenskt 50-tal. Jan försökte prata med några men blev bryskt avvisad (kanske var det när han övergick till engelska för dom kunde inte ett ord).

Som många tyska städer bombades Schwerin varför mycket gammalt är borta och och ersatt av trista 40- och 50-tals skapelser. Vi såg sysslolösa människor, främst ungdomar, och man röker flitigt utomhus. Trots att stan har ca 100 000 invånare är den död efter klockan 21. Till och med Mc Donalds stängde då. Vi har tagit in på ett av stans "finare" hotell men i receptionen fick vi varsin fjärrkontroll i näven eftersom hotellgästerna uppenbarligen knycker dem vid utcheckningen. Det här var något jag bara upplevt på det mest skumma motellen i USA.

En sak vi också förundrades över var de här knapparna för gångare:

Varför en symbol med en käpp? Är det bara halta och lytta som får trycka på knappen?

Keep on running!

 

Skrapsåren efter vurpan såg förskräckliga ut men de var dessbättre inte djupa och knä- och handledsskydden räddade Jan.

Vårt Tysklandäventyr startade inte så bra. Jan vurpade i en brant nerförsbacke och skrapade ben och händer. Men han reste sig på fem och rullade glatt vidare.

Jag blev inte vittne till olyckan, låg några hundra meter bakom honom, men fruktade det värsta när jag kom till backkrönet och såg Jan vifta uppgivet nere i backen. Vad hande hänt? Hade han vurpat?

Usch, det där såg förskräckligt ut. Men Jan verkade inte särskilt berörd, bad mig ta upp en handduk ur ryggsäcken. Och så rullade han vidare med omlindad blodig hand mot apoteket i Ratzeburg, staden där vi bokat rum på fina Hansa Hotel. En dusch, desinfektionsmedel, plåster och några godisbitar från hotellet gjorde underverk. Jan var glad, sa att han inte hade ont och i morgon fortsätter den tappre soldaten färden mot Berlin, vi är där på måndag om vi slipper nya bakhåll backarna.

Första dagen blev kort, bara 20 km. I morgon passerar vi "järnridån", den forna gränsen mellan DDR och Västtyskland. En oviss femmilare till staden Schwerin ligger framför oss. Vi har ingen aning om hur vägarna är eftersom i Tyskland är de inte avfotograderade på Google Maps. Spännande värre!

På tal om DDR. Den tyska tv-produktionen Weisensee, som jag såg i Sverige nyligen, fortsätter här i Tyskland den 17 september med nya avsnitt. Synd att vi inte är kvar då för den var verkligen intrressant.

Glada men lite stukade anlände vi till hotellet i Ratzebug, en stad från 1000-talet (men all gammal bebyggelse bombades under kriget). Misstolka inte Jan hälsning.

Keep on running!

 

Dags för ett nytt miniäventyr. Nu på onsdag, den 4 september, börjar Jan och jag rulla/springa från Lübeck till Berlin.

Vi ska avverka 27 mil och vara ute i sex dagar. Det blir dagliga rapporter  på bloggen. Här är vår rutt:

http://goo.gl/maps/3r3C6

Keep on running!

 

Vad håller jag på med på Märsta station? Jo, jag "påserar" med två inköpta plastpåsar fran SAS Arlanda.

Utmattad stapplade jag idag in på Arlanda flygplats efter 44 km löpning. Ärendet var att köpa en plastpåse för att stoppa joggingvagnen i när Jan och jag på onsdag startar vårt Tysklandsäventyr. Men ingen ville sälja och säkerhetsvakterna tittade misstänkt.

Ska du flyga med barnvagn ska denna stoppas i en plastsäck, som flygbolagen säljer för 40-50 kr/stycket. Det har blivit lite av tradition att några dagar före resan springa till flygplatsen och köpa påsen. Idag var det ovanligt besvärligt.

-Vi tar bara kort, inga kontanter, sa det ena bolaget efter det andra.

Jag gick från disk till disk och fruktade att jag skulle bli utan påse. Och hur skulle jag köpa bussbiljett hem? jag hade ju inget kort med mig. Skulle jag tvingas springa hem? Jag som trodde cash is king. Efter att ha bollats mellan SAS biljettkassa och incheckningen fick jag till sist på nåder köpa två påsar. Tur att jag hade jämna pengar med mig.

-Vi är så glada att vi fortfranade får ta emot kontanter, hymlade SAS-kvinnan. När jag tackade och sa att jag sprungit inne från stan rörde hon inte en min utan fick väl bekräftat vad hon från början förstått: här har vi en komplett idiot.

Slutet gott, allting gott. Påseringen är avslutad och vagnen är inslagen. Och hem kom jag- jag hade ju (SL)kort!

Keep on running!