Snedseglare? Nej, bara en törstig löpare som fick vatten och transport över Sommen sista biten in mot Tranås.

I Småland och Östergötland finns det tusentals sjöar. Alla såg jag inte men många passerades under mitt långlöp igår över Småländska höglandet.

Jag hälsade på min bror Ragnar och hans fru i Tranås. Istället för att ta tåget direkt till Tranås blev det Kustpilen från Linköping till Kisa och sedan 48 km löpning till färjeläget vid Torpön. Det här blev en av mina vackraste löpturer i Sverige. Här min rutt:

http://goo.gl/maps/6IVSq

Vägen följde till stor del sjön Sommen. Bilden tagen strax väster om Malexander.

Jag hade nästan landsvägarna för mig själv. Trafiken var gles och när jag efter 35 km vek av in i skogen var det som om all civilisation upphörde. Jag såg knappt en människa och än mindre några vägskyltar. Risken för felnavigering var stor men den här gången hade jag tur- jag nådde färjeläget på nästan exakt utsatt tid. Ragnar väntade med båten och sedan återstod bara en kort tur över Sommen in till Tranås. Tanken var att göra en "Carina&Kristina", det vill säga paddla kajak men det blåste för mycket.

Imorgon blir det ännu mer terränglöpning. Då ska jag springa delar av Roslagsleden. Återkommer om det.

Keep on running!

Vikingafärden i österled är över för Carina Borén och Kristina Paltén. De startade i Miklagård (Istanbul) den 30 mars och den 13 juli nådde deras två kajaker kajen vid Stockholms stadshus. Dessa tappra vikingakvinnor har sprungit 320 mil genom nio länder (Turkiet, Bulgarien, Rumänien,  Ukraina, Polen, Litauen, Lettland, Estland och Finland) och paddlat de sista 35 milen.

Egentligen borde det idag ha vankats mjöd vid stadshuset. Och Sten Nordin borde ha ingått i välkomstkommittén men champagne och 100 jublande Stockholmare smällde också högt.

De har gjort en strålande insats: sprungit och knuffat en baby jogger 43 km i snitt varje dag (exklusive fyra vilodagar), från Istanbul till finska Tenala och sedan paddlat sista biten hem. Det 104 dagar långa äventyret slutade lyckligt men höll tidigt på att gå över styr när Carina drabbades av en löparskada och tvingades cykla en kortare period.

Men kvinnorna har varit målmedvetna och tanken på att ge upp verkar inte ha funnits. Det jag mest imponeras av är spontaniteten och glädjen i löpningen- de har tagit dagarna som de kommit och inte haft ett strikt schema att följa.

Löpet har stora likheter med mina coast to coast. Det jag inte avundas Carina  och Kristina är tältnätterna. Själv sov jag 98 % av nätterna på motell, jag behövde lyxen och vilan men vikingarna gillade att campa då och då. Spontantiteten däremot, ja den önskar jag att jag haft- jag körde alltid på ett strikt schema, mest på gott men ibland på ont eftersom distanserna ibland blev onödigt långa.

Att det gått så bra för dem tror jag beror på just målmedvetenheten och att det trvits ihop och haft roligt (nästan) alla dagar. Kristina är den rutinerade löparen men deras äventyr visar att också en inte fullt lika stark löpare klarar enorma påfrestningar och blir bättre dag för dag. De har också haft tiden på sig och dessutom inte behövt snåla med pengar, det underlättar också.

De har haft tur med vädret, sol och värme de flesta dagar, och de har inte stött på några hotfulla människor. Och inte en enda punktering- otroligt! Det enda riktigt farliga har nog varit paddlingen fast även där hade de vädrets makter med sig. Men båda medger att överfarten skrämde dem lite (och även deras föräldrar).

Den här typen av äventyrslöpningar blir allt vanligare. Min första gjorde jag 2004 (solo 50 mil Stockholm-Göteborg med en ryggsäck). Då var det inte så många som höll på och inspirationen kom från en artikel av Rune Larsson, som tyckte att detta var livets höjdpunkt. Visst hade han rätt! Rune har inspirerat många och nu kutas det härs och tvärs land och rike, ibland över kontinenter och i enstaka fall runt jorden.

Cirka 100 människor blickade ut över Riddarfjärden för att skåda de två svenska vikingarnas återkomst till huvudstaden. Folk hurrade, viftade med flaggor medan champagnen korkades upp..

Här kan du läsa deras egen berättelse:

http://carinastraning.wordpress.com/category/miklagard-till-stadsgard/

http://palten.se/aventyr.asp?Id=256#256

Keep on running!

Slaget vid Wittstock 24 september 1636 beskrivs ibland som Sveriges största miltitära framgång. När Jan och jag snart rullar in i denna tyska stad utkämpar vi dock inget religionskrig eller har stormaktsdrömmar, som  härföraren, horkarln och fylltratten Johan Banér hade.

Ett nytt Tysklandsäventyr är på gång! Jan och jag  ska "inta" nordöstra Tyskland och bl a besöka gamla svenska krigsskådeplatser.  Befolkningen kan vara lugn och behöver inte som förr skrika: Die Schweden kommen!

Vi startar den 4 september och rutten är den här gången Lübeck-Berlin, totalt 27 mil på sex dagar. Som vanligt åker min bror Jan på rullskridskor medan jag springer med vagn och transporterar vår gemensamma packning.

Vi kommer passera en del städer där svenskarna slogs under Trettioåriga Kriget (1618-1648). Bland annat stannar vi till i Wittstock, en stad som vartannat år har en teaterföreställning "Die Schweden kommen" där slaget vid Wittstock 1636 uppmärksammas. Den svenska armén leddes av Johan Banér som med en här på 16 000 man besegrade den 23 000 man starka kejserliga och sachiska armén. Vi kommer också att vara nära platsen där Gustav II Adolf utkämpade slaget vid Breitenfelde 1631.

Vi kommer att röra oss i ganska fattiga områden, i forna DDR.  Det är glesbefolkat, lite affärer och restauranger och det är småstäder som väntar men det ska inte behöva bli några problem med mat och logi. Vi bokar det mesta i förväg och trots att vi tar in på ganska fina hotell kostar enkelrummen inte mer än 300-600 kronor natten.

Här är vår rutt:

http://goo.gl/maps/3r3C6

Keep on running!

I Vasparken fanns en fungerande vattenfontän och också en utanför parken mot Sankt Eriksplan men sedan fann jag inga fler på min runda innanför tullarna.

Samtidigt som joggarna blir allt fler blir dricksvattenfontänerna allt färre. Det är dags för stan att rusta upp alla förfallna.

Medhavd dricka eller vatten på bensinstationer. Det är vad som gäller för joggarna, inte bara i Stockholm utan i de flesta andra svenska städer. De offentliga vattenposterna i parkerna och längs gatorna står obrukbara sedan många år och någon upprustning. än mindre nyetablering, verkar inte ske.

Därför blev jag förvånad när jag idag fann två fungerande vattenfontäner i min närmiljö, Vasaparken i Stockholm. Oj, har stan tänkt om, trode jag i min enfald. Gäller inte längre de gamla vanliga argumenten; ohygienska och dyrt underhåll?

Nä, Stockholms Stad har nog inte tänkt om. Jag vet att det motionerats i stadsfullmäktige om nyetableringar men av det blev inget. De gamla trasiga vattenfontänerna står kvar. Nog borde en rik stad som Stockholm med hundratusentals joggare ha råd?

Trasig i Kronobergsparken. . .                   men fungerande utanför Vasaparken.

Jag tog också en sväng genom Rålambshovsparken. Ser man på, nära vattnet och Västerbron, stod en upprustad vattenfontän. Tyvärr var dock inte vattnet påkopplat. Och något vatten gick heller inte att få tag på vid Smedsuddsbadet. Samma på Långholmen, det rostiga och trasiga gamla skrället på Södermalmssidan vid brons västra trappa stod obrukbar. Och i Tantolunden såg jag heller inga, varken obrukbara eller fungerande.

Friskt vatten i överflöd! Här, strax ovanför sjön Trekanten i Liljeholmen, kunde jag fylla på min flaska. Vattnet kommer från Nybohovsreservoaren och håller Trekanten vid liv.

Vet du var det finns fungerande dricksvattenfontäner eller vattenkranar (ej mackar) i Stockholm? Hör av dig i kommentarsfältet!

Keep on drinking!

Först när jag var några kilometer från Uppsala kunde jag skymta Fyrisån. Annars såg det mest ut  så här:

Idag fick jag ett infall och kutade till Uppsala.  Jag ville testa de nya däcken och kolla in SLU där dottern pluggar till veterinär.

Hemifrån är det ungefär sju mil till Uppsala. Jag har tidigare sprungit hela sträckan men den här gången "fuskade" jag och tog pendeln till Märsta och fick ner distansen till 34 km. Målet var Centralbadet där jag badade bastu.

Det här skulle bli ett löp i mycket vackra omgivningar. Fast så vackert som kartstudierna och flygfotona på Google Maps indikerade blev det nu inte. Jag hade bespetsat mig på helt fantastiska löpvägar från Fyrisåns utlopp i Mälaren vid Ekoln upp till Uppsala centrum. Men träd, buskar och vass skymde sikten. Här skulle behövas slyrensning!

Märkligt att man låter så här vackra promenadvägar växa igen. Sträckan längs Fyrisån och till domkyrkan är drygt en mil men det var först när jag började närma mig stan som jag kunde se Fyrisån. Slyrensning skulle här kunna skapas en hel del arbetstillfällen.

Samma iakttagelse har jag gjort efter Jans och mina löp/rullningar längs Klarälvsbanan i Värmland. Det är en gammal banvall som går intill Klarälven men träd och buskar skymmer helt älven. 

1984 försvann den sista Gulfmacken i Sverige sedan Kuwait Petroleum året innan tagit över kedjan. Nu är märket på väg tillbaka i Sverige  när en del Shellmackar konverteras. Den här stationen i Vassunda utanför Knivsta har varit stängd sedan E4:an byggdes 1975 och kommer inte att återuppväckas, berättade ägaren för mig.

Keep on running!

Glad igen över mina nya däck. Men det blev inte rätt den här gången heller! Foto: Anna Suneson

Idag fick jag mina tre nya däck ifrån Holland. Jag behövde inte ens gå iväg till postombudet, leveransen skedde vid dörren. Glädjen blev dock kortvarig- fel däck igen!

Den här gången var det inte jag som klantade till det utan firman i Holland som inte levererade exakt vad jag beställt. Däcken passar dock på fälgen så jag behåller dem men de är lite för breda varför rullmotståndet nu lär bli aningen större.

Jag beställde dimensionen 28-406 och fick 32-406. Det skulle också vara 20x 1 1/8 men blev 20x1 1/4x1 3/4 fast att siffrorna här inte stämmer ska visst inte spela någon roll. Suck, återstår att se om firman ger mig någon ekonomisk kompensation för felleveransen.

Det har känts lite ovant att springa utan vagn de senaste dagarna. Idag blev det 18 km med ryggsäck ner till Farsta simmhall, en av de få sommaröppna i Stockholm. Vad fint det blivit där efter renoveringen! Imorgon provtur med de nya däcken.

Keep on running!

Glad i hågen med nya däck. Men snart visade det sig att ringbytet inte gick att genomföra.Foto: Anna Suneson

Det var lättare att växla ringar med hustrun än med joggingvagnen. Det senaste däckbytet blev en pärs.

Jag byter däck på kärran nästan lika ofta som jag byter skor. Under Mälartouren sjöng bakdäcket på sista versen och slangen putade ut. Däcken är väldigt speciella och svåra att få tag på och senaste omgången hade jag köpt på nätet i England.

Däcken passade naturligtvis inte trots att jag var övertygad om att dimensionen var den rätta. Däcksstorlekar är en djungel av siffror och varje gång är jag lika förvirrad. Mina smala racerdäck har beteckningen 20X 1 1/8, alltså 20-tumsdäck. Men sedan är det ytterligare några siffror; 28-406 . Det var dom jag missade, jag fick däck som hette 28-501, för stora med andra ord.

Suck! Så nu står gamla kärran obrukbar fram till att nya däck skickats. Att spåra upp dessa på nätet tog sin rundliga tid och leverans ska den här gången ske från Holland.

Däckbytarproblemen är ingen nyhet för mig. Det har alltid varit svårt att hitta rätt däck. Min nya kärra, som jag bara använder i USA, har en ännu mer speciell dimension. Det är dåligt att generalagenten för Baby Jogger i Sverige inte har däcken i lager och de går heller inte att direktimportera från Baby Jogger i USA varför jag fått köpa dem på plats.

Under mitt andra coast to coast 2010 höll däcken på att bli mitt fall. När jag nått sydstaterna var ett av däcken så slitet att väven var lövtunn. En vänlig person fixade nytt däck till mig, åkte miltals för att få tag på ett och levererade det direkt till mitt hotellrum. Inte heller det passade, jag måste även den gången ha missat de sista siffrorna. Jag hade inte mage att senare säga till den gode givaren att däcket inte passade utan transporterade det i någon slags tacksamhetsskuld till Atlanten och senare kunde jag skänka bort det till en cykelhandlare i Florida.

Så nu blir det inget kärrspringande den närmaste veckan. I avvaktan på leverans från Holland är det ryggsäck som gäller.

Keep on running!

Löpturen runt Mälaren blev 31 mil. Men det var inte mycket vattenkontakt jag fick. Så sista dagen tog jag en avstickare ner till båtarna vid Liljeholmskajen i Stockholm.

Min löptur runt Mälaren är över. Det här äventyret får jag göra om!

Allt gick enligt plan, ja faktiskt bättre än väntat. Har du artros i ett knä finns alltid ett osäkerhetsmoment. Ska knät hålla för en massa mil dag ut och dag in? Det höll. Och jag hade inte ont. Jag klarade att springa 4-6 mil om dagen, längsta etappen blev 67 km. Totalt fick jag ihop 31,5 mil under de sex löpdagarna.

Helt återställd? Nej, inte helt. Och frågan är om jag någonsin blir det. Mitt problem, om det nu är ett problem, är att startsträckan är så lång. När jag börjar springa haltar jag och det tar ett par minuter innan haltandet försvinner och jag kan springa i normal hastighet. Och när jag tar en gångpaus på mer än en minut, ja då blir startsträckan lång igen.

-Pappa, vad tunt ditt ena ben är, sa äldsta dottern när jag steg innanför dörren.

Hon utbildar sig till veterinär och har kanske viss blick för haltande hästar. Hon såg alltså direkt att lårmusklerna på det sjuka vänstra benet är mycket mindre än på det friska högra. Kanske är det så att det högra benet får jobba mera och därmed blir musklerna större på just det benet medan de förtvinar på det andra. Jag har tidigare sagt att jag springer på 1,5 ben och det stämmer nog ganska bra. Vad göra? Jo, träna på gym och bygga muskler, kanske under många år.

Hur var det då ute på vägarna? För det mesta roligt eftersom löpningen ändå gick så bra. Men nog är det roligare och mer spännande att springa i utlandet. I Sverige känns det mesta bekant och nyfikenheten är heller inte lika stor på hemmaplan. Men visst är Sverige ett bra löparland.

Mälartouren gav mersmak. Jag kan tänka mig att göra om den men då inte springa så mycket på de stora landsvägarna utan göra avstickare på småvägar och försöka följa stränderna där det går. Det var bara korta stunder jag såg Mälarens vaten.

Det sista jag såg av Mälaren. Bilden tagen från Sankt Eriksbron med Karlbergssjön i förgrunden och Karlbers slott i bakgrunden.

Många före mig har sprungit Mälaren Runt, bland annat Bernt Hedlund med flera. Hur han la  upp löpet 2012 framgår här: http://www.funbeat.se/discussion/show.aspx?ThreadID=1140030   Uppenbarligen "fuskade" jag lite för jag missade Eskilstuna.

Keep on running!