Äventyret är över. Men att nu ta paus och leva på gamla meriter vore förödande. Nej, nu gäller det att fortsätta som tidigare. Keep on running med andra ord.

Jag känner flera löpare som är helt tomma efter urladningar typ coast to coast eller andra extraordinära kraftansträngingar. Några drabbas av depressioner, andra lägger mer eller mindre av och lever på gamla meriter. Det här är inget man talar högt om. Tvärtom, man försöker hålla skenet uppe men sjunker allt djupare och djupare.

Jag har haft turen att aldrig ha drabbats av nedstämdhet efter mina coast to coast. Knepet har varit att fortsätta med löpningen som vanligt och återgå till alla gamla rutiner. Fungerade de tidigare  så varför skulle de inte göra det idag?

Tyskland-Danmark-löpet var ingen jättegrej. Totalt blev det 511 km. Räknar man bort dag 1 och sista dagen, dag 13, som var extremt korta blir dagssnittet 43 km. Det kan jämföras med 52-53 km under samtliga coast to coast. Skulle jag klara en mil till? Ja, antagligen. Nu var vi ute 6-8 timmar per dag, betydligt kortare tid än i USA där löpdagarna sällan blev koratre än 8 timmar. I USA tog jag längre pauser, slumrade ibland till på restaurangerna och kunde sova i skuggan under ett trä. Bättre återhämtning med andra ord.

Att springa ensam jämfört med att vara två är en jätteskillnad, både på gott och ont. Jan och jag var väldigt samstämmiga, hade trevligt och inga konflikter uppstod. Ändå tror jag att löpningen gått ännu lättare om jag varit ensam. Jag är ensamvargen, känner mig lite jagad av att ha någon framför eller bakom mig. Springer du ensam springer du också i exakt rätt tempo, tar pauser när du verkligen behöver vila, stannar och tittar på saker som just du är intresserad av etc etc. Men det här är naturligtvis väldigt individuellt.

Återgå till gamla rutiner ja. Idag sprang jag till gymmet och körde mitt benstärkarprogram. Imorgon träffar jag sjukgymnasten. Vågar jag berätta för henne att jag sprungit 50-mil de senaste två veckorna?

Keep on running!

Skål! På Stena Lines färja till Göteborg höjde vi glasen för en lyckad 50-milatripp men också för att Jan denna dag fyllde 71 år.

Det här gick ju strålande! Planen följdes exakt och idag sprang/rullade vi in i Fredrikshamn.

Efter 13 dagar och 51 mil är vårt löparäventyr över. Jag har sprungit och min bror Jan åkt rullkskridskor, från Lybeck i Tyskland till Fredrikshanmn i Danmark. Allt har gått problemfritt. Der enda vi kan klaga på är vädret, lite väl blåsigt och kallt. Men målgången blev perfekt; i sol och medvind.

Brr! Kallt, blåsigt och regning. Färden in till Saeby blev besvärlig.

Jag är lättad över att artrosknäet klarade påfrestningen. Jag har inte haft ont och har sprungit medf full kraft cirka 4 mil om dagen. Enda problemet med löpningen har varit att det tar cirka en kilometer innan jag kan springa helt normalt. Jan, tycker jag, har gjort en enastående bedrift.Hur många 71-åringar skulle klara detta? Tilläggas kan att han inte haft några bromsar sista veckan, backarna i Danmark slet ut gummit.

Jan rullar ut från Saeby, vår sita löpdag. Den danska småstäderna är väldigt charmiga.

Chanserna till att det blir ett fjärde coast to coast har nu ökat. Defintivt beslut tas efter mitt löp i Florida i februari. Men just nu känns det realistiskt att det blir ännu ett långlöp över den amerikanska kontinenten. Och kanske hänger Jan med några veckor som följechaufför i öknarna i sydstaterna.

Keep on running!

Danmark har 5 000 vindkraftverk och hela 30 procent av elkonsumtionen kommert från vindkraften, mest i världen. Även löparen är beroende av vinden och de senaste dagarna har vi haft medvind. Bilden tagen utanför Ålborg.

Tyskland vinner landskampen över Danmark om bästa löparland. Den summeringen gör vi när det nu återstår två dagar av vårt tysk-danska löparäventyr.

Vi har kommit till Hals på Nordjylland, endast sju mil och två löpdagar kvar till målet i Fredriksshamn. Totalt kommer vi att ha sprungit/rullat cirka 51 mil under våra 13 dagar vilket gör ett snitt på 39 km per dag. Behagligt, varken för mycket eller för lite.

Bara fyra dagar var vi i Tyskland men det räckte för att övertyga oss att det är det bättre landet för att göra den här typen av äventyr. Här fick vi betydligt mer för våra pengar, Danmark är ett dyrt turistland med dyr mat och dyra hotell. Tyskland överraskade också med hög vägstandard och mycket cykelbanor. Jan, som är finsmakare på asfalt uppskattade det släta underlaget. Danmark blev en liten besvikelse, det var inte fullt så mycket cykelbanor som vi väntat, dock bättre än i Sverige.

Tyskland ger intrycket av högre välstånd, ordning och reda. Märkligt nog var det i Tyskland vi hade lättast att göra oss förstådda. Det är egentligen sorgligt att danskarna (och även svenskarna) inte förstår varandra utan tvingas tala engelska. Nog borde man i alla fall på hotellen kunna lite svenska, kan man tycka.

Danmark är gemytligare. Särskilt de danska kroarna gillade vi, bra mat och boende i lugna vackra miljöer. Det ska finnas 254 vägkroer i Danmark och de två vi bodde på får högsta poäng.

Är man i Danmark måste man naturligtvis pröva Pölsemannen med sina röda korvar. Jan lät sig väl smaka i Hals. Fast man undrar hur det är med hygienen, Pölsemannen tog korven med händerna.

Keep on running!

Vi fryser, vi är trötta och vi äter lite på kanterna av den absolut sämsta pizza vi någonsin smakat. När vi någon minut senare rest oss från bordet och rullat iväg är katastrofen ett faktum- fast det blev vi varse först 20 km senare.

Det lilla samhället Harlev på Jylland kommer vi inte att glömma. Vårt lunchstopp på Harlev Pizza kunde ha stoppat hela äventyret.

Det skulle finnas ett par restauranger i Harlev men alla var stängda utom just Harlev  Pizza. Att kalla detta näringsställe för en restaurang är dock en överdrift, det var mer en skrubb och sittplatser fanns naturligtvis inte. Vi tvekade med beställningen och när pizzorna väl kom fruktade vi matfögiftning. Skinkan var någon mald äcklig sörja.

Den glade bagaren från Turkiet frågade på knagglig danska hur det smakade. Då hade vi knappt ätit något och Jan som just tryckte i sig en massa chips ursäktade sig med att han var mätt. Dessbättre slapp vi matförgiftningen men vid det hastiga uppbrottet råkade jag glömma min kamera på stolen. Fast det upptäckte jag först vid framkomsten till motellet, 20 km längre bort.

Vad göra? Att springa tillbaka var naturligtvis otänkbart. Hyrbil, taxi, buss med mera visade sig heller inte fungera. Jag lyckades dock på telefon få kontakt med bagaren som skulle hålla öppet till klockan 23. Motellet förbarmade sig över mig och åkte iväg för att hämta kameran. Då hade bagaren stängt för tidigt!

Eftersom vi har ett tajt tidsprogram var vi tvungna att fortsätta löpningen dagen därpå. Att förlora en kamera är kanske inte hela världen men det kändes ändå väldigt trist. Då gjorde motellet en hjälteinsats och åkte igen ut till bagaren, hämtade kameran och körde sedan ifatt oss. Allt är nu frid och fröjd, jag har min kamera och bloggen ska inte behöva vara bildlös.

Dagens hjälte. 19-årige Kasper Kruse, som jobbar på Shellmacken och motellet i Hadeslev, räddade min kamera. Han fick köra 18 mil och självklart fick han betalt.

Gårdagens löpning blev 37 km och dagens 48. Snart väntar middag på Faergekroen i Hadsund där vi tagi in. Jag misstänker att vi kommer att serveras något läckrare än vad vi fick på Harlev Pizza.

Keep on running!

Ejer Bavnehöj brukar räknas som Danmarks högsta berg. Jan ger sig i kast med backarna och mjölksyran sprutar i vaderna.

Glöm att Danmark är platt. Idag gav vi oss i kast med Danmarks svar på Mount Everest- Ejer Bavnehöj. Vi vann över berget och de andra topparna i området.

Nej, det är inte Himmelbjerget som är Danmarks högsta berg men det mest kända. I skolan lärde vi oss att högst är Ejer Bavnehöj. Fast det där är inte riktigt sant, det beror lite på hur man räknar.

Idag sprang vi till Skanderborg, 51 km vilket blev vår längssta dagsetapp på touren. Kommunen har tre toppar som alla kämpar om att vara högst i Danmark men skillnanden är hårfin, några ynka centimetrar skiljer Bavnehöj från konkurrenterna Yding Skovhöj och Möllehöj. Den senare toppen har den "högsta naturliga jordpunkten" (170,86 meter). De andra har gravar och annat av mänsklig hand tillverkat på sina toppar varför de då blir något lägre.

Nåväl, backarna kändes men var inte omöjliga. Idag var både Jan och jag starka och vi fick extra kraft av medvinden. De jobbigaste backarna fanns faktiskt inte  i Skanderborg utan i  fjordstäder som Vejle, Kolding och Horsens. Först möts du av enorma nerförsbackar och när du passerat stan lika branta uppförsbackar (där tvingas Jan ta av sig rullskridskorna och i nerförsbackarna blir det till att hålla i vagnen).

Dagens löpning är över. Vi tar tåget från Skanderborg tillbaka till hotellet i Horsens, min första "Steve" med tåg.

Antag att du kommer till en stad och hotellen är fullbelagda på grund av att det pågår en stor musikfestival. Det är ett par mil till nästa stad men du orkar inte springa dit. Vad göra?

Precis den situationen hamnade vi idag. I Skanderborg var de två hotellen fullbelagda, den stora årliga handikappfestivalen pågick där. Då tog vi tåget till Horsens, som vi passerat några timmar tidigare och där fanns det lediga rum. Det var Jan som kom på idén, han är fena på logistik.

Keep on running!

Jan tycktes trivas bland pensionärerna i byn Almind. Han fick låna en klubba och ett klot och var glad som ett barn.

Varje tisdag klockan14 samlas pensionärerna i den danska lilla orten Almind för att spela krockgolf. Självklart var vi med!

Inte en människa på gatorna, den enda restaurangen var stängd men det fanns en matbutik. Vi köpte lite lunchmat, smög in i en trädgård och slog oss ner på en uteplats vid ett hus som verkade tillhöra kommunen. Vi fick inte sitta ifred särskilt länge, den ene pensionären efter den andra kom in i trädgården och alla bar på en klubba och ett klot. Här skulle spelas krockgolf, en "sport" vi knappt hört talas om.

Vi skämdes lite för våra ölburkar men danskarna verkade inte tycka det var konstigt att två vilt främmande svenskar satt i deras trädgård och drack öl. Stämningen var god runt bordet och snart drog spelet igång på den nyklippta gräsmattan. Jag pratade lite med pensionärerna men upptäckte att de inte förstod svenska. Jag har märkt det vid andra möten med vanliga danskar. Känns fel att prata engelska och nog är det märkligt, jag förstår det mesta av vad dom säger  men de förtår inte mig.

Löpningen går fortsatt bra. Men det är nu ganska tuffa yttre förhållanden- kallt och backigt. Ja, det är så backigt att Jan slitit ut bromsklotsen på sina rullskridskor. Vi har jagat reservdelar men inte hittat några. Lite äventyrligt eftersom backarna fortsätter.

Gummit är helt borta och bromsen fungerar nu dåligt. Jan tvingas hålla i kärran i de branta nerförsbackarna.

 Dagens etapp till Vejle blev 39 km.

Keep on running!

Här gick gränsen mot Preussen men 1920 införlivads området med Danmark. Vi högtidlighöll 93-årsdagen med en liten flaggceremoni vid minesstenen.

Sommaren 1920 red danske kungen Christian X in på en vit häst över gränsen till Sönderjylland och möttes av jublande folkmassor. Stora landområden blev nu danska. När vi rider in över samma gräns med vår baby jogger jublar ingen.

Vi rör oss i historiska gränstrakter. Danska historien är spännande. Tänk, det område där vi nu befinner oss i, drygt tio mil norr om gränsen till Tyskland, tillhörde före 1920 inte Danmark utan Preussen. Först i en folkomröstning 1920 blev norra Slesvig danskt.

Historien formligen sitter i väggarna på det hotell, Den Gamle Gränsekro med anor från 1600-talet, vi tagit in på . Fotografier på väggarna minner om återföreningsdagen den 10 februari 1920 då danske kungen red in under en portal bara ett stenkast från krogen. En minnessten är uppsatt på platsen och eftersom jag hittade en dansk flagga på vägen gjorde vi en egen liten privat ceremoni.

Förbipasserande bilister undrade säkert vad det var för galningar vid stenen. Men när man som vi är ute på vägarna större delen av dagen är det lätt att få solsting. Fast det där med att ingen jublade är inte riktigt sant. Personalen på Gränsekro var mycket imponerad över vårt tysk-danska fälttåg.

Vi bor på Den Gamle Gränsekro. Fönstren på övervåningen tillhör våra rum.

Dagens ritt blev 40 km. Imorgon rider vi vidare till Kolding och Vejle. Där ska Jan förnya utrustningen till sin springare, förlåt jag menade till sina rullskridskor. Backarna har gjort sitt och bomsklossen är utsliten. Själva känner vi oss dock inte så slitna.

Keep on running!

Gränspassagen skedde vid Kruså. På danska sidan lockade man med porr och tyskarna med billigt turkiskt vin. Vi avstod från dessa nationella specialiteter.

Idag passerade vi gränsen till Danmark. Dejligt men ett dyrt land.

Det känns nästan som vi vore hemma. Plötsligt förstår vi vad folk säger och vad som står på olika skyltar. Själv har jag inga större problem med danskan efter att för många år sedan ha studerat här. Danska språket tycker jag dessutom är riktigt vackert. Men oj vad allt är dyrt! Drygt 1 000 danska kronor kostade rummet t ex på Best Western i Aabenraa, en liten charmig stad på Sönderjylland där vi nu befinner oss. Eftersom vi har var sitt rum kommer hotellnotan att bli rätt saftig. Varför är Danmark så mycket dyrare än Tyskland? kan man undra.

Jan intar Aabenraa. Staden har 16 000 invånare och har länge tillhört Tyskland men är sedan 1920 en dansk stad trots att 55 procent av invånarna vid en folkomröstning samma år ville tillhöra Tyskland.

På våra fem dagar har vi hittills sprungit/rullat cirka 20 mil. 40 km om dagen med andra ord vilket kan jämföras med de 52- 53 km jag snittade på under mina coast to coast. Jag är för dåligt tränad för att klara 5-6-milarer, vi har lagt oss på en lagom nivå, tycker jag. Löpningen går dock bra och idag var första gången jag under några kortare perioder kunde hålla ett något högre tempo (12km/tim eller femminuterstempo). Det normala är annars 9-10 km/tim, alltså knappt 6-minuterstempo.

Keep on running!