Jan rullar på kärran på linfärjan vid Missunder, en vik av Östersjön som skär djupt in i Schleswig-Holstein.

Vi har prövat tyskarnas nya sportdryck. Den var stark, energirik och glasklar till färgen. Vi avråder på det bestämdaste från stora intag.

Efter drygt tre mils löpning bromsar vi in kärran vid en vägkrog i byn Havetoft. Vi är trötta och hungriga efter att ha kämpat i backarna och motvinden. Egentligen är krogen stängd men där inne pågär någon privat fest för ett större sällskap. Efter lite övertalning på knackig tyska lyckas jag få serveringspersonalen att förbarma sig över Die dumme Schweden och servera oss ett skrovmål.

Det är när notan ska betalas som "sportdrycken" serveras. Två små glas med texten Aalborg Akvavit sätts fram och den glasklara vätskan hälls upp. Jo, en sup till lunchen! Vi blir helt paffa, tömmer glasen och det bränner till i våra halsar. Effekten är omedelbar-Jan blir generösare än vanligt med dricksen. Resan in till Flensburg blir extra besvärlig, nu fick vi inte bara kämpa med vinden och backarna utan också med spriten.

I en sportaffär i Flensburg fann Jan skydd för rolerbladåkaren. Nu kan han och alla vi andra andas ut.

Dagens etapp till Flensburg blev lika lång som gårdagens, 49 km, men mycket jobbigare. Vi hörs imorgon från Danmark! Vi lovar, det blir inga mer test av sportdryck.

Keep on running!

Vi föll inte för frestelsen och tog Stena Germanica från Kiel till Götebiorg.  Vi väntar tills äventyret är över och då blir det Stena från Fredrikshamn..

För ett par månader sedan kunde jag knappt gå, än mindre springa. Artros har stoppat många äldre löpare. Men just nu springer jag tämligen obehindrat, dessutom riktigt långa distanser.

Jag är själv lite förvånad att dagens etapp på 49 km gick så lätt. Senast det blev en så långt var på senaste coast to coasten, alltså för ett år sedan. Det har lossnat, jag har inte ont och  stelheten i början av löpningen är på väg att släppa.

 När jag fick diagnosen artros i vänster knä gav löpardoktorn Carter Farell mig inget större hopp. Men en del löpare kommer tillbaka, berättade han. Måtte jag tillhöra den lilla skaran! Tyvärr blir jag dock aldrig kvitt artrosen och jag tvivlar på att vänster ben blir lika starkt som det friska högra.

Just nu befinner vi oss mitt ute på bondvischan i en liten by med det svenskklingande namnet Gammelby, fyra mil väster om Kiel. Området har en gång varit danskt. Vi frågade en äldre tysk man hur namnet uttalas och han sa det med dansk brytning.

Tyskland överraskar positivt, tycker jag. Förutom alla cykelbanor gläds vi över att det mesta är lite billigare, inte minst maten och hotellen som håller hög klass. Större biffstekar än dagens har jag nog inte ätit.

Kielkanalen.

Vi kan också glädja oss åt att vi sluppit backar och tät trafik. Värsta pärsen hittills var passeringen av Kielkanalen, uppfarten var mycket brant och Jan kunde knappt ta sig över på sina rolerblades. Backar gillar han inte och inte heller grusvägar, vi fick en sådan kortare passage idag på grund av ett vägarbete och han stöp i backen igen. Nu gick det bra men trots att vi inte hittade några knäskydd i Kiel (hjälm och handledsskydd har han dock). På slalomskidor är han säkerheten själv, kanske Sveriges bäste åkare för sin ålder, men på rolerblades är han "Bambi på is".

Solstolen var låst så tyvärr kunde jag inte testa denna för mig okända tyska specialitet.

Vädret är på vår sida, soligt och inte allt för varmt. Idag passerade vi badorten Eckenförde och det kryllade av solbadare, flera satt  i de typiska tyska solstolarna. Officiellt öppnar badsäsongen denna helg.

Dagens enda missöde var en besvärligare punktering på framhjulet. Ny slang fick sättas i men även själva däcket är dåligt och får bytas ut vid hemkomsten.

Imorgon Flensburg och på söndag är vi i Danmark. Det här går ju strålande!

Keep on running!

Jan snubblade till på sina rolerblades.  Men eftersom apoteken även här ligger tätt fick han snabbt stopp på blodflödet.

Vi är sårbara. En dator som går sönder och någon som ramlar omkull- vips uppstår problem. Vi råkade ut för bägge sakerna idag men fick ändå en underbar dag.

Nu var kanske inte vurpan så farlig. Men idag ska jag försöka förmå min bror att köpa ett par knäskydd. Kanske hittar vi en butik i Kiel som säljer sådana. De skulle kännas lite lugnare. Själv rullar jag fram betydligt säkrare-springer du med en vagn är det omöjligt att ramla.

Det är jag som skjuter baby joggern och den är ganska tung eftersom det är packning för två. Jag vill helst inte släppa vagnen ifrån mig, jag har blivit så van vid att springa med den så jag skulle känna mig naken utan.

Vi har hittills kunnat rulla fram på cykelbanor större delen av vår vistelsei Tyskland. Det är inte bara i tätorterna cykelbanorna finns utan även ute på landsbygden. Och sämre lär det inte bli när vi når Danmark.

Egentligen är Jan och jag inte så samspelta. Jag menar, han är mycket snabbare på sina rolerblades än jag med  joggingskor och kärra. Så han brukar åka i förväg några kilometrar och vänta in mig. Det fungerar utmärkt och eftersom vädret har varit på vår sida har han inte haft något emot att sitta och vänta.

Själv bryr jag mig inte om i vilket skick asfalten är. Men lever du tätt in på en man på åtta hjul får du höra långa utlägningar omolika sorters asfalt. Hittills har den varit bra så Jan är nöjd.

-Jag skulle bjuda ner våra kommunalråd i Gävle  så de fick studera hur cykelbanorna hemma borde se ut, tyckte han idag.

Solen skiner och löpningen går bra men det blev ändå kalla kårar idag. Plötsligt ville inte min dator starta. Men efter flera timmars surrande lyckades den bota sig själv och gick igång. Därav detta sena blogginlägg. Själv fick jag vibbar från coast to coast 2010, då brakade också datorn ihop. Det blev min värsta kris under ensamlöpningarna i USA. Nu hade det inte gjort så mycket, behovet av datorn är inte lika stort, Jan har dessutom en och vi är nära Sverige.

Totalt rullade/sprang vi idag 42 km. Det blir lite längre på fredag.

Keep on running!

Stadsporten i Lybeck. Observera Jans nya tjusiga hjälm (den gamla blev ju stulen).

Äventyret har rullat igång. Jan och jag fick en perfekt start. Sol, medvind, pigga ben och cykelbanor, vad mer kan man begära?

Om tolv dagar når vi målet i Fredrikshamn. Då har vi sprungit respektive rullat (Jan är på rolerblades) upp till Fredrikshamn i Danmark, totalt cirka 50 mil.  Som ni hör ä r distanserna ganska beskedliga, fyra mil om dagen.

Det här blir lite en test om det blir ett ett nytt coast to coast för mig. Håller knät är saken klar, då gör jag ett fjärde USA-löp.

Keep on running!

Vid Skullton Rock Passpå 1 500 meters höjd i Utah och sex mil från gränsen till Nevada tvingades Steve Knowlton ge upp sitt världsrekordförsök.

Steve Knowlton har brutit. Efter 15 dagar och svåra plågor den senaste veckan är världsrekordförsöket över.

Den 47-årige amerikanen Steve Knowlton tvingades på lördagskvällen ge upp försöket att  bli världens snabbaste man att till fots korsa den amerikanska kontinenten. För att slå rekordet hade han behövt avverka sträckan på 45 dagar vilket skulle motsvara i snitt 70 miles (112 km) per dag.

På sin blogg rapporterar han att kroppen inte längre tar upp näring och att fötterna inte längre bär honom. Några dagar tidigare hade han besökt läkare efter att ha drabbats av svår vätskebrist. Ett dödsfall inom släkten har också sänkt hans mentala status.

Han höll ändå ut förvånsvärt länge. Han har sprungit drygt 100 mil och snittat på lite över sju mil om dagen, en imponerande insats med tanke på att det varit mycket bergigit, öken och i stort sett ingen civilisation. Värmen har gjort att han tvingats springa nattetid och vända på dygnet. Han har visserligen haft en stor husbil som följt honom men supporten har trots det inte varit allt för imponerande. Det hela var egentligen från början dömt att misslyckas men en stark gudstro och att han sprang för en god sak (stöd för människor med autism) gjorde att han trodde att det kanske ändå skulle gå vägen. Steve är inte den förste som helt knäckt tvingats ge upp

Steves beslut var det enda rätta. Att fortsätta vore rent livsfarligt. Han släpade dessutom efter väldigt mycket och det var utsiktslöst att hinna ikapp.

Samma dag som Steve bröt tvingades en annan löparprofil kasta in handduken. Det var Petra Månström, som i SvD bloggar om löpning, storgråtande avbröt Stockholm Marathon efter 13 km . Hon drabbades av  stickningar i bröstet och skenande puls. På bloggen http://blog.svd.se/maratonbloggen/2013/06/01/life-is-a-bitch/  skriver hon att hon nu vänder maran ryggen och väljer kortare distanser. Det här behöver inte vara något farligt men båda gör klokt i att nu genomgå en läkarundersökning.

Keep on running!

Nils (löparen i svart) gjorde sin bästa Stockholmsmara, 4.41. Bilden från Vasaparken på första varvet.

Eriks nya personrekord blev 3.51.55, en putsning med elva minuter.

Stolt far. Idag sprang mina två äldsta barn Stockholm Marathon på nya rekordtider.

Jag har aldrig uppmanat barnen att springa. Ändå har tre av mina fem barn prövat maratondistansen. Kanske har jag ändå haft en viss påverkan?

Annars var det veteranlöparna som utmärkte sig idag med anmärkningsvärt bra prestationer. 68-åriga Monica Lorentzon, Gagnefs IF, gjorde fantastiska 3.38 och 41-årige Kristoffer Österlund, IFK Umeå, sprang på 2.28. Han ledde för övrigt i början loppet. Solvikingarnas Jaana Jobe (57) var som vanligt stark och sprang på 3.17. Min svåraste konkurrent i M65, Stig Åsberg från IFK Nyland, sprang in på 3.15. Där har jag något att bita i i år!

Keep on running!

Vid Forsbacka bruk vände vi. Det gamla järnverket har anor från 1500-talet och 1929 övertog Fagersta AB bruket men  i slutet på 1980-talet las all produktion ner. Det Nya verket ägs av Ovakao AB och har ett 70-tal anställda.

Vi är nu väl förberedda inför nästa veckas Tyskland-Danmark-äventyr. Dagens genrep avlöpte bra frånsett ett missöde.

På onsdag bär det av. Under 13 dagar ska jag springa cirka 50 mil och min bror Jan rulla samma sträcka, från Lübeck till Fredrikshamn.Efter dagens gemensamma långpass blev vi stärkta i tron- det här ska vi klara!.

Genrerepet blev för mig åretrs längsta löp, exakt 40 km. På vackra småvägar sprang/rullade vi från Gävle till Forsbacka, åt kalvfärsbiffar, bruna bönor och stekt fläsk på Forsbacka Wärdshus och vände sedan tillbaka till Gävle. Våren var lite sen, vi var ju i Norrland, så syrenerna höll precis på att slå ut.

Forsbacka Wärdshus är både restaurang och hotell och har öppet året runt. Värdshuset har anor från 1700-talet och drevs fram till 1950-talet av bruket, idag  av krögarparet Kerstin och Bengt Palmborg.

Värdshuset har nog sett sina bästa dagar, det var lite sjangserat men intilliggande bruksmiljö var fantastisk. Vi tittade också på den gamla kägelbanan i skogen där järnverkets högre tjänstemän redan 1850 rullade sina klot (ungefär som dagens bowling) och drack sin isade punsch. Det doftade liljekonvalj i skogen men myggen var ettriga.

Allt gick enligt plan. Visst var vi trötta efter avslutat dagsverke men ingen av oss hade ont. Missödet då? Ja, det var att Jan på Mc Donalds utseservering i Valbo köpcentrum  glömde hjälmen. 

-Den plockar vi upp på hemvägen, tyckte han.

Men det gjorde vi inte alls. Hjälmen var borta, någon hade stulit den!

Här rutten: http://goo.gl/maps/qIOTp

Keep on running!

På onsdagskvällen nås jag av  nyheten att Steve Knowlton förts till läkare. Han har drabbats av svår uttorkning.

Läkaren i Eureka, Nevada, lyckades dock inte hålla kvar patienten. Steve är fast besluten att fortsätta sitt försök att slå "världsrekordet" i hastighetslöpning över den amerikanska kontinenten.

Steve tar nu en oerhört stor risk. Svår uttorkning i kombination med brist på elektrolyter är ett livsfarligt tillstånd och inget som botas vid ett snabbt läkarbesök. Han lider sedan tidigare av Chroons sjukdom (tarmsjukdom) som nu gjort sig påmind igen. Dessutom har hans benmuskler svullnat upp och han har också problem med skavsår på fötterna och kraschade naglar.

Jag hade från början starka tvivel om att han skulle lyckas. Projektet var vansinnigt från början till slut. Steve är 48 år, i och för sig en duktig motionär, men det krävs mycket mera för att kunna springa i snitt  11 mil (!) under 45 dagar i följd. Steve har varit ute 11 dagar och han ligger långt efter. Eftersläpningen är 32 kilometer per dag, omöjligt att ta igen.

Hela historien är bara sorglig. När Steve får frågan varför han gör detta försök svarar han:

-Why not?

Vad lär man sig av detta? Jo, att det inte är så dumt att lyssna på sin kropp. Farligt med fanatism och tron på att gud skall hjälpa i alla sammanhang.

Normalt slutar jag alla inlägg med "keep on running". Nu får det bli:

Stop running!