Runners World maj 2013.

Hon vågade berätta det som få skulle tala öppet om. Respekt för fyrbarnsmamman och den pånyttfödda löparen Helene Vivenius.

Tänk vad lite man vet om sina Facebookvänner. Helen Vivenius i Vallentuna är en trogen läsare av bloggen. Alltid lika glad och positiv och snabb att lämna en uppmuntrande kommentar.

Jag känner inte Helene, har bara träffat henne som flyktigast när jag besökt Vallentuna. Hennes minst sagt kaotiska liv kommer som en överraskning. I senaste numret av Runners World berättar hon frimodigt om sina ätstörningar i unga år, om hur det var att leva med en alkoholiserad man som slog henne och om sitt eget alkohol- och narkotikamissbruk.

Som 17-åring sprang hon halvmaran på 1.25, milen på 38.56 och sprang för det svenska landslaget med Tuulikki Räisänen. När senare allt vändes upp och ner blev löpningen, barnen och arbetet som undersköterska på Daneryds sjukhus räddningen. En solksenshistoria.

Keep on running!

Jag har den senaste tiden legat lågt om mitt eventuella tillfrisknande från artrosen. Det är lätt att ropa faran över vid minsta förbättring. Har blivit lite bränd. Men nu . . .

Ingen borde känna kroppen bättre än jag själv. Ändå har jag gjort flera missbedömningar och trott att jag snart är bra. Och kanske är jag det?

Att rehabträningen skulle ta så här lång tid (hittills cirka ett halvår) kunde jag inte ana. Jag har varit en "duktig patient"- gjort allt som föreslagits och lite därtill. Skidåkningen har varit närmast fanatisk. Under de senaste tre veckorna har jag haft 14 skiddagar och det har till och med blivit fler skid- än löpkilometrar.

Jag har också varit en ganska flitig besökare på gym (2-3 gånger i veckan). Att springa på löpband har varit skönt, belastningen känns inte lika hård som på asfalt. Crosstrainer, roddmaskin, benpress, cykel och andra redskap som ska bygga upp muskler i lår och runt knä känns okej men jag tror inte  gym blir min grej. Sedan gör jag en del övningar hemma, ganska trist men nödvändigt.

Jag har alltid haft inställningen att är man skadad så är man. Att då krypa på väggarna känns meningslöst. Tiden brukar läka det mesta. Men nu har jag faktiskt börjat bli lite rastlös. Jag vill springa mer än de 5-8 mil i veckan som varit facit den senaste tiden. Samtidigt säger förnuftet nej. Här gäller det att skynda långsamt. Ju starkare benmuskler desto längre distanser, hävdar expertisen.

Kanske är rastlösheten en positiv signal? Samma med dagens utlåtande från sjukgymnasten. Hon såg direkt att det "sjuka" vänsterbenet blivit mera muskelöst. Att det också blivit mycket starkare kunde enkelt konstateras vid bensträckmaskinen.

-Det har skett en stor förbättrinng  bara under de senaste tre veckorna. Och jämfört med när du kom hit första gången är det en enorm förbättring. Skidåkningen har varit väldigt bra för dig.

Hon "tillät" mig till och med att ställa upp i Vallentunas klubbmästerskap i terränglöpning om två veckor. Och att springa någon halv- eller helmara till sommaren/hösten bedömde hon som högst realistiskt.

Jodå, löpningen går faktiskt bättre. Jag haltar visserligen lite i början men sedan blir löpsteget nästan normalt. Jag trippar inte längre på framfoten, sätter ner hälen utan att tänka på det och har också fått upp farten. Ingen värk, ingen medicin . Så nog finns det positiva tecken. Men jag är absolut inte helt återställd.

Keep on running!

Upptåget krävde biljett för min "cykel".          Små sjöar i skidspåret.

-Du får betala 45 kronor för cykeln, sa konduktören och pekade på min baby jogger.
-Men det är ingen cykel, det är en barnvagn och sådana åker gratis, svarade jag.

Idag uppstod en liten kontrovers på Upptåget. För andra dagen i följd reste jag till Skyttorp för att åka skidor och hade med mig kärran på tåget. Tidigare har inte krävts betalning.

På tåget finns en särskild plats för cyklar och barnvagnar och på väggen ovanför sitter ett anslag om avgift för cykel och att det inte är tillåtet att resa med cykel i rusningstrafik. Om barnvagnar står inget, däremot står det på hemsidan att barnvagnar reser gratis. Eftersom min baby jogger är en barnvagn, visserligen utan barn, borde jag inte betala. Eller?

Konduktören upprepade att jag skulle lösa cykelbiljett. Och så la hon till att "cykelkärror" också krävde biljett. Uppenbarligen var hon lite osäker på vad det var för något jag reste med. Hon hade med sig en kollega, troligen någon som skulle skolas in, varför jag räknade med att snart bli avkastad. Dessutom var det rusningstid. Men icke, hon gick bara sin väg.

Men kanske hade hon rätt? Jag var med om en liknande situation häromåret när jag sprang till Mölle, då krävde DSB betalt för kärran. Den gången hade man antagligen  rätt t, det finstilta var dock väldigt oklart.

De pengar jag eventuellt snuvat Upptåget på har nu skänkts till skidsektionen i Skyttorps IF. Hellre ett bidrag dit än till Upptåget även om jag gillar  all "spårbunden trafik".

Spår, ja. Idag var dom inte lika fina som igår men 15 km blev det ändå. Värme och regn hade gjort sitt men konstigt nog gick det ännu snabbare idag, glidet var fantastiskt. På några ställen små partier av barmark, på andra vattenpölar. Tyvärr är det nog slutåkt i år i Skyttorp, i allal fall för oss utan vattenskidor.

Keep on running!

Snö, sol, skidspår. Så stärks själen. Skyttorps skidsektions stuga skymtar snett söder.

Trodde du att snön försvunnit? Inte, jag fann den i Skyttorp. Och vilka spår sen!

Eftersom jag snöat in (sic!) på skidor sörjer jag att säsongen nu är över i Stockholm. Men det räckte att åka 26 km nordost Uppsala för att hitta toppenspår.

I morse tog jag pendeln från Karlberg till Uppsala för vidare färd med Upptåget till Skyttorp. På skidspar.se hade jag kvällen innan läst att spåren där skule vara bra (fem skidåkare av fem möjliga). Kunde det vara möjligt?

Jo, det var sant. Den första jag möter i spåren är Björn Alm från Skyttorps IF:s skidsektion med kompanjon på spårskoter. Herregud, jag får åka nyspårat idag! 

Av med mössa, av med tröja- här ska åkas! Det går som på räls, klockan är runt 10, snön har ännu inte hunnit bli "sorbé" och glidet är hyggligt. Efter en kilomter svänger jag höger in i en liten talldunge. Aj, aj, massor av barr och blött men kort efter öppnar sig himmelriket: en 2,1 km lång raksträcka genom en bred gata i ung tallskog, inte ett barr så långt ögat når.

Bilden är tagen 13 april klockan 10.30. Otroligt att det går att åka skidor vid den här tiden på året. Jag fick ha spåren för mig själv, mötte bara tre andra åkare här.

Jag tuggar kilometer efter kilometer. Eftersom terrängen inte är särskilt kuperad blir jag inte vidare trött men återvänder efter någon timma till startpunkten för kaffe och mackor. Jag sätter mig på en stubbe, himlen är klarblå och ovanför flyger ett sträck sångsvanar mot norr. "K o a n g, k o å h, k o o h" låter det. Svagt hörs bruset från landsvägen nedanför och jag bestämmer mig för att ta några rundor till. Glidet har blivit allt sämre, värmen har stigit och ryggsäcken gör att jag svettas. På hemvägen blir det elljusspåret, backigt och sämre men fullt åkbart. Jag är nära att stupa i brantaste backen.

Hur länge till kommer det gå att åka här? Veckan ut, tror Björn Alm, som nu fått på sig skidorna och åker 5 km i "sina" spår. Själv får jag ihop totalt 26 km, årshögsta. Till detta ska också läggas 6 km löpning från tåget till skidspåren och tillbaka. Hit återvänder jag troligen imorgon måndag trots att det ska regna. Det gäller att passa på. Snart är det nog Sälen som gäller om skidintresset håller i sig!

En perfekt kombination; tåg och joggingvagn.

Keep on running!

Edinburgh under mina fötter. Jag springer i Holyrood Park på sköna mjuka grässtigar,väldigt kuperat, vilt och vackert.

Släpp ner mig var som helst på jorden och jag ska springa där. Just nu är jag i Skottland.

I fjärran ser  jag snöklädda berg men här i Edinburgh är klimatet milt. Fast under mitt tvådagarsbesök i  huvudstaden är det kyligt men det hindrar inte att de flesta joggare jag möter är barbenta. Engelsmännen är ett härdat folk. Löparna verkar väldigt duktiga och i Holyrood Park, ett stenkast från det brusande livet längs Princes Street, möter jag många löpare. Trail running börjar bli populärt i Sverige, här har det alltid varit en naturlig del i joggarens tillvaro.

Se upp! Här gäller vänstertrafik.  Nästa sommar blir det spårvagn i Edinburgh.

Keep on running! 

Jörgen "Fjäderlätt" Johansson är en van vandrare och expert på lätt utrustning. Mer än 6 kilo exklusive mat ska inte packningen behöva väga, tycker han.

Coast to coast behöver inte betyda USA. Inte heller löpning. Det kan vara något så "enkelt" som att vandra kors över Sverige.

Den 5 maj klockan 8 på morgonen utgår från Kalmar slott en patrull på något tiotal personer som ska vandra 35-40 mil tvärs över landet med målgång cirka två veckor senare på Varbergs fästning. Det är ingen tävling, kostar inget och man kan hoppa på var som helst. Blir du sugen? Här kan du läsa mera om detta opretentiösa arrangemang:

www.coast2coastsweden.com .

Ikväll var jag och lyssnade på en av ledarna, Jörgen Johansson, när han i en friluftsbutik i Stockholm berättade om det stundande äventyret. Själv fick jag en del tips om lämplig utrustning jag kan ha med mig på mitt nästa coast to coast 2014 (över USA). Det vimlar av bra lättviktsgrejer nu för tiden. Och visst blev jag också sugen på att någon gång göra ett coast to coast på hemmaplan. Men då ska det vara löpning.

Keep on running!

Inget aprilskämt. Bilden tagen på morgonen den 8 april på elljusslingan i Ågesta. Perfekta spår- otroligt!

I Ågesta finns snön kvar när den försvunnit på alla andra ställen i Stockholm. Hur kan den kan ligga så länge här?

Jag blev nästan lyrisk när jag idag sprang ut till Ågesta med skidorna på kärran; mestadels perfekta skidspår! Hur kan det vara möjligt? Vad jag förstår finns det inte en flinga konstsnö här. Ågesta måste vara ett köldhål av guds nåde. Bra preparering med pistmaskiner som drar in snö i spåren kan vara en annan förklaring.

Troligen går det att åka flera dagar till i Ågesta. På laktare.com och skidspar.se kan du läsa om spårens skick och vad som är på gång. Det glunkades om att spårpreparerarna skulle få blomma och skumpa  av skidåkarna ikväll.

Det blev tre varv i 6-km slingan, Stockholms längsta elljusspår. Det var rätt kyligt så det var skönt att efteråt komma in i "Torpet" intill och värma sig och äta medhavd apelsin. Efterår fortsatte jag med kärran till Huddinge C för lunch på McDonalds och pendeln hem, totalt 13 km löpning. Jag älskar det fria pensionärslivet!

Torpet i Ågesta friluftsområde står öppet för alla.

Keep on running!

Fem skiddagar blev det den här veckan. Men snart är det slutåkt i Stockholm fast i Granåsen i Bålsta gick det fortfarande att åka på söndagen och troligen några dagar till.

Jag besöker aldrig några barer. Kan det vara därför jag är en så dålig skidåkare?

-Du ska åka som om du sätter dig på en barstol, tipsar Leif Svanberg och menar att jag ska niga och inte stå upp som en stel pinne när jag stakåker.

Leif är aktiv inom Bålsta Skidklubb och är den som håller igång spåren uppe i Granåsen. Han är alltid där och åker när jag gör mina gästspel. Leif är lite äldre än jag men få klår honom. Han formligen flyger fram i spåren. Tänk om man kunde åka så där. Hur gör karln?

Jag ber om lite tips och får då rådet om barstolen. Han visar också hur man ska glida fram på skidorna, jag sätter i stavarna för ofta när jag diagonalar.

-Det är bara och åk. säger han och låter som Ingemar Stenmark. Och du ska åka så mycket du kan. Försök också härma dom som du tycker åker bra.

Jag har försökt praktisera Leifs tips och nog tycker jag att det går lite bättre nu. Första 20 minuterna brukar gå någorlunda men sen orkar jag inte mycket mera, jag är alldeles för vek i armarna. Som skamgräns brukar jag ha en mils åkning, som mest kan det bli drygt två mil. Ju mer jag åker desto mer inser jag att skidor faktiskt är en ganska nobel sport, det är så mycket som måste klaffa. Löpning känns mycket enklare.

Som spårdragare är Leif en populär person. Här är det Camilla som visar sin uppskattning.

Vilken vecka! Fem skiddagar (skulle ha kunnat bli sex om jag inte glömt pjäxorna hemma en dag) och sju löpdagar, totalt 7 mil på skidor och 8 mil löpning. En av de roligaste veckorna jag haft på länge. Det blev kanske lite väl mycket löpning men det känns bra. Imorgon bär det av till Ågesta och som vanligt springer jag från pendeltågsstationen till skidspåren. Snart är det kanske Dalarna eller inre Gästrikland som väntar. För det känns vemodigt om det skulle vara slutåkt, nu när jag lärt mig hänga i baren!

Keep on running!