Ågesta golfbana fredag 5 april klockan 10.48. Det går fortfarande att åka skidor här men snart är det slut. Inne i skogen på 6 km-slingan är däremot spåren perfekta och lär hålla flera dagar till. Ut och åk, gott folk! Dagens facit: 14 km skidor, 12 km löpning.

Keep on running!

Idag var jag ute på Icas huvudkontor i Solna och höll föredrag om mina kust- till kustlöp i USA. Har en vanlig joggare något att lära och vad är  "nyttan" med löpning förutom hälsoaspekten? var några frågeställningar.

Det hör inte till vanligheterna att jag är ute och sprider löparevangeliet. Men får jag förfrågningar brukar jag ställa upp, lite smickrande att en 65-årig gubbe ännu inte är passé.

Ja, jag tror faktiskt att löpning är bra på alla sätt och vis, inte minst rent mentalt. Du behöver inte vara så extrem som jag, även den vanlige motionären har mycket att vinna. Den största "nytta" jag haft av mina coast to coast är kanske att jag fått ett inre lugn även om jag aldrig varit någon särskilt orolig person. Jag har mött tusentals människor längs de amerikanska landsvägarna och lärt mig att lita på folk och insett att alla är hyggliga om man möter dem med respekt. Jag har också lärt mig att alla problem brukar lösa sig till sist även om de för stunden kan tyckas oövervinneliga. Detta hoppas jag också andra ska få uppleva.

Keep on running!

Skidspåren på Översjön i Järfälla håller fortfarande. Men själv fick jag springa vid sidan av.

Dunderjobbigt. Eller rättare sagt Gunderjobbigt. För att springa i lössnö som Gunder Hägg gjorde tar på krafterna.

Det skulle bli ännu en fin skiddag. Så var det tänkt men mitt ute på isen på Översjön i Järfälla upptäcker jag fadäsen: jag har glömt pjäxorna hemma!

Vad göra? Ja, eferrsom jag redan var uppvärmd efter att ha sprungit 3 km från Kallhäll station var det bara att fortsätta löpningen, nu på isen. Jag tog ett varv runt sjön, ca 4 km. Underbart i solen fast rätt jobbigt i snön. Men det där var bra träning för ett artrosknä, mjukt och fint underlag. Det kändes så bra så jag fortsatte löpningen på vårmjuka vägar på Järvafältet till pendeln i Häggvik. Totalt 15 km, numera ett långpass för mig.

På joggingvagnen kan man transpportera det mesta.

Keep on running!

Snöparadiset Granåsen utamför Bålsta med perfekta spår. Solnedgången var betagande och efter en halvtimma tändes belysningen i detta 2-km spår.

Igår stegade jag in på Alewalds på Kungsgatan, fast besluten att köpa ett par nya skidor. Kort efteråt vandrade jag ut- utan skidor. De ville inte sälja några till mig!

Jag har klagat mycket på mina bakhala Blocketskidor. Men så tokiga är de kanske inte ändå. När expertisen på Alewalds granskat dem blev omdömet:

-De är lite för hårda för dig men de duger säsongen ut. Köp nya i stället nästa år.

Jag blev paff. Det var nog första gången jag råkat ut för att man inte försökt pracka på kunden något hon egentligen inte behöver. Självklart steg förtroendet för sådana expediter. Och gladeligen köpte jag i stället en liten tilläggstjänst; vallning och annat hokus pokus. Det var bara att hämta skidorna efter en timmma.

Och visst, dom har blivit bättre - nu får jag färste igen och det känns som jag flyger fram.  Jag testkörde igår kväll i "mina sponsrade spår" uppe i Granåsen utanför Bålsta. Jag älskar det här området och jag har blivit så förtjust att jag lämnat ett litet snöbidrag till Bålsta skidklubb. Slingan är på 2 km och 1 200 meter består av konstsnö från den intilliggande slalombacken. Förhoppningsvis kan man hålla igång spåren minst veckan ut men sen har nog solen vunnit matchen mot den flitige spårdragaren Leif Svanberg. Fantastiskt att vi i Stockholm kunnat åka ända in i april!

Klockan är 19.40 och lamporna har precis tänts. Nu var jag helt ensam i spåren.

Det var en lite märklig känsla att åka i elupplysta spår,  ensam i "storskogen" med hoande rovfåglar. Men det farligaste var nog nerförsbackarna eftersom det frös på och blev blixtföre. Transporten dit och hem var också lite äventyrlig- jag sprang med kärran de dryga 3 km från Bålsta station och genade från Granåsvägen genom skogen på glashala stigar.

Tillbaka på Bålsta station blev det en halv special på Stationsgrillen. Halv special? I Göteborg betyder det korv och bröd och mos uppe på. I Bålsta visste man inte vad det var men efter lite förklaring fick jag min halva special. Tyvärr ingen höjdare. Jag kom precis innan stängningsdags och så fort jag fått maten och slagit mig ner vid borden tog personalen fram golvsvabben och ville ha ut mig. Han fick vänta tills skidåkaren ätit upp den smaklösa anrättningen.

Halv special på Stationsgrillen i Bålsta. I bakgrunden svabbas golven.

Mina nyprepreparerade skidor. För mig är texten rena hieroglyfterna men Alewalds gjorde ett gott jobb.

Keep on running!

På väg mot skidspåren i Ågesta och med skidorna under vagnen. "Långt" löp på totalt 10 km. och 21 km i spåren. Bilden från den 31 april.

Fikapaus i solen på bryggan efter 2 mils skidåkning på Översjöns is i Järfälla. Det här är frihet och lycka för mig, nästan som ett långt löppass men bara nästan. Bilden från 29 mars.

Fräknig och muskelösa överarmar. Det är det synliga beviset på det myckna skidåkandet. Men skidåkandet ger också annat.

Jag åker väldigt mycket skidor nu, ute nästan varje dag. Det blir 1-2 mil per gång. För en van skidåkare är det en bagatell men mina två mil motsvarar i ansträngning en halvmara. Det tar tid att få in tekniken och vänja framför allt armmusklerna. Mycket mer än två mil orkar jag inte.

Har förstått att det är si och så med min utrustning. Skidorna har för stort spann, jag trampar inte ner och får inget fäste.Och stavarna är nog för långa. Gubbar och gummor glider om mig som ålar i backarna. Jag vallar och vallar, kan inget om det där, och inte blir glidet bättre. Ändå gillar jag skidåkandet fast ny utrustning måste jag nog skaffa. Jag har nämligen planer . . .

Har upptäckt att skidor och löpning har väldigt mycket gemensamt. Rent mentalt är det ingen större skillnad. En ensamsport, man går in i sin bubbla, håller på länge och ansträngningsgraden är måttlig. Frihetskänslan är också densamma, det är du som bestämmer allt; farten, längden och riktningen även om spåren utgör en viss begränsning.

Något jag också gillar med skidlivet är att jag får komma ut till de mest underbara områden i Stockholmstrakten, områden jag aldrig besökt. Viksjö golfklubb, Lida, Hellasgården, Ågesta, Granåsen, Runby skola, Översjön är några nya bekantskaper. Fantastistiskt att det fortfarande går att åka vid den här tiden på året!

Kvällen innan läser jag alltid på www.skidspar.se och får en vink om i vilket skick spåren är. Jag tar pendeln och bussen och springer sista biten med skidorna under armen eller i kärran. Jag ger mig av på morgonen och kommer hem vid middagstid, heldagsutflykter med andra ord. Älskar pensionärslivet- tänk att äntligen ha tid att kunna göra allt du önskat. Och jag behöver aldrig trängas med några, det är mest pensionärer ute när jag är i farten, samma vid badhusbesöken.

Som du hör är jag frälst på skidor. Och jag tänker hålla på länge, kanske hela april, eventuellt in i maj. När det snart inte längre går att åka i Stockholm drar jag mig längre in i landet och norrut. De allmänna kommunikationerna är ofta så bra att det går att nå snön över dan. Kanske tar jag en vecka i Sälen eller annan lämplig ort för att ge gubbarna och gummorna en match i spåren.

Löpningen känns rätt bra nu, har inte ont, men återställd är jag inte. I distans har jag i år snart åkt mer skidor än sprungit.

Sista biten, från pendeln till skidspåren, springer jag med skidorna i vagnen eller under armen. Bilden från spåren vid Runby skolor i Upplands Väsby den 27 mars.

Keep on running!

Anna-Lena Hällgren (nr 570) leder klungan efter täten. Bilden från årets Bore Cup i Björklinge.

Det  var på  ett hår när Dolores skulle vinna klassen K65 i Barcelona Marathon. Men segern tilldömdes Anna-Lena Hällgren, som avslöjade  att den hårfagra spanjorskan hade polisonger!

Den 17 mars avgjordes Baracelona Marathon och en av många svenskar i loppet var den duktiga maratonveteranen, 69-åriga  Anna-Lena Hällgren från Bälinge IF. Hon blev tvåa i sin klass på tiden 4.15.40, segrade gjorde hemmalöparen Dolores på stortiden 3.21.49.

Anmärkningsvärt bra tid tänkte Anna-Lena och erinrade sig mina fuskavslöjanden här på bloggen. Väl hemma kollade hon bilderna från loppet och upptäckte att Dolores var en man i 40-årsåldern med stiliga polisonger.

- Jag skrev till tävlingsledningen och påpekade misstaget. Nu är Dolores borta och jag är etta. Känns bra . . .

Anna-Lena hade inga förhoppningar om en bra tid eftersom hon efter Bore Cup i februari drabbades av en skada i framlåret och bara kunnat åka skidor och missat viktiga långpass. Men vädret var perfekt, mulet, plus tolv grader och publiken var entusiastisk.

Under de två senaste två åren har hon legat trea på rankinglistan i sin åldersklass och 2010 var hon tvåa. Inplanerade tävlingar i år är Lidingö Ultra, Stockholm Marathon och Månkarbo maraton.

-Under fyra timmar vore fint, säger hon.

Vad lär man sig av detta? Jo, att inte helt lita på resultatlistorna i de stora tävlingarna. Gör du en bra tid och ligger nära pallplats kan det vara idé att granska bilderna.

- - -

Slutåkt. Idag skottades snön bort från stadion och nu går det inte längre att åka skidor på löparbanorna. Snopen fick jag vända hem med skidorna men passade på att slinka in på gymmet på GHI-badet.

 Men  i Ågesta går det att åka. Bilden togs i måndags då jag åkte drygt 2 mil på golfbanan och på  6 km-spåret i skogen. Perfekta förhållanden. Hit återvänder jag imorgon onsdag och springer då med joggingvagn och skidor från Farsta Strand.

Keep on running!

Hemlingby i Gävle tillhör mina favoriter. På bilderna mina barn Anna och Erik.

Varför är det så svårt att ge beröm? Vi vet ju alla att människan växer och kan uträtta stordåd då någon ger oss ett upskattande ord.

Senaste besöket hos sjukgymnasten var mycket positivt. Jag översköljdes av beröm för hur jag skött min rehabträning. Och när sjukgymnasten för första gången fick se mig springa på  ett löpband blev hon euforisk.

-Björn, du springer nu i det närmaste perfekt! Du jobbar nästan lika mycket med vänsterbenet som med högerbenet och man ser knappt att du haltar. Och dina lårmuskler har vuxit, berömde hon.

Jo, helt klart går det framåt. Löpbandsträning har visat sig perfekt. På band till skillnad från asfalt springer jag nästan obehindrat. Fotisättningen blir riktig på det "sjuka" vänsterbenet, det vill säga jag sätter i hälen i stället för att trippa på framfoten. Och jag kan om jag vill hålla ett betydligt högre tempo på bandet än utomhus. Dessutom verkar det som om flåset är någorlunda intakt. Jag tror att jag utan problem skulle kunna springa riktigt långt på bandet men det låter jag bli. Försiktigt, försiktigt ökar jag veckodosen och ännu så länge är den skrattretande låg- 17, 18 och 27 km är facit för de senaste tre veckorna och inget löppass har överstigit 5 km. Jag fortsätter med gym och skidåkning och kör nu längre och intensivare pass.

Allt berömmet hos sjukgymnasten gjorde mig vimmelkantig. Jag har varit hög hela helgen och kanske smittade det av sig på andra. Jag tog två av barnen och åkte upp till Gävle och skidparadiset Hemlingby där vi i gnisstrande sol åkte skidor i perfekta spår. Anna 18 år, vårt yngsta barn, har aldrig åkt skidor men med beröm och lite tålamod från pappa uträttade hon stordåd. Jag blev alldeles paff när hon propsade på att få åka ett andra varv på slingan.

Och på morgonen vid frukosten på  hotell Clarion sa jag till en av flickorna i serveringen att det var en av de bästa frukostar jag någonsin ätit, inte ens de bästa Choisemotellen i USA kan slå den. Oj, vad hon sken upp och tackade mig! Det verkade som gästerna inte brukar ger beröm. Och kvinnan i receptionen på Järnvägsmuséet fick också några uppskattande ord för att hon fixade fram en taxi så att vi hann tillbaka till stan och inte missade tåget till Stockholm. Hoppas också att hennes dag blev soligare. Men nog är det väl konstigt att vi i regel har så svårt för att berömma?

Keep on running!

Dopp i Källtorpssjön efter skidåkning och bastu. Kallt? Nej, jag trodde det skulle vara mycket värre.

För nästan exakt ett år sedan frös jag som en hund vid passagen av  Deadmans Pass i Oregon. Som jämförelse kändes dagens vinterbad riktigt behagligt- nu kunde jag dessutom fly in i en varm bastu och inte behöva övernatta på en kall toalett.

Fördelen med rehabträning (förutom att man förhoppningsvis blir bättre) är att att man får pröva något nytt; gym, skidåkning t ex och som idag ett dopp i en isvak i Nackareservatet. Det senare är kanske inte så hälsosamt även om en och annan valross ute på Hellasgården hävdar det.

Konstigt nog har jag aldrig varit härute, bara passerat Hellasgården som löpare. Idag tog jag 401:an från Slussen och provade pudersnön i Nackareservatet. Spåren var inget vidare efter nattens snöande men på serveringen fick jag veta att en skoter skulle spåra på kvällen. Det blev därför bara två varv på elljusspåret, som mäter 2,3 km. Och jag slank också in på ett enkelt gym utan löpband.

Hellasgården.

Vinterbadet var för övrigt mitt livs första. I omklädningsrummet talade jag med en riktig tuffing till pensionär. Han berättade att han till skillnad från de flesta andra gick ut till isvaken utan att ha bastat innan. Respekt!

Keep on running!