Jag kommer att ha korsat ett 40-tal broar innan jag når slutmålet Key West på Floridas sydspets. För detaljer, klicka på kartlänken   http://goo.gl/maps/2MSDb

Jag hoppas kunna genomföra mitt fjärde coast to coast våren 2014. Men innan tänkte jag värma upp med "Lilla USA-touren"- Fort Lauderdale-Key West.

Det här kan bli en rätt spektakulär tripp. Jag tänkte springa de cirka 30 milen med enbart en liten ryggsäck, jag skippar alltså joggingvagnen den här gången. Ungefär halva sträckan "går på vattnet" och smala landsremsor. Mellan Key Largo och Key West finns 42 broar. Den största heter Seven Mile Bridge och är egentligen två broar varav den längsta är cirka 11 km.

Brolöpning på hård betong kan bli tufft för knä och muskler. Tropiskt klimat, hårda vindar och mycket trafik kan också ställa till det. Och det är inte säkert att hela resan blir en enda lång skönhetsupplevelse, jag misstänker att långa sträckor med oändliga vattenytor och träskmark kommer att vara rätt trista.

Men jag kommer att ta det lugnt, dagsetapperna ska ligga runt 4 mil, alltså ca 1,5 mil kortare än under mina coast to coast. Här finns  gott om motell och jag kan glömma allt vad camping och "stevar" heter, luffaren ska bo förstklassigt. Bra är också att ungefär halva havssträckan går på avskild cykelbana (Overseas Heritage Trail) med asfalt och grus, bitvis på gamla järnvägsbroar och järnvägsbankar. En orkan i mitten på 30-talet slog ut järnvägstrafiken.

För mig är områdena helt okända. Så varför detta infall? Jo, det var ett reklammail i förra veckan från Norwegian som väckte intresset. Flygbolaget startar i december direktflyg Stockholm-Fort Lauderdale och lockade med billiga priser. Jag slog till direkt.

Bagaget blir minimalt. Men i ryggsäcken ska jag i alla fall ha plats för en läsplatta eftesom jag tänker blogga varje dag. Första rapporten utlovas den 24 januari.

Keep on running!

Inte en skidåkare ute i spåren på Stockholms stadion. I ena kurvan finns en liten backe, dock så brant att jag tvingades saxa varje gång.

Idag återvände jag till stadion. Det blev 50 varv på löparbanorna och jag var ensam skidåkare under mina 2 timmar och 5 minuter.

50 varv är 2 mil. Men eftersom jag körde ytterspår kan jag kanske plussa på med 2 km, alltså drygt en halvmara. Av tiden att döma förstår du att jag inte är någon bra skidåkare, ändå tyckte jag att glidet var hyfsat. Och jag märkte att jag blivit allt starkare i armarna.

Jag är förvånad att jag kunde vara ensam denna måndagseftermiddag. Visst, folk arbetar men nog borde spåren locka en massa pensionärer. Eller är det för simpelt för Östermalmsborna att ta sig till stadion? Nej jag tror inte det, förklaringen är nog snarare att så få känner till spåren. Kanske blir det ändring på det- på väg till stadion träffade jag en reporter på en av stadsdelstidningarna och hon skulle skriva om saken.

Du tycker kanske att jag snöat in på skidåkning och borde skriva mera om löpning? Ja vem kunde drömma om att jag skulle bli skidåkare. Men jag sysslar också med löpning i liten skala. Efter mina 50 varv tog jag skidorna under armen och knatade upp till GHI-badet och sprang 5 km på löpband. Jag blev glatt överraskad- allt kändes normalt och knät spökade inte längre!

Keep on running!

Perfekta spår! Ett tjockt snölager täcker löparbanorna varför skidåkningen lär kunna pågå länge. Men varför gör inte Stockholm stad reklam för skidåkning inne på Stockholm stadion?

Var åker man skidor i Stockholms innerstad? Jo, på Stockholms stadion. Få Stockholmare verkar känna till detta skidparadis och idag fick jag  ha spåren nästan för mig själv.

Det var drygt åtta månader sedan jag beträdde löparbanorna på Olympastadion. Då var det Stockholm Jubileumsmarathon, nu kom jag tillbaka som skidåkare. På omvägar hade jag hört att det fanns skidspår inne på stadion men dom skulle visst inte vara så mycket att ha.

Det blev 4:ans buss på morgonen från Sankt Eriksplan. Förväntningarna var lågt ställda men när jag trädde in på arenan höll jag på att ramla baklänges- herregud, helt otroliga spår! Ett tjockt snölager täckte löparbanorna och  ovanpå dessa fanns två nydragna spår och en bred remsa för skating. I norra kurvan vid Klocktornet hade man byggt upp en liten backe. Och det fanns en del reservsnö vid sidan av banorna så spåren kan nog bibehållas länge.

Glidet var perfekt, härligt isigt och fast. Stadion badade i sol och mina 25 varv, totalt 10 km, gick blixtsnabbt. Under tiden samlades en massa människor i norra ändan. Det visade sig vara långdistanslöpare från Team Stockholm Marathon som skulle ut på sina respektive rundor. Vi fick alla en underbar dag men kanske fick skidåkarena den finaste. Att åka varv efter varv är inte så montont som det kan låta. Så imorgon måndag återvänder jag till stadion och då ska det bli hårdkörning.

På tisdag utlovas "dåligt" väder med blåst och snö. Bra, då förlängs förhoppnings skidsäsongen här i Stockholm. Du som är intresserad av skidåkning men inte vet var det går att åka bör kolla den här länken med dagliga uppdateringar av spårstatusen:

skidspar.se

 Keep on running!

Krypkörning på serpentivägen upp till toppen på 1 850 meters höjd. De ca 4 km tog 31 minuter, 5 minuter långsammare än för två år sedan då denna bild togs.

Skidåkning, löpning och ett gymbesök samma dag. Tuff träning avslutade mitt besök i Flaine.

Sjukgymnasten blir nog nöjd när jag kommer hem till Sverige. Jag har följt hennes råd med att ta det försiktigt med löpningen och i stället satsa på alternativ träning. Summerar jag mina tre heldagar i franska alperna blir dett ett ganska blygsamt träningsfacit: 39 km längdskidåkning, 9 km löpning och tre gympass med cykel och roddmaskin.

Jag är inte återställd men tycker nog att det ändå går framåt. Fast hemskt vilken tid det tar. Å andra sidan, jag har tiden, är enveten och ger inte upp. Jag är fast besluten att det ska bli ett fjärde coast to coast våren 2014.

Keep on running!

Då- jag är 7 år, rund om kinderna, väldigt fräkning, klädd i anorak och mössa med öronlappar och jag är en duktig skidåkare. Bilden togs av pappa under ett februarilov då mamma och lärarkollegiet var uppe i Sälen med några klasser från Majornas kommunala flickskola.

Nu- jag är 65 år, mager om kinderna, bara lite fräkning, klädd i vintertajts och mössa utan öronlappar och jag är en dålig skidåkare. Bilden togs som alltid med självutlösare och är från Flaine i Frankrike under mitt besök hos Jan.

Jag är i franska alperna och åker längdskidor. Plötsligt plockar brorsan Jan fram ur datorn en svartvit bild från 1955. Herregud, det är ju jag! Det var samma år som Sixten Jernberg vann Vasaloppet och själv kände jag mig som Lill Sixten.

Ju äldre ju mer nostalgisk. Samma med Jan. Vi kommer att prata om Sixten, som bodde i Lima i Dalarna. Där bodde också Jans familj under några år, Jan var tillsynslärare och Sixten föräldraföreningens ordförande.

På Ungärde skola i Lima pratade flera av barnen Limamål på rasterna. Det gillade inte rektorn varför lärarna beordrades att kontrollera att språkreglerna efterlevdes. Det hände att någon elev skickades upp till rektorn och fick stå till svars för att han eller hon inte pratat "riktig" svenska.

-De trycktes upp mot väggen och fick några hurringar om de pratat Limamål, berättar Jan som i dessa sammanhang fick agera vittne.

Vi talar om början av 70-talet. Lärarnas ord var lag och ingen elev, än mindre föräldrar protesterade. Det var också då som rökning bland eleverna på högstadieskolor började förekomma. I Lima tjuvröktes det på skoltoaletterna. Sixten Jernberg, som var en renlevnadsman, utbrast på ett av föräldraföreningens möten därJan var närvarande:

-Upptäcker ni att någon elev har tjuvröktså skall lärarna ha rätt att dela ut en hurring!

Ord och inga visor. Men tjuvrökarna slapp dessbättre hurringarna.. Allt är glömt och några protokoll fördes aldrig.

Flaine är inte världens bästa ställe för längdskidåkning- här finns bara backar och ingen slätmark. Jag åker med livet som insats på en golfbana belägen på drygt 1 800 meters höjd.

Tack för varningen, här går jag nerför.

Det var annat förr, då kastade jag mig med dödsförakt utför backarna. På skolresorna med Majornas flickskola var jag stor grabb- fick gå bakom l gymnastikdirektör  Inga och Lennart Arvidsson och tyckte att de gjorde för många stopp för att vänta in eftersläntarna. Göteborgare hade ju inte precis rykte om sig att vara några skidfantomer. Lill Sixten fick mycket beröm då men en gång en utskällning- jag hade tillsammans med bröderna bestigit Östra Kalven och alla undrade var vi var.

 En unik bild- jag har aldrig sprungit på löpband tidigare men i Frankrike skedde det.

Tänk att det ska behöva gå 30 år innan jag börjar springa på ett löpband! I nuvarande tillstånd med ett svagt knä (artros) ska löpning på band jämfört med asfalt vara lite skonsammare. I Flaine besökte jag därför ett hotell med ett litet gym. Först när det inte var någon i rummet vågade jag mig upp på bandet. Betydligt tuffare var dagens utomhuslöpning, 3,5 km i krypfart på en serpentinväg upp på en fjälltopp. Uppförslöpning känns ändå bra och all löpning nerför undviker jag så det blev bussen hem.

Keep on running!

Vallentuna vann lagtävlingen i Bore Cup. På bilden Caroline Björkman och segraren i M70, Arne Lekström.

Det sista jag sa till hustrun när jag gick hemifrån:

-Jag lovar, jag ska inte tävla idag.

Dessbättre höll jag löftet. Det hade varit vansinne att ställa upp i sista deltävlingen i Bore Cup, som gick idag på isiga vägar i Björklinge utanför Uppsala. Jag skulle inte haft någon chans, dessutom fanns risk att jag skulle ha skadat mig.

Vallentuna klarade sig gott utan mig. Vi tog hem lagtävlingen och också flera klassegrar. Jag passade ändå på att vara med på uppvärmningen, fick känna svettdoften i omklädningsrummet, duschade, fikade och var med på prisutdelningen. Jag älskar Bore och hoppas kunna vara med nästa år.

Här lite bilder längs banan:

http://bilder.suneson.se

Utom tävlan. Jag passade på att ta en liten joggingrunda på tävlingsbanan. Jag kan springa men fort går det inte och jag haltar lätt.

Keep on running!

Jag sprang till skidspåren och hade skidorna på vagnen. Elljusspåret i Granåsen mätte ca 2 km och var i mycket gott skick. Konstnö från den intilliggande slalombacken?

Drygt en månads löpstopp är över. Nu har jag börjat springa igen på inrådan av sjukgymnasten. Spännande!

Igår blev det en tur på cirka 6 km i krypfart med skidsäcken i vagnen. Jag tog pendeln till Bålsta och sprang till ett skidspår i Granåsen i Håbo kommun. Nog känner jag av knät, det känns ungefär som tidigare, men ont har jag inte.

Idag blev det också en kortare tur med vagnen (3 km). Jag är glad bara att få komma ut och hur långa rundorna är känns just nu inte så viktigt. Jag kommer att ta det väldigt försiktigt och skulle värken nattetid återkomma, ja då avbryter jag löpandet.

I nästa vecka blir det troligen en hel del skidåkning igen. Då åker jag och Jan till alporten Flaine i Frankrike, Jan för att åka utför och jag för att åka längd och springa lite. Jag kommer att hålla till på en golfbana på cirka 1 900 meters höjd. Hösten 2011 var jag där och sprang, banan är tyvärr väldigt kuperad men ändå en av de mest flacka partierna i Flaine.

Nu på lördag går sista deltävlingen i Bore Cup i Björklinge. För första året på länge är jag inte med, är åskådare och får glädja mig åt att min klubb Vallentuna FK vinner lagtävlingen.

Keep on running!

Barr och grenar gjorde spåren obrukbara långa sträckor. Bilden tagen vid Harbrostugan.

För en vecka sedan var skidspåren i Lida perfekta. Idag var de rena katasrofen- den hårda vinden hade gjort att grenar, barr och kottar lagt sig i spåren.

Nu hoppas jag på mera snö så att spårmaskinerna kan få fason på spåren i Lida. Dagens 10-kilometare i det gröna HB-spåret blev en besvikelse. För att över huvud taget kunna åka tvingades jag idag skida mellan spåren där det var något mindre nerfall från träden. I en nerförsbacke stöp jag dessutom.

Rubriken är kanske lite överdriven. Så mycket lidande blev det inte, jag fick ändå en ganska fin dag i Lida naturreservat. Solen sken och det verkade bara vara jag och en kvinna med hund ute i spåren denna måndag efter sportlovet. Tipset från Berit här på bloggen om att inte ta bussen till Lida friluftsgård utan till Skyttbrink var perfekt. Bussförbindelserna dit var betydligt bättre.

Här var spåren något bättre.

Keep on running!