Draghjälp. Spica och Aika drog fram en pensionär på dagens löprunda.

Jag har inte precis sett fram emot den här dagen- dagen då jag för första gången kunde åka på barnbiljett i Stockholms kollektivtrafik. Suck, idag fyllde jag 65. Pensionär alltså.

Fast så illa var det kanske inte ändå. Då var det nog mera "synd" om min äldste son Nils, tillika webmaster här på bloggen. Han fyllde igår 30 och påstod att han kände sig riktigt gammal. Den känslan hade också jag när jag var 30. Vi tröstade varann, slog ihop våra bemärkelsedagar och firade tillsammans med familj och vänner på restaurang i Birkastan. Trevligt värre.

Och idag som nybliven pensionär ska jag heller inte klaga. Gratulationerna strömmade in, inte minst från löparvännerna på Facebook. Tack ska ni ha, det värmde! Dagens löptur på 12 km tillsammans med dotterns två kelpies blev också en trevlig upplevelse. För mig gick det i "svindlande" fart, bitvis lyckades jag hålla 6-minuterstempo. Hundarna viftade glatt på svansarna- så fort har artrosknäna inte rört sig de senaste 100 dagarna. Ont gjorde det inte heller.

Ska man söka fler glädjeämnen får det väl bli den egna pensionen. Den blir riktigt bra trots att de flesta verkar gny över magra pensioner. Jag kommer att få ut ungefär samma som när jag jobbade. Det kan jag tacka löpningen för- jag har knappt haft en sjukdag de senaste 30 åren. Kanske var det också löpningen som gjorde mig klartänkt, fick mig att tidigt starta ett privat pensionssparande. Då för cirka 30 år sedan tänkte man dock inte så mycket på pensionerna, mera på skatteavdraget  Och vad gäller löpningen så var det nog inte sundhetsaspekten som i början var det viktigaste. Kanske tur att allt inte blev riktigt som det var tänkt . . .

Pensionär ja, snart slutar min fru på Svenska Dagbladet. Hon har varit där drygt 30 år, lite längre än jag, och valde att ta avgångsvederlag när tidningen nu genomför ännu ett sparpaket. Hur många sådana vi genomlidit har jag tappat räkningen på. Jag är mest glad för att vi båda kunnat sluta med flaggan i topp och nu kan njuta av det ljuva pensionärslivet. Det blir inte stillasittande, det är jag i alla fall säker på!

Barnbiljett. Ingen satt i spärren i Årstaberg när jag idag som pensionär för första gången skulle åka till reducerat pris. Jag passerade ändå, utan att köpa biljett i automaten, men så får man inte göra, har jag nu förstått (hade turen att inte bli stoppad av kontrollant).

Keep on running!

Löparglädje. Caroline Björkman från Vallentuna FK blev femma i damklassen på 10 km i Nyårsloppet. Joris Maes, Belgien, är den glade medtävlaren.

Funktionär. Det blev inget tävlande för mig på Nyårsloppet i Vallentuna men det är inte helt fel att ibland stå vid sidan av.

2012 blev ett märkligt löparår för mig- både det bästa och det sämsta någonsin. 2013 skulle kunna  bli ett ännu bättre år men . . .

Just nu känner jag mig väldigt splittrad när jag blickar tillbaka på 2012. Det var året då jag genomförde mitt tredje coast to coast, det roligaste och minst problematiska av dem alla, inte ens ett skavsår på 500 mil. Men 2012 var också året då jag fick diagnosen artros i vänster knä vilket fn tvingat mig till löpstopp.

Ifjol sprang jag totalt 833 mil vilket innebär exakt 16 mil i veckan. I mängd överträffas året endast av 2007 (948 mil) och 2010 (852). Tävlingsmässigt blev dock 2012 ett mycket dåligt år även om jag knappt tävlade. Min enda mara gick på mediokra 3.24 och räckte i år inte för att komma in bland de tio bästa i åldersklassen.

2013, året då jag fyller 65 år, skulle resultamässigt kunna bli ett toppår. Jag är yngst i åldersklassen vilket betyder väldigt mycket. Men så är det det där med artrosen. Ska jag någonsin kunna komma tillbaka? Jag vill och gör små tappra försök men just nu går det tungt. Rent medicinskt är jag inte "färdigbehandlad" och jag är ändå rätt hoppfull. Jag kan fortfarande springa, riktigt långt om jag vill, men allt går just nu på halv- eller trekvartsfart. Det positiva i eländet är att jag inte blir sämre efter mina löpturer. Och snart återupptar jag löpningen efter en veckas stopp.

Så idag på nyårsaftonen passade det bra att vara funktionär när min klubb Vallentuna FK arrangerade Nyårsloppet i Vallentuna. Jag tog massor av bilder på löparna och hoppas snart kunna lägga upp bilderna här på bloggen. Avslutar med att visa en sista bild på klubbkompisen Lars Södergård som överlägset vann 5 km.

Lars Södergård var ohotad och kunde jogga in mot mål den sista halvkilometern.

Keep on running!

Hem från Karlberg efter 8 km skidåkning i slottsparken. Spåren runt fotbollsplanen och träningsbanan var riktigt fina och passade mig utmärkt eftersom de inte var så kuperade.

Jag har inte blivit bättre efter knäskadan och måste nu pröva något nytt. Jag testar med en veckas totalt löpstopp kombinerat med skidåkning och promenader.

De få skador jag haft under mina drygt 30 år som löpare har jag i regel "sprungit igenom". Det har alltså varit keep on running men med några enstaka avbrott. Ibland går det ju inte att springa, det gör för ont, och då måste man pausa.

Nu gör det visserligen inte särskilt ont när jag springer. Efter skadan i Huntsville Marathon, Utah, den 29 september tvingades jag avbryta all löpning några veckor. Men de senaste åtta veckorna har jag snittat på 5-6 mil i veckan med  en topp på 10 mil. Jag skulle ha kunnat springa väsentligt mycket längre men just nu är det inte läge att jaga mil.

Det positiva med att jag hållit igång löpningen är att jag förmodligen bibehållit konditionen. Även rent mentalt har det känts bra. Men vad är det egentligen för slags "löpning" jag ägnat mig åt? Jag vågar inte stödja på vänsterfoten, haltar och har inget frånskjut. Det går fruktansvärt långsamt (7-8 km/tim) och jag springer numera alltid med joggingvagnen, min "rollator".

Jag har fått diagnosen artros i mitt vänstra knä. Det är egentligen ingen löparskada utan mera en åldersrelaterad och tyvärr obotlig åkomma. Brosket har brutits ner och ledytan blivit ojämn och eroderad vilket lett till att knät smärtar, är stelt och instabilt. Cykling, skidåkning, promenader och övningar som stärker musklerna runt knät brukar rekomenderas. Motion i största allmänhet är alltså bra. Positivt är också att sjukdomen går i skov och att många kan fortsätta som vanligt.

Men hur är det med löpning? Kanske inte bästa medicinen just nu även om läkaren inte avrådde. Det som bekymrar är att jag faktiskt inte blivit bättre med ca 50 mils löpning efter skadan. Å andra sidan har jag inte blivit sämre. Dags alltså att pröva något nytt. En veckas stopp alltså och sedan återupptar jag löpningen igen.

Keep on running!

Bambi på is. Det märktes att jag inte åkt skidor på mycket länge. Jag ramlade i två småbackar och hade svårt att resa sig.

Som en mara. Dagens skiddebut känns i hela kroppen.

Var det här roligt? Ja, kanske men att det skulle vara så krävande att åka några kilometrar i ett motionsspår överraskade. Fast vad hade jag väntat mig- jag har inte åkt längdskidor sedan militärtjänsten i Härnösand 1969. 43 år sedan alltså.

Min nya utrustning kändes dock helt ok. Stavarna var visserligen för långa men skidorna lätta och snabba. Det har hänt mycket på materialfronten och särskilt pjäxorna gillade jag; mjuka och varma och det räckte med vanliga strumpor. Annars frös jag en hel del trots att det bara var en minusgrad. Uppenbarligen måste en skidåkare klä sig bättre än en löpare, i nerförsbackarna var det isande kallt.

Nerförsbackarna ja. Herregud, jag stöp två gånger i några rätt beskedliga backar och hade svårt att komma upp.

-Hur gick det? undrade två åkare, som hade vänligheten att lyfta upp mig. Den ene var skidtränare för ungdomarna ute i Sundbyberg och jag fick lite tips av honom.

Efter andra vurpan var det knappt jag kom upp för egen maskin. Med för långa stavar och ont i knäna tog det sin tid. När jag låg där hjälplös mindes jag  barndomens skidurer på 50-talet  i Sälenfjällen. Då frös jag alltid om fingrarna, så även nu. Finns det något värre än blöta vantar och kyla? Efter mitt andra coast to coast lärde jag mig att man ska ha med sig handwarmers, dom hade jag dessvärre glömt idag.

Annars fick jag en riktigt fin dag i Sundbybergsterrängen. Jag åkte ett varv på 5-kilometersslingan och ett på 2,5. Jag sprang dit med skidorna på vagnen och efteråt sprang jag till pendeln i Sundbyberg,  totalt 10 km löpning. Rätt kul men vilken apparat det är med skidor jämfört med löpning.

Keep on running!

Jag har precis varit ute på Lilla Essingen och köpt längdskidor. Vagnen blev ett utmärkt transportmedel.

Skidåkning ska vara skonsam träning för löpare med knäproblem. Håll i toppluvan, nu ska gubben ut i skidspåret!

Senast jag åkte längdskidor var i lumpen, drygt 40 år sedan. Då vill jag minnas att jag var en rätt duktig skidåkare. Men formen har nog inte konserverats.

Det var under gårdagens Skinkloppet skidtankarna dök upp. Någon berättade om en annan olycksbroder med artros som börjat åka skidor. Eftresom du inte böjer knät så mycket och fotisättning är försumbar blir belastningen minimal på knät, bra träning alltså.

Sagt och gjort. Idag köpte jag på Blocket ett begagnat längdpaket för 800 kr. Oj vad mycket som hänt på teknikfronten! Imorgon ska utrustningen testas i Ursvik. Självklart springer jag dit.

Keep on running!

Gänget i Vallentuna som sprang för att vinna en julskinka. I mitten banchefen Bruno Rimbe. Skinkan gick till Ulf Bernhardsson (längst th i reflexväst) som prickade sin sluttid på sekunden- otroligt!

-Det där ser inte bra ut! skriker en villaägare.

Haltande tar jag mig in som sista man i Skinkloppet men känner mig nästan som en segrare.

Det har aldrig hänt att jag kommit sist i en löpartävling. Men i tisdagens Skinkloppet i Vallentuna hände det.  Det är en sk idelatidstävling där man springer utan klocka och försöker gissa sin sluttid. Jag "sprang" de ca 9 km på 66 minuter mot tippade 72. Det var långsammast av alla och också den största felavvikelsen. Ingen julskinka i år heller med andra ord.

Ändå var det ett litet "formbesked". Visst, det ser förskräckligt ut när jag springer. Jag vågar inte stödja fullt ut på vänsterbenet där jag har artros i knäleden. Men jag springer ändå och har egentligen inte ont, varken under eller efter löpningen. Och rådet från läkaren är: keep on running. Ny sjukgymnastbehandling väntar.

Hur det här ska sluta vet jag inte. Jag är ändå optimistisk men visst verkar det ta en förskräcklig tid att komma tillbaka. Just nu är jag som en punkterad långtradare på krypväxel- det går fruktansvärt långsamt men ekipaget rör sig ända  framåt och kan hålla på länge, länge.

Keep on running!

Bucklan var enorm. Hur ska jag få plats med den på prishyllan?

Det här var mitt absolut största pris, i alla fall rent fysiskt. Min gamla klubb, Majornas IK, förärade mig en jättelik buckla efter att ha kårats till segrare i MIK Grandprix 2011.

Priset har stått och dammat i klubbstugan i Skatås men idag var jag nere i Göteborg och hämtade hem trofén. Jag hade räknat med något oansenligt, som kunde stoppas ner i ryggsäcken men det var ett halvmeterhögt monster. Jag kände mig lite fånig på väg till spårvagnen med besten under armen, folk gav mig konstiga blickar och jag fick ingen ro innan den den var nerstoppad och gömd i en Tempokasse

Majornas GP-tävling är annars något andra löparklubbar borde kopiera. Det är den mest "demokratiska" tävling man kan tänka sig- du springer ett stort antal utvalda tävlingar och alla resultat räknas om med åldershandikapp (wava). Unga och gamla kan tävla mot varandra under rättvisa former. Jag behövde alltså inte alltid vara förste man över mållinjen för att få full pott.

En tur längs Delsjön och efteråt blev det bastu i klubbstugan. I bakgrunden den 331 meter höga Brudaremossemasten.

Löpningen är inget att hurra över även om jag klarade förra veckans mål att springa minst tio mil. Jag har stora problem och idag höll jag nätt och jämnt jämna steg med gångarna.

Keep on running!

Föredrag. Jag drog ut med joggingvagnen i snöovädret för att hålla föredrag om mina coast to coast. Efteråt fick jag ta emot en löpartröja och "sportdryck" (finaste champagnen).

Är det ren galenskap att springa över en kontinent? Eller har man kanske rent av någon "nytta" av erfarenheten efteråt? Det var två frågeställningar jag tog upp idag när jag höll föredrag i Stockholm.

Det är inte ofta jag har offentliga framträdanden där jag berättar om mina löparäventyr. Till skillnad från Rune Larsson är jag en doldis i det här sammanhangen. Det är skönt att som snart blivande pensionär inte behöva tänka på försörjningen. Men när jag får en företagsinbjudan och en intresserad publik, ja då kommer jag.

När du berättar för andra om hur det egentligen var där ute på vägarna får du också perspektiv på din egen tillvaro. Det är lärorikt att se tillbaka, reflektera, vrida och vända på saker för att också förstå vad som sker idag. De tre coast to coast jag genomfört plus en massa andra långlöp har förutom den rena glädjen gett mig en enorm livserfarenhet.

Så visst har jag "haft nytta" av USA-löpen även om de kan tyckas galna. Och vad är det då konkret för "nytta" jag haft?

Jo, löpen har lärt mig att människan inte är ond utan god. Alla har velat hjälpa mig, fattig som rik. Behandlar du andra med respekt bemöts du också med respekt. Jag har också lärt mig att det mesta ordnar sig till sist, hur kaotisk tillvaron än kan verka för tillfället. Tar du det bara lugnt, är noggrann, tar itu med uppkommande problem direkt, är uthållig och hygglig mot folk, ja då finns det en lösning på de flesta problem. Och även om du inte alltid kan lösa uppgiften kan du ändå känna dig nöjd om du faktiskt gjort ett allvarligt försök att ta itu med problemet.

Nog med djupsinnigheter. Snöfallet har inte precis underlättat livet för oss löpare. Men vädret brukar inte stoppa mig och idag drog jag ut med dotterns två hundar. Oj, vad roligt vi hade i snödrivorna! Tandemparet spårade och drog i linorna så det blev lite fart på den knässvage gubben.

Hemma efter 8 km hundlöp runt Tomteboda. Hundarna (kelpies) heter Spica och Aika.

Keep on running!