Starten har gått i Holaveden Ultra Light (19 km) och löparna  passerar sjön Avlången utanför Tranås. Från vänster Erik Suneson, Markus Elofsson, Peter Brodén och Kjell Persson.

När jag själv inte kunde starta på grund av skada ryckte sonen in. Och vilket inhopp- tredje plats på korta distansen i det småländska terrängloppet Holaveden Ultra!

De få gånger jag varit åskådare i en löpartävling har jag i regel varit skadad. Det är med blandade känslor man ser alla oförskämt friska och rörliga passera. Men lördagens Holavedens Ultra blev en lite annorlunda upplevelse, först för att jag hade sonen Erik med i loppet och dessutom för att jag och brorsan Ragnar kunde åka runt i bil i det vackra höstvädret och genskjuta löparna.

Erik drar på och har redan efter sex kilometer säkrat tredjeplatsen. Nu ska det i sanningens namn sägas att det bara var fem med i klassen.  Men en tid på 1.53 på den kuperade banan är klart godkänt.

Erik, 26 år, kan beskrivas som en ganska vanlig joggare. Han tränar några dagar i veckan, springer en halvmara eller mara om året och gjorde senaste Stockholm Marathon på 4.02. Tanken var att vi skulle springa tillsammans men knäskadan gjorde mig nu till åskadare.

För mig var det lite som alla känner apan men apan känner ingen. Många av ultralöparna kände igen mig längs banan och hade tid att  ta i hand och växla några ord i de två matkontrollerna. Holaveden Ultra är en ganska tuff terrängultra på 52 km med start i Gränna och mål i Tranås. Kanske ställer jag upp på fulla distansen nästa år.

Soligt, lite kyligt, någorlunda torrt i markerna och bitvis en lätt medvind bidrog till perfekta löpförhållanden. Segertiden blev såpass bra som 4.13. Länk till resultaten:  http://www.tranastriathlon.se/race_results_show.php?raceid=10

Segraren Enar Andersson. Göteborg  och  tvåan Jacob Nyström från Tranås i bakgrunden äter efter målgång köttsoppa i orienterarnas stuga i Örsbäcken, Tranås. För Enar var det debut på ultradistansen.

Erik i mål. Han kroknade lite mot slutet men ville tillbaka nästa år igen.

Nedan en bildkavalkad från tävlingen. Klicka på bilderna så blir de större! Här också en länk till en video från 19 km som Ragnar Suneson tagit:

http://youtu.be/6NNaz4SKh84

 Vad heter denne löpare?              Micke Wigstrand sprang i "five fingers".

Magnus Lindén                                       Bengt Johnsson

 Jonas Wincent och Emile Andersen (th) bästa dam. Fredrik Ohlin och Lars

                                                 Norén.

 

Karin Armgren                                         Johan Norberg vann 19 km.

Jacob Nyström                                        Erik Suneson

 

Keep on running!

Här beslagtags mina honungsburkar (bilden tagen i smyg).

Det är en stukad, inte dunderladdad brunbjörn, som åker hem från Utah. För ett par minuter sedan blev jag i säkerhetskontrollen på Salt Lake International Airport  av med min inköpta honung från Honeyville i Utah.

Två burkar honung, totalt cirka 1,5 kilo, beslagtogs av nitiska kontrollanter. Jag hade övervikt och dumt nog tog jag ut burkarna från resväskan och la dem i handbagaget. Jag borde ha förstått att honung är dynamit.

Rullstolarna på flygplatsen utgjorde en frestelse. Men jag avvisade alla propåer om hjälp och lyckades linka till mitt plan. Jag var den siste som steg ombord på morgonplanet till Chicago.

Keep on running!

 

Huntville Marathon är över och jag har lämnat tillbaka nummerlappen till Janet Southwick, Liberty Jag fick stödja mig på hennes arm för att ta mig till bilen.

Efter fem minuters löpning högg det plötsligt till i vänster knäveck. Jag kunde varken springa eller gå. Huntville Marathon var över för mig.

Sorligt men sant, jag tvingades bryta nerförsmaran i Utah. Några timmar efter loppet kan jag fortfarande inte stödja på benet.

Väldigt snopet. Det kändes ok på uppvärmningen varför skadan kom som en blixt från en klar himmel. Ortopederna gav diagosen hamstring semitendinosis. Det behöver inte vara så allvarligt och jag kan vara tillbaka efter några veckor. Vila, is och anitiinflammatoriska tabletter är vad som gäller den närmaste tiden.

Förmodligen är det för intensivt nerförslöpande i Sverige som är orsaken.Att plötsligt ändra träningen är oklokt. Det budskapet har jag predikat här på bloggen många gånger men ändå så bryter jag mot mina egna regler.

Imorgon söndag flyger jag hem efter ett annars lyckat Utahbesök. Hoppas bara inte att hemtransporten måste ske i rullstol.

Keep on running!

Bilden ljuger. Visst sprang jag idag men det går mycket tungt i den tunna luften. Och inte ens det 38-gradiga mineralrika vattnet här vid Crystal Hot Springs lär få fart på kroppen inför lördagens mara.

Det går tungt, mycket tungt i den tunna luften. Målsättningen är inte högre än att ta mig i mål i Huntsville Marathon.

Nej, några stortider är inte att förvänta i "Utahs snabbaste mara". Sällan har jag varit i så dålig form inför ett lopp. Dessutom sitter träningsvärken i efter alltför intensivt springande i nerförsbackar i Stockholm.

Idag hämtade jag ut nummerlappen. Som enda utlänning i loppet mottogs jag nästan som en storfavorit. Vad jag förstått har arrangörerna något i bakfickan efter målgång så i mål måste jag ju i alla fall ta mig. Usch, vad jag låter negativ, banan lär i alla fall vara en av de vackraste jag någonsin sprungit.

7-årige Larry har precis kommit hem med skolbussen och mamma Laine Maybury hjälper sonen med skoluppgifterna i butiken i Honeyville, UT.

Lainie i butiken idag . . .                    . . .och för fem månader sedan.

Återseendets glädje fortsätter. Idag träffade jag igen Lainie Maybury som har en butik i det lilla samhället Honeyville, UT. Jag passerade här i mitten av april under mitt coast to coast och Lainie kände igen mig direkt. Oj, vad hon blev glad! Och vilken ära för mig att få sitta med när hennes 7-årige son Larry gjorde läxan vid bordet inne i butiken.

Honeyville, sug på det namnet. Låter det inte underbart? Det lilla samhället gör dessutom skäl för det; här vimlar det av biodlare med skyltar i trädgården om att de säljer honung. Förra gången köpte jag ingen, ville inte ha någon extralast på kärran, men nu köpte jag två stora burkar och lär få betala för övervikt på planet hem.

Honung till salu i Honeyville, UT. Det var bara att hämta burkarna på altanen och lägga pengarna i en burk där det stod: "Be honest".

Det är skördetid i Utah och nu säljs de sista persikorna. De kallas för Autumn Ladies och nog var det riktiga godingar. När jag i våras sprang genom persikodalarna blommade träden, nu äter jag de sista söta frukterna.

  

Nu säljs de sista persikorna.              Persikoträden i blom april 2012.

Keep on running!

"Pastor Björn" predikar löparevangeliet för 20-talet ungdomar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga i North Ogden, Utah.

Löpning och religion har beröringspunkter. Det tycker kyrkan och bjöd in mig idag för att berätta om min löpning.

Inbjudan kom från Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga i North Ogden. Jag gick in för uppgiften och lät väl nästan som en pastor när jag spred mitt löparevangelium för ett 20-tal ungdomar i en bibelgrupp.

När jag mässat färdigt steg en av de kyrkliga ledarna fram och tackade för det upplyftande talet. Han menade att ungdomarna hade mycket att lära från mig om hur jag tänkte och bar mig åt under mitt tredje coast to coast, som förövrigt just passerade Ogden.

Smickrande och hedrande. Och det är tredje gången kyrkan tar mina tjänster i bruk. Första gången var 2007 i en liten småstad i Nebraska (Lewellen) där jag också träffade ungdomar i en bibelgrupp. Och i Gotenburg i Nebraska fick jag mässa kort under en gudstjänst. Skulle detta kunna hända i Sverige? Nej, knappast.

Efter dagens föredrag och souvenirutdelning av en svensk dalahäst och polkagrisar till ungdomarna tog jag bilen till Mcdonalds för att få en kopp kaffe- något kyrkaffe blev det inte eftersom kaffe är syndigt för mormoner. Men inte heller på Mcdonalds hade man kaffe men man skulle  brygga till mig.

-Ni säljer kanske inte kaffe eftersom det bor så många mormoner här? frågade jag den unga flickan bakom disken.

-Jodå, dom dricker det i smyg, berättade hon.

Keep on running!

 

 

Övre raden: 16 april körde Rob Chidester mig över fjället på sin snöskoter.

                  25 september samma plats utan snö. Här startar maran.

Mitten:        17 april Den hjälpsamma mormonfamiljen Joan och Bruce Nelson.

                  25 september middag med Joan på restaurang i Ogden (foto:Bruce)

Nedan:       15 april nere i dalen ligger Eden och fjällen är delvis snöklädda.

                 24 september ingen snö längre på topparna.

Finns det något trevligare än återseendets glädje? Jag tänker på det nu när jag efter fem månader är tillbaka i mitt älskade Utah.

Utah blev favoritstaten under mitt senaste coast to coast. Varför? Jo det var här jag träffade dom hjälpsammaste människorna och såg den mest storslagna naturen. Hit måste jag bara återvända.

Jag blir nosstalgisk, jag faktiskt rörd, när jag nu återupplever allt igen. På Roosters Inn i Ogden träffar jag Joan och Bruce Nelson från Honeywille, mormonfamiljen som gav mig alla stevar och hjälpte mig på alla upptänkliga sätt när jag korsade Utah och Wyoming. Gissa om dom blev glada när jag överräckte en svensk dalahäst.

Och idag ska jag "missionera" och sprida löparevangeliet i en kyrka i Ogden. Jag har blivit inbjuden av några löpare jag träffade förra gången, för övrigt samma personer som står för mitt flotta boende i Eden. Det blir väl någon dalahäst där också och polkagrisar till barnen, kan jag tänka.

Maratonbanan har nu inspekterats. De branta nerförsbackarna skrämmer- jag skulle nog placera mig bättre i lördagens lopp om vi sprang uppför istället för nerför. Huga, hur ska det här sluta?

Keep on running!                  

På vingliga ben ner i Stora Saltsjön, Amerikas "Döda Havet".

Med skräckblandad förtjusning kastade jag mig idag i Stora Saltsjön. Efteråt kan jag konstatera att Bohusläns salta vågor slår Utahs.

En salt kille som jag från Västkusten måste naturligtvis vid ett besök i Utah simma i the "Great Salt Lake". Sjön är ungefär stor som Vänern, har ett högsta djup på tio meter och en salthalt fem gånger högre än i haven. Salthalten kan variera från 5-27 procent beroende på nederbörden. I år måste den ligga i det övre spannet, det smakade fruktansvärt salt och jag flöt som en kork.

Vattnet var inte särskilt inbjudande vid naturreservatet Antilope Island, en stor ö strax norr om Salt Lake City. I detta naturreservat strövar bisonoxar fritt och fågellivet är rikt. Sjön är en enda brun, lätt illaluktande soppa. Den formligen kokade av liv, full med små kräftdjur, artemia. Badet blev kort men minnesrikt.

 Höstfärger i bergen. Träden skiftar mera i rött än i Sverige.

Jag bor på 1 600 meters höjd i Wolf Creek i Eden, inte långt från kända skidorter som Powder Mountain. Motellet eller rättar sagt bostadsrätten är bland det lyxigaste jag sett. Min "våning" är på närmare 100 kvadrat och här saknas inget- jag har egen uteplats i söderläge, komplett kök, tvättmaskin, torktumlare, två tv-apparater, öppen spis med gaslåga, golfbana runt knuten och tillgång till spa och motionanläggning. Hur ska jag kunna återgälda denna generositet från mormonerna? Jag kanske återvänder till Sverige som mormon . . .

Här bor jag, Lägenheterna i Wolf Creek är mycket lyxiga.

Keep on running!

Barfotalöpning i Liberty Park i Salt Lake City. Höjden är "bara" 1 300 meter men ändå känner jag av den tunna luften.

Jag är i Utah på höghöjdsträning. Jag frustar som en häst och mjöksyran kommer fort. Huntsville Marathon nästa lördag annonseras som "The fastest Marathon in Utah" men det gäller inte mig.

Idag fick jag en föraning om vad som väntar. Lätt löpning på gräsmatta i en park i Salt Lake City, Utahs huvudstad, sög musten ur mig. Vad ska då inte hända när jag är på dubbla höjden? Maran startar på 2 600 meter och slutar på 1 500, en fallhöjd alltså på 1 100 meter. Ner kommer jag nog men i vilket skick?

Salt Lake City ger intryck av att vara en välmående stad. Folkmängden är cirka 200 000 och miljonen när området runt Stora Saltsjön räknas in. Här måste finnas nästan lika många hundar som människor. Ja, det var också ett intryck jag fick under parklöpningen.

Starten har gått för en gigantisk hundpromenad runt Liberty Park i Salt Lake City. Märkligt nog höll hundarna sams så rubriken på detta välgörenhetsarrangemang, "Bark in the park", stämde inte riktigt.

Själv lever jag drönarliv och fördriver dagarna med lätt löpning, shopping och turistande. Min hyrbil parkerade jag idag i ett stort underjoriskt garage och behövde både polis, vakter och varuhuspersonal för att hitta bilen. Under sökandet kördes jag runt på en elektrisk golfbil.

På måndag väntar paradiset, då beger jag mig till Eden uppe i bergen nära målområdet där jag kommer att vara förlagd under hela veckan. Några vänner jag träffade under mitt coast to coast lånar ut sin bostadsrätt. Hjälpsamheten hos mormonerna saknar motstycke.

Inte min bil . . .                                 . . . men den här

Keep on running!