Idag sprang jag tillsammans med ultralöparen Peter Lembke som tipsade om hur man lägger upp ett 6-timmarslopp. Bilden från Tranebergsbron och Peter på väg till jobbet på Södermalm.

I trettio år har jag tävlat på maraton och halvmaraton. Men jag har inte sprungit ett enda lopp längre än en mara. Nu är det dags att begå ultradebut.

Ju sämre långdistanslöpare desto längre sträckor springer personen. Ja, lite så har jag tänkt om det något udda men växande släktet ultralöpare. Fast det där stämmer inte riktigt, har jag upptäckt under senare år. Ultraskrået rymmer alla typer av löpare och här spelar åldern inte riktigt samma roll för tiderna som i maraton. Bra för en lusig gubbe som jag!

Flera har varit på mig och sagt att jag "måste" springa en ultra. För dig som springer tvärs över USA vore det väl en enkel match,brukar det heta. Det har jag inte riktigt trott på, maran är tillräckligt lång och att springa ännu längre, dessutom under tidspress, har därför inte lockat.

Men nu kanske det ändå ska ske. Jag sneglar på ett 6-timmarslopp i Borås den 10 november. Banan går runt en damm i en park och mäter 1 380 meter, det gäller alltså att springa så långt som möjligt under sex timmar. De bästa svenskarna i 60-årsklassen brukar klara drygt 6 mil och bäst i år i klassen är Mats Zetterlund med 63,2 km på ett inomhuslopp i Karlstad. Ska jag klara det? Ingen aning.

Jag är nybörjare på området. Därför har jag tagit lite hjälp från en erfaren ultralöpare. Idag sprang jag tillsammans med Peter Lembke http://www.teamfakta.se/ och fick flera bra tips på hur man lägger upp ett 6-timmarslopp. Jag gensköt honom när han var på väg från Brommaplan till jobbet på Södermalm. Det blev intervju på springande fot och Peter delade villigt med sig.

Närmast väntar dock ett maratonlopp i USA. Även det är ett lopp där jag inte har en aning om hur det kan tänkas gå- Huntsville Marathon är en nerförsmara med en fallhöjd på hela 1 100 meter. Jobbigt för låren med andra ord. Imorgon flyger jag till Utah  och den 29:e smäller startskottet.

Keep on running!

Henrik Hansen och jag på Roslagsleden, här på ett av de torrare partierna på etapp 3 strax norr om Brottby.

Trailrunning, eller terränglöpning, är i ropet. Själv är jag nybörjare på området men har redan blivit biten. Roligt, skonsamt, utmanande och en naturupplevelse av sällan skådat slag!

Efter att ha sprungit några etapper på Sörmlandsleden och i Ursvik gjorde jag idag debut på Roslagsleden. Den här vandringelsleden, som sträcker sig mellan Danderyd och Grisslehamn har "bara" elva etapper på sammanlagt 19 mil jämfört med Sörmlandsledens 100 etapper och 100 mil. Men lillebror är inte sämre än storebror och lockar med en av mina absoluta favoriter; runstenar.

Första intrycket är att Roslagsleden är bättre skyltad. Även här är det orange markeringar runt trästammarna men ringarna sitter tätare och är i bättre skick. Kan det möjligen bero på att kommunerna har ansvaret för leden och inte ideella krafter som i Sörmlandsledens fall? Kanske är leden också lite mer lättsprungen. Men även här pågår förfallet och det var många gistna spänger jag passerade.

Klicka på bilderna för större storlek!

Övre raden: "Jofrid lät hugga stenen efter Spjälle (?) sin man", står det på runstenen som varit försvunnen sedan 1920-talet men hittades 1973 vid rivningen av en lada vid Örsta gård. Inte Kalle men Björn på spången.

Nedre raden: Henrik läste kartan med bravur. Ett av de mera gyttjiga partierna.

På Roslagsleden hade jag sällskap med Henrik Hansen, 37-årig dansk löpare och småbarnsfar bosatt i Täby Kyrkby. Henrik gör något så "osvenskt" som att i samband med en löpartävling (Sörmlands Ultra den 13 oktober) samla in pengar till ett behjärtansvärt ändamål. "50 000 meter och 10 000 kronor" heter hans projekt, som du kan läsa om här: http://minstoradag.wordpress.com/category/ide-och-syfte/

-Jag är förvånad att inte fler gör det i Sverige. Jag har också försökt övertyga de stora arrangörerna av motionslopp att göra det men hittills har ingen nappat, säger han.

Men själv är Henrik på väg att lyckas, han har snart fått ihop de 10 000 kronorna. Och att springa Sörmlands Ultra kommer säkert också att gå bra. Han verkade stark i dag i gyttjan och över de hala berghällarna. Totalt sprang vi tillsammans 28 km med start från stationen i Täby Kyrkby upp till vägkorsningen Gamla Norrtäljevägen/Rumsättravägen. Därifrån skulle vi ta bussen tillbaka till Vallentuna men eftersom det var lördag var det varannantimmestrafik. Det blev i stället lift med en glad bilist som var på väg till en nätdejting i Sigtuna. Säkert också ett härligt lördagsnöje.

Keep on running!

Framme i Österbybruk! Jan på hjul och jag på springande fot startade i Uppsala och vi fick ha vägarna nästan för oss själva.

En grillad med bröd på Österbygrillen i Österbybruk. Det är grejer det efter 46 kilometers löpning.

Jan och jag har varit ute igen och gjort vägarna osäkra. Jan kom med tåget från Gävle och jag från Stockholm, vi möttes på Uppsala central och styrde kosan norrut. Vi fick en härlig resa i lätt medvind, på glest trafikerade landsvägar och genom ett vackert landskap, som ännu inte fått höstfärger.

Solen sken och det var lite kyligt i luften. Perfekt löparväder med andra ord. Jan blev närmast lyrisk när han rullade ut på den fina asfalten från Uppsala. Med hjul under fötterna är han mer beroende av underlaget än jag. Själv märkte jag inte att den släta asfalten senare övergick till en knaggligare variant. Det märkte dock Jan men trots sina 70 år hade han inga som helst problem att ta sig till Österbybruk och det var han som ledde maratonloppet hela vägen med undantag för någon brantare stigning.

Övre raden: Inga barn i  "Bullerbyskolan" Gamla Uppsala skola. Cola och kanelbulle hos Handlarn i Storvreta.

Mitten:  Vi såg varken döda eller levande uttrar på vägen. Lunch på macken utanför Skyttorp. Men varför serverades inget kaffe här?

Nedan: Jan med sina rolerblades. "4 mil ifrån Upsala"- stämmer exakt!

När du planerar en utflykt av det här slaget är det bra att innan ha kollat upp var du kan ta mat- och fikastopp. Att dra rutten som vi gjorde längs en järnvägslinje, Upptåget, är också praktiskt.  Vindriktningen fick styra, det var först dan innan vi bestämde att staren skulle ske i Uppsala och inte i Österbybruk.  Vi stannade nu till i Vattholma, Skyttorp och Österbybruk. För hungriga vargar blev skräpmat som läsk, bullar, pizza och choklad rena festmaten.

Fyrisån och i bakgrunden Lena Kyrka utanför samhället Vattholma där vi tog vårt första matstopp.

Österbybruk har levt upp sedan Dannemoragruvan öppnades i maj i år. När Jan och jag tidigare var här var järnvägsspåren rostiga, nu glänste de i solen. Malmtågen har börjat rulla ut från den gamla bruksorten igen men allt är inte frid och fröjd. Järnmalmspriserna är pressade, gruvan går med stora förluster och de som köpte aktier i Dannemora Mineral har fått se kursen falla från 70 kronor i maj till cirka 30 kronor. Ny friska pengar måste satsas om gruvan ska överleva.

Utanför Shellmacken i Österbybruk träffade vi gruvans tidigare guide.

-Det var den bästa arbetsplats jag varit på, berättar han innan han tar cykeln hem.

Själva tog vi bussen, Jan 817 till Örbyhus för vidare färd till Gävle och jag 823:an till Skyttorp och vidare till Upplands Väsby och Stockholm. På bussen blev det mer skräpmat; cola och Snickers visade sig vara en utmärkt kombination.

På lördag springer jag delar av Roslagssleden. Tänk vad mycket vi löpare får se av underbara Sverige.

Keep on running!

Ensam i skogen? Nej, bilden ljuger, vi var ett 50-tal som i söndags sprang flera av terrängspåren i Ursvik. Vi som sprang "alla"  fick ihop 32 km. Foto: Jakob Ruhe

Vi påminde om hundar som skulle kissa in våra revir. Söndagens dagsverke bestod i att springa "alla" terrängspåren i Ursvik, Sundbyberg.  Det gick galant trots att jag hade en massa mil i benen innan.

"All in" brukar vara beteckningen på diverse informella löpararrangemang i Stockholm. Någon kallar på likasinnande över Facebook eller annat forum på nätet, man springer tillsammans, umgås och har trevligt och allt är naturligtvis gratis. Jag har varit med om att springa runt alla öar i Stockholms innerstad, springa uppför alla trappor på Södermalm, springa på alla gator på Östermalm etc.

Dagens härförare var Miranda Kvist, en ung glad tjej som älskar terränglöpning och upptåg, gärna av det lite längre slaget. Ett 50-tal långlöpare kände sig kallade att springa den stentuffa Extreme-slingan (15 km) följt av spåren på 10, 5 och 2,5 km, totalt 32,5 km i Ursvik. Morgonen var perfekt; kall men solig och vi fick en skön dag i Sundbybergsterrängen. När allt var över hade klockan stannat på 3.30, alltså ungefär utlovat 6-minuterstempo.

Överst: Miranda Kvist (tvåa i ledet) och till höger Jakob Ruhe.

Nederst: Stilstudie av gruppens äldste löpare.

Själv ligger jag i hårdträning inför Huntsville Marathon i Utah om tre veckor och ville därför ha en mängdvecka. Totalt blev det 185 km på tio träningspass. Sliten? Nej, konstigt nog inte. Men jag är fortsatt lusig och jag måste träna mera på utförslöpning eftersom maran i Utah har en höjdskillnad mellan start och mål på 1 100 meter. Jakob Ruhe var en baddare på utförslöpning och han gav mig idag en del tips på hur denna svåra konst utövas.

Snart börjar en nertrappning av träningen. Men innan dess ska jag och min bror Jan (på rolerblades) i nästa vecka springa/rulla cirka fem mil mellan Örbyhus och Uppsala.

Keep on running!

Brittsommar. Bilden tagen på bryggan i Kristineberg med mina barn Erik och Anna under en löptur. Klicka på bilden så ser du i bakgrunden den vackra kvarnen, som byggdes 1854 -1855 högst upp på berget i Fiskebäckskil. 

Badorterna är bäst när sommargästerna rest hem. I helgen besökte jag Uddevalla och semesterparadiset Fiskebäckskil i Bohuslän.

I Fiskebäckskil hade mina föräldrar sommarstuga och här har jag tillbringat många av barndomens somrar. Att komma tillbaka efter så många år blev rena nostalgitrippen. Jag och barnen passade på att ta en löptur över ängarna mellan bergen, vi sprang till Gröderhamn och Gåsevik, åt de första björnbären, kände doften av tång, klättrade i bergen, såg de spännande grottorna och jättegrytorna, vi rev oss på benen från den blommande och honungsdoftande ljungen och vi klev över taggtrådsstängsel på fält där inga kor längre betade. Löpturen avslutades med ett bad i Bökevik- här brukar det vimla av badgäster men idag var vi ensamma. Det salta vattnet sved i våra sår men brännmaneterna hade vi stenkoll på.

Vi tog färjan Carl Wilhelmson över Gullmarsfjorden (båten namngiven efter den kände Fiskebäckskilskonstnären med samma namn). Bara två andra passagerare på ditresan.  Lysekil var inte lika folktomt som Fiskebäckskil. I den vackra Stadsparken pågick någon aktivitet  och det var också fullt på uteserveringarna. Vi slog oss ner på Harrys vid Rosvikstorg. God mat men dyrt. Inga raggarbilar så långt ögat kunde nå men i Uddevalla var det gott om motorburen ungdom. Från Lysekils kyrka högst upp på berget var utsikten fantastisk. Kyrkan är den största i Bohuslän och byggd i röd bohusgranit.

Vi bodde förnämligt; Best Western i Uddevalla och Gullmarsstrand i Fiskebäckskil. Visst, lite lyxigt men som löpare lever jag annars spartanskt och det är därför roligt att kunna slå på trumman någon gång. Frukostarna på båda ställena var grandiosa, inget saknades. Best Western är en gammal goding från USA, men kedjan i Sverige är ännu vassare eftersom här serveras allt på porslin och man äter med metallbestick, vi slipper den förskräckliga plasten. Och var det inte linnedukar som låg på borden på Gullmarsstrand?

I väntan på färjan till Lysekil.

Keep on running!

Efter lunchen på Villa Aske tog jag kaffe och chokladbit en trappa upp i den eleganta salongen. Jag smälte nog inte riktigt in i miljön men personal och konferensgäster visade luffaren stort intresse.

Den ruskiga Håtunaleken ägde rum 1306. Idag hade jag en egen lustfylld Håtunalek i de historiska trakterna mellan Bålsta och Sigtuna.

När jag springer långt vill jag gärna vara ute på upptäcksfärd. Nya platser i närmiljön är alltid en lockelse. De cirka fem milen till Bålsta har jag avverkat några gånger. Men vad döljer sig norr om Bålsta? Det var dags att ta reda på det idag.

Jag steg av pendeln i Kungsängen, knappade in Sigtuna i gps:en, tog en slurk blåbärssoppa och sprang på vinst och förlust rakt ut i guds fria natur. Skulle jag inte orka var det bara att ta bussen hem.

Underbara grusvägar att springa på. Skylten påminner mig om barndomens 50-tal.

Jag och joggingvagnen fick en fantastisk fin resa, ibland på slingrande grusvägar. När blåbärssoppan var upprucken och hungern gjorde sig påmind dök en skylt upp om en konfrensanläggning. Kanske kunde jag få lunch där?

Jodå, eleganta Villa Aske erbjöd en salladsbuffé, en stor glasflaska kolsyrat vatten och en köttgryta för 175 kronor. Kanske lite dyrt men jag åt som en häst och resan in till Sigtuna blev nu rena barnleken.

Lek,  ja. Jag passerade Håtuna kyrka som fick sitt nuvrande utseende i början av 1300-talet. Det var också vid denna tid Håtunaleken ägde rum. Kung Birger Magnusson fick oväntat besök av sina två yngre bröder, hertigarna Erik och Valdemar. Bröderna togs emot väl men när kvällen kom tillfångatogs Birger på hertigarnas befallning och tvingades avträda två tredjedelar av riket. Elva år senare, 1317, svarade Birger med samma mynt och bjöd in bröderna till gästabud vid Nyköpings hus. De berusade bröderna fängslades efter festen som fått namnet Nyköpings gästabud.

Håtuna kyrka.                            1690 togs fönster upp i norra långväggen.

Porten till Håtuna kyrka var låst. Jag tog en promenad på kyrkogården, läste på några gravstenar och såg en sörjande kvinna vid en nyupptagen grav. Närmast stenmuren runt kyrkan ligger kyrkoherde Martin Ransten begravd, född 1760 och död 1808. Och mittemot ligger inspektoren E Lindström, född 1771 och död 1845, läser jag.

Efter dessa historiska utsvävningar blev jag kaffesugen och erinrade mig en inbjudan från en av gästerna på Villa Aske, ultralöparen och ägaren av Hotell Kristina i Sigtuna, Andreas Olsen. Det passade ju alldeles förträffligt med en påtår i Sigtuna innan jag tog bussen och pendeln hem till Stockholm.

Andreas visade sig vara en intressant person (löpare brukar i mina öron vara det). Han berättade att han till våren ska springa Sahara Marathon i Väst Sahara (löpartävlingen går mellan tre stora flyktingläger och vill uppmärksamma en över 30 år år gammal konflikt). Han berättade också att han varje torsdagmorgon brukar vara ute och springa med hugade konferensgäster, som får se och uppleva Sigtuna på ett lite annorlunda sätt- vilket kul initiativ! Och han har ett finger med i Sigtuna Stadslopp som går den 8 september http://www.sigtunastadslopp.se/  och där överskottet går till välgörande ändamål, ifjol 100 000 kronor. Jag blev lite sugen, kanske springer jag den tävlingen.

Min Håtunalek blev totalt 35 km.

Keep on running!

Något skramlade i paketet stort som en skokartong. Men vad var det?

Jo, en massa beundrarbrev från en bibelgrupp i en kyrka i Ogden utanför Salt Lake City. Medlemmarna är unga mormoner och de hade följt mitt coast to coast på bloggen. De skickade också med Mormons Bok (på svenska), "Real Salt" , "Pure Honey",  "Wild Huckleberry Jam" och annat smått och gott från Utah.

Utah blev favoritstaten under senaste coast to coast. Det skrev jag på bloggen och nu har jag fått ett tackbrev från självaste guvenören.

På hallmattan låg idag en avi om ett paket som fanns att hämta hos postombudet. Jag spände fast postsäcken därbak (ryggan) och tog apostlahästarna till Ica. Jag väntade inget paket så jag var lite undrande. Paketet fick guppa med på joggingrundan och när det öppnades hemma höll jag på att ramla baklänges.

I paketet låg en massa beundrarbrev från en biblegrupp med ungdomar från Utah samt små matnyttiga souvenirer (se bilden ovan). Mest förstummad blev jag av brevet från delstatsguvenören Gary R Herbert.

Klicka på brevet så kan du läsa vad Gary R Herbert skrev till mig.

Hur hänger nu allt detta ihop? Jo när jag sprang genom Utah stannade jag till på McDonalds i North Ogden och träffade Randall Steinfeldt, också löpare men även ledare för en liten bibelgrupp. Denna grupp har mig ovetandes följt mig på bloggen under hela färden över USA och uppenbarligen tagit intryck.

I kartongen låg tiotalet brev där jag prisas för min målmedvetenhet, beslutsamhet, uthållighet etc. Jag verkar ha varit en stor inspiratör och någon skriver att han nu kanske kommer att börja springa. Randall måste också ha tipsat guvenören som även han läste bloggen.

Ja, vad ska man säga om allt det här? Det är den goda sidan av USA jag får uppleva. Hjälpsamheten, gästfriiheten och vänligheten, i synnerhet mot vita europeer är häpnadsväckande. När jag läste breven från Ivan Torres, Eli Erickson, Andrew, Aleck, Randy, Joey Steinfeldt, Jordan Lewis, Matt Redd, Richard L Evans med flera, ja då rördes jag till tårar.

Kanske får jag träffa några av mina supportrar när jag om  en månad återvänder till Ogden för att springa Huntsville Marathon. Finns möjlighet ska jag besöka kyrkan och bibelgruppen. Och jag har bestämt att jag ska läsa Mormons Bok från pärm till pärm. Helt klart har mormonerna fångat mitt intresse och kanske finner jag i boken varför de uppträder precis så som man vill att alla människor ska uppträda mot en själv och andra.

Keep on running!

Inte bara löpning. I veckan blev det också en kanotutflykt på Brunnsviken. I bakgrunden Ålkistan. Foto: Erik Suneson

I USA var en normal löparvecka 35-40 mil. Att springa så mycket här hemma på fritiden är knappast möjligt. Så jag är väldigt nöjd med att den här veckan ha fått ihop 17 mil.

Alla som följt denna blogg vet att jag prioriterar mängd före kvalitet. Som skamgräns har jag satt 10 mil i veckan men helst vill jag ligga på 12-15 mil. Ska du upp på dom nivåerna blir det enklare om du lägger in två träningspass några dagar i veckan. Min 17-milavecka (för att vara exakt 176 km med träning alla dagar) bestod av tolv träningstillfällen varav två kvalitetspass (nerförslöpning och uppförslöpning) och tre långpass på minst 20 km. Inte särskilt jobbigt faktiskt, fast det kommer kanske surt efteråt.

Jag gör en liten satsning inför Huntville Marathon http://www.huntsvilleutahmarathon.com/ i Utah, USA. Den 29 september springer jag denna nerförs- och höghöjdsmara där starten är på 2 663 meter och målet på 1 502, en fallhöjd alltså på hela 1 161 meter. Fusk? Nja, banan blev precis godkänd som kvalificeringslopp inför Boston Marathon. Och att springa nerför kan bli tufft för lårmusklerna fram och den höga höjden är ingen fördel. Tidsmässigt är kanske banan därför som en platt låglandsbana, jag har faktiskt ingen aning och har därför inga förväntningar på en bra tid.

Sprintertjej. Min dotter Anna har blivit en riktigt duktig löpare, jag har problem att hänga med. Bilden i närheten av Järva Krog där vi skildes åt- Anna sprang 10 km och jag 32 denna regniga söndag.

--

Diskussionen om norskfödde Mensen Ernst ( jo han heter så, Ernst är efternamnet) var en fuskare eller inte fortsätter. Mensen, som under början av 1800-talet gjorde flera spektakulära ultralöpningar där vadslagning ingick, ses som en gud i ultrakretsar och är bl a Jesper Olsens "helte". Jag har därför bett Jesper försöka förklara om det kan vara möjligt att Mensen verkligen sprungit 20 mil om dagen under sin 14 dagarslöpning Paris-Moskva.

Svaret från Jesper blev tre A4-sidor! Hans svar är visserligen inte glasklart men han avfärdar inte Mensen Ernst som en bluff, presationerna kan tyckas orimliga men behöver inte vara det. Dåtidens spartanska liv och i synnerhet Mensens (han sov lite, låg utomhus på hårt underlag, åt bara kall mat, var van vid dåliga vägar, dåliga kartor etc) var faktorer som härdade. menar han.

Vad som talar för Mensen Ernst var också att hans prestationer inte kom som en blixt från en klar himmel. Han hade visat under tidigare löpningar, där det gick att kontrollera honom bättre, att han verkligen var en enstående löpare. Inte som i t ex Tour de France där det plötsligt dyker upp en okänd stjärna som senare avslöjas för dopning.

-Men rent faktamässigt kan jag gott förstå att vissa av hans distanser kan verka helt orimliga som t ex Konstantinopel-Calcutta t/r med 14 mil per dag och Paris-Moskva på 18-20 mil per dag. Själv har jag som bäst klarat 13 mil per dag under ett 6-dagarslopp (Antibes 6day Race 2007, första plats). Men lyfter man blicken lite och ser på vad världens bästa presterar idag blir bilden lite annorlunda. Yannis Kouros har rekordet  på 24-timmars med 300 km och i likhet med Mensen lever han mycket spartanskat.

Jesper Olsen har däremot inte så mycket till övers förnågra av dagens ultrakändisar, t ex amerikanen Dean Karnazes eller australiensaren Pat Farmer. Den senare sprang från pol till pol och anlände till Sydpolen i januari i år, en sträcka på 2 100 mil.

Dean Karnazes.                                         Pat Farmer.

-De är exempel på "show running", aktiviter med stor mediebevakning. Men dessa långa sololöp skiljer sig inte så mycket från vad dagens elitlöpare inom ultra gör på träning, i synnerhet Karnazes. Och visst kan man ställa sig frågan om inte Mensen Ernst  tillhörde den ena eller bägge av kategorierna löpare; "fuskare" och "show runners".

Jesper är dock inte det minsta hård mot Steve Knowlton, den enkle och inte så PR-sugne amerikanen, som snart ska försöka slå världsrekordet i hastighetslöpning tvärs över Amerika.

- Jag ser fram emot att följa Knowlton. Med Mensen Ernst i åtanke blir jag själv lite frestad att göra något liknande även om jag nu pensionerat mig från de helt extrema löpen, slutar dansken.

Ja, vad ska man tro? Något lurt var det säkert med norrmannens löp. Och vad gäller Karnazes så kan till hans fördel sägas att han är en inspirationskälla för många amerikaner, som aldrig tagit ett löpsteg men som nu börjat röra på sig. Karnazes är dock en bättre PR-manskin än ultralöpare och han spelar på allmänhetens okunnighet om ultralöpning. Men varför denna "bitterhet", alla är hjältar på sitt sätt, tycker jag.

Keep on running!