Storbonden Jarlabanke reste flera runstenar runt Vallentunasjön. Denna fantastiskt vackra står vid Jarlabankes bro. Texten lyder:  "Jarlabanke lät resa dessa stenar efter sig medan han levde och han gjorde denna bro för sin själ och ensam ägde han hela Täby. Gud hjälpe hans själ."

Jag sprang över Jarlabankes bro. Omkring 1050 lät Jarlabanke bygga en bro eller snarare en vägbank vid den södra gränsen till sina ägor. Bron var 150 meter lång, 6½ meter bred och ledde över ett våtmarksområde. Utmed bron reste han fyra runstenar. Två av dessa står ännu kvar.

Det är nästan så jag hör historiens vingslag när jag springer på Jarlabankes bro i Täby kyrkby. Jag är på långskubb upp till Åkersberga och i issörjan fräser det om däcken på joggingvagnen.

Idén att hemiifrån ta allmänna kommunikationer, hoppa av vid en passande station eller busshållplats och sedan springa till en simhall 20-35 km längre bort gillar jag. Idag steg jag av pendeln i Sollentuna och sprang på mestadels småvägar till baduset i Åkersberga. Totalt blev det 29 km.

Jag passerade Runriket i Täby och Vallentuna, världens runstenstätaste område. Ett tag funderade jag på att titta in i Täby kyrka från 1200-talet, en kyrka med målningar av den berömde Albertus Pictor, bl a döden spelar schack. Men vågar man ha kyrkan med alla dyrgipar öppen?

Löpet gick i gråväder men sinnet var glatt. Avslutningen gick på Norrortsleden och Roslagsvägen med bilar i höga hastigheter och vägar ibland utan  vägren. Här borde jag ha rekognoserat bättre!

Ute på en åker strax innan Åkersberga förrkunnas ett evangelium. Det är skylten från McDonlads som upplyser bilisterna om att det är 2 minuter kvar. Nåja, för mig dröjde det säkert 20 minuter innan himmelriket öppnade sig ochjag fick min Big Mac. Sedan återstod bara någon kilometer till nästa höjdpunkt; bastun.

-Är du pensionär? frågade mannen i kassan på badhuset.

Fullt förstålig fråga- jag såg säkert trött och sliten ut. Men gubbarna i bastun tippade på 45-50 år. De var mäkta imponerade över löpet och jag kände mig plötsligt stark som Jarlabanke själv.

Paus med blåbärssoppa i skogen strax innan Täby kyrkby.

Temperaturen låg runt noll och det var bitvis ganska halt. Springer du med vagn spelar det ingen större roll, det kan vara hur halt som helst, det är omöjligt att ramla. Jag föredrar att springa i medvind och att det blev just Åkersberga idag berodde helt på vindriktningen. Ändå var det rätt ruggigt men jag slapp regnet. Att hålla i vagnens blöta skumgummihandtag är annars hemskt om du har tyghandskar. Det hade jag häromdagen och då frös jag som en hund.

Roslagsbanan  var full av skolbarn. På hemresan blev det hjärngympa; sudokon i Metro. Tydligen börjar jag bli gaggig- jag klarade den inte!

Keep on running!

Äldste manlige deltagarei helgens New York Marathon var 87 år och äldsta kvinna 83. Det ger hopp - kanske är man inte slut efter 62 utan kan hålla på många år till.

Ögonläkaren Sheldon Zinn, 87 år från Phoenix i Arizona behövde 8 timmar och 8 minuter för att ta sig i mål. Han blev sissta deltagare och slagen med 4 minuter av 83-åriga Joy Johnson.  Egentligen helt fantastiska prestationer. Jag blir glad varje gång jag hör om riktigt gamla personer som vågar sig på maratondistansen.

De äldre får ofta alldeles för lite uppmärksamhet. När de tio första löparna gått i mål i Central Park var loppet inte längre intressant för Euro Sport.

New York Marathon är den näst största "svenska" maran- av de totalt 45 000  i mål var 475 svenskar, alltså ungefär var hundrade löpare.  Här fanns flera goda svenska veteranprestaioner. Monica Lorentzon från Gagnefs IF vann 65-årsklassen på 3.46. Och veteranen Anders Szalkai  blev fyra i M40 på 2.28, bara slagen med några sekunder av tvåan och trean i samma klass. Såväl Monica som Anders toppar förresten sedan tidigare sina respektive åldersklasser. Den nu uppdaterade årsbästalista hittar du till höger i menyn under statistik.

Själv är jag inte särskilt sugen på att springa New York. Men klassisska Boston måste jag ta. Vem vet, kanske i samband med ett tredje coast to coast!

Keep on running!

Långt efter att tävlingen är slut smyger jag iväg för att kolla resultatlistan. Ingen rolig läsning.

Finalloppet är Göteborgs svar på Lidingöloppet- kortare (18,8 km) men mer rötter, gyttja och hala berghällar. Ett skitigt lopp skulle man kunna säga.

För egen del blev Finalloppet ett skitlopp i dubbel bemärkelse. Tiden 1.34 blev 10 minuter sämre än då jag sprang här i Skatås år 2000 och 2007. Nu blev det bara en åttondeplats i M55 (60-årsklass saknades). Snabbare än så här är jag inte just nu. Det enda jag kan "skylla" på är att jag inte behärskar tekniken att springa i tuff terräng och att de flesta (alla?) före mig i M55 var yngre än jag.

Ända ångrar jag inte deltagandet även om jag först tvekade att ställa upp på grund av en begynnande (inbillad?) förkylning. Nu fick jag en bra genomkörare inför maran i Leens, Holland om två veckor.

Bakom klassiska Finalloppet (arrangerats sedan 1968) står Göteborgs Skidklubb. Tävlingen är välarrangerad och lockade på de olika banorna cirka 2 000 deltagare. Vid tidtagningen används numera engångschips. Synd bara att tiden inte avlästes vid passagen av startlinjen, nu fick de som stod längst bak cirka en minut sämre tid än nödvändigt. Kanske kan ändras till nästa år?

Keep on running!

Min gamla Baby Jogger Performance  till vänster och den nya till höger. Observera att 2010 års modell har något större hjul trots att båda har 20 tums hjul. Foto: Peter Lembke

Idag har jag provsprungit Baby Joggers nya läckra isblå trehjuling. Jag blev barnsligt förtjust i den.

Under mina två coast to coast har jag sprungit med en trehjulig joggingvagn, amerikanska Baby Jogger Performance med 20" hjul. Jämfört med andra joggingvagnar har den ovanligt stora hjul. Ju större hjul desto bättre- vagnen rullar lättare och tar sig också lättare fram i terrängen. På såväl min första som andra vagn krängde jag av cykeldäcken och satte på tunna racerdäck, ett utmärkt  tips jag fick av Rune Larsson.

Nu verkar företaget Baby Jogger kommit på samma goda idé för på årets nya jubileumsvagn (25th Anniversary Performance Jogger) sitter väldigt smala racerdäck och 20-tumshjulen är extra stora. Jag, som inte kan det här med hjulmått, trodde att 20" alltid är 20", alltså lika stora men så är det inte. När jag idag fick tillfälle att provspringa ultralöparen Peter Lembkes nya vagn såg jag direkt att hans höjde sig över min.

I den bitande vinden tog vi  en lunchjogg  över Vasaparken, Barnhusbron och runt Karlbergssjön, Peter med min vagn och jag med hans, som han fått i 40-årspresent av hustrun Ulla. Visst rullade vagnen lätt men om den gick  lättare än min kunde inte avgöras. Vikten på vagnarna verkade annars vara den samma.

Förutom de störer hjulen gillade jag att  vagnen hade en fotbroms och att det på den stora öppna fickan bak också fanns två mindre fickor som gick att stänga. Bra också att Baby Jogger tagit bort skumgummit i handtaget  och bytt ut det mot hård plast. Nu suger det inte åt sig vatten och gör att löparvantarna slipper bli blöta (jag frös oerhört om händerna när det regnade i Montana). Det jag däremot inte riktigt gillade var att handtaget nu satt högre upp. Vinkeln på armen blev lite annorlunda och det kändes inte helt bekvämt för mig som är 167 cm lång. Förmodligen vänjer man sig men vagnen passar antagligen ännu bättre till en lite längre löpare.

Nya modellen är alltså en klar förbättring. Vad jag dessutom upptäckte var att hjulen passade till min gamla vagn. Så i stället för att köpa en ny vagn ska jag se om det går att köpa två nya bakhjul. Något år tillverkade Baby Jogger också en vagn med 24" bakhjul. Jag har jagat som en galning efter sådana hjul men dom säljs inte i Europa och de få postorderföretag i USA som har hjulen har inte velat skeppa dom till Sverige.

Vad kostar då härligheten? Ja en ny vagn går lös på cirka 6 000 kronor exklusive regnskydd och varukorg. I Sverige säljs den på postorder av bland annat uteungar.se och Löplabbet.

Keep on running!

En medalj jag fått kämpa för. Idag kom med posten tredjepriset från Stockholm Halvmarathon. Hade jag inte protesterat mot en nummerlappsfuskare, ja då hade det blivit en fjärdeplats.

-Pappa, jag har anmält mig till Stockholm Marathon. Tänker du också springa? undrade sonen och gav mig dåligt samvete.

Först hade jag inte tänkt springa Stockholm Marahton. Men när näst äldste sonen Erik ska debutera på sträckan, ja då var jag tvungen att anmäla mig. Fullföljer jag blir det mitt tolfte Sthlm M. Jag har blandade känslor inför loppet; kanske lite för jippobetonat men samtidigt en folkfest och de bästa veteranerna är alltid där.Så nog är tävlingen seriös.

Nu återstår att se om årets prestationer räcker för att placera mig i röd startgrupp, gruppen som startar strax bakom eliten. Jag har fått stå här några gånger och det är alltid smickrande. Jag tycker ledningen för Sthlm M gör rätt när man låter de bästa veteranlöparna stå långt fram trots att många yngre där bak är snabbare. Så är det inte på Göteborgs Varvet. Där håller man strikt på tiderna, oavsett ålder. Synd, eftersom hårdsatsande veteraner i 50-70-årsåldern då hamnar långt bak trots att dom är jättebra. På en halvmara, i synnerhet Varvet, kan startpositionen vara avgörande för sluttiden.

Kolla gärna i högermenyn min vetranstatstik, som är uppdaterad efter marorna i Frankfurt och Mariehamn. Solvikingarnas Göran Sander, 43, gjorde i Frankfurt en kanontid på 2.29. Han ligger nu strax efter Anders Szalkai i M40. I M60, min egen åldersklass, sprang på Åland Åke Palmqvist i helgen in på en delad förstaplats med tiden 3.11.42. Det är på sekunden samma tid som Lulekamraternas Börje Nilsson gjorde i Stockholm men snäppet bättre eftersom Åke är ett år äldre.

Keep on running!

De första åren noterades löpträningen i anteckningsböcker och årsark från Running Center. Första anteckningen är från 25 oktober 1981 då jag joggade 7 minuter och 54 sekunder runt en udde i Brunnsviken. Numera ligger allt i datorn.

Sitter och bläddrar i en oläst Runners World från i våras. Rune Larsson berättar att han sedan 1973 sprungit totalt 22 000 mil, nära 5,5 varv runt jorden. Fantastiskt! Hur många mil har man själv gjort? tänker jag och börjar rota i mina anteckningar.

Ju fler mil desto bättre? Ja, så är det i regel. "Många löpta mil är ett väldigt stort mått på framgång", skriver Rune.

Om du med framgång menar resultat på maraton och halvmaraton stämmer det. På 70-, 80 och även en bit in på 90-talet sprang den vanlige joggaren mycket mera än dagens. Resultaten var också skyhögt bättre. Men även elitlöparna tränade hårdare och nådde bättre resultat. Det har alltså gått utför med långdistanslöpningen.

På årets Stockholm Marathon var det bara 290 män och 17 kvinnor som klarade att springa under 3 timmar (1983 var det långt över tusen män). Oj, tänker du, 3 timmar är ju en jättebra tid och måste kräva enormt mycket träning. Inte alls! Jag vågar påstå att de flesta män under 40 år skulle efter några år med 5-6 mil i veckan klara tretimmarsgränsen. Vi talar alltså inte om enorma träningsmängder. För mig tog det 3,5 år att gå under 3 timmar med 5 mils träning i veckan. På maran i Hudiksvall 1985 gjorde jag 2.57 men redan efter första året var jag nära att klara 3 timmar i Umeå.

Framgång kan även mätas i frånvaro av skador. Utan att ha statistiskt belägg vågar jag också påstå att det aldrig varit så många skadade löpare som idag, trots eller kanske rättare sagt på grund av den ringa träningsinsatsen. Den som bara springer några dagar i veckan och ibland tar i har lättare att råka ut för skador än den som springer oftare och byggt upp en grund att stå på. Att bli hyfsat bra på långdistans är ett långsiktigt bygge, här finns inga snabba lösningar, något som löpartidningarna annars vill få oss att tro. Mycket LSD- long slow distance- och en sakta ökning av milantalet har säkert bidragit till att jag själv nästan aldrig varit skadad under mina snart 30 år som långlöpare.

Hur många mil har det då blivit? Ja, dagsnoteringen ligger på 12 771 mil, drygt tre varv runt jorden. Rune lär jag aldrig komma ikapp men kanske Anders Szalkai, som i samma tidning berättar att han sprungit 16 kilometer i snitt per dag sedan 1983. Det motsvarar nära fyra varv runt jorden. Här känns det dock som jag ligger på omkörning, i mil räknat  är kanske bäst att tillägga. Anders är och förblir den snabbe elitlöparen men en löpare som drabbats av mycket skador. Han blir inte som jag hög på LSD, däremot av att springa fort och träna snabba hårda intervaller etc. Det ger resultat men har sitt pris- skador.

Rune är inte ensam i  "20 000-milsklubben". Flera av gårdagens elitlöpare har sprungit väsentligt längre. Jag tänker bland annat på Turebergslöparen Ulf Johansson, min mentor i numera avsomnade Enskedegruppen. Under större delen av 70- och 80-talet låg Uffe på 700-800 mil om året och 2007 passerade han 25 000 mil. Otroligt!

Allt har dock inte blivit sämre på långdistansfronten. Det mest glädjande är ändå att rekordmånga är ute och joggar, även om det inte blir så många mil. Det borde vara positivt för folkhälsan. Förresten, hur många mil har du själv sprungit i ditt löparliv?

Keep on running!

Min GPS lotsade in mig på de mest underbara småvägar , här någon kilometer norr om Knivsta.

Vägen blev allt mindre och inte en bil mötte jag men en och annan gångare och joggare. "Härligt" utbrast en kvinna när jag meddelade att jag sprang till Uppsala.

Som avtalspensionär har jag hur mycket tid som helst för löpning. Det passade jag på att utnyttja idag och drog iväg med joggingvagnen från Märsta till Uppsala, totalt 35 kilometer på vackra småvägar.

Visst kan man uppleva små löparäventyr även på hemmaplan. Jag har det egentligen oförskämt bra; när min fru arbetar och yngsta barnet går i skolan, kan jag dra iväg precis vart jag vill. Melodin i fortsättningen när det gäller långpass är att ta allmänna kommunikationer, hoppa av någon stans mitt ute i ödemarken, springa med vagnen några mil till en simhall, fika under vägen, ta en bastu och äta lunch vid framkomsten och sedan åka hem. Just att få springa på jungfruliga marker ger mig en kick. Pröva själv!

"Ödemarken" blev i det här fallet pendeln från Karlberg till Märsta. Vad jag kände mig nöjd när jag klev av tåget och hade 35 underbara kilometrar som bara låg och väntade på mig. Inte hade jag velat dra till jobbet som de flesta andra måste göra denna soliga men frostkalla fredagsmorgon. Är det inte konstigt, min arbetsgivare betalar mig 70 procent av lönen under tre år fram till jag fyller 65 år? "Motprestationen" är att jag inte arbetar för tidningen. Världen är galen!

Perfekt med en babyjogger. Jag hade med mig ombyteskläder, badbyxor, två GPS,blåbärssoppa och banan. Packningen var lätt och det var också på lätta ben jag sprang. De 35 kilometrarna gick i maklig takt och tiden blev strax under 4 timmar, inklusive flera kortstopp.

-Finns det något café här i Knivsta? frågade jag en äldre man med rollator.

-Där, sa han och pekade bort mot biblioteket.

Jag svängde in på Thunmans, granne med biblioteket, och styrkte mig med två koppar rykande kaffe och nybredd macka. En massa barnteckningar hängde på väggen och barnen hade avbildat alla godsaker de ätit där inne. Sen pang på rödbetan- snabbt ut igen på friska ben. Och vilken tur att jag hade med mig GPS:en, plötsligt upptäckte jag att jag var på fel väg.

Röda och granna hängde äpplena kvar  i trädet vid vägkanten. Självklart plockade jag av härligheten.

När mina fd arbetskamrater äter fredagsgodis på jobbet sveper jag i mig sista blåbärssoppan. Bilden från avtagsvägen till Linnés Hammarby.

Allt gick så lätt den här dagen. Så när jag nästan var framme i Uppsala tyckte jag det var synd att turen snart var slut. Men att springa mer än 35 kilometer är säkert bara dumt, det sliter onödigt mycket och jag har Finalloppet som väntar nästa vecka i Göteborg och lite senare en mara i Holland.

Jag kände mig inte så träffad av uppmaningen.

De sista kilometrarna in till Uppsala ökade jag tempot och väl inne i centrum gick det undan- många trodde kanske det var en galning som stormade in i stan. I GPS:n hade jag programerat in Centralbadet. 50 kronor kostade bad och bastu, jag frågade inte om eventuell pensionärsrabatt.

-Vad synd att jag hann ta betalt, hade du sagt med en gång att du sprungit från Märsta hade du fått bada gratis, sa kvinnan i kassan.

I omklädningsrummet blev det viss uppståndelse. Bänkgrannen, en pensionerad brandman som släckte storbranden i Centralbadet år 1990, var mäkta imponerad. Och när jag "råkade" komma in på mitt coast to coast- ja då hade jag en liten grupp åhörare runt mig.

Keep on running!

Slår du oss på halvmaran? frågade jag kaxigt i det förra inlägget. Svaret är ja!

Jag var lite mallig för att jag låg på årsbästalistan för såväl maraton som halvmaraton. Men jag hade missat en del lopp och åker nu ut med buller och bång. Halvmaratonresultat på 1.33.42 från Stockholm förslår inte långt i M60 efter att läsare hört av sig och kommit in med nya resultat.

Ska jag också bli petad från maratonlistan? Ja, kanske men där känner jag mig lite säkrare även om New York M återstår, det näst största "svenska" maratonloppet.

Keep on running!