Den här löparen vann 60-årsklassen på Stockholm Halvmarathon. Men är det inte något lurt- ser han inte betydligt yngre ut? Foto: MarathonFotos

I lördags blev jag fyra i klassen M60 på Stockholm Halvmarathon. Vann gjorde en för mig helt okänd 61-åring. Mina efterforskningar visar nu att någon annan måste ha sprungit med hans nummerlapp- "fusk" med andra ord!

Överst i resultatlistan i M60 står Olle Olerup, Saltsjöbaden, född 1949 och med sluttiden 1.26.22 vilket var 7 minuter snabbare än min tid. Olle hade nummerlapp 2678. MarathonFotos bildbevakade loppet och idag la man ut de första bilderna på nätet.

När jag knappar in Olerup får jag upp flera bilder (se ovan), inte på en 61-åring utan på som det verkar en 25-åring, kanske hans son. Helt klart är det inte Olle som springer utan en betydligt yngre löpare.

Ytterligare efterforskningar visar att Olle, som är professor och gjort sig en förmögenhet på att häromåret sälja sitt bioteknikbolag till LinkMed, ibland springer en del halvmaror. Då brukar tiderna vara betydligt blygsammare, runt 1.45-2.00. De senaste tiderna är från Wien och Jamacia med 2.01 respektive 1.59 år 2007.

Varför någon annan sprungit med hans nummerlapp vet jag inte. Jag ser i resultatlistorna att Olle ibland får mässfall och inte ställer upp i tävlingar han är anmäld till. Kanske var det så den här gången också. Av ekonomiska skäl borde han dock inte behöva överlåta nummerlappen. Han borde vara tämligen förmögen eftersom han 2007 hade råd att köpa Sveriges dyraste hus, en papmig tegelvilla i Saltsjöbaden för 27 miljoner. Säljare var kändisen och it-entreprenören Johan Stael von Holstein.

Jag tror inte att det ligger något ont uppsåt i det hela, snarare aningslöshet. Men det är trist när det blir så här eftersom de bästa i veteranklasserna krigar om placeringarna. Själv borde jag alltså blivit trea i loppet men nu skickas kanske bucklan ner till Saltsjöbaden och inte till Birkastan om min protest inte godtas.

Själv tycker jag det kan vara OK att springa med någon annans nummerlapp men inte om löparen är så bra att han eller hon tar sig in på prisplats. Vad tycker ni själva?

Keep on running!

Trötta ben. En mil kvar till Tierp, tallskog, raksträckor, lite trafik  och uppförsbacke hela tiden.

Sommaren är över. Så kändes det  denna småruggiga septemberdag på en 55 kilometer långa löptur genom de uppländska storskogarna. Det enda som påminde om svensk sommar var de två myggbett jag fick på benen.

Jan kom från Gävle och jag från Stockholm. Vi möttes på Skyttorps station och vi var de enda som klev av Upptåget. Det duggregnade, var 12-13 grader och kändes ruggigt i största allmänhet. Men att ställa in vår dryga fem mil löp- respektive rullskridskotur till Tierp var det inte tal om. Det skulle klarna upp vid lunchtid, löd väderrapporten. Men våra badplaner skrinlades tidigt.

Uttern till höger och Jan till vänster.

Vårt första stopp blev pizzerian i Österbybruk. Frusna och lite blöta hängde vi på låset när man öppnade klockan 11. Vi var också rätt trötta efter våra två mil eftersom vägen hade gått svagt uppför hela tiden. Inte skulle stigningen fortsätta?

- Nej, det är platt ända fram till Tierp, försäkrade serveringspersonalen.

Med det lugnande beskedet smakade strömmingen och potatismoset extra gott. Samtidigt verkade solen bryta igenom och Jans humör var nu på topp eftersom han spanat in fin och slät asfalt, viktigt för rullskridskofolket men oviktigt för mig.

Vi hade inte mer än kommit ut på stora vägen förrän den fina asfalten var borta. Och så satte backarna in,  det gick knappt synbart uppför hela tiden, inte en enda nerförsbacke.  Och vart tog det fina vädret vägen? Många felaktiga förutsägelser den här dagen.

När skylten Tierps kommun dök upp var det nästa som att passera en delstatsgräns i USA. Men det återstod 15 kilometer att springa.

Nästa metropol var Tobo, också med en pizzeria. Nu var jag så trött att jag börjat gå i en del backar. Lördagens halvmara kändes i benen men efter en hamburgare skulle väl krafterna återvända? Nej, tyvärr kom de inte tillbaka och sista milen kändes ungefär som Sista Milen på Lidingöloppet.

Jan brukade vänta in mig och sista väntan blev extra lång. Han la sig i gräset i rondellen vid infarten till Tierp och orsakade viss uppståndelse i trafiken. Bilister bromsade in och alla undrade naturligtvis vad som hänt med med den utslagne fabrorn med hjälm.

-När två bilister stannat och undrat om jag behövde hjälp insåg jag att det kanske var bäst att resa på sig. Annars skulle väl polisen rycka ut, skrattar brorsan.

Nå, ärligt talat- vad det här äventyret så kul? Tja, vad ska man säga? Det är som en mara, bäst när den är över!

Keep on running!

Det gäller att ta vara på de sista fina sommardagarna. Jan och jag ska därför imorgon onsdag ut på ett nytt litet äventyr- en femmilare på den uppländska landsbygden.

Vi startar i Skyttorp, Jan på rullskridskor och jag springandes, och vi passerar metropolerna Österbybruk, Örbyhus och Tobo. Målet är Tierp och totalt blir det cirka 51 kilometer. Tuta på oss om du skulle se oss, det gillar vi.

Keep on running!

Pustar ut efter målgången i Kungsträdgården. Tiden visste jag men inte hur jag placerat mig i min åldersklass. Det blev en glad överraskning vid hemkomsten.

Idag sprang jag tidsmässigt min näst sämsta halvmara i livet. Men ändå var jag nöjd.

Nej, ambitionerna var inte högt ställda inför Stockholm Halvmarathon. USA-löpet gjorde mig visserligen uthållig men samtidigt långsam. Ett tag "fruktade" jag att mina två äldsta barn skulle slå mig. Kanske blir det så nästa år när de tränat lite bättre, jag hoppas det! Och inför starten var jag nervös för att jag skulle "skämma ut mig".

Lite uppladdning hade ändå skett. De senaste 3-4 veckorna hade jag sprungit en del intervaller, snabbdistans och rätt mycket backlöpning på skogsstigar i Hagaparken. Kanske fick jag valuta för det idag. Jag kunde hålla ett väldigt jämnt tempo i loppet, hade egentligen inga svackor men farten fanns inte riktigt där.

Det blev delvis ett värmelopp. Här gällde det att dricka för fulla muggar- två Gatorade i varenda vätskekontroll och vatten över huvudet. Redan före start var jag lite torrlagd efter att ha sprungit hemifrån, dock bara 4 km, men ändå. Fast vad var det här mot den kvalmiga halvmaran i småstaden Wynn i Arkansas för sju år sedan? Då gick det till och med tre sekunder lusigare än idag men även då bra;  intervju i lokalpressen och ett enormt pris som var så stor att det var svår att transportera hem på planet

Något pris blev det dock inte idag men en fjärdeplats i M60. Tiden 1.33.42 kanske kan putsas på veteran-SM i halvmaraton den 16 oktober i Bålsta.

Keep on running!

Det var underbart vackert längs Ångersjön söder om Iggesund. Löpartröjan åkte av och rundan på asfalterade vägar, grusvägar  och knappt framkomliga stigar avslutades med ett bad i sjön.

Åker man långt i bil är det bra med en bensträckare. På väg till Umeå stannade jag därför till vid Ångersjön i Hälsingland. Den löparrundan ångrar jag inte!

Spontanlöpning är det bästa jag vet. Plötsligt får jag ett infall och bromsar in när en skylt om en badplats dyker upp. Jag är på väg till Umeå i fullpackad hyrbil  till yngste sonen, som börjat studera vid Umeå universitet.

Jag parkerar vid "Sveriges vackraste rastplats 2008". Ångersjön glittrar mellan granarna, här finns en timrad stuga med matservering och jag ser en liten väg ringla in i skogen. Vilket underbart ställe för löpning!

I nästan obanad terräng tar jag mig fram över kalhyggen, stenskravel och myrar.

Det finns gott om lingon i skogen och de smakar underbart.

Jag sänder en tacksamhetens tanke till Vedmora byalag där jag springer i skogen. Byalaget har märkt ut en vandringsled och målade stenar och käppar i blått och rött  leder mig rätt. Det pirrar ändå lite i magen eftersom jag inte har en aning om hur långt det kan tänkas vara runt sjön.

Vandringsleden var så väl markerad att det var omöjligt att springa fel. Men hur långt är det runt sjön?

Stigen går upp och ner hela tiden och ibland är det svårt att ta sig fram i stenskravlet. Jag blir snabbt trött och stannar till vid några blyertstextade skyltar byalaget satt upp. Jag läser att här häckar storlom, brun kärrhök och storspov och på en annan läser jag följande vädjan till vandraren:

"Varsamt far i bygd och mark

Skada icke kådig bark

Riv ej björkens vita hud

Stör med skrän ej skogens ljud

Bort med skräp och matsäcksrester

Städa efter edra gäster . . ."

Kanske är jag ändå ett störande moment för plötsligt flyger en stor fågel upp framför mina fötter. Och från kullen med skylten "Viloplats" ser jag några fåglar lyfta från det speglblanka vattnet nere vid sjön. Jag passerar en liten bäck men vågar inte dricka det kristallklara vattnet. Efter ett tag kommer jag ut på en grusväg, passerar ett torp med några äppleträd och en tygpåse hängande på grenarna för vandaren att lägga betalningen i. Nej äpple vill jag inte ha, däremot Wallenbergarna med äpplemos och citronvatten som är Dagens Rätt i timmerstugan.

Ute på asfaltvägen drar jag på, jag förstår nu att det inte är så långt runt sjön, kanske bara 6-7 kilometer.

Efteråt blir det ett bad i Ångersjön. Oj vad det var kallt med skönt!

Årets första dopp i Sverige på öde badplats längs Ångersjön i Hälsingland.

Keep on running!

Jag gjorde fem stora misstag under USA-löpet men jag berättade knappt om dem på bloggen. I senaste numret av tidningen Marathonlöparen avslöjar jag vad som gick snett. Här artikeln:

Artiekl i Marathonlöparen

Vad underbart att  avnjuta en picknick tillsammans med gamla arbetskamrater från Svenska Dagbladet Näringsliv. Efter loppet kände vi oss alla som vinnare.

Fem kilometer är väl en enkel match för dig? Min gamla arbetskamrater verkade tro att med mig i laget skulle det gå otroligt bra. Och visst gick det bra för oss i dagens Bellmansstafett!

Tävling är alltid tävling och oavsett distans är jag slut vid målgång. Så även idag då jag sprang mitt livs kanske kortaste lopp, Bellmansstafetten. Uppemot tusen lag med fem deltagare i varje sprang fem kilometer på en lättsprungen och underskön bana i Stora Skuggan i Stockholm.

Så mycket skugga blev det inte, solen stekte och det var faktiskt motiverat med vätskekotrollen efter halva sträckan. Men den ambulans som stod parkerad vid starten behövdes dessbättre inte idag. Själv var jag osäker på formen och ställde mig som försteman i laget längst bak vid starten. USA-löpet har gjort mig långsam, jag lyfter knappt fötterna- en ekonomisk löpstil men långsam.

Därför blev jag positivt överraskad när varvet gick på cirka 21 minuter. Det gick också bra  för övriga lagmedlemmar och vårt lag, SvD Näringsliv 1, kom in på 61:a plats bland 589 lag i mixedklassen. Eftersom vi hade en del manfall i övriga lag fick jag hoppa in som reserv och springa en sträcka till. Jag trodde nog att det varvet skulle gå lite fortare men en paus på drygt en timma mellan loppen gjorde att jag stelnade till och tappade någon minut. Jag skulle ha gjort som maratonstjärnan Anna Rahm- sprungit två sträckor på raken.

Mersmak på kortlopp? Nja, jag tror nog det är maraton och halmaraton som passar bäst. Men som uppladdning inför Stockholm Halvmarathon den 11 september var det här perfekt.

Keep on running!

Dags för start från Gästis i Tierp. Skulle regnet stoppa mig?

"Varför?". Det är världens bästa fråga, inte minst för journalister att ställa. Själv blev jag svarslös när jag fick frågan och var tvungen att springa några extra mil.

Andra dagen på löparäventyret blev ganska tuff. Solen var borta, istället regnade det och stundtals blåste kraftigt. Jan fick nog och tog tåget hem till Gävle- ett klokt beslut. Själv var jag inställd på att inte springa hela vägen från Tierp till Uppsala, totalt 59 km, utan ta bussen från Björklinge de sista två milen till Uppsala.

Beslutet mognade mer och mer ju längre löpet framskred. Jag lyckades intala mig själv att 38 km idag kunde räcka, att jag var trött och att vädret var besvärligt. Då ringde mobilen. Det var sonen Olof och pappa förklarade att han tänkte bryta i Björklinge.

-Varför?

Ja, varför? Jag blev helt paff. Inte kunde jag säga att latmasken kröp i mig eller att jag var trött- allt skulle bara låta som ursäkter. När jag väl kom till Björklinge, ätit den torra rödspettan och druckit min lättöl på pizzerian var det inte snack om att bryta. Krafterna kom tillbaka och solen tittade plötsligt fram. Nu såg jag fram emot de två milen till Uppsala.

Högst upp på Upplandsåsen såg jag den här vackra runstenen från 1000-talet. Runmästaren, som enligt skylten ristat cirka tusen stenar i trakten, hade just på denna råkat stava ett kvinnonamn fel. Inte kunde han sudda!

Dåtidens sätt för resnären att haålla koll på avstånden. Säkert bra men min gps är exaktare.

Regnbåge över Uppsalaslätten.

Regnet kom tillbaka och det började blåsa kraftig motvind ju närmare jag kom Uppsala. Idag var jag svagare men fick ny energi då tornen från domkyrkan dök upp vid horisonten. Tänk, man ser spirorna på en mils avstånd. En vacker regnbåge förgyllde också tillvaron. Dagen såg alltså ut att bli mycket lyckad tack vare det lilla ordet varför. Nära 12 mil på två dagar.

Keep on running!